The towering inferno (Skyskrapan brinner!)
Regi: John Guillermin, Irwin Allen
Medverkande: Steve McQueen, Paul Newman, William Holden, Faye Dunaway m fl.
Betyg: AT AT AT AT
Katastroffilmernas katastroffilm! 2012? The day after tomorrow? Armageddon? Nej, det är ju såklart Skyskrapan brinner! från 1974 eller The towering inferno som den numera heter när den nyligen kom ut på blu-ray (en dvd-utgåva är planerad till mars i år).
Först som sist måste man konstatera att formatet blu-ray verkligen kan göra underverk med lite äldre filmer. Att nya rullar ser kanon ut i det "blåa skenet" är ju inte konstigt, men att man kan få oldiesar att nästan bli som en ny film är häftigt, det är ju inte bara bilden utan också ljudet som blir s.a.s remastrat. Såg nyligen om Närkontakt av den tredje graden på blu-ray och det var nästan en religiös upplevelse, fantastisk bild och ljud!
Åter till Skyskrapan brinner, en sällan skådad storfilm även för att vara från den tiden, 70-talet, en era då amerikansk film befann sig i zenit. Inte minst är den sensationell när det kommer till castingen, i stort sett varenda skådis som var nåt på den tiden är med här, det är en sanslös rollista och bara det att två av de absolut största vid den här tidpunkten, Steve McQueen och Paul Newman, spelar tillsammans var inte i nivå med De Niro & Pacino i Heat t ex, det var större skulle jag vilja påstå. Speciellt om man tar in resten av line-upen med bara stora namn från den tiden, Faye Dunaway, William Holden, Fred Astaire, Robert Vaughn, Robert Wagner & Jennifer Jones, den sistnämnda var väldigt stor på 50-talet.
Lite märkligt ändå att resultatet blev så pass bra och under-hållande med tanke på att filmen regisserades av två olika män, katastroffilmsspecialisten Irwin Allen tog hand om actionsekvenserna och John Guillermin som bland annat även gjorde King Kong från 1976 var ansvarig för allt annat. Och dessutom byggdes manuset på två olika litterära förlagor.
Men bra blev det och när jag nu ser om filmen för första gången på, ja, jag kommer inte ens ihåg när jag senast såg den, så slås jag av att tempot är lugnare än jag kom ihåg och den känns väldigt lång (164 min, alltså t o m något längre än Avatar!) och jag upplever den inte som lika häftig och spännande som förr (men då jag var ju betydligt yngre och en sån här film var ju något av det ballaste man kunde se!).
Men samtidigt gillar jag filmens look, den är en ganska typisk 70-talsfilm med allt vad det innebär i form av stil, form, skådisar och atmosfär inte minst. Filmer som denna görs verkligen inte längre och även om jag hade en del invändningar denna gång så gillade jag den och tyckte att den fortfarande är kung bland katastroffilmer och bland storfilmer överhuvudtaget.
Att det ännu inte gjorts en remake på Skyskrapan brinner! kan tyckas märkligt eftersom de flesta katastroffilmer från 70-talet mer eller mindre gjorts om, men när man tänker efter så skrotades nog eventuella planer på detta defenitivt efter attacken mot World trade center 2001.
En annan grej med filmen som verkligen hittar hem hos mig är själva formen för storyn, den begränsade miljön, lite av det slutna rummet, vi har ett gäng människor som under ett antal timmar hamnar instängda i en byggnad från vilken de inte kan komma ifrån, en brand uppstår mitt under invigningsfesten som är högst upp i huset, på typ 135:e våningen och likt Titanic så kan ju en katastrof som denna inte hända för det är ju nytt och så säkert och så vidare.
Kanske är det därför jag är så förtjust i t ex första Die Hard och den i mitt tycke bästa Alistair MacLean-filmatiseringen, Det gyllene mötet med Richard Harris som handlar om en lyxkryssare som blir kapad mitt ute till havs.
Eller den första Under belägring eller... Nej, det får bli en annan text någon annan gång...
Det som också slog mig när jag nu såg om filmen var vilka som egentligen har huvudrollen och vars yrkeskår här verkligen blir hyllade, nämligen brandkåren, de är de riktiga hjältarna, alla andra yrkesmän, framförallt politiker och arkitekter är ena jubelidioter som aldrig lär sig och orsakar död och elände för sitt ego och egen vinning.
Allt sammantaget så finns det helt klart brister i filmen som jag nämnt, den är väldigt lång, känns seg ibland, saknar karaktärer som man riktigt bryr sig om, har trovärdighetsproblem och, som sagt, hyllar ogenerat de modiga brandmännens kamp mot olika hinder både mänskliga och fysiska.
Men det är ändå en favorit för mig, inte bara vad gäller katastroffilmer utan mycket för att den står högt upp mot himlen, lite som en symbol för amerikansk 70-talsfilm, då allt var möjligt, stora skådisar kunde samsas i samma film, man tog tid på sig att berätta en historia, även en där action och effekter var viktigast, och här finns mycket i själva filmens själ, både utseendemässigt och stilmässigt som känns genuint och hantverksmässigt på ett sätt som man inte hittar mycket av i dagens effektspäckade Hollywoodproduktioner.
Och spana bara in de scener som McQueen och Newman har ihop! Snacka om coola killar men också vilket spel, vilken dialog och ibland avsaknaden av just dialog, deras spel och blickar säger mer än tusen ironiska och töntiga kommentarer. Don't get me
wrong, jag gillar Bruce Willis i Die Hard t ex, det har jag ju nämnt (gillar även Den siste scouten med Willis, de repliker han kör där är för grymma!) men när man ser dessa två herrar in action så bleknar det mesta! De spelar inte, de liksom bara är sina karaktärer!
Avatar i alla ära absolut, men om du inte sett Skyskrapan brinner! så tycker jag du så söka upp närmaste butik asap och hyra eller köpa den! Och kan du inte se blu-ray så får du tyvärr vänta till senare i vinter/vår, men se den bör man göra hur som helst!
Andra schyssta katastrofrullar från back in the day: Jordbävningen & The Poseidon adventure.
Vilka är dina favoriter bland katastroffilmer?
Göran Skoglund
