Blev ganska rörd av Erika Hallhagens minnesord för den nyligen bortgångne Gene Wilder (1933-2016). Det som drabbar mig är hans berättelse om hur han med skrattets hjälp fick sina sjuka nära och kära - "överleva". Som barn såg han sin mamma bli svårt sjuk, och han bestämde sig tidigt för att "hans livs uppgift skulle bli och få henne och skatta". Något liknande skedde då hans hustru, Gilda Radner insjuknar i cancer. http://www.svd.se/man-ville-bade-ta-hand-om-och-bli-forford-av-gene-wilder/av/erika-hallhagen
Detta gör honom större, och det gör hans gärningar betydligt mer avancerade.
Wilder är för mig en av de första som jag såg i min "videofilmsbarndom". Hör upp blindstyre (1989) var en film som jag såg om och om igen. Älskade verkligen den komedin av hela mitt hjärta. Det berodde inte bara helt på Wilder, det var minst lika mycket Richard Pryors förtjänst.

Det fanns även en tid då man ville se allt som man bara kunde se. Man såg film på morgon, lunch , eftermiddag, kväll och nätter. Film blev det man sysslade med. Titta på film, alltså. Det hände att någon av kabelkanalerna visade Frisco kid (1979). Mel Brooks filmerna, Det våras för Frankenstein (1974) och Det våras för sheriffen (1974)  smällde högre, och lockade fram härliga skratt. Har inte vågat se om Mel Brooks filmerna eftersom jag befarar att jag nu i vuxen ålder skulle bli så oerhört besviken.
Det är likaså med Willy Wonka och Chokladfabriken (1971), det var ju stort när fritidsgården visade den på stor duk i matsalen. Skolan hade beställt filmerna från magasin och det var en projektor som smattrade och där satt vi säkert 40 ungar och fascinerades över filmen. Det är väl det jag tänker på nu när den rödhårige profilen lämnat oss. Han gav mig och andra filmkickar som vi aldrig glömmer. Filmkickar som några av oss sedan dess ägnat ett helt liv för och återfinna och återuppleva....
TA

Tarantinos ständiga musikredaktör

Intressant läsning om Mary Ramos som är en doldis , men vilken doldis, å andra sidan! Hon ligger bakom mycket av musiken i Quentin Tarantinos filmer. http://www.svd.se/med-perfekt-gehor-for-blodiga-uppgorelser
Hon är en så kallad Music advisor. Ramos har gett flera Hollywood filmer "sin musikaliska identitet", som Svds Sara Märta Höglund beskriver i sin artikel om henne. Tarantino skriver ofta manus med musik i åtanke och Ramos jobb blir nästan mer och gräva fram "rariteterna" eller snarare "få loss" låtarna han tänkt sig. TA

Soderbergh överrraskar igen!

I Steven Soderberghs Magic mike (2012) ser vi några manliga strippor i Tampa. Magic mike (Channing Tatum) är stjärnan i gänget, men försöker också vara en slags "pappa" för "gröngölingen" Adam (Alex Pettyfer). Denne Adam har en överbeskyddande syster (Cody Horn) som ogillar hela kontexten. Hon har en hel del kontakt med Mike, om det ena och det andra...

Gängets ledare (McConaughy) står för visionerna och disciplinen. Han är den äldre och den visare figuren i samlingen. Och han vill att grabbarna ska erövra Miami, men det är då allting börjar gå snett....

Det är faktiskt rätt underhållande, skådespelarna är högklassiga och Soderbergh lyckas skapa intriger och en trovärdighet i en ganska ruffig och oglamourös värld.

Påminner han inte om en ung Tommy Lee Jones? Channing Tatum

Det handlar mycket om Mike och hans drömmar som hela tiden grusas upp av festandet för och släcka ångesten, och kanske skammen. Det som ser ut och handla om Chippendales, visar sig vara något annat, något djupare. Magic mike liknar en mörk allegori över kapitalismen, den krackelerande amerikanska drömmen och om hur människor säljer (sex) drömmar för själva komma närma sig sin Dröm. Det handlar även om identitet och det blir en smärre funderare över könsrollerna.

