Det är en fröjd och se Inside actor´s studio på SVTs Kunskapskanalen (19/3) , det må så vara att programmen har några år på nacken (från 2010).
Skådespelaren James Franco ger ett avslappnat intryck. Hans lillebror sitter i publiken och det skojas friskt mellan bröderna. Franco redovisar sin judisk-ryska och svenska bakgrund. Han drömde tidigt om och få bli skådespelare. Väggarna i pojkrummet präglades av bilder på Hollywood-stjärnor som Johnny Depp och River Phoneix.

Det avslöjas att det var Leslie Mann som lät övertala sin make och regissören Judd Apatow att faktiskt satsa på Franco i serien Geeks and freeks (1999-2000).

Det var så när att han gick miste om rollen i 127 timmar (2010). En roll som gav honom en Oscars-nominering. Regissören Danny Boyle (Trainspotting) tyckte inte James Franco gav något förtroendegivande intryck under deras förste möte. Boyle lär ha till och med tyckt att Franco verkade "hög" på något sätt, vilket gjorde honom opassande. Franco själv säger att han bara vara lugnet själv, något som han också brukar normalt vara.
Franco stod på sig och kontaktade Boyle och bad om att ses igen. Och så blev det, och resten är ju historia.
Actionscenerna från Spindelmannen-filmerna (2002-2007) var som han säger "inga höjdare att göra".
Intervjun avslutas med att han erkänner att klyschan stämmer om lycka. Vägen till lycka går genom och hjälpa andra och släppa sitt eget ego. http://www.svtplay.se/video/1829161/actors-studio/james-franco
TA

Drömfabrikens makthavares tankar om filmkritik

Tom Cruise, Don Simpson, Kelly McGillis och Jerry Bruckheimer

Läser med stort nöje Erik Augstin Palms gamla artikel om mötet med producenten Jerry Bruckheimer (Hollywoods guldmakare, s.8-11, Svd Kultur, 19/8 2011). Bruckheimer blev med kompisen Don Simpson ett framgångsrikt producentteam bakom blockbusters som Flashdance (1983), Top Gun (1986) och Snuten i Hollywood 2 (1987).

I mitten av 90-talet avled Simpson efter en överdos. Bruckheimer fortsatte på "egen hand" och succéerna har fortlöpt och gjort honom till en av Drömfabrikens mäktigaste män.

Kritikerna har aldrig gillat hans filmer. Hur ser han själv på kritikerns roll?
Bruckheimer upplever att filmkritikerna ser filmer dem själva inte skulle gå och se, utan blir tvungna till och se.  Och så recenserar dem filmerna. Det är inte rättvist, menar Bruckheimer.

Han får även frågan om filmrecensenterna är överflödiga. Hans svar lyder:  "Olyckligtvis skjuter dom sig själva i foten, genom att hålla människor borta från biograferna, för gissa vad som händer om folk slutar att gå på bio - de förlorar sina jobb eftersom det då inte behövs lika många filmkritiker".

Bruckheimer ser sina produktioner utmärkas av "starka huvudroller och bra design". I artikeln beskrivs han som medietränad och affärsmässig republikan. Palm beskriver hur det vilar något spänt outtalat i intervjusituationen. Och hur han tros avbrytas med intervjun, och reportern tolkar att han har ställt för obekväma frågor mot Drömfabrikens makthavare.
http://www.augustinpalm.se/jerry-bruckheimer
TA

Måste säga att jag blev lite positivt påverkad av Bengt Ohlssons krönika om Rockyfilmerna ("Rockyfilmerna berör mig så starkt. Det är som en gåva." s.6 27/2 Lördag 2016)

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/bengt-ohlsson-rockyfilmerna-beror-mig-sa-starkt/

Det är så fint det han beskriver från senaste filmen Creed (2015):

"Att göra en uppföljare att förhålla sig till att det har gått fyrtio år sen den första filmen vore dumt, snudd på osmakligt. Men Stallone gör det så stilfullt. Huvudsakligen genom att kliva åt sidan. Han gör faktiskt något av en biroll. 
Och det är livets gång. Först ett tröskande med provspelningar till småroller, sen större roller och kanske huvudroller...och sen allt mindre roller, sen statist, sen utskriven ur handlingen. 
Filmen får oss att känna att tid har gått, och att det är som det ska vara."

