Tv-serien Boardwalk empire har en del att leva upp. Sopranos-författaren Terence Winter har skrivit manus. Martin Scorsese har regisserat första avsnittet. Bara en sån sak.

Serien bygger på en icke-fiktiv bok, Boardwalk empire: The birth, high times and corruption of atlantic city, skriven av Nelson Johnson. http://www.hbo.com/boardwalk-empire/index.html#/boardwalk-empire/about/index.html

Det är 20-talets Atlantic City , spritförbudet införs och kriminella kretsar slösar ingen tid på att sitta och rulla tummarna.

Det är stilsäkert, och dramaturgisk befinner vi oss nära Sopranos. På det sätt som musik som används, parallellhandling visas och skildringen av det oåterhållsamma och skitiga och fega våldet.

Stora frågan handlade om valet av huvudrollsinnehavare skulle flippa eller floppa; birollshjälten Steve Buscemi.  Gudarna skall veta, att det är svårt att endast bedöma efter ett avsnitt. Men i piloten känns Buscemi självklar i rollen som Nucky Thompson, en makthavare, gangster såväl politiker som fäktas duktigt med dubbelmoral.

Han är också i gott sällskap: Stephen Graham, Michael Pitt och Kelly McDonald (Trainspotting och No country for old men). Första avsnittet genererade en del frågor i alla fall hos mig. Det är nog ett bra tecken. Det vittnar om att Boardwalk empire är en tv-serie av fruktbar karaktär. TA 

Om blickar kunde döda

EU-ovänlig pojkaction fyllar 20 år.


Ytterst osannolik historia om tonårsslarvern Michael Corben (Richard Grieco). Han misslyckas med studentexamen. Föräldrarna skickar iväg honom på studieresa i Frankrike för att snygga till betygen. På flygplatsen förväxlas han med en CIA-agent med samma namn. Särskilt mycket plugg blir det inte fråga om. Han måste istället stoppa den galne politikern Sterankos ambitioner om Europeisk världs dominans.

Det är inte helt utan charm, men alla Bond-referenser blir övertydliga. Du frågar dig om filmen vill vara parodi, hyllning eller bara simpel och rak kopiering av 007s koncept: sprängexplosiva prylar, biljakter, maktgalna skurkar och vackra kvinnor i exotiska miljöer.

Men jämfört med den brittiska inspirationskällan saknar Om blickar kunde döda både finess och inlevelse. Det blir så svårt att se bortom de alltför yxiga och karikatyrer till karaktärer, klichéerna (den avvikande killen vinner cheerleaderns hjärta) och knackiga kulisser.

Och undertexter som ”Somewhere in Europé” får en undra om man ska gråta eller garva. Men trots filmens alla brister har man rätt kul under 88 minuter. TA

10 oförglömliga kärlekspar

1) Miles (Jack Davenport) och Anna (Daniela Nardini) i This Life (1996-1997)





2) Butler Stevens (Anthony Hopkins) och Miss Kenton (Emma Thompson) i Återstoden av dagen (1994)

3) Alvy Singer (WoodyAllen) och Annie Hall (Diane Keaton) i Annie Hall (1977)

4) Ronald Miller (Patrick dempsey) och Cindy Mancini (Amanda Peterson) i Cant buy me love (1987)



5) Sera (Elisabeth Shue) och Ben (Nicholas Cage) i Farväl las vegas (1995)

6) Gianni (Vittori Gassman) och  Luciana (Stefania Sandrelli) i Vi som älskade varann så mycket (1974)

7) Nick (Christopher Walken) och Linda (Meryl Streep) i Deer hunter (1978)

8) Jack (Jake Gyllenhaal) och Ennis (Heath Leadger) i Brokeback mountain (2005)

9) Rika van der Haas (Patsy Kensit) och Martin Riggs (Mel Gibson) i Dödligt vapen 2 (1989)

10) Marianne (Liv Ullman) och Johan (Erland Josephsson) i Scener ur ett äktenskap (1973)


Bubblare:

Emma (Elin Ahlberg) och Aron (Andreas Karoliusson) i Fjorton suger (2004)

Icke godkänd

Vägen till körkort ser olika ut för många av oss. En del lyckas utan större ansträngning. Andra kämpar och krigar som om det vore sista striden. Tiden går. Tålamodet brister.

På film brukar det finns två skäl till varför huvudpersonen inte riktigt "fixar lappen" enligt planerna.
Skäl 1: fokus på annat än trafik.

Les Anderson (Corey Haim) i Nu är det kört (1988) misslyckas med både teoriprov och uppkörning. Hans fokus är givetvis någon annanstans.

