Ser om polisthrillern Misstänkta förbindelser (1990) av Mike Figgis (Farväl las vegas). Har säkert inte sett den här filmen på över 16 år eller liknande. Det är dock fortfarande en rätt spännande historia , även om jag liksom då som nu har lite svårt och relatera till karaktärerna.

En korrupt, medelålders gift polis vakar över sin struliga kumpaner. Richard Gere glänser verkligen som korrupt polis som utreds "hemligt" av strebern Raymond Villa (Andy Garcia, lysande!) och assistenten Wallace (Laurie Metcalf). Internutredaren Villa möter sin gamla kollegor och de blir föremål för anklagelser och misstankar...

Gere har flera scener där han verkligen "tar över" och han är "bad". Det gör han bra, och det är ju ett "roligt" grepp , det där, när så kallade sexsymboler får göra motsatta roller.

Jag kan också verkligen sakna Andy Garcia. Han fastnar med blicken lite "för länge" när han förhör Faye Grant (från tv-serien V) som är maka till en de anklagade poliserna (Willam Baldwin). Det här blir en sorts thriller där vi egentligen vet utgången, men vi frågar oss litegrann, vad krävs för och knäcka en sån stark och populär "ful fisk" om Dennis Peck i poliskåren?

Visst, har den här filmen åldrats, och visst undrar vi vad som hände med både Laurie Metcalf och en sådan som Nancy Travis?

Vi ser det inte minst i kläderna och frisyrerna, och det är ett slags Beverly hills mode , en brytningspunkt mellan 80 -tal och 90-tal. Skrikiga och tjusa färger. Nancy Travis presenteras i filmen i åtsittande vit kjol och topp och är värd för ett vernissage på Moderna Museum. Hennes man Andy Garcia dyker upp och drar till sig henne och kysser henne. Och de leker leken av att inte känna varandra. Det är charmigt. Det är något man inte ser längre på film.

Det var också då för den tiden,  ovanligt att föra ihop en kvinna och man som poliskollegor och göra dem till "buddys" och inte till älskare. Här sitter dem och dricker varsin Pepsi från spaningsbilen och vilar ögonen på en attraktiv unga kvinna gåendes med en liten chihuahua....
   TA

Älskvärd brittisk kortfilm

Jim (Ciarán Hinds från There will be blood) återvänder till Nordirland efter 25 års leverne i Amerika. Han tas emot av öppnar armar och famnar. Han har med sig sin vuxna dotter Patricia (Kerry Condon).

Men folk undrar varför kommer Jim tillbaka?

Terry George älskvärda och Oscars belönade kortfilm Vi möts igen, min vän (2011, The Shore) rymmer både humor, värme och vemod. Högst mänsklig historia om livets oskrivna turer, om svek, skuld och vänskap som faller isär och försoning. En film som du kommer vilja se om. TA

Lively surfar övertygande på hajvågen.

BIO: THE SHALLOWS


Thriller/ Skräck
Premiär 9 september
Regi: Jaume Collet-Serra
Roller: Blake Lively, Oscar Jaenada, Brett Cullen m fl
Från 15 år

Betyg: AT AT AT AT

Shallow betyder både ytlig och grund, men grund är ju även ett stycke berg som t ex ett fartyg kan köra på och sjunka på grund (!) av. Och ett grund, en klippa som dyker upp i havet vid lågvatten, blir en tillfällig räddning för Nancy (Lively) men också arenan för kampen mellan människa och rovdjur.

The Shallows är en bagatell, en ytlig sådan, en b-film om man så vill, men en ruggigt effektiv sådan där huvudpersonen inte bara kämpar för sin överlevnad utan också för att komma över och komma igenom en sorg som hotar att ödelägga hennes framtid och tro på sig själv och livet. Klassisk dramaturgi om en karaktärs stålbad för att komma ut på andra sidan som en ny och starkare individ.