Olsson fortsätter och skriver hur "förståsigpåare" ofta menar att det är bara den första filmen Rocky (1976) som är sevärd. Resten är bara pinsamma, säger sig förståsigpåarna. Det har blivit någon sorts regel eller "gängse sanning".  Olsson menar dock att filmerna har berört honom på djupet.
När andra bespottar filmerna och anklagar dem för "patriotism" ser Olsson hur man undgår klassperspektivet.
Kanske är det dags och se om filmerna och omvärdera dem?
Läs gärna Olssons krönika!
TA

Det är säkert mer än 20 år sedan då jag såg Wayne´s world (1992) senast. Komedin visas härom kvällen på en av kabelkanalerna. En smula motvilligt väljer jag väl och försöka se om hela filmen , trots dem störande reklamavbrotten.
Mike Myers var ganska rolig som tonåringen Wayne Campbell som har en egen tv-show med kompisen Garth (Dana Carvey). Men med betoningen på var. Det blir både bonnigt, fjantigt och nästintill Ronny & Ragge emellanåt. Alla uttrycken och den snabba ironin. Det blir en vals för mycket.

Har aldrig vurmat för rockbandet Queen. Det har sina förklarliga skäl. Skälen kan vi redovisa någon annan gång. I Wayne´s world finns ju scenen då "gänget" åker bil och skakar loss till gruppens Bohemian Rhapsody. Och det är fortfarande kul, särskilt och se Mike Myers, hur han verkligen "lever" sig in i musiken. Och här fångar man också en stycke rockmusik som faktiskt inte liknar någonting annat. Alla vändningar och spår av klassisk musik (något som hårdrocken faktiskt har mycket gemensamt med). Det blir komiskt, bara det.

Jag borde veta bättre. Jag borde sluta titta på filmen. Trots filmens uppenbara brister och att den knappast överlevt tidens tand, fortsätter jag och se den. Att se om Wayne´s world är ju lite som och besöka en gammal plats, från barndomen. Det hade mest betydelse just då, och har inte så mycket relevans för nuet.

Rob Lowe är rätt bra i rollen som slemmig tv-agent. Denne köper upp rättigheterna till grabbarnas tv-show och försöker göra pengar på den.

Mike Myers (var 30 år då) och Dana Carvey ( var 38 år) känns som rätt gamla för och kunna gestalta tonåringar. Men med tanke på dem stora åldersskillnaderna mellan karaktär och skådespelare , lyckas dem ändå hitta den där osäkerheten, förvirringen och det komiska i att vara just - tonåring. Det är inte helt obegåvat, och det är ju faktiskt filmens behållning.

Det grabbiga känns idag rätt oskyldigt, kanske har jag blivit mer avtrubbad när det kommer till dessa skildringar. Kanske var American Pie-filmerna droppen?

Lara Flynn Boyle (Donna i Twin Peaks) finns även med på ett hörn. Hon spelar Wayne´s påstridiga ex som följer efter honom och försöker vinna honom tillbaka. Boyle är idag tyvärr bortglömd, hon hade verkligen kunna blivit så mycket större än vad som blev hennes lott.

Förbrukad som någons flickvän i en sömnig actionfilm (spelade Charlie Sheens sambo i The Rookie från 1990) eller en oinspirerad biroll i en tröttare ungdomsfilm (Trekant från 1994 med Josh Charles och Stephen Baldwin).

