Golden Globe...och Bill Cosby!

Tina Fey & Amy Poehler var återigen värdar för årets Golden Globe och deras inledningsmonolog är ganska rolig och vass. Men en del satte nog lite i halsen när Bill Cosby togs upp...

Hela listan med vinnare hittar du här:

Golden globe 2015

(Källa imdb.com)

GS.

En amerikansk ingenjör Peter Bewman (David Morse från Indian Runner) kidnappas i Columbia. Hans förkrossade hustru Alice (Meg Ryan) får oväntad hjälp av en kidnappningsförhandlare, Terry Thorne (Russell Crowe). Han ägnar flera dygn framför en radio för och kommunicera med kidnapparna. Förhandla om lösensumma och säkerställa livstecken av den kidnappade....

Taylor Hackfords film Proof of life (2000) har dessvärre fallit lite i glömska. Den förtjänar bättre. Filmens stjärnor Ryan och Crowe bidrar till gnistor. Meg Ryan är underskattad, man glömmer bort att hon gjorde flera drama och thrillers filmer innan man ville föra in henne i ett fack och göra henne till RomCom-drottning.

Hon visar register här, övertygar och jag blir så förblindad av hennes charm. Vem vill inte dansa cha cha med henne? Och hur kan hennes man vara sådan idiot mot henne? Jo, det finns ju en tanke med det, givetvis. Frågan är hur mycket spelar Meg Ryan och hur mycket är hon bara sig själv? Kanske ligger sanningen någonstans mitt emellan.

Och Russell Crowe får vi inte glömma bort. Han är vår tids ur typiske actionhjälte. Han är komplett, tystlåten som Steve McQueen, hans lugn, behärskning och allvar inger förtroende och tyngd. Fick jag bestämma skulle han spela filmhjälte i varje film och han skulle synas mer. Vi kan helt enkelt inte få för mycket Russell Crowe. När jag ser filmen  Proof of life blir jag dock varse om hans australiensiska dialekt, vilket jag inte tänkt på tidigare (har en arbetskollega som stör sig väldigt mycket på den).
Slutfinalen är hjärtskärande.

Men i riktiga livet blev Meg Ryan och Russell Crowe ett kärlekspar. Ryan lämnade sin dåvarande man Dennis Quiad.

Harrison Ford var tänkt att spela förhandlaren Terry Thorne, men tackade nej.
Filmen är dedikerad David Morse stuntman och stand in Will Gaffney som tragiskt avled under inspelningen i en lastbilsolycka (http://www.imdb.com). TA

Uppföljaren till Sin City (2005) heter Sin City 2 - "A Dame to Kill for". Undertiteln syftar på filmens första - mycket underhållande del - och femme fatale Ava Lord (Eva Green). Hon drar åt sig och ett gammal ex , privatdetektiven Dwight (Josh Brolin) och gör honom kusligt besatt. Hon söker upp honom på strip-klubben Kadie´s och berättar om hur hon behöver hans beskydd från sin grymme make....

Två andra historier får vi också ta del av: "The Long bad night" handlar om Johnny (Joseph Gordon-Levitt) som riskerar livet genom ett kortspel med inte vem som helst....

Tredje historien är den svagaste, enligt mig: "The Fat Loss", beskriver strippan Nancy (Jessica Alba) från första filmen och hur hon hämnas mordet på sin kärlek Hartigan (Bruce Willis). Hon får nödvändig hjälp av hennes kamrat Marv (Mickey Rourke).... Hämd-temat börjar blir alltför utslitet och sönder-berättat (Tarantino tog det också till nya höjer med Kill bill-serien...)

Det kanske blir ett varv för mycket, men det är fortfarande en väldigt kul och vild berg och dala bana åktur det här. Det är fortfarande fascinerande med stilen, en sådan kärleksförklarande hyllning till genren hårdkokt film noir i serietidningsformat. Hysteriskt snyggt visuellt med  blandningen av svart vitt och färg och så är det gjort med glimten i ögat.

