En annan sida av Ken Loach

Looking for Eric


Regi: Ken Loach


Medverkande:Steve Evets, Eric Cantona, Stephanie Bishop och Gerard Kearns mfl. 

Speltid: 1 h 22 min


Betyg: AT AT

Brittiska diskbänksrealismens gängse samvete, Ken Loach överraskade nog många förra året då han gjorde Looking for Eric.

Filmen är nämligen en ovanligt lättsam och munter historia (för att vara från Loach) om en medelåldersbrevbärare, Eric, i Manchester som håller på att förlora greppet över tillvaron. Hans styvsöner fastnar i kriminalitet, och hans relation till ex-hustrun är iskall. Den grubblande och deprimerande Eric får inspirerande livshjälp - när han behöver den som bäst - av idolen och fotbollshjälten Eric Cantona.

Ken Loach skildrar här visserligen (sedvanligt) arbetarklassen och dess eviga kamp mot orättvisa, men det är långtifrån dylika urladdningar som Its a free world (2007) och mästerliga Mitt namn är Joe (1998).

Looking for Eric är mest ett roligt tankeexperiment, men inte tillräckligt bärande för en långfilm i praktiken. Här finns också romantiska undertoner av fotbollshuliganism och droger.

Ex fotbollsspelaren Eric Cantona som sig själv är förvisso utomordentlig i filmen, men lyckas inte överglänsa Springsteen som John Cusacks livscoach i High Fidelity (2000). Där blir mötet, några minuter långt, och profetiskt.

Med Looking for Eric visar Ken Loach dramakomiska ambitioner. En scen skvallrar dock om den gamle “politiske” Loach. Scenen utspelar sig på en pub där Eric och hans kompisar ska se Champions league med favoritlaget Man Utd. Det blir plötsligt lite spänd stämning bland fotbollsfansen. Till tonerna av Champions League-vinjetten och bara sekunder från avspark börjar det diskuteras frenetiskt om falangen av supportrar som lämnat moderklubben och startat alternativa laget FC United. Svikare eller inte? Kritiken mot fotbollsindustrin och biljettprisernas dramatiska utveckling följer. “Du ser ut som en levande jävla reklampelare”, säger en av Erics kompisar till kamraten som bär den senaste Man Utd tröjan. Och på vissa ställen får även filmen försvara sig. Inte minst för mängden av utrymme som Youtube får i både bild och i dialogen.
TA

Kungen är tillbaka!

Enligt den omistliga filmdatabasen  Internet Movie Database så kommer det en tv-serie baserad på Stephen King's senaste mastodontverk Under the Dome någon gång under år 2011. Jag ser fram mot den även om tv-filmer ofta blir mer barnvänligare än biofilmer, men man får hoppas att det är nåt tufft bolag som typ HBO som tar hand om den så kanske det kan bli riktigt sevärt.

Formatet tv-serie behövs nog i det här fallet då boken är drygt 1000 sidor tjock och endast går att läsa om man sitter vid ett bord och har boken på bordet för annars får man väldigt ont i armarna och persongalleriet är stort även för att vara King och det är nog hans mest episka och ambitiösa verk sedan hans storhetstid med praktverk som Det" (It) och Pestens Tid (The Stand) från 1980-talet.

Storyn roterar kring scenariot att den lilla staden Chester's Mill plötsligt en dag är omsluten av ett slags kraftfält som helst isolerar staden och dess invånare och King målar upp ett samhälle i förfall som visar upp människans sämsta och bästa sidor i en tid av kris och undergångskänsla.

Även om detta inte är Kings bästa bok så ekar det ändå av hans storhetsperiod och är ett bevis för att King som historieberättare är tillbaka och att han fått en nytändning.

Under the Dome är mer en populistisk, fläskig, storsvulen och maffig underhållningsroman än en litterär händelse men det är långt ifrån fy skam då dom senaste alstren från herr King varit av varierande kvalité.
Så hans comeback i kolossformat är ett mycket välkommet och hoppingivande besked om att Kungen King är tillbaka!

GS.

Tänkvärd samtidsskildring om bekräftelse och identitet

PRINSESSA

DVD. Svensk film från 2009 i regi av Teresa Fabik

Medverkande:Zandra Andersson, Moa Silén, Anastasios Soulis och Maria Lundqvist.

Längd: 1 tim 30 min
Betyg: AT AT AT AT

Om Teresa Fabiks debutfilm Hip hip hora (2004) handlade om ett av skolan/samhällets stora problem; förlegade könsroller och krass syn på sexualitet, skildrar Prinsessa om hur vuxen och medievärlden utnyttjar barnen. Det är en tänkvärd och kritisk samtidsskildring över dokusåpor och skönhetsideal. Och vad som får oss människor att göra och avstå från vissa handlingar framför andra: bekräftelse, desperation och längtan.

