Det borde egentligen inte vara möjligt att göra en film som Steven Knights Locke (2013). En berättelse som bara utspelar sig på motorvägen M6 i England, i en bil med en förare i telefon. Men man kan inte ha mer fel.
Locke är en smärre unik och högst egensinnig sensation.
Ivan Locke (Tom Hardy) har barn och fru, och ett arbete som konstruktionsansvarig för en av Europas största byggnader. Om ett dygn går projektet in i en ny fas. Mycket måste klaffa, och vägar måste stängas av. Men Locke har inte kontroll längre över varken jobbet, familjen och sitt eget livsöde... En händelse han var med om för 7 månader sedan har försatt honom i väldigt prekär situation som kan förändra allt....

Som åskådare tappar man luften när man ser den här filmen. Så intensiv, så suggestiv och samtidigt glödande...Och man blir inte riktigt klok över hur det är möjligt, med så begränsade miljöer, en skådespelare och en rad telefonsamtal kan väcka sådant engagemang. Men det är mycket känsla och intelligens i det här, stämningsbidragande musik och det är alltid något särskilt med bilkörning på film. I resan, i rörelsen, i avresan och mot färdens mål. Och i resan finns ju också flykten från någonting eller som Locke själv säger och tänker: han flyr inte, han kör mot en plats för att rätta till ett misstag....

I filmen frågar sig han även en intressant filosofiska fråga; Om man tycker synd om en människa, vad är det då som är så dåligt och fel, om man får hen att må lite bättre? Finns det något som är dåligt eller handlingar som är direkt dåliga, i det här fallet?  Det gör nog det. Om man hjälper en annan människa på andras bekostnad, då blir det ju svårt och försvara och ens lura sig själv....


Till sist, Tom Hardy (spelade skurken i Batman-filmen Dark night rises) är fantastisk med sin säregna röst (påminner en del om Richard Harris, minns ni honom?) och hans breda register. Han är Locke in i bara benmärgen. Här finns inget tecken på överspel. Han kan bli en av de allra största.
TA

Många liksom mig har ett visst speciellt förhållande till Steven Spielberg. Hans 70 och 80-tals filmer har man vuxit upp med och på många sätt har dem format en och i den mening ; vad filmunderhållning kan vara och nästan borde vara. Filmäventyr långa resor bortifrån en mörk och grådaskig januari-kväll bland tunnelbana ljud och slentrianmässig vardagslunk som andas tristess och ekorrhjul.

Tittar man tillbaka i ens filmliv så har Spielberg stått för kickarna och är många gånger anledningen till att man lagt ner så mycket tid och kärlek till Filmens magi. Spielberg har väckt starka känslor i en, vet inte hur många gånger man gråtit till E.T (1982), hur många gånger man sett Indy-filmerna och verkligen levt sig in i hans arkeologiska upptäckter. Och sen har ju Hajen (1975) förstås skrämt och skrämmer mig fortfarande. Ingen film man ser före badsäsongen, direkt.

På senare år ser jag ju lite mer Hajen än "bara en underhållande och välgjord skräckfilm". Det finns en fin skildring av familjen Brody, en underbar betraktelse av ett maktspel mellan en trio väldigt omaka herrar på båtjakt efter att fånga och döda odjuret. Och historien om hur samhället agerar och ser på det bestialiska som händer. Man kallar det "olyckor" och vad är kommunen Amity utan sin turism? Självklart kan man inte stänga av badstränderna för några "enstaka olyckor" resonerar cyniska borgmästare och politiker, till inte minst polisen Martin Brodys (Roy Scheider) stora besvikelse och förskräckelse.