I stort sett är filmen bara Nancy och en stor jäkla hungrig haj. Men Collet-Serra löser andra personers inblandning i storyn ganska smart med hjälp av interaktiva bilder på duken från Nancys mobil. Hennes syrra, som är avundsjuk på att hon inte fick följa med, hennes pappa som undrar vad hon håller på med och när hon ska komma hem och fortsätta sina studier. Hennes kompis som pga bakfylla inte dyker upp på utflykten till den hemliga stranden.

Idyllen är total när Nancy kommer till paradis-stranden och gör sig redo för att surfa. Ute i vattnet träffar hon två lokala män som ger henne lite inside information om stranden och vad som är farligt och dylikt. När det börjar skymma gör sig männen redo för att lämna stranden medan Nancy vill ge sig ut en sista gång innan det är dags för hemgång. Vilket ju alla i publiken förstår inte kommer sluta bra...
Många, mycket snygga, tecken på att något farligt ruvar i vattnet klumpar ihop sig och mycket riktigt så kommer också en attack som förvandlar en ganska tam öppning till en nagelbitare av rang.

Man tänker ju hur en film om en haj och en surfar-tjej kan bli bra och spännande underhållning. Men Collet-Serra, som bland annat har klart godkända rysaren Orphan (2009) och hyfsat underhållande Liam Neeson-rullen Non-Stop (2014) på sitt samvete, behöver inte mer än ca 86 minuter för att bevisa att han klarar av att göra en tajt, effektiv och välgjord rysare där gamla Gossip Girl-stjärnan Blake Lively övertygar i en roll som en kvinnlig MacGuyver (hennes läkarkunskaper gör att hon använder det som finns till hands för att sy och fixa...) öga mot öga med en pissed-off och hungrig jättehaj.

Och...icke att förglömma, Nancys enda följeslagare, hennes Fredag eller Wilson om ni så vill, fiskmåsen Steven Seagull, som "spelas" av sig själv, Steven "Sully" Seagull, verkar enligt många vara filmens största behållning... Lite överdrivet kanske, men spelet mellan Lively och "Sully" ger dramat en slags "comic relief" eller i varje fall en andpaus (måspaus...?) mellan de mer dramatiska partierna. Marco Beltramis musik ligger också och surfar precis rätt och tar inte över och pekar med hela handen när man ska fatta att det kommer hända något dramatiskt. Som det ska vara helt enkelt.

The Shallows är ingen film i klass med Steven Spielbergs Hajen men nog är den bland de absolut bästa som kommit i bakvattnet av den i varje fall. Och det är inte fy skam.

GS.

I pianot finner vi hennes röst

Jane Campions Pianot (1993) berättar vackert historien om den stumma Ada (Holly Hunter) som blir bortgift med en känslokall och girig markägare (Sam Neill).

Ada har en liten dotter (Anna Paquin) som hjälper henne med språket med omvärlden. Dem emellan är det teckenspråk som gäller...
Men det är med ett piano som Ada lever ut och kan uttrycka sig till fullo. Det är inte bara ett instrument för henne. I Pianot ligger hela hennes livskraft, kommunikation och RÖST....den hon är....

Det är mitten på 1800-talet. På en ö vid Nya Zeeland , bebodd mestadels av maorier försöker Ada och hennes man på något sätt etablera sig. Hennes make, Stewart, är mest fokuserad på att vinna mer mark från lokalbefolkningen. Han gör affärer med George Baines (Harvey Keitel), en vit man som blivit mer maorisk med tiden.

Adas make, Stewart, väljer att byta ut hennes piano mot mer mark. Detta till Adas stora missnöje. Men hon lyckas inte avvärja affären....
George Baines vill gärna ha pianolektioner av Ada. Så blir också fallet. Eller, ja så  värst mycket pianoövningen blir det inte tal om. Hon spelar några stycken för honom, och han betraktar henne. Och sedan kommer ett maktspel...
Ada erbjuds få tillbaka pianot om hon låter sig klä av sig för honom.....

Holly Hunter gör sin livs roll i Campions film (Oscarsbelönades också för rollinsatsen). Enastående rollprestation.

