I Jacob Aron Estes flm Mean Creek (2004) ser vi hur ett gäng ynglingar lurar med en mobbare ut på ett båtäventyr med mörka förtecken. Det är nämligen tänkt att mobbaren ska få sig en "läxa" som han inte glömmer på länge....
Men ju längre tiden går och sällskapet figurerar ute längs med floden börjar gruppdynamiken gå åt olika håll. Och skall verkligen gruppen fullfölja den ursprungliga planen? Är inte "den så kallade" mobbaren lite trevlig ändå?
Det är ett sevärt och ytterst välspelat drama, som väcker frågor kring, vem är ond , vem är god och människors lika värde. Och vad händer när "mobbingoffret" hämmas sin förtryckare? Vad gör det med henne? Är hon då lika dålig som sin mobbare eller värre?
Rory Culkin spelar huvudrollen som Sam som mobbas och vars bror och dennes kompisar drar ihop "planer" längs med floden - för "rättvisa". "Culkins" visar sig även vara en mäktig filmfamilj i samma anda som Phoenix eller säg Baldwin. Det "vimlar" av dem, Rory Culkin har kanske inte haft "hiten" som sin bror Macaulay Culkin med Ensam hemma (1990) men han har gjort flera starka filmer som t ex You can count on me (2000), Signs (2002) och denna film. TA
torsdag 7 januari 2016
söndag 3 januari 2016
Tarantinos kalla western värmer.
BIO
The Hateful Eight
Manus & Regi: Quentin Tarantino
Roller: Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Samuel L Jackson, Tim Roth, Michael Madsen, Bruce Dern m fl.
Från 15 år
Längd 3 tim 7 min med paus och en overture (6 min längre än den digitala versionen)
Premiär 1/1 (70 mm version) 13/1 Digitalt över hela landet.
Betyg: AT AT AT AT
Inbördeskriget mellan Nord & Syd är över sedan ett par år. En iskall vinterdag stoppas en diligens av en revolverman (Jackson) som vill ha skjuts in till stan för att leverera tre efterlysta, genomfrysta kroppar. Han får skjuts av en annan prisjägare (Russell) som är på väg till samma ställe för att lämna sin fånge (Leigh) där hon ska hängas.
Men en snöstorm tvingar sällskapet att stanna och vänta ut stormen på traktens enda bemannande raststuga och där finner de inte personerna de trodde sig finna utan några främlingar. Och nu måste de tillbringa de närmaste dygnen i varandras sällskap och vem eller vilka kan man lita på?
Visningen jag var på var en specialvisning. Filmen är inspelad i det analoga och superdyra formatet Ultra panavision 70mm och har inte använts sedan mitten av 1960-talet. Framtill den officiella premiären den 13 januari kommer man kunna se denna unika version på biografen Rigoletto i Stockholm. Likadant har det varit i USA med limiterade visningar på utvalda ställen, på biografer som klarar av att visa filmen i 70 mm. Rigoletto är den enda svenska biograf som har de tekniska möjligheterna.
Maskinisten den här kvällen är (har tyvärr glömt hans namn) något av en legend, senaste gången han visade analog film (alltså när man byter rulle som var det gängse sättet innan branschen blev digital för ett tiotal år sedan) var 1984 med Indiana Jones och de fördömdas tempel.
Och visst kittlar det lite extra när filmen drar igång och den breeeeeda duken breder ut sig framför oss. Jag har ett svagt minne av att ha sett Jordbävningen på Vinterpalatset i 70mm och det då sensationella ljudet Sensourround som betydde att stolar och golv skakade när jordbävningen drog igång på vita duken. Men det var 1974 och då var jag inte gammal så tveksamt, men 70mm har visats regelbundet på Cinemateket på Filmhuset på Gärdet även om det inte varit i just Ultra panavision.
En del kritiska röster har höjts att The Hateful eight inte motiverar användandet av formatet Ultra panavision för att större delen av filmen utspelas inomhus. Må så vara men de utomhus-scener som finns är verkligen otroliga maffiga och det känns verkligen att man är på BIO och ser en FILM. När man sen vant sig något vid jätteduken så tänker man inte så mycket på det, men det blir mer att upptäcka i varje scen känns det som. Och väldigheten i varje scen, även när det är inomhus, är mäktig!
Att det är just Tarantino som nu gjort den elfte filmen i historien i Ultra Panavision-formatet (några av de mest kända tidigare är Ben Hur och Lawrence of Arabia) känns bara logiskt och självklart. Tack vare att hans filmer går så bra har han uppnått en position där han i stort sett kan göra vad som helst, vad han än vill.
Och det ska vi nog vara väldigt glada för.
Tarantino är en visionär, en auteur, ett geni som hela tiden tangerar gränser, provocerar och tar mediet den där extra milen varje gång men lyckas ändå göra det förväntade och ändå överraska. Och hans entusiasm för FILMEN är så smittande att man bara sitter med ett stort jäkla Joker-leende på läpparna.
The Hateful Eight funkar lite som en klassisk who-dunit-historia korsad med Tarantinos egna Reservoir dogs och en gnutta John Carpenter's The Thing. Förutom Kurt Russell och en massa män instängda i en lokal omgivna av snö och is och ett internt hot så finns det åtminstone ett par scener som tveklöst för tankarna till Carpenters klassiker från 1982. Och det faktum att Ennio Morricone gjorde musiken till den filmen liksom han nu gör till Tarantinos western vilket i sig är otroligt stort då han inte komponerat musik till en western på 40 år
Om det är något man kan klaga på eller mer korrekt märka är annorlunda, är att dialogen inte når de höjder som man är van vid när det gäller Tarantino. Samuel L Jackson är, inte oväntat, den som står för en del härliga replikskiften men de där nivåerna som nås i de tidigare Tarantino-rullarna finns inte här. Men helt ärligt saknade jag inte den biten så mycket här. Kändes mer som om han ville göra lite annorlunda med manuset denna gång. Dialogen och skådisarna är ändå så bra att man njuter till fullo.