Spielberg har skapat världar och magi som man fullständigt knockats över och bara velat haft mer av. Han har skapat glädjelika filmiska droger....
Jurassic Park (1993) var hans, enligt mig, riktiga stora och sista äventyr, där han visar gammal form. Banbrytande när den kom i dess effekter/teknologi och minst sagt spektakulärt. Självklart kan man inte kräva att regissörer och filmmakare ska ständigt upprepa sig och göra om liknande filmer och aldrig vilja förändras och utvecklas. Regissörer liksom människan Spielberg förändras och han har som få andra velat göra historiska filmer samtidigt som han vill vara killen som lätt och leker ur sig historier/sagor som alla vill höra eller se. .... Men tiden kommer även i kapp en sådan som Spielberg. Idag finns det andra (Michael Bay, Peter Jackson, Christopher Nolan, M Knight Shyamalan m fl) som gör liknande filmer som Spielberg en gång gjorde och kanske gör dem det till och med  bättre än läromästaren och idolen själv?

Har Spielberg har tappat på senaste åren? Bleknat? Vad är det som har försvunnit? Varför finner jag inte berättarglädjen, energin, den självklara lekfullheten och finessen som präglade t ex Indiana Jones-filmerna i hans senare filmer? Spielberg är mångsidig och han har gjort charmiga bagateller (Catch me if you can från 2002) och tunga politiska historiska filmer, ofta i krigsmiljö (Rädda menige ryan från 1998). Hans historiska patos har handlat om att han vill visa sig mer seriös och få ett seriöst erkännande som filmmakare. Det fick han också med Oscars-vinnaren Schindler´s list (1993) om förintelsen. Ett filmprojekt som han länge kämpade med, och betvivlade över om han var förmögen att klara av.

Hans 00-tal har varit blandat med historiska filmer (Munchen, Lincoln) och block-busters (Tintin). I hans nyinspelning på Världarnas krig (2005, har tidigare gjorts 1953) läser jag in Spielberg referenser som kanske inte finns annat i mitt eget huvud. För jag önskar se det, för jag så gärna vill se det.

Det handlar väl om att jag innerligt hoppas att få återuppleva något jag förlorat. Idag kan jag bara tala om barndomens stora och starka filmupplevelser som t e x med Närkontakt av tredje graden (1977) eller E. T. Men minns jag verkligen hur filmerna skakade om mig, hur det verkligen kändes?  Förnuftet vet ju att den tiden kommer aldrig igen. Rationaliteten säger det också. Men hjärtat och känslorna tar över och styr mitt tänkande. Tänk om.

I Världarnas krig tänker jag en del på Närkontakt av tredje graden , just den där lite märkliga känslan och hur Spielberg skickligt iscensätter att något är i sin oordning och VAD ÄR DET SOM EGENTLIGEN HÄNDER?  Och visst finns det en scen som är snarlik scenen från Jurassic Park (1993) då dinosaurierna jagar barnen inne i någon köksliknande miljö. Här i Världarnas krig är det ju dödliga rymdmaskiner med ormliknande halsar som letar människor på en begränsad fysisk yta, i något källarliknade utrymme.

Det finns också den personliga Spielberg i den här filmen. Om Hook (1991) präglades av Spielbergs fader och föräldraskap och farväl till barndomen och barnsligheten. Och framförallt om hur Han tappat sitt barnasinne och glömt vem han egentligen är (Peter Pan) så har Världarnas krig en scen som visar lite vad regissören befinner sig nu eller befann sig då (2005)...

Huvudrollsinnehavaren Ray Ferrier (Tom Cruise) försöker hålla tillbaka och förhindra sin son Robbie springa ifatt soldaterna. Han vill strida med dem, bli självständig, bli vuxen, frigöra sig från familj och inte minst fadern. Pappa Ray försöker hålla om honom och be honom stanna kvar. Han älskar honom. Han vill inte mista honom.
Och detta vittnar om en regissör som själv ser sin barn växa upp och gå mot vuxenlivet och säg den förälder som inte haft svårt att släppa greppet om sina barn?

I filmen läser jag också in 11:e september attackerna. Det är aldrig uttalat, men det finns där. Det blir extra tydligt när vi möter Tim Robbins krigshetsare. "En överraskande attack fällde världens mäktigaste nation" säger han mer en än gång.... Och i början på filmen när Ray och barnen flyr i bilen ifrån rymdmaskinernas dödliga strålar, undrar sonen Robbie vad det är för något. Är det terrorister, pappa? frågar han gång på gång. Men pappa har inget svar. Han vet knappt själv vad det är frågan om. Det han vet är att världen , ja den världen han känner till och tror sig känna igen är på väg att gå under....

