Besson förevigade yrkesmördaren

 Inte helt ovanligt så var det Quentin Tarantino som satte mode och trender för mångt och mycket i filmens värld under 90-talet. Hans torpeder i Pulp Fiction (1994) blev banbrytande. Det blev inne  att berätta om mördare som snackade om hamburgare och andra trivila ting. Många filmmakare skulle försöka plagiera, sno eller låna av Tarantino under en längre tid. Fransmannen Luc Besson (Nikita , Subway) valde dock att gå sin egen väg... 

I hans mästerliga actionthriller Leon (1994) är yrkesmördaren Leon (Jean Reno) ensam, icke läskunnig, skygg, träningsdisciplinerad, mjölkdrickare och hans bästa vän är en krukväxt. Hans närmaste är en italienare (DannyAiello) som förvaltar hans pengar och samtidigt förser honom med jobb. På fritiden går Leon på bio och mår gott till Singin in the rain (1952) med Gene Kelly. 
Yrkesmördaren bevittnar sedan hur flickan Mathildas (Nathalie Portman) familj sönderplånas av korrupta poliser. Den effektive dödsmaskinen Leon släpper in henne och räddar henne från hänsynslöse polisen Stansfields (Oldman)brutala våld.

Flickan Mathilda och "städaren" Leon utvecklar starka band och "rötter", något de saknar men skapar ihop. Hon lär honom skratta, läsa, och värna om pojken i honom och gör honom mer mänsklig än någon annan. Men det görs inte över en natt. Han blir hjälten i hennes liv, en fadersgestlat och Den Stora Kärleken. Hon vill att han hjälper henne att hämnas på sin familjs mördare...

Saker har givetvis förändrats sedan filmen hade premiär. Det som uppfattas vara nytt då (yrkesmördare) känns idag betydligt mer slentrian. Men jag kan försäkra er Leon (1994) känns lika stark nu som då. Ingen slår den här filmen. Nog är det besynnerligt hur filmen inte har åldrats en enda dag. Nej det var inte helt sant. När såg du senast en skurk vars underhuggare på fullaste allvar liknar Michael Bolton?

Regissören Luc Besson gör idag mest barnfilmer. Jean Reno verkar fast i småroller i b-filmer som knappast når svensk mark.

Natalie Portman var 11 år då hon gjorde filmen och samtidigt filmdebuterade. Liv Tyler var på tapeten först, men ansågs vara för gammal (15 år) för rollen. Portman nekades först rollen av filmens casting ansvariga. Men hon gav inte upp. Hon dök upp en andra gång och repade scenen då Mathilda har förlorat sin bror inför Luc Besson. Han föll som en fura (www.imdb.com) .

Idag är hon en superstjärna och en av Hollywoods mest välbetalda aktriser. Hon utgör tillsammans med Christian Bale (1987 var han med i Spielbergs Solens rike och spelade Yum Yum i Mio min mio) ett tämligen unikt fenomen för mig och mina generationskamrater. Portman och Bale tillhör ett fåtal skådespelare som vi har kunna följa från barnskådisar till vuxna Hollywoodstjärnor.

Det känns nästan över ens förmåga att ens försöka förklara storheten med filmen Leon. Ett övermäktigt företag. Men i alla fall. Den här filmen bör ses. Och har man inte sett den på länge, se om den nästa vecka! Det finns så mycket i filmen som jag älskar av allt mitt hjärta. Som till exempel förtexterna i filmen som tar nästan all plats av bilden. Känns väldigt franskt och europeiskt på något sätt. Samidigt som vi ser den bombastiska texten får vi någon slags helikopterbild som sveper över New Yorks stadsdelar. Jag älskar Eric Serras suggestiva musik som hänger i bakgrunden. Jag vet det låter konstigt. Men Luc Bessons enorma känsla, tajming för spänning och på många sätt barnsliga förtjusning av manligt våld och vapen är inspirerande. Jag älskar den här filmen. Det kommer du också att göra. TA

 

Livsfarligt barnvaktsjobb

I House of the devil (2009) får collegestudenten Samantha (Jocelin Donahue) ett barnvaktsjobb. Hennes vän Megan (Greta Gerwig) skjutsar ut henne till arbetsgivaren. Det är helt öde där. Mörkt och långt till något samhälle eller granne.

 Kompisen Megan känner genast olust och vill att Samantha tackar nej till jobbet och följer med henne hem. Samantha väljer att stanna kvar. Den mystiske arbetsgivaren Mr Ulman (Tom Noonan) meddelar henne att det finns inga barn att vakta. Det är hans sängliggande modern som hon ska vakta. Samantha kommer överens med vännen Megan att hämta henne med bilen igen vid midnatt....