Hur som helst är The Hateful Eight, Quentins åttonde film, så fantastiskt underhållande som man kan förvänta sig av honom. Som western-film kan den ses som en kusin till Django Unchained, Tarantinos förra film, men mer nedtonad, tajt och mörkare, trots att den klassas som en komedi utöver western-stämpeln.
Och Tarantino vore ju inte Tarantino om det inte fanns en hel del våld och blod och andra kladdigheter med och det finns ju, jesus, det finns det, men faktiskt inte på det ibland lite spekulativa sättet han använt sig av våld tidigare, utan mer för att storyn verkligen kräver det. Och. tyckte jag i varje fall, som en liten hyllning till Sam Peckinpah som 1969 kom med en av de bästa westerns som gjorts Det vilda gänget (The wild bunch).
The Hateful Eight är drygt 3 timmar lång med paus och det är inte många, inte många alls, som kommer undan med att göra en film så lång så pass sevärd hela vägen. Ok det finns några halvt tveksamma partier där klippsaxen kanske kunde använts men i det stora hela tyckte inte jag det kändes som tre timmar i salongen.
"Eight" är inte Tarantinos allra bästa stund men bitvis når den sådana höjder att jag nästan blir generad över hur mycket jag älskar och beundrar den mannen.
Passa på att se filmen i det historiska formatet 70 mm innan den officiella premiären den 13 januari.
Uttrycket Film är bäst på bio kommer sällan bättre till användning än i detta fall!
GS.
The Hateful Eight
Manus & Regi: Quentin Tarantino
Roller: Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Samuel L Jackson, Tim Roth, Michael Madsen, Bruce Dern m fl.
Från 15 år
Längd 3 tim 7 min med paus och en overture (6 min längre än den digitala versionen)
Premiär 1/1 (70 mm version) 13/1 Digitalt över hela landet.
Betyg: AT AT AT AT
Inbördeskriget mellan Nord & Syd är över sedan ett par år. En iskall vinterdag stoppas en diligens av en revolverman (Jackson) som vill ha skjuts in till stan för att leverera tre efterlysta, genomfrysta kroppar. Han får skjuts av en annan prisjägare (Russell) som är på väg till samma ställe för att lämna sin fånge (Leigh) där hon ska hängas.
Men en snöstorm tvingar sällskapet att stanna och vänta ut stormen på traktens enda bemannande raststuga och där finner de inte personerna de trodde sig finna utan några främlingar. Och nu måste de tillbringa de närmaste dygnen i varandras sällskap och vem eller vilka kan man lita på?
Visningen jag var på var en specialvisning. Filmen är inspelad i det analoga och superdyra formatet Ultra panavision 70mm och har inte använts sedan mitten av 1960-talet. Framtill den officiella premiären den 13 januari kommer man kunna se denna unika version på biografen Rigoletto i Stockholm. Likadant har det varit i USA med limiterade visningar på utvalda ställen, på biografer som klarar av att visa filmen i 70 mm. Rigoletto är den enda svenska biograf som har de tekniska möjligheterna.
Maskinisten den här kvällen är (har tyvärr glömt hans namn) något av en legend, senaste gången han visade analog film (alltså när man byter rulle som var det gängse sättet innan branschen blev digital för ett tiotal år sedan) var 1984 med Indiana Jones och de fördömdas tempel.
Och visst kittlar det lite extra när filmen drar igång och den breeeeeda duken breder ut sig framför oss. Jag har ett svagt minne av att ha sett Jordbävningen på Vinterpalatset i 70mm och det då sensationella ljudet Sensourround som betydde att stolar och golv skakade när jordbävningen drog igång på vita duken. Men det var 1974 och då var jag inte gammal så tveksamt, men 70mm har visats regelbundet på Cinemateket på Filmhuset på Gärdet även om det inte varit i just Ultra panavision.
En del kritiska röster har höjts att The Hateful eight inte motiverar användandet av formatet Ultra panavision för att större delen av filmen utspelas inomhus. Må så vara men de utomhus-scener som finns är verkligen otroliga maffiga och det känns verkligen att man är på BIO och ser en FILM. När man sen vant sig något vid jätteduken så tänker man inte så mycket på det, men det blir mer att upptäcka i varje scen känns det som. Och väldigheten i varje scen, även när det är inomhus, är mäktig!
Att det är just Tarantino som nu gjort den elfte filmen i historien i Ultra Panavision-formatet (några av de mest kända tidigare är Ben Hur och Lawrence of Arabia) känns bara logiskt och självklart. Tack vare att hans filmer går så bra har han uppnått en position där han i stort sett kan göra vad som helst, vad han än vill.
Och det ska vi nog vara väldigt glada för.
Tarantino är en visionär, en auteur, ett geni som hela tiden tangerar gränser, provocerar och tar mediet den där extra milen varje gång men lyckas ändå göra det förväntade och ändå överraska. Och hans entusiasm för FILMEN är så smittande att man bara sitter med ett stort jäkla Joker-leende på läpparna.