Tanken med Wayne´s world var väl först och främst att frigöra komikerna Carvey och Myers från serien Saturday night live, och ta steget in i filmens värld. En annan var väl att kanske göra en sorts Spinal tap (1984) för 90-talet. Hårdrocken med dess attribut och som musikgenre har alltid och kommer alltid vara tacksam och driva med och skämta kring (Airheads och California man). Det är en del i den musikens natur; Det skämtsamma, det överdrivna och det galna , och på många sätt, det smaklösa....

Samtidigt har Hårdrocken fått en mer upphöjd status och folklig förankring än vad den någonsin har haft , vilket gör Wayne´s world tämligen daterad. Misstänker att en stor del i filmens komiska glans låg i det nördiga och att hårdrocken var udda, och bara till för några få. 1992 kändes hårdrock betydligt mer subkultur än vad den uppfattas som idag. Och idag har det nördiga blivit Svensson-kultur. Frågan är om Spinal tap fortfarande håller? Jag vill ju så gärna hoppas på det....
 TA

Costner förändrade synen på Indianer

Löjtnant John Dunbar (Kevin Costner) blir stationerad till ett ödsligt fort vid gränslandet. Här är det nära till indianernas trakter. Han för dagbok och rensar upp omkring fortet  Hans enda sällskap är hästen Cisco och vargen som han kallar för "Två sockor" (Two socks). Han spänner sig inför mötet med indianer. Han kan inte riktigt slå sig till ro och sover sällan utan laddat vapen.

En dag möter han "fienderna", sioux-indianer. Mötet blir fredligt och är början på en lång och fördjupad vänskap parterna emellan. Han får god kontakt med en tystlåten och stillsam indian i Sparkande fågeln (Graham Greene)....

Dunbar förändras. Han blir "en i familjen" och successivt blir han en aktad man bland indianerna i stammen. Hans namn blir "Dansar med Vargar". Hans nyfikenhet, öppna sinne uppskattas.

Han har äntligen hittat hem. I ett helt liv har han sökt efter identitet, och försökt hitta vem han är. Nu börjar känna sig själv.

 Stå upp med knuten näve (Mary McDonnell) blir såväl hans tolk som kärlek.

Hoten vilar dock över lägret. Pawnee indianer å ena sidan och å andra sidan vita soldater/jägare. När kommer det upp för dem var fienderna håller hus? Och vad händer när dem finner "förrädaren" Dunbar?

Kevin Costner regisserade framgångsrikt Dansar med vargar (1990). Filmen kammade hem flera tunga kategorier under Oscarsgalan 1991, bland annat för Bästa film. Det är fortfarande en ypperlig film , ståtlig, mustig och grandios, hisnande vacker, varm, otäck och tänkvärd.

Den förändrade också synen på indianen för alltid och gjorde likt vad Clint Eastwood senare gjorde med western-genren (De skoningslösa från 1992). Man gjorde - en gång för alla - upp med tidiga myter. Om Eastwood ifrågasatte revolver-mannens status och western hjälteglorifiering så nyanserade Costner, onekligen Bilden av Den Vilde Indianen.

Filmens huvudkaraktär Dunbar sammanfattar väl det bäst i sina dagboksanteckningar:

"Det jag hört om indianer är fel. De är inga tiggare, tjuvar och odjur. De är hövliga och har en lättsam humor.... 
.....Inga jag mött var så hängivna och trogna mot familjen och varandra. Det enda ord man kom att tänka på var harmoni"

I filmen talar indianer sitt språk och vi får ta del av deras upplevelser och tankar. Detta är vi inte bortskämda med i filmhistorien sedan tidigare (Little big man och Horse, möjligen)

Dunbars möte med sioxuerna illustrerar också det sagolika med kulturmöten och vad som uppstår med nyfikenhet, vilja till och närma sig och begripa och bekanta sig med det okända - integration.

