I Sara Broos ljuvliga dokumentär För dig naken (2012) söker värmländske akvarellmålaren Lars Lerin kärleken. Han finner den på nätet. Brasilianske Junior reser till Sverige. Till en början är deras kommunikation gravt begränsad. Med tiden lär sig Junior mer och mer svenska.

Men konstnären Lerin kämpar mot sina demoner. Hans långa alkoholmissbruk har satt spår i honom. Hur ska han kunna tro på livslång kärlek?  Hur ska han kunna hjälpa och älska en annan människa, när han knappt klarar sig själv?

För dig naken är en fantastiskt modig film gjord av Lerins guddotter, Sara Broos. Det förklarar nog en del varför vi få komma så nära människorna i filmen. Om man inte charmas en smula av den karismatiske och folkkäre konstnären, då har du ett hjärta av sten. Svds filmkritiker Hynek Pallas har varit med och klippt filmen, Stefan Jarl har varit mentor och musiken står bland annat Nisse Hellberg och Pelle Ossler bakom. Ack, värmland du sköna! TA

I väntan på Uma

Den 7:e november får Stockholm filmfestival stor besök i form av Uma Thurman. Hollywood-stjärnan tar emot Stockholm achiement award och filmerna Kill Bill 1 + 2 (2003-2004) visas.

Ser så länge komedin Sanningen om katter och hundar (1996). Thurman spelar en modell, Noelle, som förväxlas med en radiopratare, Abby, (Janeane Garofalo). En radiolyssnare (Ben Chaplin) tillika ovan hundägare med brittisk accent uppvaktar henne. Han anar att något inte stämmer. Tjejen han nyss träffat låter så annorlunda i telefonen och i radio än hur hon är och uppför sig i verkligheten...

Småroligt och underhållande för stunden. Håll utkik efter en ung Jamie Foxx i en mindre biroll! TA

Franska Medan vi faller (1995) känns mer aktuell än någonsin. Brända bilar i förorten. Upplopp i ghetton. Krig mellan polis och ungdomar på glid. Drogerna är aldrig svåra att få. Tristessen är svår. För varje dag som går känns reklamskyltens budskap om "Världen tillhör er" bara som ett enda stort hån.
Vi följer tre unga killar under ett dygn i en förort till Paris. Trion eller "gänget" utgörs  av den snacksalige araben Said, boxningspassionerade afrikanen Hubert och den arga juden Vinz.

Deras gemensam vän ligger i koma, efter tumult med polis. Medierna rapporterar ständigt om den unga mannens livskondition. Men också om sökandet efter ett polisvapen som försvann i sammandrabbningarna mellan ungdomar och polis. Vreden kokar i Vinz (Vincent Cassel, strålande!)....
 Det finns paralleller till Martin Scorsese i filmen, tydligast är väl  Vincent Cassels "talking to me" sekvens. Han står vid en spegel och gör liknande scen som Robert De Niro gjorde i Taxidriver (1976).

Ett parti i filmen är svårsmält och måste nämnas. Grabbarna härjar omkring längs Paris gator. Timmen är sen. De halkar in på ett vernissage. De hajar knappast konsten. De häller i sig champagne och vin som serveras. Jordnötter kastar dem i sig. De ser två kulturella kvinnor som de vill få kontakt med, men det vet inte hur. När de väl får chansen spårar det snabbt ur. Kvinnorna kallar dem aggressiva. Och det slutar också med krossat glas och fula ord från Vinz mun.

Medan vi faller är en film om mänsklighet som smulas sönder, och vad blir kvar av den, när alla våra drömmar raseras och klyftorna bara tycks bli större och större. Hubert i filmens gäng står mycket för att värna om humanismen och bekämpa  det våldsamma och det enfaldiga. Han säger till Vinz, "om du hade gått i skolan hade du lärt dig att hat föder hat".

Hubert är också den i filmen som reagera mest negativt på Vinz ständiga lust att skjuta ihjäl poliser. Samtidigt utsätts Hubert för rejäla trakasserier och förnedras grovt av polisen vid ett förhör. I Medan vi faller är polisen nästan värre hot och skurkar än ungdomarna själva. Trainspotting (1996), Pulp Fiction (1994) och Medan vi faller summerar 90-talets filmkonst - när den nådde toppnivåer.TA

Magnifik, drabbande och bäst!