The Hateful Eight funkar lite som en klassisk who-dunit-historia korsad med Tarantinos egna Reservoir dogs och en gnutta John Carpenter's The Thing. Förutom Kurt Russell och en massa män instängda i en lokal omgivna av snö och is och ett internt hot så finns det åtminstone ett par scener som tveklöst för tankarna till Carpenters klassiker från 1982. Och det faktum att Ennio Morricone gjorde musiken till den filmen liksom han nu gör till Tarantinos western vilket i sig är otroligt stort då han inte komponerat musik till en western på 40 år
Om det är något man kan klaga på eller mer korrekt märka är annorlunda, är att dialogen inte når de höjder som man är van vid när det gäller Tarantino. Samuel L Jackson är, inte oväntat, den som står för en del härliga replikskiften men de där nivåerna som nås i de tidigare Tarantino-rullarna finns inte här. Men helt ärligt saknade jag inte den biten så mycket här. Kändes mer som om han ville göra lite annorlunda med manuset denna gång. Dialogen och skådisarna är ändå så bra att man njuter till fullo.
Hur som helst är The Hateful Eight, Quentins åttonde film, så fantastiskt underhållande som man kan förvänta sig av honom. Som western-film kan den ses som en kusin till Django Unchained, Tarantinos förra film, men mer nedtonad, tajt och mörkare, trots att den klassas som en komedi utöver western-stämpeln.
Och Tarantino vore ju inte Tarantino om det inte fanns en hel del våld och blod och andra kladdigheter med och det finns ju, jesus, det finns det, men faktiskt inte på det ibland lite spekulativa sättet han använt sig av våld tidigare, utan mer för att storyn verkligen kräver det. Och. tyckte jag i varje fall, som en liten hyllning till Sam Peckinpah som 1969 kom med en av de bästa westerns som gjorts Det vilda gänget (The wild bunch).
The Hateful Eight är drygt 3 timmar lång med paus och det är inte många, inte många alls, som kommer undan med att göra en film så lång så pass sevärd hela vägen. Ok det finns några halvt tveksamma partier där klippsaxen kanske kunde använts men i det stora hela tyckte inte jag det kändes som tre timmar i salongen.
"Eight" är inte Tarantinos allra bästa stund men bitvis når den sådana höjder att jag nästan blir generad över hur mycket jag älskar och beundrar den mannen.
Passa på att se filmen i det historiska formatet 70 mm innan den officiella premiären den 13 januari.
Uttrycket Film är bäst på bio kommer sällan bättre till användning än i detta fall!
GS.
Självständig och tuff prinsessa
Läser Erika Hallhagens text "George Lucas är en sadist"
http://www.svd.se/george-lucas-ar-en-sadist
som handlar om Carrie Fisher, vår allas prinsessan Leia (svd kultur söndag 13 dec 2015). Det är en personlig text där Hallhagen börjar med och minnas tillbaka till barndomen då hon fick vara med och leka med killarna med Star Wars figurer. Leia eller Carrie Fisher blev hennes barndomsidol.
Hallhagen känner att hon vill återupprätta sin idols heder efter flera års skandalrubriker, inte minst om Star Wars-stjärnans drogmissbruk. Men det visar sig enligt Hallhagen att Carrie Fisher klara sig och stå på egna ben. Det berättas om hur hon med hjälp av humor klarar sig och stå ut i en ensam och svår hanterlig värld.
Hennes metall bikini utstyrsel från Jedins återkomst (1983) har blivit lika omtalat som hennes flätor , "hörlursfrisyr" från Stjärnornas krig (1977). Frisyren hatade hon , det sägs att den tog nämligen 2 timmar och förberedda och Fisher fick komma till inspelningen , fem på morgonen....
Hon kommer även undan med en brutal uppriktighet. George Lucas ser tydligen alltid skräckslagen ut vid varje prisutdelning då hon ska presentera honom. Hon hälsar gärna honom genom och berätta att han inte lät henne ha bh under klänningar med motiveringen att det inte finns underkläder i rymden.
Skämtar gör hon varför hon över 50 inte tackar nej till och medverkan i den nya filmen: "George Lucas är en sadist. Men som varje utnyttjat barn som tvingats bära en metallbikini och med risk för sitt eget liv kedjats fast vid en gigantiskt snigel, kommer jag bara tillbaka efter mer".
TA
http://www.svd.se/george-lucas-ar-en-sadist
som handlar om Carrie Fisher, vår allas prinsessan Leia (svd kultur söndag 13 dec 2015). Det är en personlig text där Hallhagen börjar med och minnas tillbaka till barndomen då hon fick vara med och leka med killarna med Star Wars figurer. Leia eller Carrie Fisher blev hennes barndomsidol.
Hallhagen känner att hon vill återupprätta sin idols heder efter flera års skandalrubriker, inte minst om Star Wars-stjärnans drogmissbruk. Men det visar sig enligt Hallhagen att Carrie Fisher klara sig och stå på egna ben. Det berättas om hur hon med hjälp av humor klarar sig och stå ut i en ensam och svår hanterlig värld.
Hennes metall bikini utstyrsel från Jedins återkomst (1983) har blivit lika omtalat som hennes flätor , "hörlursfrisyr" från Stjärnornas krig (1977). Frisyren hatade hon , det sägs att den tog nämligen 2 timmar och förberedda och Fisher fick komma till inspelningen , fem på morgonen....
Hon kommer även undan med en brutal uppriktighet. George Lucas ser tydligen alltid skräckslagen ut vid varje prisutdelning då hon ska presentera honom. Hon hälsar gärna honom genom och berätta att han inte lät henne ha bh under klänningar med motiveringen att det inte finns underkläder i rymden.
Skämtar gör hon varför hon över 50 inte tackar nej till och medverkan i den nya filmen: "George Lucas är en sadist. Men som varje utnyttjat barn som tvingats bära en metallbikini och med risk för sitt eget liv kedjats fast vid en gigantiskt snigel, kommer jag bara tillbaka efter mer".