Filmen bygger på Michael Blakes roman (som även har skrivit filmens manus) och rymmer intressanta teman. John Dunbar är till exempel en sökare, och en ganska olycklig figur till en början. Han försöker ju döda sig själv i filmens början. Och som han själv beskriver det : "Livet är märkligt: jag ville dö - och upphöjdes till levande hjälte". Scenen är dock tämligen drömsk men en smula orealistisk när han rider mellan nord och sydstatare och undkommer all skottsalva , ridande på häst med armarna utslagna i luften. Hur kan samtliga soldater missa honom?

Filmkompositören John Barry (som kanske är mest känd för musiken till dem tidiga James Bond-filmerna. Han belönades med en Oscar för bästa musik för Dansar med vargar) står för en majestätisk ljudkuliss och förtydligar och definierar Dansar med vargar som storslaget äventyr med undersköna bilder av solnedgång i prärien.

Det är 26 år sedan filmen gjordes och äntrade världens biografer. Flera blev då häpna av Kevin Costners förmåga, både som regissör, producent och skådespelare. Detta vittnar väl också om hans "storhetstid", då allt verkade möjligt för amerikanen.  Kärlekshistorien mellan honom och Mary McDonnell är finstämd och fortfarande mycket rörande.
Och till sist, rockmusikern Neil Young lånade generöst ut sina bisonoxar till filminspelningen. Bara en sådan sak.
TA

Tarantino regisserade inte "sin" bästa film

Elvis-fantasten och filmnörden Clarence Forley (Christian Slater) träffar sin livs kärlek i levnadsglad call girl, Alabama (Patricia Arquette).

Deras kärlek triggar i gång Clarence. Han bestämmer sig för och hämta hennes kläder hos hennes hallick, Drexl (Gary Oldman). Det slutar i en blodig uppgörelse.

I väskan som Clarence får med sig , visar det sig inte finnas något av Alabamas plagg, alls.
Det innehåller istället en hög volym kokain.

Det nygifta paret besöker Clarences  pappa (Dennis Hopper).

Fadern har ett förflutet som polis och har fortfarande kvar känningar inom kåren. Han lyckas skrapa ihop uppgifter som intygar att polisen har inga större ledtrådar kring mordet på Drexl. Man befarar att det rör sig om en "knarkaffär"....

Sicilianska maffia typer (Christopher Walken) , och vänner till Drexl är dock det unga paret i bakhasorna.....

Quentin Tarantinos bästa film enligt mig är True Romance (1993) och lite ironiskt nog är det en film han inte regisserade (Tony Scott gjorde det) utan "bara" skrev manus till. Det är en slags  Badlands (1972) inspirerad film i både storyn och även i Hans Zimmers hoppfulla musik. Men Tarantino är inte särskilt intresserad av filosofiska frågor som Terrence Malick.

Nej, det slutar hellre i en rad utförliga och rejält brutala våldsamheter. Det som gör True Romance fortfarande mycket sevärd är den framträdande dialogen och framförallt och se stjärnorna samlade , en och en. Det är fortfarande ganska ofattbart hur man lyckades förena så många stora och tunga namn i en "lågbudgetfilm" som den ansågs vara på den tiden.

Det är fascinerande och se en ung och ännu oetablerade stjärna i Brad Pitt, här som flummig "röka-på  rumskompis" till Michael Rapaports unga skådespelare. Rapaport (Livets hårda skola, På tal om Afrodite) var i ropet då, men successivt har han bara försvunnit och förekommer i en alltmer tystare tillvaro numera.

Christopher Walken är otäck som bara han kan vara i rollen som siciliansk maffia-ledare.....På några minuter i mötet med Dennis Hopper i en slags tortyr/förhörs scen ger han åter prov på varför han kanske en gång i tiden av antagligen Hollywoods främsta manliga aktör. Den där galna blicken som både rymmer värme, ondska, nyfiken och lekfullhet och det där leendet som bara han har. Det finns några av hans kaliber i Hollywood: Robert De Niro och Harvey Keitel. Dennis Hopper gör kanske sin mest sympatiska roll som Clarence far.