Han tänker inte det minsta på på placering, vänstersväng, bromsträckor, vägmärken eller mörkerkörning.

 Han drömmer om tjejen Mercedes (Heather Graham). Om hur han och hon åker i en flådig sportbil i hög fart, bakom dem exploderar det och "onda" busschaufförer får betala dyrt.
 

Någon tjej eller kärleksfantasier finns knappast i Jesper Ganslandts Apan (2009). Här är också perspektivet ett annat, nämligen bilskoleläraren Kristers(Olle Sarri). Han håller på och tappar konceptet. Hans elever bemöts med raseri och elakheter. Lektionerna urartar. Storgråt. Kaos är bara förnamnet.  

 Skäl 2 : olämpliga lärare.

Och även i Mike Leighs Happy go lucky (2008) tycks läraren Scott (Eddie Marsan) vara problemet. Eller säg så här. Aldrig kan man överskatta vikten av lämpliga och kompetenta lärare. Men kanske allra mest, kärleksfulla och humana personligheter. I Happy go lucky är läraren Scott bitter, förtvivlad och förbannad. Han hatar allt och alla. Ingen kan köra bil vettigt, förutom honom själv. Och han är övertygad om sin storhet som pedagog. Det är bara synd att eleverna är så dumma....

Till sist, kan man undra hur i hela fridens namn kunde lastbilschauffören i Spielbergs Duellen (1971)  få körkort? Den berörde bilinspektören kan inte ha det lätt om nätterna....TA

Utspårad semester

Ett brittiskt kompisgäng i medelåldern återförenas i Mallorca. De ska fira semester ihop. En i gänget, Alvo (Ben Chaplin) bor där sedan några år tillbaka. I hans jättevilla filmas, gormas och skrattas det och skålas, men också anas det cirkulera smygande och underliggande konfliker.

Oberäknlige Alvo själv har inte rent mjöl i påsen.
Han får alltför många skumma telefonsamtal....
 En död get ligger och flyter i poolen.
Utan någons vetskap håller deras semester på att sakta men säkert omvändas till något djävulskt...

Mad dogs är en föga originell mini-serie, men välspelad och har rätt tät spänning. Kul att se John Simm och Philip Glenister spela ihop mot varandra igen efter succén med Life on mars (2006-2007). TA

EN DAG
brittisk-amerikansk film i regi av Lone Scherfig
Medverkande: Anne Hathaway, Jim Sturgess, Patricia Clarkson, Rafe Spall och Romola Garai m fl.

Betyg: AT AT

Danska regissören Lone Scherfig följer upp succén An Education (2009) med En dag som baseras på David Nicholls populära roman med samma namn.

Det sägs att Sherfig tog hjälp av filmhandböcker under filminspelningen. Hon kämpade med strukturen och att få filmen att kännas och att karaktärerna inte bara skulle bli tidsmarkörer. (Kino 14/10, intervju med Lisa Bergström  http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3051)

Dessvärre känns film precis just så.

Universitetsvännerna Dexter (Jim Sturgess, mycket bra! ) och Emmas (Anne Hathaway) komplicerade kärlekshistoria blir aldrig gripande och allmängiltig. 

Det bränner inte till. Det blir mest ytligt, och faktiskt bara mest en snygg och välgjord popvideo av Nicholls bok (som har för övrigt skrivit filmens manus).

Anledningen till det är att vi aldrig får någon fördjupning i karaktärerna. Bland annat lämnas Emmas dåliga självförtroende och livsångest helt åt sidan.  

Som många andra redan påpekat, mycket information ska avhandlas på drygt 1 timme och 40 minuter. Omöjligt uppdrag.  Kanske hade en tv-serie kunnat göra mer rättvisa av bokens invecklade dramaturgi?
TA

Det är två saker som slår mig när jag ser om Indiana Jones & Det sista korståget (1989).
1) River Phoniex. Han var mäkta begåvad, synd att han gick ur tiden så tidigt. Han är kanske bara med i så där 15 minuter i filmen. Men han hinner ändå fullständigt briljerar i sitt minspel. Hans märkliga frisyr skänker också hjälten en viss aura av outsider. Jakten på ett cirkuståget är ytterst underhållande och lekfullt. Unge Indy springer för livet på taken mellan vagnarna. Småtjuvarna är i hälarna på honom.

2) "Trean" som jag älskade en gång i tiden har nu vissnat. Det är en urtypisk och trött uppföljare, och det dröjer inte länge förrän man gäspar eller retar sig på filmens ständiga hoppande mellan platser, den krystade humorn, Harrison Ford och Alison Doodys små larviga kärleksgnabb i Venedig osv.
TA