TA
Att återvända kan kosta magin
Jag måste säga att jag är högst osäker om vad jag kommer tycka om senaste Star Wars filmen. Har inte varit särskilt entusiastisk och kan inte säga att jag längtat efter den. Man borde kanske låta bli och ens se Awakens film. Det kanske vore det bästa.
Som många andra växte jag upp med filmerna och det var en stor del av mitt liv. Och 70 och 80-tals-filmerna är fortfarande en stor del av mig.
Har mycket minnen kring filmerna och på senare år ser jag inte bara på George Lucas rymdepos med nostalgisk blick, jag ser Rymdimperiet som slår tillbaka (1980) som en riktigt bra film.
När Lucas sedan gjorde Det mörka hotet (1999) och en slags före trilogi väcktes inte bara min besvikelse. Mitt intresse dog då bit för bit för Star Wars. Mitt galax-hjärta krossades.
Det räckte tyvärr inte med att Mörkrets hämnd (2005), tredje och sista avsnittet om hur Darth Vader "föds" , var bra. Dem föregående filmerna hade visat sig vara för svaga och dessvärre förstörde en del av "magin" och myterna kring hela parojektet och Lucas livsgärning. Och framförallt statuerade dem senare filmerna exempel på att Star Wars kunde vara urbota tråkigt....
Det har nu gått så långt att jag nöjer mig med och bara höra vad andra säger om senaste Star Wars - the force awakens. Det känns nästan som folks omdöme kring filmen är intressantare än själva filmen i sig. Några arbetskamrater som är födda på 90-talet är vansinnigt förtjusta i senaste filmen. Det vittnar ju om hur George Lucas skapelse firar triumfer i och värva och hitta hem till nya och yngre generationer än min och äldre. Star Wars lever och fortsätter leva.
En god vän som är född på mitten av 70-talet och liksom mig växte upp med Luke Skywalker, Leia och Han Solo var inte lika munter efter sett nya filmen. Han bekräftade det som jag dock fruktar och befarar med Awakens. Harrison Ford visar sig vara en ganska dålig skådis och försöker spela en karaktär som han gjorde som 30 åring. Det fixar han inte.
Carrie Fisher spelar Leia efter år av tungt drogmissbruk och Mark Hamill är också märkt av livets och karriärens berg och dala bana. Enligt min vän är det deprimerande minst sagt och se en "tok-fixad" Leia och se en gubbig Luke Skywalker. Det visar bara att det oskyldiga och det hoppfulla var en lögn, ett påhitt. Ens hjältar och hjältinnor och stora kärlek i barndomen försvann och kom tillbaka, men är då förstörda av mörkret (pengar, girighet, drogmissbruk, fåfänga etc). Och det smärtar inte så lite och möta den insikten, när det kommer till Star Wars.
En arbetskamrat som liksom mig växte upp med filmerna på 80-talet var inte heller särskilt entusiastisk över Awakens. Han menar att det stora problemet med dem "nyare" filmerna härstammar i Disneys inblandning i produktionen och på så sätt "barnanpassar" filmerna mer än nödvändigt. Filmerna görs medvetet för en barnpublik. Och kanske har det alltid varit så. Men eftersom man såg filmerna som barn och växte upp med dem och det var tidiga filmupplevelser, så förhåller man sig annorlunda till dem tidigare filmerna. Det var en annan tid, jag var en annan och film var något annat än vad det är idag.
Men någonstans är min arbetskamrats ord att lita på. Redan i Jedins Återkomst (1983) tappade sagan något av sitt allvar och mörker när många reagerade på ewokerna som gjorde historien "gulligare" än förväntat.
Jag tillhör väl den skaran som inte upprörts av ewokerna var eller icke vara. Däremot hade jag klara problem med karaktären Jar Jar Binks i Det mörka hotet (1999), Det kändes som jag såg Boli bompa, och jag var inte barn längre.
Det som kanske skrämmer mig allra mest, handlar egentligen om något annat, men hör ändå ihop med sammanhanget ändå.
Det handlar väl om synen på Harrison Ford och det han stått för, nu börjar smulas sönder och var som blir kvar är ingenting. Han är en av få skådespelare som har för mig stått för hårresande filmupplevelser och verkligen "magi" av ordets djupaste innebörd. Han kommer alltid vara för mig Han Solo i Star Wars och äventyraren Indiana Jones. Sedan har han ju gjort andra filmer (Vittne till mord, Blade runner, Misstänkt för mord, Moskitkusten, Frantic, Jagad, Patrioter) som även dem har berört mig väldigt mycket.
Men för och komma till saken.
2008 återvände Harrison Ford till Indiana Jones karaktären och filmen Indiana Jones och kristalldödskallens rike kom på biograferna. Jag gick på premiären i Göteborg. En matinévisning, precis som man vill ha det. Men ganska tidigt under visningen var jag enormt besviken. Förstod ingenting. Vad hade hänt? Var det jag som hade vuxit upp och vuxit ifrån äventyrsfilmerna? Eller var det i själva verket ett omöjligt uppdrag att göra en ny Indy-film efter nästan 20 års tystnad?
Förmodligen ligger sanningen någonstans mittemellan. Nåväl, Kristalldödskallens rike drog ner myten om Indy och något liknade hände ju med Det svarta hotet (1999) och Klonerna anfaller (2002) med Star Wars sagan. Och något som också gjorde ont i mig och se var ju hur larvig Harrison Ford var i rollen som Indiana Jones på senare år.....Och skurkarna och interiören och miljöerna kändes som bleka kopior av tidigare filmer som t ex Jakten på den försvunna skatten (1981). Det kändes krystat, fejkat och nästan som det var en helt annan filmmakare än Steven Spielberg som låg bakom filmen.
