Lynch går runt hörnet

"Vad som inspirerar honom mest är när han sitter på en restaurang och blir fascinerad av någons ansikte. När personen sedan reser sig och går ut låtsas David att han går med denne runt hörnet. Han säger att han både gör filmer på det sättet och att han målar på det sättet. "Jag följer med folk runt hörnet".
David Bowie berättar om hur David Lynch gör sina filmer för Jan Gradvall i en intervju för tidningen Pop (#22, s.2426) från januari 1997.
TA

Man vill verkligen se den grekiska regissören Yorgos Lanthimos (Dogtooth) första engelskspråkiga film, The Lobster. Jag håller verkligen med Aftonbladets Jan Olov Andersson, filmens intrig väcker stor nyfikenhet.

I framtiden tvingas singlar hitta någon partner under 45 dagar, annars förvandlas dem till djur och får vistas i skogen. I rollistan finner vi Colin Farrell, Léa Seydoux, John C Reilly, Rachel Weisz, Extras-stjärnan Ashley Jensen och Ben Whishaw. Filmen visas på årets Cannes-festival. (Aftonbladet 17 april 2005, Jan Olov Andersson "Norge har vinstchans på cannes-festivalen", s.15)

TA   

Ser alldeles för lite komedier nuförtiden. Skrattmusklerna är otränade, minst sagt.
Det fanns ju en tid då man fullständigt älskade komedier med Peter Sellers (Åh, vilket party) och såg åtskilliga gånger om Den nakna pistolen (1988), En fisk som heter Wanda (1988), Monty Python i Hollywood (1982) etc. En del har ju sagt att humor också är en färsk vara. Det ligger något i det. Det är få filmer eller komedier som vi tyckte var roliga igår som vi skrattar åt i dag....


Å andra sidan finns det ju humor som aldrig verkar dö - Chaplin och Hela och halvan till exempel...
Svårare blir det ju mer med den samtida eller nutida komiken.

Under uppväxten såg jag Wayne´s World (1992) och Waynes World 2 (1993) och gillade ju den grabbiga stilen och alla uttryck (excellent!). Men när allt kommer omkring  var det ju Dana Carvey, och inte Mike Meyers som var den roliga i dem filmerna.


Hans Garth hade glasögon, mindre fagert hår och var ganska robotaktig och präktigt nervös, i synnerhet mot den motsatta könet. Filmerna drev ju med hårdrocken och var på ett sätt en variant av Bevis and butthead...
Humorn var pubertal och tämligen barnslig och inte helt okänslig mot trender och tidsförändring. Mike Myers som var grundaren till karaktärerna och filmerna, hade ju tidigare planterat konceptet och figurerna i Saturday night live. Han har ju en komisk tajming och mycket av hans humor handlar ju om ironi och att han "hakar" upp sig. Han säger något för länge och för mycket, kollar lite för storögt, stammar alldeles för länge. Ja, han är gränslös. Och det finns ju lång tradition av den varan inte minst i Saturday night live. Okej, jag får väl komma till saken. Mike Myers är möjligen uppskattad och har kultstatus, men hur rolig är han egentligen?

När jag ser Austin Powers (1997) skrattar jag nästan aldrig. Känner mig ganska humorbefriad. Myers och drömkvinnan, Liz Hurley verkar dock ha hur kul som helst, men skämten, filmen består av en rad halvdana sketcher...det kanske var kul 1997, Bondparodin fattar man ju, flera scener är nästan identiska (Dr No, Levande måltavla m fl.) men skojeriet känns stundtals lite på fjant nivå och ärligt talat är det så stor skillnad på det här och säg svenska  Dr Mugg (2002) eller Hem till midgård (2003)?

 Jag skrattar gott när Christian Slater oväntat dyker upp som en säkerhetsvakt. Agenten Austin Powers hypnotiserar honom, och inte ens jag kan hålla mig för skratt. I övrigt syns Rob Lowe, vackra Mimi Rogers och Will Farrell i småroller.TA

IDA - Vacker som ett konstverk.

Polska filmen Ida vann Oscar för bästa utländska film i år, i stark konkurrens med den ryska Leviathan som nu skördar stora framgångar på bio här.

IDA känns som den skulle kunna vara gjord när den utspelas, dvs tidigt 60-tal i Polen. Ida är en 18-årig nunna som vuxit upp i ett konvent och innan hon ska ta sina löften och bli nunna "for life" så får hon reda på att hon har en moster och beger sig till henne. Mostern är ett vrak som klamrar sig fast vid livet med hjälp av sprit, karlar och en stor dos cynism.