Det sägs att när HG Wells science fiction roman Världarnas krig (1898) sändes i amerikansk radio i radiopjäs-format , i regi av självaste Orson Welles , i slutet av 30-talet väckte den enorma känslor bland lyssnarna. Det sägs att folk trodde att pjäsen inte var någon pjäs, utan verkliga händelser som skedde runt omkring.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Världarnas_krig

Idag kan vi skratta åt deras reaktioner. Men då ser vi bara på dåtidens människors upplevelser utifrån vår samtid , inte deras samtid.
Med den bakgrunden i tankarna när man ser Spielbergs film , blir jag lite vemodig. Hans film är spektakulär givetvis, extremt välgjord och snygg och GIGANTISK. Men det till trots, så vet jag att den här filmen, kommer vi inte prata om 40 år. Det är bara underhållande tidsfördriv, kul för stunden, ingen film som du bär med dig och återvänder till och ens tänker på vid lediga ögonblick. Och det är väl kanske inte meningen å andra sidan....

Filmen har en oerhört strong inledning och de första 40 minuterna lovar gott och är klassiskt Spielberg. Visst har vi sett den där bortkomne fadern förut, misslyckad och högst tvivelaktig förut, som mot alla odds kämpar för familjen? En schablon må man tycka. En klassisk och kanske uttjatad filmfigur. Men i Tom Cruises skepnad som den hårt arbetande kran-lyftaren Ray Ferrier är det oemotståndligt. Och scenen när han och sonen kastar baseboll mellan varandra och vi känner vreden och bestörtningen över förälderns svek. Ja, den är svidande bra! Ironiskt nog så uppskattar jag scenerna och skildringen av faderns och han "bortglömda barn" mest och mer än själva överlevnadskampen mot maskinerna. Även om Världarnas krig inte har liknande anspråk , så i min värld är det lika mycket en film om Kärnfamiljens överlevnad som en film om kampen för mänsklighetens överlevnad mot Dödliga (överjordiska) krafter.  

Efter filmens 40 minuter upphör dock min fantasi och inlevelse. Var tog min fantasi vägen? Var gömmer sig min barnsliga sida? Det är det som gör skillnad, det är det som avgör om man gillar och får ut något av filmen Världarnas krig. Att beskylla Spielberg för att han "vuxit upp" och saknar finess och berättarglädje är knappast relevant här. Angeläget i frågan är dock min egen lekfullhet. Världarnas krig blir vad du själv gör den till. TA

Don Jon (Joseph Gordon-Levitt) lever i New Jersey. Har italienskt påbrå. Han säger sig inte ha så många intressen i livet. Han bryr sig om sin kropp, tjejer, familjen, kompisarna, kyrkan, kärran och porr. Han kallas för Don Jon av kompisarna för att han lyckas ragga upp nya tjejer varje helg på krogen....

Men han tycks värdera porren högre än tjejerna han möter i verkligheten. Det ändras dock när han träffar Barbara Sugarman (Scarlett Johansson) på krogen en kväll...
Hon är det vackraste han sett.
Barbara är uppvuxen med romantiska komedier. Hon älskar dessa filmer. I Don Jons värld är dessa filmer meningslösa. Något han tycker generellt om film. Porren är det han tittar på och låter sig förlora sig i.

När Barbara upptäcker nye pojkvännens sex-missbruk tar hon illa vid sig och förhållandet står vid ett vägskäl....

I Don Jons klass får han oväntat hjälp av en äldre kurskamrat (Julianne Moore).....

Det är en modig film, och all heder och plus till begåvade Joseph Gordon Levitt (har även skrivit manus) med sin regidebut Don Jon (2013).Han säger sig fått idén till filmen från tankar om sitt eget yrke som skådespelare. I en intervju i Total film (s.86 Matthew Leylands artikel i nummer 213, december 2013) säger han att han ofta behandlas mer som ett objekt än som människa. JGL: - "Men jag säger inte att vi skådespelare har det värre än andra. Jag tycker faktiskt att alla någon gång eller flera gånger bemöts med kyla och som om de vore "ett föremål" och placeras in i ett fack och får ett etikett över sig. Jag tror vi alla gör detta mot varandra, och om det ville jag göra en historia runt."