16-åriga Adéle (Adèle Exarchopoulos) går första ring i gymnasiet. Hon gillar litteratur men hatar lärare som analyserar sönder böcker. Hon söker efter identitet, sexualitet och kärlek. Pladask faller hon för Emma (Léa Seydoux) en äldre tjej i blått hår.

Emma är självsäker konstnärinna , utbildad, beläst och intellektuell. När Adéle och Emma möts uppstår grandios passion och oslagbar lust. Men deras kärlek är dömt att misslyckas redan på förhand...

Abdellatif Kechiches magnifika Blå är den varmaste färgen (2013) var en av fjolårets mest uppmärksammade filmer. Mycket tack vare Steven Spielbergs jury som tilldelade filmen  prestigefyllda Guldpalmen i Cannes. Men också skapade filmen kontroverser inte minst på grund av dess åtskilliga naken och sexscener.

Det är en kärlekshistoria som drabbar mig redan från första början ändå till slutet. Gravt fascinerad av det lesbiska paret och hur de så småningom hamnar i traditionella könsroller. Adèle jobbar med barn, sköter hushållets mat, serverar och behagar och vill vara till lags. Och Emma  är på gränsen till arrogant, ständigt hyllad för sin konst och objektifierar och avbildar kvinnan, och utmålar henne till Hora/Madonna.

Vi ser två karaktärer ingå i ett kärleksspel, där Adèle är underlägsen jämte sin partner. Hon saknar intellektuell skärpa och kulturellt kapital. Hon blir snabbt ensam i alla miljöer. Hon ger allt till andra, allt hon har. Men hon får så lite, ja , inget tillbaka annat än ödslighet. Vem serverar henne som ständigt serverar och lägger upp mat på tallrikar? När ska hon bli tagen på allvar , sedd och älskad för den hon är?
Det blir därför intressant att se hur hon får bekräftelse och från vilka som ger henne tillfällig stimulans. Filmen är litterär i bilderna, väldigt beskrivande och man sätter värde att skapa extrem autenticitet, och sällan har jag sett en film som utnyttjar sin speltid så väl som denna.

Det stora och långa formatet gynnar berättelsen och vi får fördjupa oss i kärlekens förening, försoning och splittring. Porträttet av Adèle är oerhört kraftfullt. Under filmens gång byter hon skepnader flera gånger, och vilket register och bredd i skådespeleriet. Aktrisen Adèle Exarchopoulos (enligt imdb filmar hon med Sean Penn just nu) vill man gärna se mer av, hon verkligen imponerar med små gester. Ett framtidsnamn, helt klart.  Filmens lågmälda slutfinal ger upphov till fri tolkning. Utan att avslöja för mycket tycks Adéle ta ett viktigt och oåterkalleligt beslut.
När film är som allra bäst då har den bara en färg, ett namn och en titel;  Blå är den varmaste färgen. TA

Såg om Timmarna (2002), den belönade filmatiseringen efter Michael Cuninghams roman. Filmen var inte alls lika stark och gripande nu som mitt minne ville göra den till. 

Nicole Kidman är helt oigenkännlig. Det fick Oscarsjuryn att dela ut en statyett till henne. Vet inte riktigt om det var rätt beslut. 

Meryl Streep och Clare Daines delar filmens stora stund tillsammans. Mor och dotter samtalar i en säng. Modern som spelas av Streep beskriver hur hon missförstått hela livets gåta. Hon berättar:

"Jag minns en morgon när jag steg upp i gryningen. Jag kände att möjligheterna fanns där. Har du känts så? Och jag minns att jag tänkte: Det här är alltså början på lycka.  Det är nu det börjar och naturligtvis blir det bara mer. (skratt) Det föll mig aldrig in att det inte var början. Det var lycka! Det var stunden. Just då."

Streep har ett par scener till där hon verkligen briljerar och förtrollar åskådaren. Men filmen i sig är jag något tveksam över. Intrigen är onödigt komplicerad och berättandet har man liksom gömt i 3 olika kvinnoöden, en utspelar sig 2001, en annan 1923 och en annan på 50-talet. Under nästan hela filmen frågar jag mig: hur hänger allt ihop?