Men hon berättar också för Ida saker om hennes familj som går tillbaka till andra världskriget och det hemska som hände med judarna, inte minst det som den lokala befolkningen gjorde med de polska judarna. Ett tema som uppmärksammandes häromåret i boken Vi från Jewabne av Anna Bikont som tar upp massakern på judar från byn Jewabne som 1941 förråddes av sina polska grannar och brändes till döds i en lada utanför byn.

Tillsammans med mostern Wanda beger sig Ida ut på en roadtrip för att ta reda på vad som hände med hennes föräldrar och var de är begravda.

Filmen är ca 1 timme och 20 minuter och den är svartvit och varenda jäkla scen är som ett konstverk man skulle kunna stanna framför på typ Fotografiska museet eller nåt. Det är en helt fantastiskt vacker film som verkligen lever upp till epitetet "en bild säger mer än tusen ord".

De två kvinnorna, som spelas av Agata Trzebuchowska och Agata Kulesza, är magnetiska, inte minst Trzebuchowska, som tydligen hittades på gatan och inte har någon skådis-erfarenhet innan. Hennes enorma pärl-ögon och till synes naiva uppsyn går inte att slita sig ifrån och utan att hon säger så mycket i filmen kan man läsa desto mer ur hennes ansikte. Ska bli riktigt intressant att se vad som händer med henne i framtiden!

Många snygga, vackra filmer har man sett genom åren, de flesta förstås i färg, men det är något med svarvitt som blir speciellt. Tänker på Spielbergs Schindler's List eller flera av Woody Allen's klassiska filmer.

På många sätt är Ida ingen direkt upplyftande film, men ändå är den just det. Med sitt helt magiska vackra foto och på det sätt som Idas ansikte konsekvent syns i nedre delen av bilden och det starka innehållet så blir Ida en både ett visuellt konstverk och en känslomässig upplevelse.

Ida finns numera på dvd.



Göran.

Bröderna James & Younger aka Keach, Carradine & Quaid

Western-filmen De Laglösa (The Long Riders) från 1980 är en film jag blir riktigt nostalgisk av att se om.  Och inser att jag nog inte sett hela filmen sedan det begav sig eller i varje fall för riktigt länge sedan. Man har ju många, många favoritfilmer och många underbara minnen från när man var novis i biomörkret och tyckte ofta att alla filmer man såg var det bästa som man hade sett.

Nu förtiden vet man ju att det kan vara farligt att se om filmer som gjorde starkt intryck på en i unga år just för att insikten om att tidens tand har gått alltför hårt åt filmerna och att man nästan sitter och tänker, hur kunde jag bli så förtjust i den här sunkiga filmen?

Därför blev jag något positivt överraskad av hur pass bra De laglösa överlevt och hur kul det var att se om den. Vid den här tiden var filmens regissör Walter Hill ett namn på g och hade de två kultfilmerna Driver (1978) och inte minst The Warriors (1979) som ju skapade en stor våldsdebatt i Sverige i bakfickan. Under de första åren av 80-talet skulle Hill fortsätta från klarhet till klarhet med Inkräktarna (Southern Comfort, 1981), 48 timmar (48 hours, 1982), filmen som lanserade fenomenet Eddie Murphy, och så en personlig favorit Streets of fire från 1984. Sedan stagnerade Hills karriär något även om han fortsatte leverera mer eller mindre stabila hantverk åren framöver.

Men tillbaka till De laglösa då, en med den tidens mått oerhört våldsam western-rulle om en av de mest kända och största bankrånarna från den tiden, ligan med bröderna Jesse & Frank James och Cole, Jim & Bob Younger.

Randy Quaid, Keith Carradine & Stacy Keach

Förutom att Hill gjorde en riktigt stabil och skickligt berättad historia, full av detaljer för att få fram en tidskänsla och realism, så bidrar Ry Cooders stämningsfulla musik otroligt mycket till att mejsla fram en av de kanske tio bästa western-filmer som gjorts. Kanske är jag i minoritet att tycka det, men dåtidens Hill hade ett sätt att göra film på som jag alltid varit väldigt förtjust i, han använde slow-motion på ett mycket effektfullt sätt och våldet och blodet känns inte spekulativt utnyttjat utan blir till en slags ödesmättad och faktiskt vacker dimension. Utan att för den skullen bli romantiserad, Walter Hill var en alldeles för hårdkokt regissör för att tillåta en film att bli sentimental eller blödig.

Bröderna James in action.

Det som slår en mest när jag ser om filmen är att jag nästan glömt att filmens bröder spelas av riktiga bröder som bröderna James där den mest kända av bröderna Keach, Stacy Keach, spelar Frank och den, för mig i varje fall, mindre kända James Keach som har huvudrollen som Jesse. Bröderna Younger spelades av Carradines, David, Robert & Keith och där är det väl David som idag känns som den som lyckades bäst i sin karriär med tv-serien Kung-fu och Kill Bill 1 & 2 som några av de klart bästa lysande stjärnorna i bagaget.

