Lysande Mossling i effektiv arbetarklass-skildring

YARDEN svensk film i regi av Måns Månsson
I rollerna: Anders Mossling, Hilal Shoman, Isaak Theodoridis, Korosh
Mirhosseini m fl.
Speltid: 80 minuter
Betyg: AT AT AT

I Malmö , i Slottsstaden lever en arbetslös författare (Mossling) med hunden Zlatan och
sin tonårs-son. De får vända på varje krona. Författarens böcker och poesi tycks inte omvärlden vilja ha. Vid en uppläsning av hans texter inför en ringa publik får han några tillgjorda applåder och en bukett blommar. Men efter hans uppläsning får han inga frågor. Ingen bryr sig om hans texter och hans lyrik...
På ett antikvariat erbjuder han sig och ge bort sina böcker. Men föreståndaren säger sig inte ha någon plats. Men, ok, då säger han, "jag kan ta några".
Resten av böckerna hamnar på sophögen....

Det är en dyster berättelse som dikats upp i Måns Månssons film som är fritt skapad utifrån Kristian Lundbergs ståtliga arbetarklassroman Yarden.
Filmen är naturligtvis inte i närheten av bokens tyngd , men kärnan finns både i filmen och i boken. Den kalla och hopplösa kampen för och överleva....
Det påfrestande och nedbrytande arbetet. Arbetet som ett fängelse som gör oss till moderna slavar. Och där Livet upphör bit för bit....

Författaren tvingas ta ett jobb som hamnarbetare. Det är lågavlönat och ett arbete där man för det mesta står utomhus i timmar. Trots kyla och frusna leder. Här tilltalas du inte med ditt namn. Inte ens med ditt efternamn. Du blir bara en siffra.....

Författaren gör det han måste för och överleva och få in pengar så han och sonen klarar sig.
Sonen beklagar sig över familjens torftiga och fattiga leverne. Frustrerat spyr han ur sig mot den något känslobedövande Fadern: "Fixa ditt liv!"

Författaren själv flyr in i mörkret på sjöbotten. Han tar dykarlektioner och fascineras över att vara på havets botten och i mörkret. Dykningen och vattenscenerna fanns inte med i Lundbergs roman. Och det är väl kanske lite övertydligt, men det säger ändå något om Författaren i filmens liv.
Han är på botten av allting...
Men försöker se något , försöker fånga något, försöker leva och hoppas...
Vad kan få honom och andas? Syrgas?

Hamnarbetet är monotont och det är Arbetsgivarens marknad och lag och ord. Det råder en  rädslan bland medarbetarna. Här låter det inte väntas med indragningar och nya rationaliseringar. Dem väntar med säkerhet runt nästa hörn.
Ett bonussystem talas det om. Om dem anställda kan "tjalla" på dem som saboterar kan man tjäna "lite extra"....

Flera scener vittnar om Författarens växande eller gryende utanförskap, han får inte åka med "den fina bussen".
Det är kanske inte lika starkt berättat som i Kristian Lundbergs förträffliga proletär-roman, där Trälen fortfarande finns i dagens samhälle. Men visst speglas detta budskap fram i Måns Månssons effektiva film med en alldeles lysande Anders Mossling i huvudrollen. Han lyckas med sin lågmälda stil sprida sympatier och når  publikens hjärta på nolltid.
TA

Den garvade och meriterade livräddaren Ben Randell (Kevin Costner) påtvingas ett instruktör-jobb efter en misslyckad räddningsaktion i tjänsten. En degradering, skulle man kunna säga, sker i Randells karriär...
Han tar motvilligt jobbet som instruktör. Samtidigt är han och hustrun Helen (Sela Ward från Jagad) under separation. Han lyckas hejda flyttkarlarna i sista sekund, när dem är på väg och ställa in hans "favoritfåtölj" in i lastbilen...
Randell möter en ung grupp lärlingar i den grupp, som han får ansvaret över och utbilda. Bland eleverna sticker Jake Fischer (Kutcher) ut. Han är kaxig och frispråkig, en begåvad simmare som tänker slå alla rekord.... Men räcker det för att bli en duktig livräddare?
Randell efterlyser mer lag-egenskaper i honom, en som inte släpper taget - när det gäller....