Det tabubelagda ämnet om pornografi och orimliga sex och könsideal behandlas i den här filmen tämligen avslappnat och troligtvis har Gordon Levitt velat belysa något som pågår runt omkring oss och vill väl fungera som ögonöppnare och kanske få en och annan att fundera.
  Vad gör pornografin med oss? Vad handlar Don Jons missbruk om egentligen? Det är kittlande och enormt frestande att skriva svar på dessa frågor med anledning av filmens sensmoral och slutfinal där Julianne Moore har en nyckelroll för Don Jons öde.

Henrik Schyffert , nej jag menar Joseph Gordon-Levitt fastnar i trafiken

Som sagt det är modigt, modigt av Gordon Levitt att göra denna film. Stundtals är det ganska underhållande och rätt småkul, men den griper sällan tag i en och anledningen till detta är själva karaktären Don Jon som är svår att ta till sig och faktiskt bryr sig om. Han är en "brytare", en muskelbyggare och brudmagnet, en kille som man kan se varje dag och varje helg på krogen. Ganska pappersblank som karaktär....vag och föga karismatisk personlighet på något sätt....väcker inga sympatier...man vill helst att han ska få lite självdistans och "tagga ner"...."ta det lite piano"...

Här är han ju en amerikansk variant; och han ska ju vara en symbol för "Den vanliga killen i USA".  Men varför blir han så ointressant? Han blir så ensidig och fyrkantig. Gapig och grabbig med grabb-gänget. Och hans kvinnosyn som han verkar dela med sin far (Tony Danza från tv-serien Vem är chefen? Om ni minns?) vars språkliga uttryck ligger nära i hur man ser och pratar om en bil (objektifiering som regissören så gärna hoppas att han ska fånga). Men å andra sidan det är väl kanske detta Gordon Lewitt vill skapa, en slags debatt, en reflektion kring konstruktionen av Mannen, sexualiseringen i samhället och i offentligheten, och teknologins ständiga tillgänglighet av pornografi. Den saknar svärtan, tyngden som i Shame (2011) men visst stiger ångan i vissa scener mellan Scarlett och regissören själv.
Dessvärre kan jag inte riktigt känna något djupare engagemang för "glassiga" Don Jon och därmed inte jättemycket för själva filmen. Ämnet är jätteviktigt och jag är glad att Gordon Lewitt försökt göra en film om just det, men dessvärre håller det inte ända fram. Porr/Sex-missbruk är ett jätteviktigt ämne att belysa både i litteraturen och i filmkonsten, men varför känns det som ett "lyx-problem i västvärlden" i den här filmen?

 Don Jon biktar sig och erkänner hur många gånger han sett på porr , han får "godkänt" av prästen, knyter näven som han gjort mål i fotboll, och sedan hem igen. Och så lämnar Kärleken honom och han krossar bilfönster och han muntrar bara till polarna om "Hon var ju bara en slampa".
Men slutfinalen är inte dum, inte dum alls, kanske något övertydlig, men där någonstans knyts historien ihop och bitarna faller på plats. Men om nu Gordon-Levitt väljer att regissera en till liknande film, vilket jag hoppas, men låt oss då be om en mer nyanserad karaktär än den mans karikatyr som fick pryda filmen Don Jon. TA  

16-åriga Ginger (Elle Fanning från Somewhere) och Rosa är bästisar i det tidiga Londons 60-tal.  Deras vänskap är stark och ingenting skall komma i vägen för dem. De är nyfikna, äventyrslystna och de har revolten i sig. Ungdomskulturen grönskar. Men kalla kriget lägger sig som ett svart moln över världen. Ginger räds för kärnvapenhot och engagerar sig politiskt. Hon marscherar och går på möten. Medan Rosa väljer att leta Evig kärlek. När hon blir förälskad och börjar en förbindelse med Gingers anarkistiska far, Roland (Alessandro Nivola) smulas deras vänskap successivt sönder....

