Tänker på Lasse Hallström. Det är svårt att släppa hans 70-tal. 1975 satte han agendan för svenska romantiska komedier med sin långfilmsdebut En kille och en tjej. På 90-talet gjordes Herngrens/Holms Adam och Eva (1996), som faktiskt inte sköt så långt från målet. Och under 00-talet har Peter Magnussons  Sommaren med Göran varit ett gott försök. Man ser ju en viss förebild här så att säga.

I Hallströms film möter vi Brasse Brännströms (som skrev manus med Hallström) Lasse, en hypokondrisk lagd tidningsutdelare. Utbildad journalist men väljer festerna, tjejerna och kröken med polarna än att på allvar söka journalistjobb. Lena (Marianne Rudberg), en körsjungande IKEA expedit träffar han i en port under ett arbetspass. De blir kära och vi får följa deras första tid tillsammans, mellan glädje, sorg och tvivel.

Deras fullständiga sammanbrott och självrannsakan tar sig i form i Tunisien , vid en skådeplats som liknar ruiner från Romare-riket. Här leker Hallström med begreppet Livets teater. Men till skillnad mot andra regissörer och bildberättare, lyckas han ständigt växla elegant mellan humor och allvar.
Förstår att en filmmakaren förändras liksom människan gör i livet. Man kan inte göra samma filmer, man kan inte brinna för en och samma berättelse under en hel karriär. Det är bara så. I Lasse Hallströms fall och för en del andra, lyckades han få ur sig sina bästa alster i relativt tidigt skede i karriären (han var 29 år när han gjorde En kille och tjej och tio år senare kom Mitt liv som hund). Vilket är på både gott och ont.

Filmen En kille och en tjej sågs av närmare en miljon svenskar. Den visades också i Cannes. Under produktionsarbetet utbröt en smärre skandal. Filminstitutet Bengt Forslund erbjöd Hallström att göra långfilm. Men regissören hade svårt att komma i gång. Men plötsligt så kom ett synops författat av Hallström och pseudonymen Niklas Lundfors. Det visades sig att under pseudonymen dolde sig Bengt Forslund. Detta rimmade illa med hans maktposition och vilka han företrädde. Han skulle helt enkelt inte syssla med att skriva filmer. Det slutade med att Brasse Brännström och Hallström skrev ihop ett manus. Under inspelningen vilade arbetet för det mesta på ren improvisation (S.443 Tusen Svenska Klassiker, Gradvall/Nordström/Nordström & Rabe). TA

Malik Bendjelloul 1977-2014

Det mesta är väl egentligen sagt om Malik Bendjellouls tragiska bortgång. Men ännu en gång slås man av hur en begåvad människa ytligt sett verka leva Drömmen, men ändå inte vara helt lycklig. Film-Sverige har förlorat en stor begåvning och våra tankar går till regissörens närmaste och anhöriga. I helgen visas hans Oscarsvinnare Searching for sugar man i både SVT och på Cannes-festivalen. TA

Måste erkänna att jag försöker undvika tv-serier. Vill inte engagera mig, hänga upp mig vid några karaktärer och bli beroende och vara som alla andra. Men det kanske är önsketänkande. Det vara bara några dygn sedan sedan jag fastnade för serien Glee (2009-).
Serien som handlar om omaka high school ungdomar som förenas i musik och dans i form av en musikklass. Det är en rullstolsbunden kille, en kille som är gay, en färgad kraftig tjej, en plugghäst, kaptenen i fotbollslaget, hejaklackstjejer etc.

Kanske kan man säga att det här är en sorts modernare variant av Fame (1982-1987) . Glee handlar ju inte bara om musik, utan mycket om relationer och är på det viset inte särskilt olik andra såpor. Men det som kanske är avvikande för serien är dess karaktärers val av uttryck. De sjunger precis som i musikaler för att uttrycka sig och förmedla känslor och budskap till andra. Till exempel i det avsnitt som inte gick mig helt förbi nu senast. Kaptenen i fotbollslaget Finn (spelades av Corey Monteith som tydligen dog i fjol i en överdos, 31 år gammal, www.imdb.com) väntar barn med sin flickvän, en högst oväntad och ofrivillig graviditet. Han sjunger Pretenders I´ll stand by you för det kommande barnet, i form av sång inför en skärm med ultraljud....
Det som gör mig mest knäsvag är något helt annat. Det är den kompetente läraren Will Schuester(Matthew Morrison, liknar faktiskt Justine Timberlake en aning) som försöker förklara för en av hans elever, Rachel (Lea Michele) att de kan inte inleda en kärleksaffär. Det är helt oacceptabelt. Han säger sedan till henne, att hon kommer träffa en man/kille som kommer gilla henne som hon är, och även gilla sidor hos henne som hon själv inte är nöjd med. TA

Den 67:e Cannes-festivalen har sedvanligt mycket eminent folk i juryn. Självaste Jane Champion leder juryn och ska ihop med Sofia Coppola, Willem Dafeo, före detta Bondbruden Carole Bouquet (Ur Dödlig Synvinkel), Gael Garcia Bernal, danske regissören Nicholas Winding Refn, Jia Zangke, Leila Hatami, Do-yeon Jeon utse bland annat festivalens bästa film.

Att regissörer som Ken Loach (Jimmy´s hall), David Cronenberg (Maps of the stars) och Mike Leigh (Mr Turner) har filmer med i årets festival gör knappast någon förvånad. Man börjar nästan tappa räkningen över hur många gånger Loach haft filmer med i Cannes. Han liknar en stammis, vad mer kan man säga?