Prinsessa handlar om Maja (Zandra Andersson), en överviktig gymnasietjej från Alingsås. Hon hoppas på en karriär som skådespelerska. En dokumentärfilmare träffar henne av en händelse under ett bröllop och bestämmer sig för att filma Majas privata liv. Maja ser nu sin chans. Nu kan världen få se hennes riktiga ”jag”. Men dokumentärfilmaren Erika har en annan agenda som Maja helst inte ska känna till…

Man kan ha många invändningar på Prinsessa, förenklat slut, ojämna biroller och en del mindre lyckade repliker. Men det går inte att frånta filmens angelägna budskap( Va den du vill vara. Må som en Prinsessa. Och låt dig inte tvingas bära någon annans kostym som begränsar dig.). Regissören Teresa Fabik vet vad hon vill och hur hon ska förmedla det.

Det vilar en slags smygande osäkerhet i filmen Prinsessa. Och det får en aldrig riktigt att slappna av förrän vid slutfinalen. Osäkerheten påminner en om Ricky Gervais tv-serie Extras, men där britterna spelar ut publikens ovisshet för tragik och komik. Skratta eller gråta? Låter sig Teresa Fabik här oss skilja på humor och tragik i sin film. Oron kommer mer inför vad som väntar huvudpersonen Maja i skolkorridoren, i hemmet, och i arbetslivet. Vad kommer hon nu få höra från kamrater, föräldrar ja, omvärlden? Hur ska hon stå pall? Vissa scener är känslomässigt jobbiga och det är hedervärt att Fabik inte frestas att sminka över realismen med Hollywood-socker!

Zandra Andersson i huvudrollen är strålande och stjäl klart showen från början till slut. Känns naturlig och definitivt trovärdig. En ny svensk filmprinsessa är född.

TA

Är Jim Carrey modig eller är bara USA inskränkt?

Senaste Jim Carrey- filmen I Love You Phillip Morris har visats i de flesta europeiska länder och så även i Sverige. Men inte i USA vilket i normala fall skulle kännas mycket konstigt med tanke på att Carreys status fortfarande är ganska stor där borta även om han inte längre är den boxoffice star han var en gång i tiden.
Konstigt ja, om det inte vore för det faktum att I Love You Phillip Morris handlar om en kärleksaffär mellan två bögar - spelade av Carrey och Ewan McGregor.
Förutom en riktigt "explicit" sexscen så är filmen ganska oskyldig, Carrey och McGregor kramar, hånglar och kysser varandra men filmen är först och främst en komedi och känns inte så provocerande. I varje fall inte för oss svenskar eller övriga europeer.

Men i USA har filmen bara visats på festivaler än så länge och enligt imdb.com så går rullen upp i Los Angeles den 7:e maj och det är bara att konstatera återigen att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Det är fortfarande så oerhört känsligt med bögar på film och antagligen extra så om det är profil-rulle med stora affischnamn.

Inte helt oväntat är I Love You Phillip Morris regisserad av två bad boys som här regidebuterar - Glenn Ficarra och John Requa, manusförfattarna bakom uppmärksammade Bad Santa där en ständigt full och kåt Billy Bob Thornton jobbade extra som varuhus-jultomte.

Filmen I Love You Phillip Morris säger nog mer om klimatet i vissa delar av USA än om själva filmen i sig som inte är något mästerverk även om den är rolig och ganska utmanande och bygger på en riktig historia som är så pass otrolig att man inte skulle tro på om den om man inte visste det var sant.

Carreys karaktär, Steven Russell, var gift och hade barn när han råkade ut för en bilolycka och efter det kom ut med att han var bög och började ett nytt liv i Miami. För att finansiera sitt nya liv började han lura folk och myndigheter på pengar och hamnade i fängelse där han träffade Phillip Morris (McGregor) och blev kär. Men han slutade inte med bedrägerier för det och i takt med det lyxiga livet blev riskerna högre och högre.
Antagligen var Russell en sån typ som också fick en kick av att leva farligt och den rushen var nog större än kärleken till Morris. Många såna människor finns det och har alltid funnits.

Som många s.k. dramakomedier dras ILYPM med problemet att den inte riktigt vet vilket ben den ska stå på, det blir lite ojämnt även om det är mer nyansrikt än jämfört med t ex Cable Guy där Carrey verkligen pendlade i svart och vitt mellan en god, rolig kille och en ond, galen snubbe.
Carrey har anklagats för att spela över, men jag vet inte, kanske det, kanske inte, han är alltid sevärd och inte minst tycker jag McGregor är bra och båda förtjänar cred för att de gör en sån här film.
För det är ju inte den typen av film som slungar upp dom till rekordgager direkt...

GS.

Beattys röda ögonblick

Många skulle nog fundera en eller två gånger om att göra en film i Hollywood om en amerikansk socialiat/kommunist. Särskilt under 80-talet, då USA befanner sig i Kallt krig med Sovjet. Men inte Warren Beatty. Han regisserade, producerade och skrev manus till filmen Reds (1980) om revolutionären och radikale journalisten John Reed (1887-1920) som bildade amerikas kommunistiska arbetarparti.

Reed (Beatty) reser till revolutionens Ryssland, 1917,  och han skriver en uppmärksammad bok om den ryska revolutionen, Tio dagar som skakade världen. Journalisten Louise Bryant ((Diane Keaton) delar hans kärlek och politiska intresse, men kan hon och Reed leva som dem lär? I sexuell frihet? Och ett liv där man väljer revolutionen framför kärleken?  Och om man inte fortsätter kampen, var vad då vitsen att finnas till?