Orlando (1992)-regissören Sally Potters film Ginger och Rosa (2012) är medryckande och som regissören själv velat; allmängiltig, tilltalande och mer tillgänglig för en bredare publik än hennes tidigare alster. Hon har sneglat tillbaka på sin egen uppväxt och filmen har klara självbiografiska drag. Även hon växte upp i Londons tidiga 60-tal , en tid präglad av Kuba-krisen, Kalla kriget och en rädsla för atomvapen och kärnvapenkrig. Det är en poetisk lagd skildring , inspirerande och fylld med insikt om att ska du ändra världen , eller ens vill få till en förändring, bör du börja med dig själv.

Skimrande skådis-insatser , och Elle Fanning lyser allra klarast. Hon har verkligen framtiden för sig och det är hisnande fakta och begrunda, att hon var ju bara 13 år när hon gjorde den här filmen och skulle spela 16, 17 år. Hon gör det minst sagt övertygande. Och vilken karisma och utstrålning hon har, den flickan! Hon ger en fullständigt elektrisk prestation... Tydligen har hon spelat i film och teater sedan 2 års ålder, vilket kanske förklarar en del.

 I filmen ser vi mestadels amerikanska skådespelare, och i intervjuer (http://blogs.indiewire.com/womenandhollywood/tiff-interview-with-sally-potter-writer-and-director-of-ginger-and-rosa) (http://www.timeout.com/london/film/sally-potter-interview)

har Sally Potter förklarat att när man väljer ensemblen till filmer, så handlar det inte om nationaliteten, utan vem eller vilka som stämmer bäst överens med karaktärerna etc. Förutom Elle Fanning ser vi Jane Campions (Pianot) styvdotter i rollen som Rosa, Alice Englert, Anette Bening (American Beauty, Open range), Alessandro Nivola (Laurel Canyon), Christina Hendricks (Mad men), Oliver Platt (Dödlig puls, De tre musketörerna) och Timothy Spall (han utgör sig vara undantaget, britt som han är och för övrigt aktuell i Mike leighs Mr Turner).

Ginger och Rosa får en och häpna igen , över hur bra film som fortfarande görs och befäster varför vi aldrig slutar tröttna på filmkonsten. Här finns en själfull historia som kryper friktionsfritt in i kroppen på dig. Vem har inte haft en bästis och skrikit tillsammans efter Världen? Vem har inte svurit varandras lojalitet in i det sista och blivit sviken? Man står ju verkligen och faller med en person....Kärlek och hat ligger nära till hands. Och varken före eller efter den här tiden finner du en människa som du investerar så mycket drömmar, hopp och känslor i.

Sally Potter fångar också mästerligt den grumliga, röriga tiden mellan barn/ungdom och ung vuxen. Det betonas särskilt när vi möter en vuxen värld i filmen som inte är färdig med sig själv och sin egen utveckling. Gingers mor (spelad av Christina Hendricks) är en misslyckad konstnär som inte har kvar någon färg i penseln. Livets bitterhet och sorg står i vägen för konstnärlig kreativitet, frihet rollen som kärleksfull mor.

 Och hennes ex och Gingers far Roland är en oberäknelig make/far samt notorisk kvinnotjusare och Idealist. Det är intressant och se Gingers relation till både sin mor och far. Modern visar ju vad Ginger inte vill tro på eller själv bli. Hon vill ju tro på livet, och hon vill ju skapa en värld där man kan leva. Atombomben blir även en metafor för Rädsla och Uppgivenhet. Ginger vill hitta hopp om Livet. Och hon vill låta sig övertygas om att det finns möjlighet till förändring. Även om priset må vara högt. Hennes far må vara en skitstövel på många sätt, men i honom finns det även värme och en far som vill uppmuntra sin dotter till att vara kritisk och aldrig hålla sig till regler och lyda. Ironiskt så lär hon sig det genom att revoltera mot sin far.
Det är en film med stora känslor och psykologi och mångsidiga porträtt,  och det var helt logiskt att filmen visades på Bergman-veckan 2013. Ja, Ingemar hade nog gillat den här filmen, onekligen hade han gjort det. TA

En av filmhistoriens thrillergiganter

Det är ytterst het sommar i Florida. En självsäker advokat, Ned Racine (William Hurt) möter mystisk attraktiv gift kvinna, Matty Walker (Kathleen Turner). Lust och passion uppstår. Ned Racine har mött kvinnan i sitt liv. En kvinna han är beredd att mörda för att få....

