Intressant och lärorik artikel, "Den sjunde stjärnan" om den bortglömda svenska Hollywoodstjärnan Nils Asther av Tomas Dur Fläckman i kulturmagasinet VIs oktober nummer (2015, s.67-70). http://www.vi-tidningen.se/tidningen-vi-nr-102015/

 Ska erkänna att undertecknad inte kände till Asther före läsningen av Fläckmans utsökta text.

Han skriver om walk of fame, promenadstråket i Hollywood som utgörs av kända namn , förevigade längs med marken. Här finns nämligen sju svenskar, Greta Garbo, Ingrid Bergman är väl dem kanske mest kända av dem alla (Anna Q Nilsson, Mauritz Stiller , Signe Hasso, Ann-Marget och Nils Asther). Och frågan är om inte just Nils Asther är den minst kända av dem alla?

En 19-årig Asther upptäcks tidigt i Stockholm av regissören Mauritz Stiller och får sedan debutera i hans film Vingarne (1916). Han blir vän med Greta Gustafsson (som senare fick namnet Garbo) på Dramaten. Asther sägs ha friat flera gånger till henne, men alla gånger fått nobben av henne. De blir ändock vänner och de gör två filmer tillsammans (bilden ovan är från The Single standard från 1929).

Asther i The bitter tea of general yean från 1933 mot Barbara Stanwyck

1927 januari reser Asther med fartyg mot Drömfabriken , USA och Hollywood. I sin ficka vilar ett mäktigt kontrakt med filmbolaget United artists. Men livet i Drömfabriken blir långa stunder av sysslolöshet. I perioder har han arbete , hamnar fast i en "skräddarsydd" roll som charmören , exotisk prins.
Men med tiden blir han alltmer olycklig och less på Drömfabriken. Det görs mest skräp, säger Asther. På 50-talet tar också pengarna slut och han tvingas flytta tillbaka till Sverige. Han återvänder till sitt gamla hemlandet , men till ingenting. Ingen familj, inga släktingar. Det råder bara tomhet. Han tar upp sina konstnärs drömmar igen och börjar måla. Men han sägs vara deprimerad och "förstörd" av livet i Hollywood. Och det finns mycket vrede och raseri inombords. 1965 träffar VI honom i en lägenhet i Farsta.....
TA

Läser Göran Greiders förtjusande bok Städerna som minns Joe Hill , en svensk-amerikansk historia (Albert Bonniers förlag). Detta får mig och erinra Bo Widerbergs påkostade film Joe Hill (1971) om ikonen. Och jag blir minst sagt plötsligt angelägen om och få se Widerbergs film med Thommy Berggren i huvudrollen.
Greider skriver också kort om filmen, Det är ju ökänt att filmen Joe Hill präglades av konflikter och problem, Inspelningen drog ut på tiden och spelades både in i USA och i Sverige. Bo Widerberg bråkade med amerikanska bolaget Paramount. Joe Hill var på sin tid, den dyraste filmen hittills i svensk filmhistoria.
Filmen utmynnade dock i en rejäl publikflopp. Greider kallar filmen för "ett slags mästerligt misslyckande". Han kan uppskatta hur Widerberg fångat vissa miljöer (New Yorks slum), men i slutändan minns man mest en film som  "faller samman" och inte har särskilt mycket och göra med dem verkliga förhållandena om Joe Hill. Widerberg har valt och betona , enligt Greider den romantiska myten om Joe Hill (s.148-149), men dessvärre ingen fördjupande bild av svensk-emigrantens öde,
TA  

På tunnelbanan på väg hem mot förorten. Jag delar utrymme med några tonårsflickor. Har du hört om han, skådespelaren som dog? frågar dem varandra.
De kollar genast sina mobiler.
Alan, vad hette han? funderar en av tjejerna. Hennes kompis gissar: Alan Hitchock?
Nej, Alan, gud va hette han! fortsätter tjejen.

Vilka filmer gjorde han då? frågar kompisen....
Han var med sådana där Harry Potter filmer, säger tjejen. Han dog av cancer.
Vad för sorts cancer?, frågar kompisen. Det kollar igen på sina mobiler och tåget stannar vid en ny station.....
TA

Snö, kyla och kamp för överlevnad.

Brrr...!

När kylan smäller till och det är mörkt från morgon till kväll och det är snöblask och allmänt ruggigt och kymigt så kanske inte filmer med samma klimat är det som lockar mest... Men samtidigt... att sitta uppkurad i en skön soffa, kanske med ett täcke eller en filt och lite tända ljus och snegla på snöstormen utanför och sätta in en schysst rulle i spelaren och känna att hur jävligt det än är utomhus och i den där filmen man kollar på, så har du det rätt bra och skönt och det blir lite som att se en skräckfilm och veta att du är safe och trygg.

