Man vet man blivit gammal när ens ungdom
Börjat glittra som Allens Manhattan
Dagen före dagen
Hjärta - Kent
Texten är så sann, så sann och ganska så jobbig...
Man vet att man blir äldre när nostalgin tar över mer och mer...
Läge att kolla om filmen Manhattan från 1979. Håller den minst lika högt som Annie Hall, älskar att den är i svartvitt och stämningen och dialogen är helt oslagbar.
Fattar inte, Orvar Säfström, hur man kan tycka Allen är den mest överskattade regissören som finns? Kan man kalla sig filmälskare då, undrar jag lite stilla...
Detta är årets popsingel, hittills, nu när vi ska summera första halvlek av popåret 2010.
Alicia Keys, Try sleeping with a broken heart.
Det har tagit tid att fatta det.
Men nu är tiden kommen.
Och jag hade nog inte brytt mig om det inte vore för Liverpoolsspelaren/kapten Steven Gerrard.
Jag vet.
Fotbollspelare brukar inte stå för någon större koll när det gäller populärkultur.
Det brukar sträcka sig till Dire Straits och filmer som Nyckel till frihet. Och Alicia Keys är väl knappast heller finkultur...
Englands landslagsman Gerrard aviserade i en intervju för ett tag sedan på fotbollsklubben Liverpools hemsida, att Alica Keys var det enda han lyssnade på. Helt förståeligt.
TA
Liam Gallagher besökte oväntat årets Cannes festival, för att göra PR för en kommande spelfilm av Richard DiLellos roman The Longest Cocktailparty (1973). Filmen ska handla om människorna runt Beatles multimediabolag Apple mellan åren 1968 och 1970.
Och vi som känner forne Oasis-sångaren, Liam Gallagher, sedan tidigare, har knappast kunnat undgå hans enorma intresse för Beatles. För några år sedan besökte han Yoko Ono i New York och ett av hans barn (från förra äktenskapet med dåvarande hustrun Patsy Kensit) heter Lennon.
Så att Liam Gallagher gör en film med kopplingar till idolerna Beatles är kanske föga överraskande. Enligt Gallagher själv i en intervju med brittiska The Guardian (2010-05-17) från årets filmfest i Cannes, handlar dock filmen INTE om Beatles.
- Beatles kommer inte vara med i den här filmen. Det kommer inte bli någon audition för vilka som ska spela Paul, John, George och Ringo. Å heller inte för The Wings, för den delen.
Förre Oasis-sångarens filmbolag In 1 Productions ihop med UK Independent Revolution kommer stå bakom filmen. En av producenter heter Andrew Eaton som tidigare ligger bakom filmer som 24 hour party people (om Madchester scenens framväxt under slutet av 70-talet). Han förklarar vad som gör historien intressant om bolaget Apple:
- Multimediabolaget Apple var långt före sin tid inriktade på mode, film och detaljhandel.
Det lär bli spännande att se vad nu planerna för TheLongest Cocktailparty kommer resulterar i.
Klart är att Liam gallagher fortsätter sina musikaliska bana med bandet Beady eye, utan storebror Noel. Bandet består av sista laguppställningen från tiden i Oasis; Andy Bell på bas, Gem archer på gitarr och trummisen Chris Sharrock. Beady eye skall bidra med musik till filmen The Longest Cocktailparty.
Skulle inte bli förvånad om Roger Wilson och hans medarbetare i filmprogrammet Kino (4/6) i SR P1kommer lyckas med sitt mål; att skapa hajp kring gamla svenska tv-serier. Kino ska ägna större tiden åt svenska serier i flera program. Bästa svenska tv-serien ska koras med hjälp av lyssnarnas omröstning.
I första programmet fick Roger Wilson hjälp av kritikerna Leif Furhammar och Annina Rabe, från DN respektive Svd. Kritikerna fick välja tre serier var.
Rabe valde först Huset Silvfercronas gåta ( 1974). En spöksaga som var politiskt färgad som hon minns från barndomen.
Mäklarna (2006) blev nummer två. Den är välspelad och urtypisk svensk, men på ett bra sätt, och här finns uns av samtidskritik, motiverade Rabe.
Carin Mannheimers Lära för livet (1976) blev tredje valet. Rabe menade att den serien var viktig för dåvarande skoldebatt, som då handlade bland annat om elevers rättigheter.
Furhammar valde Hammarkullen (1997) och refererade till sin anmälan då serien visades för första gången: ” en kolossal blandning av alla sorters människor, ganska otäcka och otäckt roliga bild av Sverige.
Andra valet var överraskande, God Grannar (1986) , en riktigt tidig såpa i Sverige.Furuhammar insåg tack vare den, poängen med tv-serier. Att man saknar människorna, umgänget efter serien har slutat.
Tredje valet föll på en tv-serien OP 7 (1997) som visades på Kanal 5, och utspelar sig på ett sjukhus.
Vilka är de bästa blågula serierna någonsin?
Känner mig en smula historielös, när jag funderar över tre kandidater. Eftersom mina val är alla produktioner från 00-talet. Upp till kamp (2007) är välskriven, folkbildande och har god stilkänsla, Tusenbröder (2002) är spännade och sällan har en anti-hjälte som Hoffa (Ola Rapace) så snabbt apellerat till hjärtat som här.