Lawrence Kasdan är idel öra för Kathleen Turner under inspelingen av Het puls (1981)

Lawrence Kasdan Het puls (1981) blev hans omtalade regidebut. Han hade dessförinnan skrivit manus till två av den tidens stora blockbusters, Jakten på den försvunna skatten (1981) och Rymdimperiet slår tillbaka (1980). Han ville ha tämligen okända skådespelare i huvudrollerna, och vilken debut för inte minst Kathleen Turner!

När hon introduceras i filmen vid en jazzkonsert och Hurt får syn på henne, det är bara hålla med filmkritikern Roger Ebert. Turner utstrålar en slags säkerhet och attityd som legendariska Lauren Bacall också hade. En ståtlig, glansig, elegant och farligt vacker.

Dialogen i filmen är alldeles, alldeles lysande. T ex  Ned Racine erkänner att han inte är särskilt smart. "Jag gillar det hos en man", säger Matty Walker och hon slukar honom, med varje blick och varje andetag. Racine blir alldeles till sig. Hög på livet. Berusad av henne. Han replikerar säljande; "Vad för andra egenskaper dras du till hos en man? Slöaktig? Ful? Kåt? Jag har dem alla."
Det biter inte det minsta på en kvinna som Matty Walker....

När man tror sig ha sett allt och när man letar nya biokickar , och vissa filmer blir grova besvikelser (Gone girl) då är det dags och återvända till filmhistorien. Het puls vittnar om vad man letar efter. Det är en förstklassig och oerhört välskriven thriller som ger skäl för titeln. Det är ju inte bara het temperatur, vädermässigt och känslomässigt mellan Hurt och Turner. Det är en film som vrider och vänder med dig och givetvis är saker och ting långtifrån vad det ser ut att vara....

Turner och Richard Crenna

Kim Zimmer

Här finns influenser från 40-talets film noir, Det är ursinnigt läckert framfört (se bara scenen när Matty Walker skiner i sin vita klänning i den gåtfulla natten  och säger I do love you), med känsla, spänning, stil och John Barrys (mest känd för James Bonds ledmotiv) smekande, droppande småjazziga musik sätter direkt prägel på filmen. Stråkarna vittnar om allvar och om fara.

Bara förtexterna och första scenen där Ned Racine blickar ut ifrån lägenhets fönstret, får mig i taket! Racine ser barndomens restaurang brinna ner medan hans älskarinna med glatt skratt försöker klä på sig.....oj oj vad bra!

Het puls eller Body heat, om man föredrar originaltiteln förtjänar en plats i filmhistorien och är en av dem riktiga stora thriller-giganterna. Man är lycklig , mycket lycklig över att man får se den här filmen! Och full av beundran över Lawrence Kasdans eminenta manus....

Vi noterar också några fina biroller i form av Mickey Rourke, Ted Danson och Richard Crenna (Rambo).
    Christopher Reeve (Stålmannen) var tillfrågad för rollen som Ned Racine men tackade nej. Sigourney Weaver och Kim Basinger tackade nej till rollen som Matty Walker (imdb.com). TA

Ett brittiskt flygplan kraschar på tyskt territorium. Nazisterna tillfångatar en amerikansk general. En specialstyrka av brittiska agenter, ledda under agenten John Smith (Richard Burton) skickas för att frita generalen. Det sägs att generalen sitter inne med värdefull information om en avgörande operation. Britterna befarar att tyskarna kommer få honom och "prata"....
Nazisternas högkvarter är ett jättelikt slott eller fort beläget över höga berg. Via linbanor transporteras man upp till byggnaden. I Smiths manskap avlider en agent. Löjtnant och amerikanen Schaffer (Clint Eastwood) misstänker att uppdraget har en dold agenda...