Bland de övriga i Jesse James gäng syns även bröderna Quaid, Dennis och Randy, som för övrigt också spelar bröder.

Bortsett från uppenbara klassiker så är De laglösa ett skönt bevis på att filmer man gillade som ung inte behöver visa sig vara rejäla besvikelser. Dom kan till och med vara en kick att se om igen!

Göran.

Blir väldigt nyfiken på en italiensk serie som visas nu på HBO nordic, serien heter 1992 och skildrar italiensk samtidshistoria. Vi ser ett Italien under tidigt 90-tal utifrån sex olika personer; bland annat en flicka som drömmer om och bli en så kallade "velina", programvärd i italiensk tv, en åklagare som försöker sätta dit korrupta politiker osv.

Det verkar finns en del gemensamt med Silvia Avollones mästerliga roman Stål och även fungera som en bakgrund till senaste årens politiska tumult runt landet och Berlusconis allt större inflytande över det italienska folket. TA

Casino...och hur allt var lite mer spännande förr...eller?

"When you love someone, you gotta trust them. There's no other way. You've got to give them the key to everything that's yours. Otherwise, what's the point? And for i while, I believed, that was the kind of love i had." Sam Rothstein.

Ser om Martin Scorseses Casino (1995) och trots spellängden (knappt 3 timmar) och den relativt sena timmen så sitter jag åter helt förhäxad framför burken. På många sätt tycker jag Casino speglar Scorseses mästerliga filmskapande på ett utmärkt sätt. Den har liksom allt som en Scorsese på topp ska innehålla. Storyn, regin. musiken, temperamentet, dialogen, manuset, skådisarna, allt är oklanderligt och så njutbart att beskåda. För mig är Casino, precis som hans övriga mästerverk, essensen av vad film handlar om och hur det ska upplevas och kännas. Scorsese är en mästare på att skapa nerviga, febriga, omtumlande och väldigt fysiska filmer som känns i hela kroppen och nästan lämnar dig som en urvriden trasa efteråt.

Casino, som blev mycket uppmärksammad när den kom för att det blev den sista filmen i Sverige att hamna i censurens saxar, en scen där en stackars gangster får sitt huvud mosat i ett skruvstäd, kan ses som en slags kusin till Maffiabröder (1990) då den rör sig i samma universum och inte minst har De Niro och Joe Pesci gemensamt. Och dessa två herrar har haft så fantastiskt många härliga och klassiska repliker mellan sig i Maffiabröder och Casino. Som te x denna när Joe Pescis karaktär inser att han är portad på alla casinon i Las Vegas. - So in other words, säger Nicky (Pesci), i'm fucked. Sam: - In so many words, yes.

Scorseses tidiga 90-tal är otroligt starkt och kan nästan räknas in med hans 70-tal och tidiga 80-tal med klassiker som Taxi Driver, Tjuren från Bronx, King of comedy och, i mitt tycke, grymt underskattade En natt i New York.

Förutom Maffiabröder så berikade Scorsese 90-talet med Cape Fear, Oskuldens tid och nämnda Casino. Sen har det varit lite svajjigt med riktigt bra filmer från den gamle mästerregissören, även om nyare verk som Shutter Island och The wolf of wall street har, i mångt mycket, innehållit en hel del av det som gjorde Scorseses bästa filmer till sådana upplevelser.

Noterbart med Casino är också Sharon Stone och hennes enastående insats i den filmen. Hon bevisade med stor tydlighet att hon hade ett betydligt större register än det hon visade i genombrottsfilmen Basic instinct. Precis som sina medsystrar och kollegor Michelle Pfeiffer och Lorraine Bracco i filmerna Scarface och Maffiabröder så blir Stone katalysatorn och motorn i filmen och visar på hur olycklig kärlek och en jäkla massa pengar och framgång inte funkar så bra ihop, inte i långa loppet i varje fall. Slutar alltid illa.

"...today it (las vegas) looks like Disneyland..." säger Sam Rothstein (De Niro) i slutet av filmen när han summerar tiden som varit och hur allt blivit.. Och lika vemodigt som han säger det känns det för tittaren, det blir nästan som ett statement över hur snabbt saker och ting förändras och hur allt det farliga och politiskt inkorrekta slipas ner och bort.

Inte undra på att det ofta nuförtiden måste känns mer spännande och utmanande för filmskapare, producenter och manusförfattare att söka sig bakåt i tiden för nya projekt. Ta bara tv-serien Mad Men's oerhörda framgång och betydelse i modern populärkultur. Hur många tittar inte bara på grund av att mycket som pågår i den serien nuförtiden är förbjudet eller anses förkastligt och otänkbart?

Säger inte att allt var bättre förr, men förr var det mycket som var bättre... och lite roligare. Eller?


Göran.