Andrew Davis (Jagad, Under belägring) The Guardian (2006) är ett sorts lättsmält pojkmatiné-äventyr. Det är ingen film du kommer grubbla över, och klyschorna hålls inte tillbaka. Ibland påminner filmen om Top Gun (1986) eller säg Cliffhanger (1993). Som du förstår handlar det inte om någon film som förändrar filmhistorien, precis. Men du kan ha tråkigare än filmupplevelser än The Guardian, helt klart. Det är en välgjord och underhållande äventyrsfilm, och där Kevin Costner befäster rollen som arvtagare till äldre tiders filmstjärnor och filmhjältar. Tystlåten, trygg och lugn hjälte som sällan höjer rösten eller tar till yviga rörelser. TA

(K)rock the kasbah

För en tid sedan skrev min kollega Thomas om en lyckad comeback av den gamle mäster-regissören Peter Bogdanovic (She's funny that way) och det är ju kul när gamla hjältar visar att de fortfarande kan.
En annan gammal favorit, Barry Levinson, verkar ha gått vilse ganska rejält eller bara slagit på autopiloten och sen somnat vid ratten.
Av döma av hans senaste alster som The Humbling / The Last Act (2014) med Al Pacino och Greta Gerwig eller sci-fi-skräckisen The Bay (2012) och recensionerna på dessa så verkar han mest ställt skorna bakom kameran och sen gått hem.

Lite tragiskt av en regissör som en gång i tiden gav oss sköna rullar som Fiket (Diner, 1982), Bäddat för trubbel (Tin men) och Good Morning Vietnam, både 1987, Rainman (1988) och den underskattade gangster-rullen Bugsy (1991).
Ok, kanske inga jätte- mästerverk eller banbrytande filmer, men det är ändå mycket bra filmer som klarat tidens tand på ett sätt som många andra från den perioden inte gjort.

Ser en ny film av Levinson, Rock the Kasbah från 2015 mest för att det är Bill Murray i huvudrollen, men den är hemsk. Inte ens Murrays sköna patenterade slöa blick räddar filmen eftersom allt annat runtomkring honom är ännu slöare eller till och med helt dött. Ok. det finns några ljuspunkter i den här komedin som i stor del utspelas i Afghanistan där den otursförföljde musikmanagern (Murray) upptäcker en lokal talang och försöker få henne att ställa upp i landets svar på American Idol.

Men de består av små ögonblick när Murray har några sköna repliker eller bara att se Bruce Willis som någon slags legosoldat eller några scener med några amerikanska vapenhandlare (Danny McBride och Scott Caan) som får mig att tänka på en slags komisk, skruvad version av Apocalypse Now där kriget förvandlats till något helt annat, ett slags kaos där inga regler gäller längre och det bara handlar om att hålla verkligheten på avstånd.
Också en hel del godis för oss musiknördar med en massa referenser hit och dit.

Men i stort är Rock the Kasbah en otroligt märklig film och det bara på ett negativt sätt. Jag tyckte att det var lite kul med den udda storyn och att det handlade om hur en kvinna för första gången fick uppträda i afghansk tv och sjunga, men trots Zooey Deschanel's stirriga, stora ögon och en sexig Kate Hudson som lyxhora så går aldrig pulsen eller intresset upp och det leendet man har i början bara man ser Murray blir mindre och mindre och stelnar till slut och efter en timme vill man egentligen bara att filmen ska ta slut.

Mycket om och kring musik, men till skillnad från The Clash klassiker Rock the Casbah så rockar inte Rock the Kasbah. Alls.

GS.

Ungdom går till spillo på de unga

I Peter Bogdanovichs Den sista föreställningen (1971) ser vi ett gäng high school ungdomar i en håla i Texas i 50-talets USA. Huvudpersonen Sonny (Timothy Bottoms) är fast i sitt eget liv. Han vandrar runt utan större drömmar och ambitioner. Hans flickvän Charlene klagar på honom och han har svårare och uppskatta ännu en kväll i en bil med hångel och krav. Varför inte prova på något nytt? frågar han henne i bilen. Men hon vill hångla som dem alltid gör. Medan han tänkte på hur  själva kärleksakten skulle vara....