Liksom första filmen kan du bara luta dig tillbaka och låt dig njuta av alla stjärnor som dyker upp i filmen. Kan bara hålla med serieförfattaren Frank Miller: "skådespelarna är elektriska, och den här gången har vi Damen". Vackra Eva Green (Bondbruden från Casino Royale) var dock inte första valet, man ville ha Angeline Jolie i rollen som Ava Lord, men regissören Robert Rodigruez ändrade sig. Det gjorde han rätt i....

Robert Rodriguez säger till tidningen Empire (september 2014, nummer 303, artikeln Night riders, av Nick De semlyen, s.64-69) att hans nästa projekt kan bli en Mike Hammer (Mickey Spillanes påhittade detektiv) film. Kan inte låta bli och hoppas att det blir verklighet. TA
 

Två pojkar är ute och åker båt. De hamnar lite vilse ute på en ö. Nyfikna som dem är finner de en fascinerande koja i skogen. På vägen tillbaka mot stranden och båten upptäckter de fotspår. De leder dem till en vuxen man. Hans namn är Mud (McConaughey) , han är som en sorts modern tappning av Robinson Crusoe. Han lever strandsatt på ön, vildvuxen och isolerad. Han berättar sin historia för pojkarna. Han är på flykt ifrån rättvisan. Han har gjort en man illa. Hans kärlek (Whiterspoon) hade en älskare som han dödade....

Han ber om hjälp, han vill att pojkarna ska lämna ett meddelande till hans kärlek som lever i stan, i civilisationen. Pojkarna uppfyller hans önskan.

Hennes version om historien och vem Mud egentligen är visar sig inte riktigt stämma överens med hans egen bild.... Det gäller även grannen (Shepard) till en av pojkarna. Han kallas av Mud för "mördare" och beskrivs som en "skarpskytt/lönnmördare ledd av CIA". Enligt grannen är historien en annan. Och han och Muds relation är mer närstående än vad man kan tro...

Jeff Nichols (Take Shelter) film Mud är en annorlunda, tankeväckande thriller-drama som tar god tid på sig och berätta och fördjupa en historia med känsla för bilden och ger utrymme för skådespelarna att uträtta mer eller mindre stordåd.

Miljöerna är även spännande, det är som sorts båthus-landskap, där människor lever i båtar som ser ut som sjaskiga skjul eller bortglömda semesterhus. Det vilar en stämning som känns äkta i filmen som appellerar till mig och mina känslor. Det är en mycket sevärd film och jag beundrar regissören Nicols som även skrivit filmens manus.

 I filmen finns ju parallellhistoria och en barn/ungdomsskildring om pojkarna och var de kommer ifrån för hem och vilka de formas bli.

I filmen ser vi Michael Shannon som en av pojkarnas morbror. En lite ovanligt konventionell biroll för en man som Shannon. White-trash , dykarintresserad tjej-tjusare som spelar gitarr och gillar Beach boys.

 I övrigt är det här en film som borde skjutsa Tye Sheridan (Tree of life) omedelbart upp mot stjärnorna. Han spelar en av pojkarna , och i varje scen och i varje ögonblick har han min fulla koncentration. Hans livsberättelse med längtan efter fadersgestalter, och få vara någon och efter kärlek och trygghet är direkt rörande.
För Reese Whiterspoon och Matthew McConughley blev Mud en lyckad come-back. Gamla trotjänare som Sam Shepard och Joe Don Baker (från Bond-filmen Iskallt uppdrag) syns i vitala biroller. TA

King of Cool

Dokumentären I am Steve McQueen (från 2014, i regi av Jeff Renfroe) är om man vill vara krass, en enda hyllningskör. Det blir lätt onyanserat, och dessvärre inte alls så angeläget som det borde vara när vi pratar om en Ikon.