I hans trailer finns det bara läsk sedan en tid tillbaka. Alkoholen har satt spår i honom. När Hopper blir förhörd av sicilianska maffian och brutalt misshandlad och i väntan på Slutet ber han om en cigarett. Och han berättar sedan för Walken om hur han fascineras av och läsa historiska böcker. Och han frågar Walken om känner till Siciliens ursprung?

True Romance har börjat åldras lite och börjat blekna i styrka. Det var ju sensation när filmen kom under tidigt 90-tal. Lika relevant för en ambitiös Tarantino var den för regissören Tony Scott (Ridley Scotts bror) för och visa omvärlden att han var mer än bara Top Gun (1986). Och på tal om flygfilmen, så ser vi ju Val Kilmer också i True Romance , i rollen som Elvis, en fantasifigur som dyker upp då och då i Clarence huvud. Han fungerar som någon slags "peppfigur" som ofta säger till honom: "Har alltid gillat dig - kommer alltid och göra det"....

Det är en saga , en våldsam kärlekssaga och där våld tycks segra och rättfärdigas. Det är smått upprörande och faktiskt bevittna hur Alabama kramar om sin älskare när han skjutit sönder hennes tidigare hallick. Och hon tycker det är "romantiskt".

Slutfinalen älskade jag som yngre. Denna utdragna skottduell där fjädrarna flyger med vinden och kulorna viner till stämnings-fullmusik upplever jag nu annorlunda. Det är Tarantinos barnsliga fascination för våld som kommer till tals. En våldsromantik eller våldsestetik som jag har med stigande ålder fått mer och mer problem med, så även här.

Filmen är som mest underhållande  fram till och med avsnittet då paret närma sig Hollywood och förbereder sig inför mötet med en känd filmproducent, Donowiz (Saul Rubinek) och hans hantlangare Elliot ( briljant spelad av Bronson Pinchot). Själva snacket mellan Clarence och Donowitz om knarkaffären är kul. Clarence "maskerar" affären i telefon genom och tala om det som om det vore en affärsuppgörelse gällande köp av film. Dr Zjivago, säger jag bara....
TA

Stjärnkrigare utan riktig Kraft

STAR WARS - THE FORCE AWAKENS
amerikansk science fiction äventyr i regi av JJ Abrams
Medverkande: Harrison Ford, Carrie Fisher, Oscar Isaac,
Adrian Driver, Daisy Ridley, John Boyega, Domhnall Gleeson  m fl.
Speltid: 2 tim 15 min
Betyg: AT AT

Efter mycket om och men så går jag ändå på senaste Star Wars filmen. Jag ser den i 3D och det är häftigt till en början och se galaxerna, skeppen och robotarna. I det här formatet blir sjunde delen i George Lucas rymdsaga ett stycke maffig filmhistoria som når nya höjder, å ena sidan. Å andra sidan känns det en smula krystat och inte riktigt hållbart.....

Bitvis kan jag inte fäkta bort besvikelsen. När jag ser Force Awakens blir det lite som och återvända till barndomens gata och känna, Var det inte mer än så här? Var det inte större än så här?

Det är inget fel egentligen på Lawrence Kasdans manus, filmens "hemlighet" skapar en viss glans och laddning. Men det är dock sällan som "Awakens" bränner till och  får mig och skaka om och beröras. Miljöerna och kostymerna och flera scener känns som blekare plagiat av de äldre filmerna. Ibland tror jag att jag ser någon obskyr sci /fi serie på en viss kabelkanal, "mitt på dagen". Det råder faktiskt ( även om tar emot och skriva detta) en smula ofrånkomlig B-films känsla över filmen....