Nu när kölden och snön börjar omhulda oss svenskar så tyckte jag att en liten lista över sevärda "snö"-filmer kunde vara på sin plats men först lite om två aktuella storfilmer som både har en del gemensamt förutom att folk håller på och förfryser i dem.

Jackson, Leigh & Kurtan.

Quentin Tarantinos iskalla western The Hateful Eight utspelas några år efter det amerikanska inbördeskriget, dvs i slutet av 1860-talet, och en snöstorm from hell tvingar filmens huvudpersoner att söka skydd på en slags rastplats, en handelsbod mitt ute i ingenstans och trots att de spikar igen dörrar för att hålla stormen utanför så blir det ju inte direkt varmt och skönt inomhus. Kylan och snön hittar in i varje fall och alla är påpälsade och rök kommer ur deras munnar. En öppen spis, en massa kaffe och sprit tjänstgör som en slags besvärjelse mot vädergudarnas krafter.
Trots att man sitter i en bekväm och varm biosalong så känner man verkligen hur jävla kallt och ruggigt det är inne i den där stugan och spänningen mellan personerna gör ju inte det varmare direkt...

Tom Hardy vs Leo DiCaprio

Även om förstås mycket spelas in i studio (som t ex klassikern Örnnästet från 1968) så måste ju vinter-filmer vara tuffare att spela in än filmer som görs på vår, sommar eller höst. I fallet med både Tarantinos nya och storfilmen The Revenant med Leonardo DiCaprio så skedde inspelningen i stor utsträckning på plats och The Revenant, i regi av Alejandro González Inarritu (Birdman, Babel m,m) verkar ha varit lika jobbig att spela in som den är att titta på.
Inspelningen tog onormalt lång tid, ca 9 månader mot normalt 3,4 på grund av de svåra förhållandena. The Revenant utspelas ca 40 år tidigare än The Hateful Eight, alltså runt 1820 och handlar om några pälsjägare som får problem med indianer och en stor jäkla arg björn...

DiCaprio ska också ha sagt att den här rollen var det tuffaste han varit med om. Förutom de uppenbara fysiska umbäranden så var han tvungen att lära sig två olika sorters indianspråk och i en scen käkar han glupskt en rå lever från en bisonoxe, alltså en riktigt lever, och DiCaprio är vegetarian. Snacka om mind over matter, att göra allt och mer därtill för en roll. Och nu ser det ut som om det kommer betala av sig rejält för DiCaprio. Nominerad för en Golden Globe och redan nu den kanske största favoriten att knipa en huvudrolls-Oscar. Sådana fall hans första någonsin.
Har länge tyckt att DiCaprio förtjänar en Oscar, borde fått en för The Wolf of Wall Street, men i år hoppas jag han får den.
The Revenant, som får svensk biopremiär 29 januari, är en sjukt snygg, vacker men också grym film. Och ganska magstark. Många läskiga, rent av äckliga scener. Men också en klassisk äventyrshistoria om överlevnad mot alla odds, om människans kamp mot naturen, och om en av de starkaste mänskliga drivkrafterna, hämnden.
DiCaprio har sällskap av flera sevärda skådisar som Tom Hardy och Domhnall Gleeson. Hardy specialstuderade Tom Berenger i Plutonen i sin förberedelse för rollen.

FLER SEVÄRDA VINTER/ SNÖ-FILMER:

ÖRNNÄSTET (Where Eagles Dare, 1968)
Klassisk krigs-äventyrsaction med Clint Eastwood och Richard Burton. Handfast, hederligt hantverk som fortfarande håller.

FARGO (1996)
Då den aktuella regionen som var aktuell för inspelning hade sin näst varmaste vinter på 100 år fick hela produktionen flytta till bland annat Kanada där det fanns gott om snö och kyla.

JOHN CARPENTER'S THE THING (1982)
Quentin Tarantino refererar i flera scener till denna moderna klassiker i paranoia och skräck. Ennio Morricones soundtrack här ekar på en del ställen i musiken han också gjort till The Hateful Eight.

30 DAYS OF NIGHT (2007)
Vampyrer i Alaska som trots kylan förvandlar en liten håla i mörker till en blodpöl. En lysande iskristall till skräckfilm som värmer en genre som släpper så mycket skit.