Intervjuer med t ex sonen Chad, tidigare fruar t ex Ali McGraw, barnbarn, biografi-författare, filmkritiker, Robert Vaughn och Norman Jewison. "King of Cool" kommer från enkla förhållanden, jobbar med allt med möjligt (diskare, brevbärare etc.) och tar sig uppåt med besked. Gillar teater och tar sig in på Actor´s studio i New York. Hans hemförhållanden förblir lite av en oöppnad bok. Hans son och dotter fyller i att fadern verkade plågas av sin uppväxt och ville gärna inte prata om det.

Hans genombrott kommer i skräckisen The blob (1958).  När andra spelar roller är "han bara sig själv". Han behöver inte många repliker, hans blå ögon kan ibland säga mer.
 Han gillar livet, kvinnor, motorer och teknik. Han är komplex, ena sidan, en diva med hundratals kläder i garderoben och ena sidan en mycket hängiven familjefar.
Jag tycker det är intressantare och höra om hans lite mindre populära sidor. Som om t ex hans rivalitet eller upplevda "hot" ifrån Paul Newman. McQueen konkurrerade med Newman om samma roll för filmen Butch cassidy and sundance kid (1969). Och när de sedan skall spela in Skyskrapan brinner (1974) tillsammans är han noga med att ha minst lika många repliker som Newman.

Stugres och McQueen under produktionen av Le Mans

Det man glömmer bort med Steve McQueen är att han floppade rejält med sin egen "bilfilm" Le Mans (1971). Han var besatt av filmen och styrde mycket under inspelningen. Under produktionen fanns belackare som menade att man lade fel fokus. Det var mycket bilscener men lite dialog och scener utanför racer-banan, så löd kritiken. En av kritikerna var regissören John Sturges (som gjorde Den stora flykten och Sju vågade livet med McQueen) som också hoppar av. Ersättare blir b-regissören Lee H Katzen.

Filmen sågades senare i tidningarna. Han drar sig tillbaka, skadeskjuten och hans äktenskap faller i bitar.

Allt vänder med Sam Peckinpahs actionthriller The Getaway (1972) där han möter sin blivande hustru i motspelerskan Ali McGraw. Och enligt hennes utsago, var det Kärlek vid första ögonkastet.
Filmen blir en succé och den tidigare uträknade McQueen är nu tillbaka i hetluften...

Det bör väl också nämnas att regissören Norman Jewison kom honom nära, och samarbetade med honom i flera filmer. McQueen sökte ju en fadersfigur. Jewison markerade tidigt, att han det kunde han aldrig vara för honom, Däremot kunde han var hans "storebror". McQueen lyckades via ett telefonsamtal övertala Jewison att ge honom rollen i Äventyraren Thomas Crown (1968). Men här finns ju inga snabba bilar?
Men så blev det ju inte.

Det sägs att kvinnotjusaren McQueen försökte förföra Faye Dunaway även privat under filminspelningen, men hon höll tillbaka. Jewison menar att det bidrog till deras "elektricitet" i filmen...

McQueen dog 1980 i cancer. Tiden för slutet var han lyckligt gift med Barbara Minty. Och han gick inte riktigt och känna igen. Stort skägg och håret hade han låtit växa ut. Men hans intresse för motorsport var i intakt. Och han hann göra två filmer (westernfilmen Tom Horn och Människojägaren) innan ljuset släcktes....TA

Stockholm har blivit kallt

Stockholm stories är baserad fritt på en novellsamling skriven av Jonas Karlsson. Han har också en roll i filmatiseringen, han spelar Tomas, en färglös och fyrkantig politisk tjänsteman. Han slänger ut flickvännen, Anna (Julia Ragnarsson) som är syster till en ung författare (Martin Wallström). Författaren lever i skuggan av sin far som var en "stor författare". Han försöker få bokförläggare och erkända författare att läsa hans texter. Han har en idé om språket ljus och om hur människor hindras att se varandra. Det skulle krävas ett strömavbrott för att människor skulle vakna upp och se varandra.

Vi ser en medelålders-kvinna (Cecilia Frode) som arbetar på en reklambyrå. Hon nekas att adoptera barn. Hon hamnar i en fejd om en konfektionskorg med en välbekant stå upp komiker (Gustaf Hammarsten). I en lotteritävling uppstår konflikten. Hon vägrar att se sig som förlorare och söker upp honom. Hon kräver att han ersätter henne med en korg.