Det är ett antal gånger jag har sett Brian G Huttons Örnnästet (1969) , men inte förrän den här gången gick det upp för mig själva "hemligheten". Och jag ska givetvis inte avslöja den för er som inte sett filmen.

Författaren Alistair MacClean skrev filmmanuset och tillika romanen. Han kontaktades av producenten Elliot Kastner och Richard Burton. Burtons styvson drev igång filmprojektet. Han skall ha önskat se sin styvpappa medverka i ett hederligt gammaldags matiné actionäventyr. Och på den vägen är det....
Lee Marvin var först tillfrågad om rollen som Schaffer, men han tackade nej. Han hade ju blivit stjärna genom krigsfilmen , 12 fördömda män (1967), men som han hatade. Han ville inte göra ytterligare en sådan film. Rollen gick till Clint Eastwood.
(www.imdb.com)

Filmen är inspelad i undersköna Saltzberg i Österrike. Och miljön har en central plats i filmen. Det blir lika exotiskt som i valfri Bond-film. Mijlön/platsen bygger ju hela filmen på och kretsar kring slottet. Hur skall Smiths mannar tar sig dit? Och hur tar man sig in och framförallt ut därifrån levande?

Quentin Tarantino måste ha älskat den här filmen. Troligtvis hade aldrig  Inglorious basterds (2009) blivit till utan en film som Örnnästet. Den gjordes 15 år efter krigsslutet, då var ännu inte historien färdig (sönder) berättad. Det var kallt krig och världen hade inte glömt nazisterna. Dem skulle inte bara vara utan alltid förbli underhållningsfilmens favoritskurkar (Jakten på den försvunna skatten). Dem var det stora hotet, men också Hollywood gjorde filmer i kalla krigets anda. Och det rådde inte en tvekan vem som var ondskan respektive goda. Idag är tiderna annorlunda. Visst görs filmer från Drömfabriken om terrorist-hot och terrorattacker, men mestadels bakas dem in i Superhjältar-filmer.

I Tarantinos film lyste ju Christoph Waltz som galen, charmerande men farlig nazist. I Örnnästet ser vi  Derren Nesbitt göra något liknande i rollen som Gestapo-officern Von Hopen. Han är ju väldigt angelägen om att vinna Maria Schrenks (Mary Ure) uppmärksamhet.

Växte upp med den här filmen, älskade den som liten pojke och älskar den fortfarande som vuxen. Ron Goodwins musik är verkligen kraftfull och ger filmen tyngd och karaktär , och Eastwood var under en perioden "too cool for school". Det är lustigt att Richard Burton kallar honom för "punk" i en scen. Ja, ni fattar, om ni tänker på vad som skulle komma senare i och med Dirty Harry-filmerna och en av Eastwoods standard fraser....

Jag tycker mig också kunna se hur filmen är gjord i 60-tals och tidigt 70-tals anda. Titta på skådisarna frisyrer till exempel. Clint Eastwood bär ju en slags nyvaken, sömnig kalufs.... Och skulle inte Mary Ure och Ingrid Pitt kunna spatsera runt Picadilly Circus under glada Swingin´ London eran? Dem är ju så fina. TA

Ser om De älskade på Pont Neuf (1991) och jag hajar verkligen ingenting. Den här filmen vad jag minns tyckte jag mycket om för säg 15 år sedan.
På den tiden var jag å andra sidan helt såld på Juliette Binoche och jag försökte se medvetet mer europeisk film än amerikansk. Och så är det inte längre, tyvärr.
Leos Carax (Holy motors) film är mest en filmad teater, vi möter två vilsna, destruktiva hemlösa själar vid Paris bortglömda gator. Bara kråkor, kyla och glassplitter från vinflaskor längs ögat kan nå. Minns att jag tyckte filmen var romantisk och vacker. Idag ser jag det vackra men jag känner inte så mycket för den som jag gjorde i mina yngre dagar.
Det finns några scener som är småkul, t ex när paret själ pengar genom att dosera ner droger i omgivningens kaffe eller vinglas. De somnar och öppet mål....TA