Detta är en modig film, och en film som troligtvis missuppfattats eller på förhand dömts av den stora massan (inklusive mig själv). Steven Soderbergh visar med Magic Mike att han fortfarande är angelägen och kan överraska som filmregissör.

22 år efter hans hyllad debut Sex, lögner och videoband ger han oss en film som liksom den både skaver, kittlar, berör och drar i sär.

Här finns även en hel del humor, och inte sällan är det , gissa.... Matthew McConaughy som står för den gesten. 

Stjärnlöftet Cody Horn är en ny bekantskap och stjäl dock hela showen. Hon har en "tyst närvaro" som få andra har , och hennes gestaltning av Adams tillknäppta syster , Brooke, tyder på god regi av Soderbergh. Och precis så kändes ju det med James Spader efter Sex, lögner och videoband.... Cody Horn hoppas jag få se mer av inom en snar framtid....
TA

Crowe kör vilse i Provence

Man har sett detta förut.
Action eller klassiska hjältar som går bort sig i komedier (till och med Steve McQueen hade svårt och bemästra komedi genren).
Det funkar helt enkelt inte. När jag ser Ridley Scotts små fåniga Ett bra år (2006) , är det Russell Crowes tur (otur).

Han spelar en upptagen börsmäklare som får ärva ett hus i Provence.
Redan vid första mötet av Crowes karaktär , får jag onda aningar. Han bär glasögon och mittbena och han hejar på sina börsvalpar att sälja och köpa. Han ser ut som en rektor.

På kvällen och in på natten, hyllas han som en Kapten eller Krigshjälte. Kapitalismens mästare. Kapitalismens kapten. Kvinnor från alla håll och kanter uppvaktar honom. Men, hallå! Han ser ju som en predikant. Men har man pengar så....
Ingen verkar bryr sig.
Och då blir ju frågan hur ska vi som åskådare bryr oss?

Det är replikerna och det är tonen i själva filmen. Allt ska vara lite tokskojigt och vad blir kvar. Åsa nisse.

Russell Crowe är gjord för sorg, drama, allvar, han är som bäst när han bär mörker och aggressioner, det finns värme i dem där hundögonen. Men här är allt som bortblåst.

Hans karaktär är för ointressant, och när han äntligen kommer till Frankrike och i en hybrid bil blåser förbi den ena vinodlingen efter den andra , och han skäller ut sin sekreterare och frågar henne, "valde du den här bilen till mig , bara för att jag inte låg med dig på julfesten?" Där någonstans ledsnar jag. Detta hade kunna blivit en riktigt bra film, men själva utförandet är så slarvigt och det är som Ridley Scott var ganska ointresserad. Det lättsamma och det över styrda hurtiga fick fritt spelrum här och det allvarliga , det komplicerade över att vara människa och hennes spörsmål fick stryka under.... TA

Miljonärer och kärlek i New York City

Tre mannekänger (Lauren Bacall, Marilyn Monroe och Betty Grable) i New York frågar sig en kväll om vad de skulle välja - en rik eller fattig karl?
Modellerna är till synes inte särskilt förmögna och hyr förmånligt en lägenhetsvit centralt i New York. När en av tjejerna träffar en äldre affärsman från Texas öppnas dörrarna till rikedom och de finare salongerna. Detta gynnar trion för stunden.... När det kommer kritan är verkligen pengar allt?

Rumänen Jean Negulescos film How to marry a millonaire (1953) får undertecknad och först förföras av Lauren Bacall. Hon är tuff och känns som en slags kvinnlig motsvarighet till Humprey Bogart. Hon är självklar och det är liksom inget tjafs. En stjärna. En aktris att dö för...

Behöver jag skriva att jag tycker hon är väldigt vacker?

Men jag kom "hit" för och se en skymt av den omtalade Marilyn. Fröken Monroe gör visserligen intryck och står väl för filmens mest uppenbara komiska talang. Men det är Bacall som man vill se mer av. Hon är ledaren i trion och den som inte "köper" vad som helst. Hon är alltmer skeptisk kring män , och kanske med all rätt....Hon har pondus som ingen annan. Integritet. Auktoritet.