En förtryckt stammande rikemans-son (Filip berg) drömmer om Kina och Shanghai. När han talar kinesiska så stammar han inte. Han skapar dataspel. Men hans far trycker ner honom och behandlar honom illa. Han träffar sin gamla skolkärlek, Anna, som är i nöd och han lånar henne en stor summa pengar till en lägenhet...

Andra har jämfört filmen med t ex Short Cuts (1994), och likheter finns ju, inte minst med parallellhistorierna som korsar sina vägar före filmens slut. Men Stockholm är inte Los Angeles. Och Jonas Karlsson, med all respekt är ingen Raymond Carver. Han kanske kan bli, men än så länge saknar jag mer finess, humor och känsla i historierna. Och jag finner filmen brista en del i originalitet, vi har sett liknande scener och karaktärer förut. Enda skillnaderna är att Stocholm stories visar en stad i ständig kyla. Människorna i filmen är svåra att tycka om. Efter 40 minuter tänker man på annat än själva filmen. Och bättre Stockholmsskildringar har vi ju sett också, att inte förglömma Johan Klings Darling (2007). Stockholm stories är hantverksmässigt habil, men trist och känns sökt. Ser även en del logiska luckor och trovärdighetsproblem.

Saknar annat klassperspektiv än dem vi ser i filmen. Det är politiker, reklamfolk, författare etc. Men var är arbetar och underklassen? Var är t ex invandrarna? Homosexuella? Handikappade? Hemlösa? Dem bor ju i Stockholm också.

Man blir varse om att mycket har inte hänt sedan Tic tac (1997) i svensk film. Å andra sidan pekar det på motsatsen. Ruben Östlund och Anna Odells filmer är goda exempel på Svenska filmundret. Stockholm stories är så väldigt blek i jämförelse. Bäst i filmen är Nathan Larsons fina filmmusik som förtjänar bättre. Julia Ragnarsson visar också varför hon är en stjärna på uppgång. TA

Ser med glädje Robert Strombergs (The Hunger games) film Maleficent som är en slags uppdaterad version av Törnrosa. En god fe, Malificent (Angelina Jolie) förvandlas till ond när hon blir sviken i kärlek. Hon blir inte bara bestulen sina vingar.

Hon förlorar även tron på Sann Kärlek. Hennes tidigare vän och numera fiende, Stefan utnyttjade henne för att bli kung. Maleficent svär en förbannelse över hans och drottningens barn, en liten flicka, Aurora (Elle Fanning från Somewhere). 

Vid flickans 16:e födelsedag skall hon somna in i en förevig sömn. Bara en kyss av Sann Kärlek kan väcka henne till liv igen…

Svårt och motstå den här filmen, stundtals liknar det ett avancerat tv-spel, men i allt teknikbroderi och fyrverkeri charmas jag av Sagan som är tidlös, historien om gott mot ont, mellan hat och kärlek, ljuset och mörkret. Man blir som barn på nytt. Varför har inte Angelina Jolie använts som skurk tidigare?

Elle fanning känns som en liten kusin eller syster. Vill bara följa hennes karriär med värme, omtanke och önskar henne all lycka och framgång. När hon ler mot världen så ler den stort tillbaka. Självklart skall hon få Prinsen som rider på den vita hästen (liknar han inte någon i pojkbandet One direction?). 

Det är för övrigt ambitiöst och försöka stuva om lite i den konventionella Sagan-dramaturgi och faktiskt predika om en som gör skillnad som är både hjälte och skurk. Modigt om inte annat! 

Kul också och se Sam Riley (spelade Ian Curtis i Control) och kommande stjärnskottet Juno Temple (Dark knight rises, Sin city 2 etc) i småroller. Och som grädde på moset, Lana del rey sjunger i filmens eftertexter, Once upon a time. Allt är Tip Top. TA