I Star Wars fall, och något som faktiskt talar för nya filmen är just valet av regissör, löftet JJ Abrahams (Super 8). Lucas regisserade ju Det svarta mörkret, och om jag förstått saken rätt, ogillar Lucas att regissera, Han är mer trygg i producentrollen och tittar vi bakåt, var både Rymdimperiet och Jedins, Lucas skapelser fast med en utomstående regissör, Irwin Kershner och Richard Marquand.
TA
Som många andra växte jag upp med filmerna och det var en stor del av mitt liv. Och 70 och 80-tals-filmerna är fortfarande en stor del av mig.
Har mycket minnen kring filmerna och på senare år ser jag inte bara på George Lucas rymdepos med nostalgisk blick, jag ser Rymdimperiet som slår tillbaka (1980) som en riktigt bra film.
När Lucas sedan gjorde Det mörka hotet (1999) och en slags före trilogi väcktes inte bara min besvikelse. Mitt intresse dog då bit för bit för Star Wars. Mitt galax-hjärta krossades.
Det räckte tyvärr inte med att Mörkrets hämnd (2005), tredje och sista avsnittet om hur Darth Vader "föds" , var bra. Dem föregående filmerna hade visat sig vara för svaga och dessvärre förstörde en del av "magin" och myterna kring hela parojektet och Lucas livsgärning. Och framförallt statuerade dem senare filmerna exempel på att Star Wars kunde vara urbota tråkigt....
Det har nu gått så långt att jag nöjer mig med och bara höra vad andra säger om senaste Star Wars - the force awakens. Det känns nästan som folks omdöme kring filmen är intressantare än själva filmen i sig. Några arbetskamrater som är födda på 90-talet är vansinnigt förtjusta i senaste filmen. Det vittnar ju om hur George Lucas skapelse firar triumfer i och värva och hitta hem till nya och yngre generationer än min och äldre. Star Wars lever och fortsätter leva.
En god vän som är född på mitten av 70-talet och liksom mig växte upp med Luke Skywalker, Leia och Han Solo var inte lika munter efter sett nya filmen. Han bekräftade det som jag dock fruktar och befarar med Awakens. Harrison Ford visar sig vara en ganska dålig skådis och försöker spela en karaktär som han gjorde som 30 åring. Det fixar han inte.
Carrie Fisher spelar Leia efter år av tungt drogmissbruk och Mark Hamill är också märkt av livets och karriärens berg och dala bana. Enligt min vän är det deprimerande minst sagt och se en "tok-fixad" Leia och se en gubbig Luke Skywalker. Det visar bara att det oskyldiga och det hoppfulla var en lögn, ett påhitt. Ens hjältar och hjältinnor och stora kärlek i barndomen försvann och kom tillbaka, men är då förstörda av mörkret (pengar, girighet, drogmissbruk, fåfänga etc). Och det smärtar inte så lite och möta den insikten, när det kommer till Star Wars.
En arbetskamrat som liksom mig växte upp med filmerna på 80-talet var inte heller särskilt entusiastisk över Awakens. Han menar att det stora problemet med dem "nyare" filmerna härstammar i Disneys inblandning i produktionen och på så sätt "barnanpassar" filmerna mer än nödvändigt. Filmerna görs medvetet för en barnpublik. Och kanske har det alltid varit så. Men eftersom man såg filmerna som barn och växte upp med dem och det var tidiga filmupplevelser, så förhåller man sig annorlunda till dem tidigare filmerna. Det var en annan tid, jag var en annan och film var något annat än vad det är idag.
Men någonstans är min arbetskamrats ord att lita på. Redan i Jedins Återkomst (1983) tappade sagan något av sitt allvar och mörker när många reagerade på ewokerna som gjorde historien "gulligare" än förväntat.
Jag tillhör väl den skaran som inte upprörts av ewokerna var eller icke vara. Däremot hade jag klara problem med karaktären Jar Jar Binks i Det mörka hotet (1999), Det kändes som jag såg Boli bompa, och jag var inte barn längre.
Det som kanske skrämmer mig allra mest, handlar egentligen om något annat, men hör ändå ihop med sammanhanget ändå.
Men för och komma till saken.
2008 återvände Harrison Ford till Indiana Jones karaktären och filmen Indiana Jones och kristalldödskallens rike kom på biograferna. Jag gick på premiären i Göteborg. En matinévisning, precis som man vill ha det. Men ganska tidigt under visningen var jag enormt besviken. Förstod ingenting. Vad hade hänt? Var det jag som hade vuxit upp och vuxit ifrån äventyrsfilmerna? Eller var det i själva verket ett omöjligt uppdrag att göra en ny Indy-film efter nästan 20 års tystnad?
Förmodligen ligger sanningen någonstans mittemellan. Nåväl, Kristalldödskallens rike drog ner myten om Indy och något liknade hände ju med Det svarta hotet (1999) och Klonerna anfaller (2002) med Star Wars sagan. Och något som också gjorde ont i mig och se var ju hur larvig Harrison Ford var i rollen som Indiana Jones på senare år.....Och skurkarna och interiören och miljöerna kändes som bleka kopior av tidigare filmer som t ex Jakten på den försvunna skatten (1981). Det kändes krystat, fejkat och nästan som det var en helt annan filmmakare än Steven Spielberg som låg bakom filmen.
I Star Wars fall, och något som faktiskt talar för nya filmen är just valet av regissör, löftet JJ Abrahams (Super 8). Lucas regisserade ju Det svarta mörkret, och om jag förstått saken rätt, ogillar Lucas att regissera, Han är mer trygg i producentrollen och tittar vi bakåt, var både Rymdimperiet och Jedins, Lucas skapelser fast med en utomstående regissör, Irwin Kershner och Richard Marquand.