Och nästan vid mållinjen får vi se säcken knytas ihop. Men tyvärr, tar formen över själva innehållet. Önskade man kunde bli mer tagen av de faktiskt ganska starka historierna om tre olika kvinnor och deras förhållande till självmord och litteratur. Kidmans tolkning av författarinnan Virginia Woolf kan jag föga orda om. Har varken några större kunskaper om henne eller relation till hennes alster. Flera menar att Kidman inte gör den legendariska författaren rättvisa. Hennes scener med maken (Stephen Dillane) har dock tänkvärd dialog. Varför måste karaktären i din roman dö? frågar sig maken. 

Woolf svarar, det är bara när någon dör, som andra kan börja uppskatta och värdesätta livet....

Fönstret mot gården. Nej, Julianne Morre i Timmarna. Vad hade Hitchcock tyckt om henne tro?

Gudomliga Julianne Moore har en aura som är gjord för 50-talet. Hon ser verkligen ut som en attraktiv hemmafru i vilket amerikanskt medelklass villaområde som helst (se även Far from heaven). Hon är strålande som olycklig moder och hustru som överväger självmord en och två gånger. Är det någon som skulle belönats med en Oscar, är de faktiskt hon!

Förutom de kvinnliga Hollywoodstjärnorna ser vi en stark birollslista, vad sägs om Ed Harris, Toni Collette (Muriels bröllop, Om en pojke), John C Reilly (Magnolia, Boogie nights), Stephen Dillane (Welcome to sarajevo), Claire Danes (tv-serien Homeland), Jeff Daniels, Miranda Richardson (En förtrollad april) och Alison Janney (Juno, tv-serien Vita huset)? Sämre skara har man sett i sina dagar. 

Ed Harris har en nyckelroll och gör kanske starkast intryck som hyllad författare och AIDS-sjuk före detta älskare till Clarissa (Meryl Streep).

"Stäng dörren bara!". Regissören Stephen Daldry ger Meryl Streep instruktioner

Regissören Stephen Daldry (Billy Elliot, The Reader) ger oss lite rolig kuriosa rörande Meryl Streep i dvd-utgåvans extramaterial. Hon skall tydligen haft problem med att filma scener när hon ska öppna, gå ut och in genom dörrar. Detta gjorde att man skämtade oavbrutet om och med henne under inspelningen. TA

Ömsint och välgjort om stark personlighet

TUSEN BITAR svensk dokumentär av Stefan Berg och Magnus Gertten
Medverkande: Marianne Lindberg De Geer, Mikael Wiehe, Åge Alexandersen m fl.
Speltid: 96 minuter
Betyg: AT AT AT AT

Den inhemska dokumentärfilmen står högt i kurs. Härom året var det filmen om Palme (2012) som drog storpublik. Nu är det dags för artisten Björn Afzelius. Den öppensinnade och nyfikne"Bonnläppen" från Hakarp som fick vänner i Kuba och Nicaragua. Han var med och bildade Hoola bandoola band, som blev ett av Sverige största band på 70-talet.

Men enligt kompisen och bandkollegan, Mikael Wiehe, ville "Affe" (som Afzelius kallas i vissa kretsar) bestämma, och särskilt över sina egna låtar. Solokarriären kom lämpligt efter tre lp-skivor med Hoola bandoola. Kritikerna ständigt förkastade honom. Musikjournalisten Håkan Lagher intervjuas i filmen och säger att Afzelius blev en "spottkopp".

Vi rör oss i flera vackra miljöer, i Italien där Afzelius fann ro och en god vän som lojalt backade upp honom, ändå in i det sista. I Kuba och i Nicaragua där han hade politiskt engagemang länge, och än idag spelas hans musik där, och vi ser bland annat hur Mikael Wiehe intervjuas i nationell tv. Man förvånas av den mångsidiga människan Afzelius, kanske fann han det nödvändigt med ett internationellt politiskt engagemang för att fly sina egna demoner?