En dag ber hans fotbollscoach, Mr Popper, att han skjutsar hans hustru.  Lojal som Sonny är , kör han iväg Miss Popper. Ynglingen inleder sedan en förbindelse med den 40 åriga kvinnan.
Ruth Popper (Cloris Leachman) livas upp och stenansiktet förbytts mot ett stort, varmt och sensuellt leende. Hon bär inte längre håret i svans. Hon väljer och släppa ut håret.... Hon blir genom Sonny "pånyttfödd". De är dock medvetna om vad dem gör och planerar noga när och var dem träffas. Allt för att Hemligheten inte skall uppdagas av Mr Popper.

Sonnys kompis Duane (Jeff Bridges) uppvaktar den svala och självsäkra Jacy (Cybil Shepard). Dem lever ett stormigt tonårsförhållande och där sexdebuten tycks hela tiden få vänta... Detta till Jacys stora förtvivlan.

Hon letar andra "uppvaktare i form av Lester (Randy Quiad). Han tar dock väldigt lång med och knäppa upp hennes knappar.... Jacy suckar...Dessa osäkra unga och "okunniga män"....

Tristessen i den sömniga hålan är stundtals monumental. Var finner man då hopp någonstans? Fotbollslaget går dåligt. Jobben försvinner. Var finns platsen där du tillåts få drömma dig bort några timmar?
På Sam´s (Ben Johnson) biograf i stan där Miss Mosey jobbar sent och säljer popcorn för några futtiga dollar.

Och har man tid tar man sig en sväng förbi Genevieve och beställer en delikat ostburgare...Jukeboxen är dock ett nöje endast för "dem rika", enligt servitrisen själv....Hon är själv medveten om hålans sociala kontroll; "Man kan inte nysa i den här stan, utan att nån räcker fram en näsduk"....

Skolan är en underlig plats. Läraren talar om kristendom, citerar Keats och klassrummet genomsyras av en sömnig samling ungdomar. Tugg-gummi och inte sällan blickar trånar ut genom det öppna fönstret. Anarene skolans sång skrattar ungdomar åt och gör narr åt i bilen , när de känner vinden i håret och låter hastigheten stiga. "Hatkärleken" till hemstaden är total!

Å andra sidan förväntas ungdomarna lämna "Hålan". Dem förväntas börja läsa på college och skaffa sig en framtid. Men stanna kvar är inget i alternativ. Det är dock något Jacy vill, till sin moders stora upprördhet.   "Allt är bara tomt och här finns inget och göra", som Jacys rika mamma (Ellen Burstyn) säger.

Men vad händer då den dag någon lämnar det lilla samhället? Har man då klippt och kapat banden för gått? Är det som - en gång - var ditt någons annans?
 

I filmen ser vi hur man bryr sig mindre om varandra. I tristessen växer en individualism, en själviskhet och en bitterhet. Hur ensamt kan det bli? Vem stjäl var och ens drömmar? Vem har rätt och trampa på dina idéer och självkomponerande hopp?

Jacys mamma är självuppblåst och säger bara tröttsamt att prova sex, gift dig med Duane. Du kommer så småningom förstå vad tjatigt/enformigt det blir med att vara gift.

Pojkspolingarna hittar på olika hyss och bland annat utnyttjar dem biografägaren Sam´s stumma son Billy för och skapa spänning, men det är på en svag pojkes bekostnad....

Otrohet är vardagsmat mellan husen.....och sprids nästan som en slags social sjukdom för och undkomma ensamheten....
Det blir nästan en fråga om inavel , sex blir det som blir kvar... Sex blir en hausse, en spännande komponent och en desperat handling i en andefattig tillvaro som tynar bort för var dag som passerar.  Och hur ska man förhålla sig till den religiösa uppfostran som säger att man bör vänta till samlag efter äktenskapet?

 

Hank Williams sånger fungerar som kapitel vändare i filmen: Sonny blickar ut mot den kolsvarta natten. I Skyn, i horisonten ser han frön av ljus.... Är det hoppet han synar? Är det storstadens anonymitet och möjligheter som vilar bortom honom?
Hank Williams sjunger: "Du övergav den enda som nånsin älskat dig / Och gick tillbaks till det vilda livet igen"....

och Sonny smaskar på hamburgaren och är fullt upptagen i tankar....