TA
Par i brott
Läser Donald Ray Pollocks roman Djävulens hantverk (Tristero) med högt intresse. I denna stundtals råa skildring med trasiga förlorare fångade av frustrationens och desperationens järngrepp , fascineras jag av ett par som beger sig ut på en våldsturné. Carl och Sandy säger sig jobba med "modeller", men i själva verket mördar dem män. Det som dock kännetecknar deras "mördande" är hur de gärna fotograferar/dokumenterar "vägen fram till mordet".
Historien om Carl och Sandy i boken Djävulens hantverk får mig osökt och tänka på Oliver Stones film Natural born killers (1994). I filmen såg vi även Micky (Woody Harelson) och Malory (Juliette Lewis) bege sig ut på en oändlig "mördare-trip". Och hur kan deras val förklaras och ens förstås? I ärlighetens namn har jag inte sett filmen på många år, vilket gör att jag inte minns särskilt mycket. Bioaktuella Quentin Tarantino skrev ju filmens manus och Oliver Stone har ju alltid väckt uppståndelse i sitt hemland. Även med Natural born killers, ska väl sägas. I filmens fanns det en kritik mot mediernas cynism och hur våldet blir en inkomstkälla inte minst för dem stora mediehusen. Det är inte bara sex som säljer, om man säger så....
I både Carl och Sandys fall i romanen Djävulens hantverk och i Oliver stones film bottnar det ändå om sår och trauma från barndomen. Deras förflutna, och parens våldsodyssé blir ett sätt och göra upp med mörkret, smärtan och få revansch mot sina forna förtryckare.
Äh, jag får nog gå och hyra Natural born killers, för tro det eller ej, jag hittade den som hyr-dvd i en liten puttrig hyr-butik i närheten av Märsta pendelstation. Var Natural born killers 90-talets motsvarighet till 70-talets Badlands? Det är frågan.TA
lördag 2 januari 2016
Rörande dokumentär om sångbegåvning utan dess like
Från producenterna bakom sevärda dokumentären Senna (2010) ges Amy (2015) en gripande skildring av artisten och sångerskan Amy Winehouse (1983-2011). Hon förblir ihågkommen som en av de övriga i "klubb 27". Under mycket kort tid blev hon alltmer en kvinnlig ikon, hon gjorde musik som ingen annan, hon hade en röst som höjde sig över mängden och hon talade som "vilken London-tjej som helst från östra sidan". Men framförallt dök Amy Winehouse upp , när det inte riktigt fanns någon stark kvinnlig kraft längre i popmusiken. Frågade man artisten själv , så såg hon sig själv främst som jazzsångerska.
Och hela hennes karriär skulle väl präglas av hur hon placerades in i sammanhang och kategorier som hon själv inte blev nöjd över. Hon tillhörde samma skivbolag som Spice girls, och även om hon inte gjorde någon större affär av detta , så gick det nog och läsa mellan raderna om ett viss missnöje...
I filmen målas det upp en enkel, tämligen okomplicerad tjej med judisk bakgrund som är älskvärd, och rolig och vara med och mycket musikintresserad. Tidigt i hennes liv drabbas hon av ett svår läkande sår, hennes pappa lämnar henne, syskonen och mamman. Mamman säger själv att hon har svårt och sätta gränser för sin lilla dotter, som är väldigt bestämd och säker på sin sak. Hon lär även ha sagt till sin mor ; "du är alldeles för snäll mot mig, du borde ställa högre krav och inte vara så tillåtande hela tiden".....
Och gränser var kanske det som också fällde henne, Hon behövde någon satte gränser för henne, för hon själv inte hade tillgång till egna tyglar.
Det kanske var så, det kan ju spekuleras, för det här är en film som inte ger några entydiga svar, den ger oss idéer och tankar kring sångerskans tragiska död.
Hon gjorde musik som hon själv tycktes inte fanns och som hon själv önskade höra. Ett skivbolag, 19, satsade rekordbelopp på en okänd ung tjej utan skivkontrakt. Men hon gjorde givetvis ingen besviken. Hon hade talang som skivbolags-folk kunde drömma år efter år om. Hon fick länge hjälp av barndomsvänner , men när hon möter stora kärleken i "själsfränden" Blake Fielder, en festprisse som hänger på inneställen där nya och heta akter som Libertines och Amy Winehouse själva uppträder, avlägsnas det gamla inför det nya.
Blake Fielder är lik henne själv ärrad av barndomens sår och han säger själv i historien att de mötes i kärlek och gemensamma intresset att "förstöra sig själv"....
I Amy Winehouse fall är det viktigt och nämna att under 12 - 13 års ålder drabbas hon av en depression och börjar ta då medicin och lugnade preparat , något som gör henne "korkad" enligt henne själv.
Med Blake Fielder finner hon inte bara stora kärleken, hon upptäcker heroin och blir successivt beroende. Samtidigt säljer hennes skivor och hon älskas av inte minst unga tjejer både i USA och i Storbritannien. Skvallerpressen jagar henne och vill frossa i hennes dekadenta och destruktiva privatliv. Hennes förhållande med Blake visar sig inte hålla särskilt länge. Han går tillbaka till sin tidigare flickvän....
Nu är sångerskans hjärta krossat och musiken blir hennes sätt och överleva och förhålla sig till något , när sorgen är för stor, för kraftig , för orubblig. Hon skapar nu sin kanske mest kända melodi, Back to black....
Det som kanske är mest uppseendeväckande med hennes öde och historia är ju och se hur ensam hon dansar kring livets slutände. Och ändå finns det stora sällskap omkring henne, men vem är hennes vänner och vilka är bara där för och tjäna egna intressen?