Både kul och mindre roligt är det och återse dem gamla karaktärerna. Men mest känns det väl lite som om filmerna som man växte upp med under 80-talet var formade och präglade av sin tid.  Det var ju mer spännande och se Harrison Fords Han Solo för 30 år sedan, än och se honom nu i gråa hår springa runt och skjuta Storm troopers. Han är ju för gammal för detta, även om ålder nog inte spelar någon större roll i Galaxen.. Jag antar att där kan aldrig piloter "pensionera sig"...

Awakens handlar mest om och föra vidare "varumärket" och locka en yngre och ny publik till rymdsagan. Och varför inte?
Varje generation behöver ju sin underhållning, varje generation behöver sin populärkultur, rockmusik och filmkultur. Awakens fyller det behovet. Problemet är ju nu att vi lever i en tid där blockbusters inte är något ovanligt, utan snarare tvärtom. Bioutbudet idag är mer eller mindre dominerat av dessa "filmplåster" för och rädda biografens blödande vara i kampen mot ned-laddningstjänsterna på nätet.
Precis som agent 007 behöver Star Wars renovera sig och gör en slags Make over för och kunna konkurrera med andra minst lika spektakulära filmer. Och det är sannerligen inte helt lätt.

Det finns partier i filmen som också är riktiga transportsträckor och faktiskt upptäcker jag mig själv sitta och gäspa lite , i mitten av filmen. Det blir inte riktigt dynamiskt med den nya generationens skurkar och hjältar.

Filmens hjältinna Rey (Daisy Ridley) är dock exceptionellt bra , hon är skrotsamlare som rycks in i motståndsrörelsens kamp mot Första ordningen som försöker ta över Galaxen. Rey får sällskap av den före detta Storm troopern Finn (Boyega) som bytt sida.

Han är inte lika karismatisk. Han har tidigare befriat piloten Poe (Oscar Issac). Poe är en minst lika skicklig pilot som den gamle jedi-riddaren Luke Skywalker (Hamill) var. Den äldre Skywalken visar sig vara spårlöst försvunnen.....Kan någon finna honom?

Roboten BB 8 som tillhör Poe bär på viktig information om var Skywalker befinner sig. Roboten är därmed ett skäl till varför onda makter vill lägga beslag på maskinen....

Sammanfattningsvis så är Awakens ett svagare avsnitt än säg Mörkrets hämnd (2005) och Jedins Återkomst (1983) men piggare än både Klonerna anfaller (2002) och Det mörka hotet (1999). Flera har påpekat att Awakens är det bästa avsnittet sedan Rymdimperiet slår tillbaka (1980) men det är knappast så, enligt mig. Filmerna tillhör samma franchise men har föga mer gemensamt än så. 70 och 80-tals filmerna (åtminstone dem två första) innehåller en del djup och större berättelser och är mer än bara effekter och laserstrålar.

Budskap är en bristvara i Awakens. Man snuddar ju på något stort, något tungt, på "gåvan", på den "nerven". Men inte mer än så. Awakens skvallrar mest om vad som hade kunnat bli (här finns ju potential, onekligen) men inte blev av.

Hade Abrams eller Kasdan valt kanske att våga gestalta och fokusera mer på filmens "hemlighet"
och fördjupa sig i DET STORA DRAMAT , hade Awakens antagligen fått mer tyngd och golvat mig mer. Nu förstår jag att det kanske inte var möjligt, eftersom det är först och främst en barn och familjefilm. Slutet är också rätt talande för filmen: Vi återser kära rollfigurer, äldre och tröttare än förut. En ung generation hjältar räcker ut handen mot den äldre , men han vill inte ta hennes hand. Greppet/Hälsningen låter sig vänta...
Och man bevittnar filmens slut med en viss häpnad.  Var det bara så här det var? Öppen mun. Stora ögon. Det fattas något. Men vad som saknas är inte riktigt lätt och sätta ordet på.....Kraftfullhet?
TA