Man sitter på helspänn i stort sett hela filmen. Regissören och filmens manusförfattare Ti West är en skicklig berättare.
Det är en lyckad hyllning till 80-tals skräckisarna (Filmen utspelar sig i 80-talsmiljön och enligt www.imdb.com har West använt sig av liknande kameror som 80-tals splatterfilmer filmades med). Skräcken/rädslan sprider sig i åskådaren. Skräcken består i att vi ser ju vad som väntar Samantha, men vi kan inte varna henne. Vi kan inte hjälpa henne på något sätt. Hon är i livsfara. Och vi kan bara sitta och se detta. Panik. TA
  

Arthur

Miljonarvtagaren Arthur (Russel Brand) är ett förvuxet barn. Han festar sanslöst. Han krockar med Batmobile. Livsstilen är inte förenlig med familjens företagsaffärer. Guiden Naomi (Greta Gerwig) blir hans stora kärlek. Men han får problem. Gifter han sig inte med affärskvinnan Susan (Jennifer Garner) kommer han gå miste om stora summor pengar...


I denna nyinspelning av En brud för mycket (1981 med Dudley Moore) ser vi brittiska komikern Russell Brand (bästis med Noel Gallagher).
Han har svårt att väcka något större komiskt intryck. I alla fall om du frågar mig. Han påminner mest om den där gapiga killen vi hade i fjärde klass. 

Filmkritikern Roger Ebert tycker dock annorlunda. Han ser vissa kvalitéer i filmen ("välskriven dialog") och i Brand ("överdriven, rapp och smidig").



Ebert skriver dock träffande om utmärkta valet av Greta Gerwig i rollen som Naomi. "Hon är kramgo" skriver Ebert om henne.  Han fortsätter: "Gerwig tycker man så mycket om , och det räcker ganska långt, trots dem psykologiska glappen i förhållandet mellan hennes Naomi och Arthur. Trevligt folk som henne kommer undan med nästan vad som helst". 
http://www.rogerebert.com/reviews/arthur-2011 TA

   

Reitman i utförsbacken

I filmen No strings attached (2010) säger man Amazing i nästan varje mening. Om det som är vackert.
Här är Sex allmogens Drog. I filmen är ingen arbetslös och Sex pratas det lika engagerat om som andra talar om fotboll. Sex verkar i den här filmen få jorden att går runt. Och sex verkar vara
större än Gud och viktigare än mat. 
Hela tiden ska det jämföras, snackas och frågas. Har du haft sex med henne? Hur kunde du ha sex? Ska du inte ha sex med den och den?

Regissören Ivan Reitman (Ghostbusters) säger i filmens extramaterial att han "föll för manuset och att filmen skildrar riktiga människor". Gud vet, att jag vill inte göra politiska poäng på Ivan Reitmans bekostnad. Men handlar verkligen No strings attached om riktiga människor? Klippdockorna  Ashton Kutcher och Natalie Portman?  Tandkrämsreklam leenden, människor som jobbar i Drömfabriken och som läkare på sjukhus.

Det är mycket under bältet humor, könsrollerna är övertydliga och kan nog bara kännas moderna i extrema kretsar i Texas. Men samtidigt många skrattar med dessa och beundrar tjejer och killarna i filmen. Även i Stockholm. 

Kutchers karaktärs första scen säger egentligen allt. Adam och Emma är väl 16 år gamla. De är på en dejt. De är nervösa. Vi väntar på kyssen. Han frågar om han får röra hennes könsorgan. Och tonerna av  hemska one hit wondern I wanna sex you up med Color me badd briserar ut i natten...

Emma (Portman) skall uppfattas som modern kvinna. Hon är läkare, stark , självständig och inte intresserad av en relation. Bara sex. Inget krångel. Inga löften. Medan Adam (Kutcher) är ju killen som egentligen har "gott hjärta" vill så mycket mer. Det är tydligt att killarna är lugna och behärskade och tjejerna lite galna, hysteriska och   "oh my god" och "im gonna marry hiiiiiiiiiiiim". Riktiga människor? Jag vet inte.

Annat är det då med älskarnas kompiskrets. Emmas jobbarkompis, sjuksyrran Patrice (Greta Gerwig) utstrålar mer mänskliga drag. Hennes kärlekshistoria med Adams kompis Eli är fin och känns mer genuin än Portman/Kutchers.

No strings attached vill vara en uppdaterad och modernare variant på Härom natten (1986) för 00-tals generationen. Kutcher är inte helt olik Rob Lowe men besitter inte hälften av 80talsidolens charm, vilket också stämmer in på filmen. Se hellre om Härom natten! TA

Hon ger barnlängtan på film ett ansikte

Jennifer Garners karaktärer har det inte lätt. I Juno (2007) spelar hon Vanessa Loring som vill adoptera Junos (Ellen Page) barn. Vanessa har med sin man (Jason Bateman) haft svårigheter att på egen hand skaffa barn. De ser lösningen och frälsning i tonårsflickans Juno ofrivilliga graviditet.