Det blir en film som är smått charmig och ganska underhållande och hör till den där typen av komedier som knappt existerar längre. Det blir ett tidsdokument. Bara början eller vinjetten är ett kapitel för sig. I fem minuter filmas det på en stråkorkester, och det känns nästan lite absurt, för man undrar om man ser "rätt film".
Men det är "rätt film"....

En fundering som lämnar mig efter filmen , är huruvida det verkligen hänt så mycket mellan könen och "dejtingvärlden" och jakten och sökandet efter kärleken. Idag är det ju också nästintill samma saker som lockar eller tycks väcka attraktion: ett fördelaktigt utseende, statusyrke, pengar och rikedom och vem du är.
 Pengar spelar roll, säger cyniker.
Romantikern säger något annat. Han eller hon visar omtanke och värme. Kanske kan detta förklara lite varför en film som How to marry millionaire förblir odödlig?

Marilyns kärlek är inte den vi tror. Hon skäms för och bära glasögon i filmen. Hon dejtar en miljonär med lapp för ögat. En pirat på Manhattan. En likasinnad. Men slumpen får henne och träffa stora kärleken, en Mr Right som också bär glasögon och överkommit "fåfängan".... Det krävs dock vissa omständigheter för att parterna skall träffas.... Ett misstag visar sig bli LYCKAN i livet....

Okej, inser jag, det är väl inte den sortens film som du bör ägna dagar åt och analysera kring. Det är knappast sunt eller värt det ens. Negulescos förtjusande film är ju gjord för underhålla och en slags feel good film utan större sensmoral. Det är smågulligt, men något tvetydigt, kvinnorna i filmen är självsäkra, och väljer och plöjer mellan männen och samtidigt framstår de som tvivlare och veliga fram och tillbaka. Det blir en man som får förklara för en annan man hur Lauren Bacall är: "hon säger en sak , men känner något annat".....

Till sist, det är först nu jag förstår hur stort det måste ha varit när Lauren Bacall gästade Stockholms filmfestival för några år sedan. Synd att jag inte förstod det då....
TA

 

Ian Flemings agent 007 får liv 1952 i romanform, ett decennium senare, kommer första filmen. På 60-talet blir James Bond  en populärkulturell ikon.
Älskade spion (1977) blir filmseriens hittills mest inkomstbringande del. Producenten Albert Cubby Broccoli känner inte bara stolthet över framgångarna.
Han kan nu njuta. 
En jättebudget får han till nästa film. De blir en rekord och storsatsning som överträffar de tidigare filmerna med råge.

Egentligen skulle Ur dödlig synvinkel (1981) spelats in då, men  Broccoli och United artists ändrar sig när han sneglar på George Lucas och hans framgångar med Star Wars (1977).

Agent 007 måste bege sig ut i rymden. Och det illustrerade ytterligare ett styrkebesked. Inte ens rymden kunde stoppa  Bond.... Han var större än livet.....

Det vittnar också om samtiden, det som blir så tydligt när man jämför den sortens Bond-filmer med dagens titlar med Daniel Craig. Idag är det terrorism, och skurkar som ser mer gråa i nyansen och borta är storhetsvisionerna, och drömmarna om erövring och skapa en ny värld. Härskarambitionerna och maktgalenskapen är som bortblåst. Det var roligare och vara skurk förr , i alla fall i Bondfilmerna, än vad det är i dag, om man säger så....

 Moonraker (1979) blev en fransk samproduktion, därför föll valet på en fransk skådespelare , Michael Lonsdale som skurken Hugo Drax.
Londsdale är för övrigt strålande , han hade tidigare gjort en del filmer hemma i Frankrike med Truffaut. Här gör han en klassisk Bondskurk som är väldigt noga med att hans fiende Bond "tas omhand ordentligt". Han snuttar på sitt eftermiddagste och ber sin underhuggare och se till att engelsmannen hamnar "illa ut".