Hans rastlöshet delade han med norska sångaren och kompisen Åge Alexanderssen: "När man är på turné längtar man hem. Och när du är hemma, längtar du ut igen. Du hör aldrig hemma någonstans."

Kvinnokarl var han med besked. Och enligt hans före detta bandkollegor var det alltid en ny tjej i turnébussen. Ena dagen hette hon Lisa, andra dagen Cecilia. Hon kunde vara student eller lärare eller dylikt. Dem var alltid lika välkomna. Marianne Lindberg De Geer var hans stora Kärlek, och hon berättar mycket uppriktigt om deras stormiga förhållande. Vi får också se i filmen hur hon arbetar med teaterpjäsen Johnny Boy som bygger på hennes och Afzelius liv ihop.


Det bränner till ordentligt när hans mor kommer på tal och den mörka historien om henne rullas upp. Hans moder tog självmord. Tragedin verkade aldrig lämna honom i fred. Hans komplicerade relation till sin mor framträder också i en av hans sånger, Exil. I texten blir hans liv väldigt utelämnande. Han söker hennes kärlek och närhet, men får bara hennes mat. Afzelius ville helst inte tala  om sitt privatliv varken med kamrater eller andra. En riktig karl reder sig själv. Men synar vi texterna hans, då ser vi hur mycket han blottlägger av sig själv.

Allvarsam storrökare, fåordig, sportnörd och han förde listor på allt. Under tidigt 90-tal hamnar han i svårigheter. Hans skivbolag Nacksving ligger farligt nära konkurs. Hans låtmaterial är i farozonen. Låtarna kan säljas till andra bolag. Afzelius ger sig då ut på turné i hela riket för att tjäna ihop pengar , så han kan köpa ut sina egna låtar. I slutet av 90-talet blir han allvarligt sjuk och innan han dör skriver han en bok om Kuba och ett album färdigställs efter hans bortgång av hans musikkamrater.

Tusen bitar är en briljant film, välgjort och ömsint porträtt av en stark personlighet i svensk populärmusikhistoria. Filmen är gjord av Stefan Berg och Magnus Gertten. De har bland jobbat med Malmö FF-filmen Blådårar (1998) och sevärda Rolling like a stone (2005). TA

Om en Pojke

BOYHOOD amerikansk film i regi av Richard Linklater
Medverkande: Ethan Hawke, Patricia Arquette, Ellar Coltrane och Lorelei Linklater m fl.
Speltid: 165 min
Betyg: AT AT AT AT AT

Regissören Richard Linklater har med sin Before-trilogi undersökt Tiden och personers åldrande mellan ungdom till medelålders. I hans 16:e film Boyhood och vid 53 års ålder botaniserar han ytterligare i ämnet och drar det till en högre nivå. (http://variety.com/2014/film/news/richard-linklater-boyhood-ethan-hawke-patricia-arquette-1201243485/)

I 12 år har han filmat, och använt sig av samma skådespelare.

Hans film skildrar berättelsen om Texaspojken Mason Jr (Ellar Coltrane) och hans uppväxt. Han är 6 år när filmen börjar och 18 när eftertexterna rullar. Masons föräldrar är skilda och han lever med sin syster Samantha (Lorelei Linklater, regissörens äldsta dotter) och modern Olivia (Patricia Arquette).
Dem svinaktiga männen hittar inte sällan till hennes hjärta, och passerar igenom familjens hushåll.

Den frånvarande pappan (Ethan Hawke) besöker barnen med jämna mellanrum. Han försöker se dem, älska dem och lära känna dem. Han önskar uppriktighet och raka puckar. Han vill inte bara vara "den där fadern som bara kommer förbi under helgerna och köper glass och presenter". De spelar bowling, hejar loss när favoritlaget i baseboll spelar och åker på camping i skogen tillsammans. Fadern sjunger och spelar musik för barnen. Han försöker lära dem spela football på en kulle. De springer nedanför den, jagandes efter bollen som de aldrig kommer fånga. Livet lyser i ögonen på dem.
 

 Moder Olivia skiljer sig flera gånger, och familjen tvingas flytta runt i Texas. Mer än en gång. Det är tumultens tid. Hon utbildar sig och blir sedermera universitetslärare i Psykologi. Länge undrar barnen om hon någonsin kommer bli tillsammans med pappa igen. När sonens röst spricker och fjun växer kring hans haka, förändras frågorna. Åtminstone den typen av frågor.