Det är en film också om vad som händer med ungdomen och hur det ungdomliga förvandlas till nostalgi och minnen. Hur dem unga går i dem vuxnas fotspår, där kärlek och drömmar tillhörde gårdagen. Och vad hände sedan?
När Sam sitter och fiskar med pojkarna njuter han av stunden och den gudomliga naturen. Han blickar tillbaka och minns det förflutna. Ett annat liv. En annan människa. I honom bottnar en tragik, och ur den brottades han också med en förälskelse som tillhörde ungdomen. Biografägaren Sam har stort hjärta. Han säger oavsett ålder blir man galen av förälskelse. Unge Sonny frågar honom om unga gifta par. Varför blir dem olyckliga? Ger inte äktenskapet ungdomarna friheten att göra vad dem vill?

Och Sam blir både en udda fågel och den håller samman "kittet" i det lilla samhället. Hans ande vilar över staden som en ängel. En gudomlig kraft. En landsfader. Otrohet var han nära att ta till , men han hindrade sig själv. Den kvinna han älskade tillhörde någon annan. Dem var olyckliga, och han trodde det skulle bli annorlunda. Men så blev det inte. Och han lät henne vara. Och han gick vidare. Men ofta han till den där platsen, minnena. Händelserna vid sjön, och när han tänker efter går han inte dit längre för fisket. Han går dit av sentimentala skäl. Han borde egentligen åka till en större fiskdamm....Men vill han det? Han rullar ännu en cigarett och konstaterar med ett grin; "det är löjligt och bli gammal"...

 I början av filmen får pojkarna Duane och Sonny höra hur dem måste lära sig och tackla i fotbollsspelet. I själva verket handlade det om någonting annat. Om hur man förhåll sig i livets vidunderliga skepnader och oväntade vändningar. "Tacklar du motståndaren så gör han inte mål", som gubbarna vid verkstaden sade....  
Men säg dem ungdomar som lyssnar på några gubbar?
TA

I René Cléments Het sol (1960) ser vi en fransk films stora ikoner, Alan Delon gestalta Tom Ripley (författaren Patricia Highsmiths romankaraktär). Det blir nästan komiskt när man tänker att Matt Demon senare har försökt axla rollen och även John Malkovich. Missförstå mig rätt, amerikanerna är ju goda aktörer, det är inte det. Men dem har knappast Alan Delons "coolness" och eleganta närvaro.

The Talanted Mr Ripey (1999) var en nyinspelning av Het Sol (Plein Soleil) och är kanske den mest kända Tom Ripley filmen av dem alla. För den nyfikne är Het Sol en kvarleva från franska nya vågen och förutom Alan Delons magiska aura genomsyras filmen av gränslöst vackra miljöer i Rom och i södra Italien. Kläderna, tempot och inte minst Nino Rotas tongivande musik skall icke förglömmas!

Sedan förstår jag att flera tittare reagerar på det sävliga tempot och släpp genast logiken, att franska aktörer spelar amerikaner! Det får man leva med.

"Amerikanen" Tom Ripley (Delon) skickas av sin vän Philippes (Maurice Ronet) föräldrar till Italien för och hämta hem honom. De är båda bortskämda playboys och tar livet med "klackspark". Ripley har dock ett ambivalent förhållande till sin vän Philippe. Det gränsar till det homoerotiska. När Philippes flickvän Marge (Marie Laforét) kommer in i bilden , försvåras vänskapen. En kväll blir laddningarna så svåra mellan vännerna. Det slutar i att Ripley dräper sin kamrat och försöker i fortsättningen "låtsas vara honom" och leva hans liv.
Invecklad spänning.
TA

Whit Stillmans smått underbara film Last days of disco (1998) känns lika angelägen i dag som när den kom för snart 20 år sedan. Det är bara och beklaga att Stillman aldrig repade sig efter den filmen och var inte ens i närheten av "gamla form" när han väl var "tillbaka i spelet igen" (Damsels in distress).

Last days of disco handlar om allt och inget. Dialogen är utomordentlig och skolexempel på hur man bygger en film kring den och hur "prat-filmer" kan vara riktigt underhållande.