Och senare i filmen då agenten nästlat sig in i Drax rymdstation belägen i Amazonas djungel, och 007 har precis kämpat för sitt liv mot en jättelik orm, och med nöd och näppe klarat sig. Drax ber sitt manskap ännu en gång ta hand om 007. "Han fryser säkert nog, se till att han blir varm igen".....säger Drax och manar på sin personal. Bond förs bort....

Skurken Hugo Drax förbereder rymdfärjor upp mot rymden. Han vill ödelägga hela jordens mänsklighet och de enda överlevande är de "perfekta" som finns i rymden som fortplantar sig och deras avkommor skall sedan skapa en ny mänsklighet,  en ny värld på jorden....

Har inte sett en äldre Bondfilm med Roger Moore på många , många år. Valde Moonraker mestadels av två skäl. Det är den första och enda gången vi ser agenten kämpa i rymden. Filmen fick också en del skäll både från fans och utomstående.

Lois Chiles, Moore och Corinne Cléry

Det andra skälet är Bondbruden, Lois Chiles. Hon spelar CIA-agent som infilitrerat sig in i Draxs organisation som forskare. Chiles är kanske tidernas vackraste Bondbrud efter Eva Green. Hon har även en obotlig charm, bedårande elegans och en hejdlöst med skinn på näsan.

Chateau de Vaux -le-Vecomte i Frankrike , får gestalta Drax palats i filmen

Filmen bjuder på flera hisnande och fantastiska miljöer : Amazonas, Rio De janerio och Venedig. Inspelad i 7 länder intygar om dess stora budget och vad man önskade uppnå. Flera av jaktscenerna är fortfarande häftiga. Ta tex gondolen i Venedig. Det är en medryckande inledning och Moores humor sätter prägel på filmen. Det märks att han är väldigt bekväm och trygg i rollen som agent 007. Moonraker var hans fjärde Bond-film.

Blanche Ravalec och Richard Kiel

Det är dock synd att Moonraker inte riktigt håller ända fram. Eller?, Det gör den , kanske, men jag ledsnar lite mot slutet. Rymdscenerna blir ganska sega. Jaws (Richard Kiel) är ju en kultfigur och det känns både roligt och märkligt och se honom. Tydligen fick filmteamet vika för en hel del synpunkter, synpunkter som kom från barn. De ville gärna se  Jaws - godhjärtad....Och barnen fick sitt, kan man väl säga.... (Inside Moonraker, dokumentär som medföljer DVD-utgåvan)

 Moonraker blir en något tudelad och splittrad upplevelse , även för en Bondälskare som mig själv.  Å ena sidan uppskattar jag verkligen den här filmen, å andra sidan inte....Summa summarum, räknas Moonraker ändå till en av Roger Moores starkaste filmer under hans era....

 Shirley Bassey ledmotiv hör till en av de allra främsta i hela Bondserien. Låten är skriven av Burt Bacharachs "skrivföljeslagare" under många år, Hal David. Det är en sällsynt tjusig och ståtlig melodi som liksom sätter ribban för detta spektakulära äventyr. Moonraker Oscars-nominerades också för Bästa Effeker.
TA

I Francois Truffaouts charmiga Stulna kyssar (1968) fortsätter vi följa regissörens alter ego Antoine Doinel (Jean Pierre Léaud) från filmen Dom 400 slagen (1959). Doinel lämnar i den här filmen militära skolan. I Paris driver han runt, och längtar efter närhet och kärlek.

Hans ungdomsförälskelse, Christine (Claude Jade) träffar han då och då. Men det händer aldrig något...

Det är frustrerande för en ung man som Doinel....

 

 Efter några strö jobb får han ett mer fast hos en detektivbyrå. Han blir en sorts assistent till de mer erfarna kollegorna. Han skuggar människor och samlar in information.

En skoförsäljare, Tabard, (Michel Londsdale) söker en dag upp detektivbyrån. Han vill ha hjälp. Han undrar varför folk hatar honom och inte älskar honom. Doinel låtsas bli anställd till mannens butik. Doinel blir skoförsäljare och får ett gott öga från mannens hustru, Madame Tabard (Delphine Seyrig).....
TA