Och sist men inte minst, Spung (2002), en serie för alla indiekids, att känna igen sig i, och trösta sig med och garva och beröras åt. Musiken är enastående tidstypisk (Knife, Echo and the bunnymen, Ryan Adams, Embassy m fl) och Stockholm har nog aldrig sett så lockande som här. Det är ett visuellt soundtrack för många av oss sena 70-talister och tidiga 80-talister, om att växa upp , om det i huvudtaget går...
Kanske skulle Hannes Holm/Måns Herngrens tennisparodi SMASH (1990) komma med också.
Givetvis minns jag fragmentariskt repriser av Pojken med guldbyxorna (1975), Den vita stenen (1973), som Kino också snackade om.
Undrar hur Åshöjdens BK (1985) står sig idag.
Något säger mig att den är daterad och mår nog bäst att undvikas....
I verkligheten lurar bedragare och skojare inga rika kapitalister eller baroner. I verkligheten är det den lilla människan som drabbas.
I filmens värld, däremot, brukar skojarna inte sällan dyrkas av en euforisk biopublik. Ta bara Paul Newman och Robert Redford i Blåsningen (The Sting, 1973).
Brott på film har nästan lika många gånger skildrats såväl som ont och amoraliskt såsom något romantiskt och poetiskt (Badlands, True Romance och Bonnie and Clyde).
Ibland har bedrägeri sammankopplats med romantik, ta till exempel filmen Shooting fish (1997) där tre ungdomar i England lurar överklassen att köpa varor som inte finns, och samtidigt, kärar ner sig i varandra. En ung Kate Beckingsale biter sig ideligen i läppen och ler flickaktigt till tonerna av Burt Bacharachs mest älskvärda melodier.
På film avgudar vi tjuvar, bedragare för deras list och fräckhet.
I verkligheten fnyser vi och förkastar all form av falskhet och bedrägeri.
Undrar vad som skulle hända med synen på Helikopterrånet i Västberga ifrån förra året, om det skulle göras till tv-serie eller spelfilm?
Kanske skulle verklighetens gärningsmän genom fiktionen uppfattas därefter som – intelligenta och vettiga. Vem vet.
Brittiske regissören och ”Cannes filmfestivalens eviga tävlingsgäst”, Ken Loach, vill helst inte skilja mellan verkligheten och fiktionen. I hans filmer sneglar han mot den samtida verkligheten och riktar fokus på den lilla utsatta människan. Hon som blir ett offer för girighet och tvingas bekämpa oproportionella stora krafter (It´s a free world, Mitt namn är Joe m fl).
Man brukar ju säga att verkligheten överträffar fiktionen. Men jag är skeptisk. Snarare tror jag att Woody Allen börjar få rätt.
Film är nödvändig - för att härda ut i livet, om man får tror amerikanske regissören i intervjun han gjorde med SRs filmprogram i P1, Kino (2010-05-21).
Allen fortsätter: Film räddar oss att gå under – från livets mördande tristess.
Rock n roll aint noise pollution, sjunger AC/DC på skivan For those about to rock och när titellåten från den plattan ekat ut och dimman lagt sig och ljudet av kanonerna fortfarande ringer i öronen kan man konstatera att de gjort det igen. AC/DC må vara gamla gubbar vid det här laget, men kan rocka som få och inte minst Angus Young är helt enorm! Runt 55 bast är han still going strong och imponerar otroligt i solot till Let there be rock, hans paradnummer då han i drygt 10 minuter springer ut på rampen bland publiken och får damp med gitarren och lirar så man får gåshud.
Stadion 3/6 2010
Man kan ha synpunkter på låtvalet ibland och bristen på någon slags förnyelse men samtidigt är just detta bandets signum och också något av charmen. De kör sitt race, rättar sig inte efter några trender eller böjer sig inte för marknaden eller publiken heller för den delen.
Ett tecken på bandets konservatism är väl att de inte finns på varken Itunes eller Spotify. De vill att att man ska ladda ner enstaka låtar med dom. AC/DC är ett albumband och än så länge funkar det, senaste plattan Black Ice som kom 2008 blev den näst mest sålda plattan i USA det året.
Gubbarna har nog mer att ge, tror inte det här var det sista vi såg av dom.
AC/DC uppträder ikväll på Stockholms Stadion och det lär bli mumma för alla som gillar klassisk rock n roll! De gamla rockrävarna gör sin fjärde spelning i Sverige på drygt 1 år, de körde två utsålda konserter på Globen i början av 2009 för att sen återvända senare på sommaren till ett utsålt Ullevi. Och nu är det alltså dags för Stockholmarna att få en dos av good old råcken råll när gitarrvirtuosen Angus Young och company går på scenen runt 21-tiden ikväll.
Förutsättningarna kunde ju inte vara bättre vädermässigt och bandet verkar ju gilla Sverige och borde vara värma i kläderna så det kan bli en minnesvärd tillställning.
Jag har inte sett AC/DC på nästan 20 år så det kommer bli jäkligt kul. Finns väl få band som konserverat sin form så bra som dessa herrar och deras popularitet verkar bara växa och mycket har väl det med soundet och bandets inställning att göra. De låter musiken tala och experimenterar inte med soundet utan snarare tvärtom. Precis som ett gammalt, fint vin blir de bara bättre och tyngre och säkrare med åren.
Här ett klipp med AC/DC ihopklippt med snuttar från filmen Iron Man 2.