Hennes pappa Mitch Winehouse återvänder in i hennes liv när hon står i rampljuset och blir ett framgångsrikt namn. När han träffar sin dotter , kommer han inte ensam, han har med sig kameramän.... Det vittnar ju om något som inte riktigt står rätt till, eller hur?
Det är en musikdokumentär minst lika drabbande som Cobain-filmen Montage of heck, oerhört välgjord och genomarbetad , och som visar en musikalisk begåvning utan dess like, som dessvärre äts upp av demoner och mals sönder av en girig och cynisk medieindustri..... "Jag önskar bara att jag fick skriva musik och sjunga, om jag kunde byta ut det andra, så skulle jag göra det när som helst", säger Amy Winehouse i filmen, ett uttalande som nästan förkroppsligar tittaren och kommer bäras av mig länge framöver.....
Filmen Amy får räknas som en av dem mest framgångsrika brittiska dokumentärerna på senare tid Regissören Asif Kapadia och producenten James Gay-Rees jobbar härnäst med en film om Oasis. Det lovar gott för framtiden, om du frågar mig. TA
Och hela hennes karriär skulle väl präglas av hur hon placerades in i sammanhang och kategorier som hon själv inte blev nöjd över. Hon tillhörde samma skivbolag som Spice girls, och även om hon inte gjorde någon större affär av detta , så gick det nog och läsa mellan raderna om ett viss missnöje...
I filmen målas det upp en enkel, tämligen okomplicerad tjej med judisk bakgrund som är älskvärd, och rolig och vara med och mycket musikintresserad. Tidigt i hennes liv drabbas hon av ett svår läkande sår, hennes pappa lämnar henne, syskonen och mamman. Mamman säger själv att hon har svårt och sätta gränser för sin lilla dotter, som är väldigt bestämd och säker på sin sak. Hon lär även ha sagt till sin mor ; "du är alldeles för snäll mot mig, du borde ställa högre krav och inte vara så tillåtande hela tiden".....
Och gränser var kanske det som också fällde henne, Hon behövde någon satte gränser för henne, för hon själv inte hade tillgång till egna tyglar.
Det kanske var så, det kan ju spekuleras, för det här är en film som inte ger några entydiga svar, den ger oss idéer och tankar kring sångerskans tragiska död.
Hon gjorde musik som hon själv tycktes inte fanns och som hon själv önskade höra. Ett skivbolag, 19, satsade rekordbelopp på en okänd ung tjej utan skivkontrakt. Men hon gjorde givetvis ingen besviken. Hon hade talang som skivbolags-folk kunde drömma år efter år om. Hon fick länge hjälp av barndomsvänner , men när hon möter stora kärleken i "själsfränden" Blake Fielder, en festprisse som hänger på inneställen där nya och heta akter som Libertines och Amy Winehouse själva uppträder, avlägsnas det gamla inför det nya.
Blake Fielder är lik henne själv ärrad av barndomens sår och han säger själv i historien att de mötes i kärlek och gemensamma intresset att "förstöra sig själv"....
I Amy Winehouse fall är det viktigt och nämna att under 12 - 13 års ålder drabbas hon av en depression och börjar ta då medicin och lugnade preparat , något som gör henne "korkad" enligt henne själv.
Med Blake Fielder finner hon inte bara stora kärleken, hon upptäcker heroin och blir successivt beroende. Samtidigt säljer hennes skivor och hon älskas av inte minst unga tjejer både i USA och i Storbritannien. Skvallerpressen jagar henne och vill frossa i hennes dekadenta och destruktiva privatliv. Hennes förhållande med Blake visar sig inte hålla särskilt länge. Han går tillbaka till sin tidigare flickvän....
Nu är sångerskans hjärta krossat och musiken blir hennes sätt och överleva och förhålla sig till något , när sorgen är för stor, för kraftig , för orubblig. Hon skapar nu sin kanske mest kända melodi, Back to black....
Det som kanske är mest uppseendeväckande med hennes öde och historia är ju och se hur ensam hon dansar kring livets slutände. Och ändå finns det stora sällskap omkring henne, men vem är hennes vänner och vilka är bara där för och tjäna egna intressen?
Hennes pappa Mitch Winehouse återvänder in i hennes liv när hon står i rampljuset och blir ett framgångsrikt namn. När han träffar sin dotter , kommer han inte ensam, han har med sig kameramän.... Det vittnar ju om något som inte riktigt står rätt till, eller hur?
Det är en musikdokumentär minst lika drabbande som Cobain-filmen Montage of heck, oerhört välgjord och genomarbetad , och som visar en musikalisk begåvning utan dess like, som dessvärre äts upp av demoner och mals sönder av en girig och cynisk medieindustri..... "Jag önskar bara att jag fick skriva musik och sjunga, om jag kunde byta ut det andra, så skulle jag göra det när som helst", säger Amy Winehouse i filmen, ett uttalande som nästan förkroppsligar tittaren och kommer bäras av mig länge framöver.....
Filmen Amy får räknas som en av dem mest framgångsrika brittiska dokumentärerna på senare tid Regissören Asif Kapadia och producenten James Gay-Rees jobbar härnäst med en film om Oasis. Det lovar gott för framtiden, om du frågar mig. TA
Stiller når höjder med Walter MItty
Ben Stiller spelar huvudrollen och har även regisserat The Secret life om Walter Mitty (2013), och han gör faktiskt en av sina bästa insatser i karriären.
Han spelar en grå-mulen arkivarie på nedläggningshotade Life magazine. Han försöker förgäves vinna kärlek via nätet, men hans profil får inga flirtar och meddelanden. Han verkar inte helt klara av och fylla kvinnornas ideal och önskningar: "drömmannen ska vara äventyrlig, modig, kreativ eller helst anställd". Han är inte heller särskilt berest....