Mason ifrågasätter varför familjen hela tiden måste försöka vara så "vanlig". Sportintresse saknas. Men en viss fallenhet för estetik och foto. Fotoläraren ser talang men efterlyser disciplin.
Vem vill du vara, Mason?

Hans pappa har ny familj nu. Pappan har ansat skägget och frisyren är mer välkammad. De bleka rockn´roll-skjortorna är utbytta mot en mer fleeceliknande röd jacka. Ett ögonkast tidigare var Mason, pappa och syster Samantha ute längs gatorna i kvarteret och hängde upp Obama affischer. Och Mason själv, retade upp en reaktionär sydstatare/republikan - ordentligt.
 

En bibel och ett gevär blir hans present från sin faders nya familj. När han är 15 upplever han sin första fylla och träffar tjejer. Han belönas för första gången i en fototävling. Jobbar extra som diskare. Möter sin första stora kärlek får sitt hjärta krossat.

Linklater visar egentligen i en enda scen, att han tänker inte som andra filmskapare gör per automatik. Mason och en kamrat sitter i en bil utanför hemmet. De skickar vodkan mellan varandra. De törs inte gå in. Mason lyckas ändå övertala kompisen. I huset är det ljust och livat. Höga röster och skratt. Vi följer med pojkarna in och vi följer in på deras examensfest med familjen.
Greppet, valet att berätta utifrån Masons perspektiv och framförallt börjar scenen i bilen som här görs och inte inne med släkten, en liten detalj måhända, men det illustrerar vad Boyhood är för sortens film.

Det är kanske vid första anblicken lätt att känna sig besviken, Boyhood är nämligen årets mest omtalade film. Oerhört uppskriven, hyllad och rosad, världen över. Förväntningarna blir skyhöga och svåra att leva upp till.

Men det är en film som måste få sjunka in, som man måste få lite distans till. Det är nästan en 3
timmars berättelse om en pojkes liv till man, och där även ett gediget mångfasetterat porträtt av en hel familjs utveckling under 12 år tecknas. Och i flera kulörer, dessutom. Masons syster skall heller inte glömmas bort. Från den lilla flickan som retar sin lillebror med Britney Spears och till den alltmer unga charmiga kvinna som gör medvetna val, stödjer sin bror och utstrålar attityd.

Det är tillika en krönika och tidslinje som dras, kantad av terrorattackerna i World trade center och Obamas valseger. Richard Linklater fick idén när han blev förälder, då han började fundera på barndomen och uppväxten. Enligt honom är det en film inte bara om barns uppväxt utan också om att vara förälder och hitta ett sätt att vara en god vuxen för sina barn. (en intervju med magasinet VICE, sök på youtube)

 I Olivia och Mason Seniors fall verkar dem söka efter svaret i hela livet. Det finns självbiografiska inslag i filmen menar, regissören, men allra mest allmängiltighet. Flera kan relatera och känna igen sig i historien.

Och visst är det så. Boyhood är en film om Livet, hur klyschigt det än må låta. Det blir som en roman som man är ganska fast försjunken i. Och historien får dig att fundera över livet, minnas och återvända till platser du kanske glömt bort att du varit i eller besökt. Du minns din första kyss. Din första fylla. Kanske din första joint. Ditt första jobb etc., Ungdomsåren som för varje år når en ny kontinent. Du kan se gamla fotografier från gymnasieåren, se gamla filmklipp från barndomen. Så här ser jag på mig själv. Men hur såg andra på mig när jag växte upp? Denna fråga läser jag mellan raderna i filmen.

Och det är fascinerande med skådespelaren Ellar Coltrane som var 6 år när filmen började spelas in och 18 år när den avslutas. Filmen skulle anpassas till honom och vad han gick igenom, men vad gjorde filmen med honom?
Richard Linklater har lyckats med det omöjliga: att överträffa sig själv och sina tidigare alster. Hans film (eller "konstprojekt" som han kallar det) lever i dig längre än vad du tror. TA