Det är tidigt 80-tal och discon är på modet, i filmen följer vi några ungdomar som hänger på en discoklubb , nästan varje kväll. I centrum står två skilda tjej-kompisar (Kate Beckinsale och Cloe Sevigny). Charlotte (Beckinsale) är bakslug,  saknar hjärta och ser mest till sina egna intressen. Hon vill bli omtyckt och gör ingen hemlighet av det. Hennes kamrat Alice (Sevigny) är av helt annat virke. Hon är intelligent och vänlig. Bland färgsprakande discokulor och fjädrar som briserar in i natten dansar dem lätt till Harold Melvin och in kom diverse mer eller mindre karismatiska karaktärer.

Josh, Jimmy och Des

Klubbledaren Des (Chris Eigeman) som dumpar tjejer med förklaringen att han blivit gay. Hans kompis, "yuppien" Jimmy (Mackenzie Astin) som inte är välkommen på klubben och får helst figurera i en kanin-kostym. Hans kollega Tom (Robert Sean Leonard) vars ögon vilar starkt mot Alice.....

Åklagaren Josh (Matt Keeslar) som dyrkar discokulturen och klubben och känner sig för första gången "hemma"... I honom finns tankar att discon kommer aldrig dö. För den får inte dö. Det är hans liv. Hans identitet. I den vilar hans drömmar och omfamning. Discon kan aldrig dö. Vi kan aldrig dö.

Alice och Charlotte jobbar på ett bokförlag och på kontoret har dem en del ordväxlingar med fackombudet Dan (Matt Ross). Dan ratar discon och han kallar dem för "ytliga". Men så ses dem ändå på klubben, det visar sig att han och tjejernas rumskamrat Holly (Tara Subkoff) håller varandras händer....

Det finns inslag av såpopera, så är det onekligen, men det finns en distans och lekfullhet och framförallt är dialogen som sagt - extraordinär... Samtalet om vad egentligen Lady och Lufsen handlar om , förtjänar och utnämnas till en modern klassiker. Se om och njut!

"Film-nestor" Roger Ebert beskriver Last of days allra bäst, han skriver något i stil med: "det var inte discon som de förälskade sig i, det var ungdomen", http://www.rogerebert.com/reviews/the-last-days-of-disco-1998
TA  

ALICIA...

Wikander blev historisk på Oscarsgalan som skedde natten till i måndags. 41 år har gått sedan en svensk skådis vann en Oscars, då var det Ingrid Bergman som vann för bästa biroll för filmen Mordet på Orientexpressen (1975). Och då var det också tredje gången som Ingrid vann en Oscars, de tidigare gångerna vann hon för bästa huvudroll (Anastasia, 1957 och Gasljus 1945) och andra svenska skådisar har varit nominerade (Greta Garbo, Max Von Sydow, Ann Margret och Lena Olin) men det är bara Bergman som gått hela vägen. Fram till nu, då Vikander knep en gyllene statyett framför ögonen på de nominerade kollegorna Kate Winslet, Rachel McAdams, Jennifer Jason Leigh och Rooney Mara.

Så alltså Ingrid Bergman...och nu Alicia Vikander. Det är stort, stort för svensk film och det har gått oerhört snabbt upp till den absoluta toppen för Vikander. Från såpan Andra Avenyn via Ella Lemhagens Kronjuvelerna (2011) och Lisa Langseths Till det som är vackert (2009). Därefter fick hon en roll i danska kostymrullen A Royal Affair (2012) mot Mads Mikkelsen och regissören Joe Wright (Försoning) gillade det han såg och ville ha henne i sin version av ryska klassikern Anna Karenina (2012)... och resten är historia.

Så även om de flesta filmtyckare, både utomlands och här i Sverige, håller Vikanders insats i Ex Machina (2015) som betydligt starkare än den roll hon vann för i The Danish Girl, så är hennes Oscar ett kvitto och bevis för den enorma talang och stjärnstatus som Vikander redan visat och uppnått. Sårbarhet och styrka är det många som i korta ordalag vill beskriva henne och om hon innan Oscarsgalan var en rising star på väg att bli en stjärna så har hon nu briserat till en supernova. Och hon verkar också vara omåttligt populär bland både publik och branschfolk.

Så, vi på Allvarligt Talat Film vill förstås ställa oss in i gratulations-ledet och hylla vår nya svenska filmstjärna.

GRATTIS ALICIA! WE SALUTE YOU!