Reds (amerikanskt slanguttryck för "kommunister" och "socialister") har fördelaktigt en lågmäld ton för att vara en episk och politisk film. Filmen känns trots inspelad 1981 fortfarande aktuell ,  inte bara för ämnet, den amerikanska paranoian (idag heter väl den terrorism, och inte kommunism), utan för också Warren Beattys slipade berättargrepp. Han pendlar mellan spelfilm och återberättelser från så kallade "vittnen", vilka är riktiga personer som var med under John Reed leverne. Några av rösterna är välkända som t ex Henry Miller, och här finns också röster från högerflanken, som  ogillade John Reed kraftigt, vilkret bidrar till en viss nödvändig nyansering.

Men det är en lååång (över 3 timmar) film och ibland tappar historien tempo och fokus. Dock blir det aldrig riktigt dåligt. Skådespelarna är alldeles ypperliga; Betty, Jack Nicolson (spelar dramatikern  Eugene O Neill som var vän till John Reed ) och Diane Keaton. Gene Hackman syns också i en miniroll här. Vilken besättning!

Reds går till filmhistorien, inte minst för filmens hela 12 Oscarsnomineringar (vilket få filmer lyckats med varken förr eller senare)  Reds vann 3 Oscars, bästa regissör (Beatty), bästa foto (Vittorio Storaro) och bästa kvinnliga biroll (Maureen Stapleton).


DVD-utgåvans extramaterial är relevant, här får vi intervjuer med Beatty och Nicolson och filmbolagsfolk som t ex Paramounts förre VD, Barry Diller. Han gör också en lustig iakttagelse. Filmen Reds som handlar om kommunister och amerikas vänsterrörelse, gjordes av ett av Hollywoods mest konkurrensinriktade och kapitalistiska bolag Gulf/Western (ägare av Paraomount). Hur går det ihop?


Beatty berättar om svårigheterna under filminspelningen, eftersom han både skulle regissera och skådespela (”of his top of his game”). De olika rollerna kräver skilda färdigheter. Skådespeleriet bygger på att släppa loss, medan regissören måste ha allt under kontroll.

Hur löste Betty detta till slut? Svaret får du i DVD:ns extramaterial.
Men en viss scen i filmen från fiskarbyn och bohemlivet i Provincetown, med trion Nicholson/Beatty och Keaton, skvallrar om hur det kan ha sett ut under inspelningen. Keaton repar repliker och scener, Nicolson och Beatty sitter avsides, betraktar, ger feed-back och direktiv.     
TA

När det är påsk känns det självklart att se den kanske bästa filmen om Jesus som gjorts – Monty Python's Life of Brian. Ingen av det legendariska komiker-gängets långfilmer är egentligen helgjuten, deras storhet syns mest och bäst i sketcherna från deras Flygande Cirkus, men Life of Brian är deras mest jämna spelfilm och också den enda av deras biofilmer som känns som en riktig film och inte bara en massa sketcher staplade på varandra i 90 minuter.

Från den roliga James Bond-förtext parodin (eller är det en hyllning?) ändå fram till slutet med kören på korsen som sjunger Always look on the bright side of life är filmen full av roliga, provocerande, träffsäkra och sjuka scener om Jesus i allmänhet och religion i synnerhet. Och inte minst visar den på att man kan skämta om i stort sett allt och om man gör det på ett så smart och underhållande sätt som Monty Python så blir det genialt. Men mest av allt - oerhört roligt!

GS.

Bullock får betalt för trogen och slitsam tjänst

Johanna Koljonen skriver att Sandra Bullock är en värdig Oscarsvinnare i år (hon vann för bästa kvinnliga huvudroll). Inte så mycket för filmen Blind side, utan för “lång, trogen och slitsam tjänst” ((i krönikan “En särskild plats åt Bullock” i nyhetsmagasinet Fokus,19-25 mars)

Det är en bedrift att Bullock överlevt efter allt bestyr i rollerna i komedier som Two Weeks native (2002) och Miss Secret Agent, menar Koljonen. Sandra Bullock har inte bara fått bära en del hopplösa repliker i filmerna. Hon har dessutom ramlat, snarkat och varit bajsnödig i filmerna.

Och utan att jag hyser värst mycket känslor för Sandra Bullock, så känner jag nu en uns av empati. Inte skulle en Zeta Jones, Aniston eller Sarah Parker ramla eller göra en bajsscen?

Det är frestande att jämföra henne med Meg Ryan. En del verkar avsky henne mer än vintern, och tycker att hon är en katastrof. Det kan jag inte köpa. Ryan har eftertraktad charm, och begåvade med komisk tajming. Bullock har klart ett mindre register. Men klarade sig hyggligt i "sin första avvikande"  roll? I filmen Crash (2004) spelar hon rikemanshustrun Jean Cabot, som 

 utsätts för ett personrån.

TA

Sandra bullocks filmer i urval: Juryn (1996), Nätet (1995), Speed (1994) och Medan du sov (1995)