Han är dock intresserad av den nyskilda ekonomen och småbarnsmamman Cheryl (Kirsten Wiig) som jobbar på samma företag, men aldrig lagt någon notis av honom.
När tidningen nu hotas och läggas ner och flera av dess arbetskraft möter en osäker framtid kantad av arbetslöshet börjar Walter dagdrömma. Dagdrömmarna svämmas över om hur han räddar jorden, om hur han vinner Cheryls hjärta och hur han lyckas vända tidningens negativa spiral. En av tidningens mångåriga "äventyrare" och fotografer , Sean o Conell (Sean Penn) har en sista önskan kvar och det får Walter att ge sig ut i världen och besöka platserna han inte ens kunde drömma om.....
Filmen har jämförts med Forrest Gump (1994) och uppriktigt sagt ser jag kanske inte riktiga dem självklara parallellerna. Men visst, i bägge fallen handlar det väl om två outsiders, den lilla människan som överraskar inte bara sig själv utan hela hennes omvärld.
Men Walter Mitty är ju ingen dumhals eller lika dumsnäll som Forrest Gump var, Mitty är mer vardaglig och har fastnat i ett slentrianmässigt liv , och söker mening och större sammanhang, och framförallt är längtan efter kärlek större än någonting annat. Om man så gärna vill hitta jämförelser med Stillers film så föredrar jag mer Adaptation (2002) eller Djävulen & jag (2000) än Robert Zemeckis Forrest gump.
Det är en film som är ojämn , det vardagliga , det mänskliga fångar Ben Stiller väl och hans romans eller försök till uppvaktande av självsäkra Kirsten Wiig är charmigt och räcker långt. Även hur han ser på egna självbilden och glappet mellan den och hans önskan hur han kunde bemöta svåra prövningar annorlunda. Filmen tappar dock mot slutet, och på några korta minuter skall allt förenklas, knytas ihop och slutföras. Det känns krystat och lite av en besvikelse, var det bara det här? Var det inte mer? Varför sa ni inget? vill man själv fråga Ben Stiller, en fråga han själv ställer till sin mor (Shirley McClaine) , som länge visste "Hemligheten" bakom allt....
Även dagdrömmarna när de går mot blockbusters och katastrofgenren blir det lite gäspigt och man förstår ju grejen, men det blir upprepning och väl tjatigt.
Filmen är en nyinspelning av Här kommer en annan (1947) med Danny Kaye och Boris Karloff (Frankenstein). I många år har man försökt göra en remake, bland annat har Steven Spielberg varit involverad men lämnat projektet. Jim Carrey var länge tilltänkt och spela Walter Mitty. (www.imdb.com)
TA
Han spelar en grå-mulen arkivarie på nedläggningshotade Life magazine. Han försöker förgäves vinna kärlek via nätet, men hans profil får inga flirtar och meddelanden. Han verkar inte helt klara av och fylla kvinnornas ideal och önskningar: "drömmannen ska vara äventyrlig, modig, kreativ eller helst anställd". Han är inte heller särskilt berest....
Han är dock intresserad av den nyskilda ekonomen och småbarnsmamman Cheryl (Kirsten Wiig) som jobbar på samma företag, men aldrig lagt någon notis av honom.
När tidningen nu hotas och läggas ner och flera av dess arbetskraft möter en osäker framtid kantad av arbetslöshet börjar Walter dagdrömma. Dagdrömmarna svämmas över om hur han räddar jorden, om hur han vinner Cheryls hjärta och hur han lyckas vända tidningens negativa spiral. En av tidningens mångåriga "äventyrare" och fotografer , Sean o Conell (Sean Penn) har en sista önskan kvar och det får Walter att ge sig ut i världen och besöka platserna han inte ens kunde drömma om.....
Filmen har jämförts med Forrest Gump (1994) och uppriktigt sagt ser jag kanske inte riktiga dem självklara parallellerna. Men visst, i bägge fallen handlar det väl om två outsiders, den lilla människan som överraskar inte bara sig själv utan hela hennes omvärld.
Men Walter Mitty är ju ingen dumhals eller lika dumsnäll som Forrest Gump var, Mitty är mer vardaglig och har fastnat i ett slentrianmässigt liv , och söker mening och större sammanhang, och framförallt är längtan efter kärlek större än någonting annat. Om man så gärna vill hitta jämförelser med Stillers film så föredrar jag mer Adaptation (2002) eller Djävulen & jag (2000) än Robert Zemeckis Forrest gump.
Det är en film som är ojämn , det vardagliga , det mänskliga fångar Ben Stiller väl och hans romans eller försök till uppvaktande av självsäkra Kirsten Wiig är charmigt och räcker långt. Även hur han ser på egna självbilden och glappet mellan den och hans önskan hur han kunde bemöta svåra prövningar annorlunda. Filmen tappar dock mot slutet, och på några korta minuter skall allt förenklas, knytas ihop och slutföras. Det känns krystat och lite av en besvikelse, var det bara det här? Var det inte mer? Varför sa ni inget? vill man själv fråga Ben Stiller, en fråga han själv ställer till sin mor (Shirley McClaine) , som länge visste "Hemligheten" bakom allt....
Även dagdrömmarna när de går mot blockbusters och katastrofgenren blir det lite gäspigt och man förstår ju grejen, men det blir upprepning och väl tjatigt.
Filmen är en nyinspelning av Här kommer en annan (1947) med Danny Kaye och Boris Karloff (Frankenstein). I många år har man försökt göra en remake, bland annat har Steven Spielberg varit involverad men lämnat projektet. Jim Carrey var länge tilltänkt och spela Walter Mitty. (www.imdb.com)
TA
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

