Vanessa känner man starkt för. Detta är lite märkligt eftersom hon utstrålar dylik släktskap med blanka figurer från Solsidan. Allt är prydligt och präktigt, men allt bottnar i denna oerhörda längtan efter föräldraskap och barn. Det lyckliga livet. Hennes man, Mark fick också en del sympatier. När jag såg honom tänkte jag på Jeff Tweedy i Wilco.

Mark vill inte annat hellre än att få spela gitarr och göra musik igen. Rock-karriären är sedan länge ett avslutat kapitel. Livet med Vanessa blev inte det Svensson-liv som han så starkt romantiserade och fantiserade om. Vilka var dem då när de träffades? Vem var Vanessa innan hon blev den där kvinnan som enbart drömde om barn, familj och det perfekta hemmet? Vem var hon då Mark föll för henne?

För er som inte har sett underbara dramakomedin Juno ska jag inte avslöja för mycket. Men jag kan väl säga att det blir ju inte riktigt som paret Loring, och i synnerhet vad Vanessa så gärna vill och önskar. Tyvärr. Det är sorgligt. Om man längtar så mycket efter något, i det här fallet, barn, och man planerar och räknar ner och så blir det inget av det... Det är verkligen vemod i sin högsta form och ekande tomt.

Och jag vet inte. Det är ju ganska otäckt när jag tänker på det. Jag ser Jennifer Garner igen. Och åter i en roll där hon gestaltar lika övertygande liknande behov och vars historia har liknande utgång som i Juno. Det är i den Disneyproducerade filmen Berättelsen om Timothy Green (2012). I filmen är hon Cindy Green och är tillsammans med Jim (Joel Edgerton) även dem ett barnlöst par. Mirakelöst finner de en naken pojke i sitt hem. Hans ben är fyllda med löv. Han kallar dem "mamma och pappa".
Formellt blir hittebarnet parets adoptivson, Timothy. Paret Greens starka önskan har äntligen gått i uppfyllelse. Men lille Timothy är inte som andra barn...
TA

Ikonförklarad

Nyligen skrev vi om Scarface (1982) och Tony Montanas uppkomst här på bloggen. Dessvärre behandlade vi inte frågan om Varför så många i synnerhet unga män ser upp till Tony Montana? År efter år? Generationer efter generationer?

I Sverige präglas kulturen av anpassning och Jante-lagen, Du ska inte tro att du är något. Ur det perspektivet blir Tony Montana genast någon exotisk.Tony Montana skiter i det. Han kör sin grej. Det tror jag appellerar till många.

I filmen ser han på zeppelinaren och läser "Världen är din". Han tror inte att han är något. Han vet att han är något och någon. Och han vet att han har lika rätt att ta Den Amerikanska Drömmen som du och jag och alla andra. Varför vänta. Men han måste tänka efter, skaffa sig en plan, en strategi och ett kontaktnät. Pengarna först, sedan får man makten...  

 Tony Montana står också för något som flera kan relatera till. Att befinna sig i utanförskap i det nya hemlandet. Han har med sin kubanska bakgrund och som ny ankommen i Miami ingen lätt sits. Förlöjligad, hånad och förminskad av samhället, polisen och omgivning. Han är en outsider. Han är en avvikare till Normen. Han tänker inte slita hund över ett underbetalt diskjobb hela livet. Inte en chans. Han vill ha framgång och revansch. Han vill ha "det goda livet": pengar, framgång, kvinnor, bilar och palats. Detta för att visa att Han hela tiden har haft rätt. Rätt om att Han är faktiskt Något och Någon. TA

Lola Versus

Enligt Lolas (Greta Gerwig) astrologibok kommer hennes liv vändas upp och ner under hennes 29:e år. Och profetian leder oftast till verklighet.
Lolas pojkvän, konstnären, Luke (Joel Kinnaman) friar till henne. Hon provar brudklänningar och stora bröllopsplaner tar vid. Men så kommer det som inte får hända.
Pojkvännen Luke dumpar henne.

Lola tröstäter chips, hennes föräldrar (Bill Pullman & Debra Winger) stödjer henne, och hon försöker gå ut med kompisen, Alice, men möts av panikångest.
Hon är en prinsessa på vift mitt i känslostormens Manhattan. Och inte blir det lättare när hon inleder en förbindelse med sitt ex bästa kompis, Henry...

Man borde vara glad för filmen Lola versus (2012). Filmen har nämligen inte en enda scen utan Greta Gerwig. Men Lola versus håller tyvärr inte måttet. Jag är inte förvånad att filmen kom direkt på dvd här hemma i Svedala. Gerwig är mycket bättre än själva filmen. Och hon förtjänar bättre än denna rutinmässiga rom com. Hon är indietjejen med fantastisk utstrålning. Roger Ebert i vanlig ordning hade rätt: "det räcker att titta på henne så gillar man henne".
http://www.rogerebert.com/reviews/lola-versus-2012
 TA