Svensken Ruben Östlund får sin senaste film Turist visad under festivalen. Skall bli oerhört intressant och följa mottagandet. Ryan Goslings regidebut Lost river är också givetvis av ett viss intresse. Mad men-stjärnan Christina Hendricks spelar en av huvudrollerna. Storheter som Jean Luc Godard (Adieu au langage, skådisen Tommy Lee Jones (The Homesman), underbarnet Xavier Dolan (Mommy) och kontroversielle Atom Egoyan (Captives) bidrar också med filmer, som det nog kommer skrivas ett och annat om, misstänker jag. Årets Cannes-festival uppmärksammar minnet av den italienska skådespelaren Marcello Mastroianni. Öppningsfilm blir Grace of Monaco (svensk biopremiär 23 maj) , med Nicole Kidman som Grace Kelly. Festivalen pågår mellan 14-25 maj. http://www.festival-cannes.com
Har Någon ett festival-pass över? TA

Filmkompositörer är för mig doldisar, nästan i klass med radiojournalister. Man känner igen en röst, en stycke musik mycket väl , men saknar ett ansikte på upphovsmannen. Så här ser han ut: Alan Silvestri, kanske mest ihågkommen för sin musik till Tillbaka till framtiden-filmerna. TA

Hon gav 80-talet sin egen färg

Intressant läsning (Lebeau´s le blog, What the hell happened to Molly ringwald, 20 januari 2013) om vad som hände med brat pack och dess drottning Molly Ringwald.

Efter flera framgångsrika filmer (Pretty in pink, Sixteen candles och Breakfast club) ihop med producenten och manusförfattaren John Hughes tackade hon nej till ytterligare en film (Some kind of wonderful). Hon var trött på att spela ännu en tonåring. Det sägs att Hughes tog detta mycket personligt, och det sägs att Ringwald och han bröt kontakten. Och det skulle dröja länge innan duon förenades.

Separationen mellan dem två blir avgörande inte minst för Molly Ringwalds karriär. John Hughes gjorde henne framgångsrik och utan honom vid sin sida skulle hon få det betydligt svårare.

Brat pack-gänget som hon tillhörde var vana att spela tonåringar som andra tonåringar kunde relatera till. När skådisarna skulle "växa upp" och göra mognare roller blev det svårare. Det var också ett tidstecken. När det var 90-tal fick 80-tals-ikonerna mer komplicerat att överleva. Nu var det plötsligt andra vindar som blåste, andra ideal som attraherade. Ringwald försökte med flera filmer bland annat Betys bröllop (1990) med Alan Alda. Men den stora publiken uteblev.

Hon tackade också nej till filmerna Pretty woman och Ghost http://www.iammollyringwald.com/acting/

Hon flyttade till Frankrike och gjorde utländsk film. I slutet av 90-talet återvände hon till Hollywood. Hon var knappast någon på A-listan längre. Hon fick göra små inhopp i filmer där hon drev med sin brat pack-bakgrund. På senare år har hon förekommit i serier som inte visats annat än för amerikansk publik.

 Kanske kan man säga att Ringwald och flera av hennes generationskamrater hade vuxit sig fast i sina tonårsroller (Ralph Macchio, Michael J Fox, Judd Nelson, Andrew McCartey, Ally Sheedy, Eric Stoltz, Anthony Michael Hall). De var roller i ungdomsfilmer som hade varit banbrytande och John Hughes kunde nästan beskyllas för att ha uppfunnit en egen (underbar) genre; high school filmen.
Brian Mickletwait skriver reflekterande över Molly Ringwalds öde.http://www.samizdata.net/2002/12/on-why-molly-ringwald-never-be/

Han skriver att hon utstrålade en skörhet, ett självförtroende och hon agerade hela tiden från en outsider position som man som 20-åring tog till sig och kände sympati för. Man väntade bara på att Andrew Mccarteys snobb skulle fatta att det var Hon som var nr 1. Man väntade bara på att han skulle göra sig av med sin ytliga "flickvän till häxa" och satsa allt på söta och fina Molly.

Men när Molly Ringwald har passerat 30 och spelar fortfarande sårbar tonårstjej - på rutin , då är det inte lika kul längre. Hon är ju nu ung kvinna, men hon spelar fortfarande som om hon vore en tonårstjej på high school. När ska hon växa upp och övergå från tjej till kvinna? Det som man en gång i tiden föll för, stör man sig bara på, fortsätter Mickletwait.

Oavsett vad som hände och vad man än tycker , råder följande faktum. Molly Ringwald var inflytelserik under en viss tid och på sina håll påverkar hon fortfarande inte minst i mode och stil för tjejer. Om Audrey Hepburn präglade 60-talet, Diane Keaton genomsyrade 70-talet så är det väl Molly Ringwald som färg-lägger 80-talet. TA

När Spielberg blev barnkär

Steven Spielberg hade sedan barndomen drömt om att göra en spökfilm. När han arbetade med Jakten på den försvunna skatten (1981) kom idéerna till Poltergeist (1982). Spielberg spann vidare på en scen från Närkontakt av tredje graden (1979). En scen där en liten flicka kidnappas av ett rymdskepp. 

(s.87, Steven Spielberg interviews, Lester D Friedman and Brent Notbohm, 2000, University press of missippi) 

Heather O Rourke hittade Spielberg av ren slump. I en lunchrestaurang såg han en liten flicka som satt och åt ihop med sin mor. Det var Heather O Rourke. Hon fick rollen omedelbart som Carol Ann i filmen. Spielberg lär ha sagt till sin producent Kathleen Kennedy, att Poltegeist och E.T inspelningarna skulle utvisa om han kunde bli en bra pappa. I bägge produktionerna jobbade han nämligen med flera barn (Drew Barrymore, Erika Eleniak, Henry Thomas etc). När filmerna var inspelade var Spielberg knappast tveksam längre. Han ville ha egna barn. (s.89). TA