THE SHINING (1980)
Att det är jäkligt kallt på platsen där hotell Overlook ligger bevisas om inte annat i slutscenen när Jack Nicholson har gått vilse i pyramiden. Spelar ingen roll att min husgud Stephen King, som skrivit boken, hatar Kubricks film. Han har fel. Ett iskallt mästerverk är det.

DIE HARD 2 (1990)
Finske Renny Harlins uppföljare till tidernas bästa actionfilm är så bra som en uppföljare kan vara och är minst lika underhållande som den första filmen. Mycket sköna actionscener i snö och kyla.

DUM & DUMMARE (1994)

En av de roligaste filmer som gjorts har många oslagbara scener bland snö och skidliftar.

Och så måste jag ha med två Bond-favoriter...

ÄLSKADE SPION (The Spy Who Loved Me, 1977)

Mest för den här scenen...

Och UR DÖDLIG SYNVINKEL (For Your Eyes Only, 1981)

Det må snöa mycket i de här filmerna, men insnöade är de långt ifrån...

GS.

Försöker se Mike Leighs Meantime (1984), här finns ju fenomenala skådisar (Gary Oldman, Alfred Molin etc.), men det är ändå för tråkigt och diskbänksrealismen är så total , så stor och grandios , så jag tror (eller hoppas på se) nästan att David Batra snart ska skymta fram och jag "vaknar upp" och förstår att det är ett avsnitt ur Kvarteret Skatan fast i East London tappning.....
Men , så var det inte , tyvärr...
TA

Ser Disneys Big Hero 6 (2014) med en god vän och hans barn. Barnen älskar den här filmen och vill se äventyret om och om igen. Och någonstans påminns jag om min egen barndom , hur film kunde verkligen sluka upp ens värld och hur man inte kunde få nog......
Mer, mer, mer , och hela hjärtat bultar av längtan, av glädje.... en upprinnelse av storhet och gränslös kärlek...
Det jag slås av när jag ser denna Disneyfilm är mest hur dramaturgiskt den liknar blockbusters som säg t ex X-men (2000) eller Transformers (2007) eller andra "jättar". Det finns liknande blandning av humor, action och explosioner och jakter.  Och jag undrar har Disney sneglat på blockbusters som Spiderman /Batman eller har dessa "vuxna" giganter kopierat Disney?
TA

En självskriven klassiker

Under molnen, till en stilla vind, och bruset från havet och i det sköna gräset ligger ett älskande par och omfamnar varandra. Kvinnan (Marisa Tomei) säger till sin unge älskare (Nick Stahl) att hon älskar den här platsen....

I nästa scen är den unge älskaren ute till havs. Han befinner sig på fisketuren med sin kärleks lille son och sin egen far (Tom Wilkinson). Hans far undervisar den lille pojken om krabborna och fiskedjurens natur.

Denna inledningsscen skvallrar och blir som en symbol för hela filmens intrig och stora konflikt. Utan att avslöja för mycket så kan väl säga att det här är en berättelse om olycklig kärlek, svartsjuka, kontroll, hat, förstörelse, sorg och revansch/rättvisa.

Allt detta summeras med hjälp av metaforerna eller symbolspråket från berättelsen om fiskarna. Det är förbaskat skickligt gjort. Ja, hela filmen In the bedroom (2001) är en rasande kompetent film, ett mästarstycke, där regissören och manusförfattaren Todd Field (Little children) lyckas sammanföra samtliga element som utgör filmkonstens fröjd: maximalt utnyttjandet av bilden och genomtänkt dialog , glimrande och sparsmakat skådespeleri och en berättelse som både väcker våra känslor , tankar och frågor. Förnuft och känsla, med andra ord. Detta borde vara en självskriven film i kommande klassiker lexikon , när vi kommer till avsnitt eller kapitel som skall summera 00-talets främsta filmer.

Lite kort bara om handlingen, medelålders paret Fowlers (Sissy Spacek och Tom Wilkinson) lever ett fridsamt liv i Maine. Han jobbar som läkare, hon som sångpedagog. De lever ett stilla och förnöjsamt liv tillsammans med deras son Frank (Stahl) som strax skall börja på college. Han har arkitektdrömmar. Frank har en romans med den äldre Natalie (underbara Marisa Tomei) som har två söner från ett tidigare förhållande. Deras kärlekshistoria kommer dock sluta i tragedi.....

Vissa filmer kan man inte leva utan, In the bedroom är en sådan. Det är en omtumlande, omskakande historia som sätter spår i dig , antagligen för resten av livet. Ett måste! Jag älskar den här filmen! TA