Männen i filmen framställs som mer eller mindre svin och föga sympatiska. Ada måste vara stark och listig. Vi funderar både en gång och två gånger över hennes livsval. Varför väljer hon Baines? Eller huvudtaget någon av dessa män? Giftemålet med Stewart var ju arrangerat och inte så mycket och orda om, med tanke på tidens förväntningar. Kanske var allt bättre än Stewart? Och Baines var inte bättre än ingenting alls?
 
I historien finns även "avstickare", den mellan mor och dotter, då dottern sviker modern, eftersom barnet känner sig sviken av sin egen moder. Väldigt intressant fångat av Jane Campion. Och när jag ser om Pianot för kanske 7:e gången, så ganska snabbt inser man att vi saknar en regissör som Campion. Det undersköna bildberättandet, Michael Nymans ståtliga musik och den snåriga och inte helt raka berättelserna som både överraskar och berör på djupet....
TA

Blev ganska rörd av Erika Hallhagens minnesord för den nyligen bortgångne Gene Wilder (1933-2016). Det som drabbar mig är hans berättelse om hur han med skrattets hjälp fick sina sjuka nära och kära - "överleva". Som barn såg han sin mamma bli svårt sjuk, och han bestämde sig tidigt för att "hans livs uppgift skulle bli och få henne och skatta". Något liknande skedde då hans hustru, Gilda Radner insjuknar i cancer. http://www.svd.se/man-ville-bade-ta-hand-om-och-bli-forford-av-gene-wilder/av/erika-hallhagen
Detta gör honom större, och det gör hans gärningar betydligt mer avancerade.
Wilder är för mig en av de första som jag såg i min "videofilmsbarndom". Hör upp blindstyre (1989) var en film som jag såg om och om igen. Älskade verkligen den komedin av hela mitt hjärta. Det berodde inte bara helt på Wilder, det var minst lika mycket Richard Pryors förtjänst.

Det fanns även en tid då man ville se allt som man bara kunde se. Man såg film på morgon, lunch , eftermiddag, kväll och nätter. Film blev det man sysslade med. Titta på film, alltså. Det hände att någon av kabelkanalerna visade Frisco kid (1979). Mel Brooks filmerna, Det våras för Frankenstein (1974) och Det våras för sheriffen (1974)  smällde högre, och lockade fram härliga skratt. Har inte vågat se om Mel Brooks filmerna eftersom jag befarar att jag nu i vuxen ålder skulle bli så oerhört besviken.
Det är likaså med Willy Wonka och Chokladfabriken (1971), det var ju stort när fritidsgården visade den på stor duk i matsalen. Skolan hade beställt filmerna från magasin och det var en projektor som smattrade och där satt vi säkert 40 ungar och fascinerades över filmen. Det är väl det jag tänker på nu när den rödhårige profilen lämnat oss. Han gav mig och andra filmkickar som vi aldrig glömmer. Filmkickar som några av oss sedan dess ägnat ett helt liv för och återfinna och återuppleva....
TA

Tarantinos ständiga musikredaktör

Intressant läsning om Mary Ramos som är en doldis , men vilken doldis, å andra sidan! Hon ligger bakom mycket av musiken i Quentin Tarantinos filmer. http://www.svd.se/med-perfekt-gehor-for-blodiga-uppgorelser
Hon är en så kallad Music advisor. Ramos har gett flera Hollywood filmer "sin musikaliska identitet", som Svds Sara Märta Höglund beskriver i sin artikel om henne. Tarantino skriver ofta manus med musik i åtanke och Ramos jobb blir nästan mer och gräva fram "rariteterna" eller snarare "få loss" låtarna han tänkt sig. TA

Soderbergh överrraskar igen!

I Steven Soderberghs Magic mike (2012) ser vi några manliga strippor i Tampa. Magic mike (Channing Tatum) är stjärnan i gänget, men försöker också vara en slags "pappa" för "gröngölingen" Adam (Alex Pettyfer). Denne Adam har en överbeskyddande syster (Cody Horn) som ogillar hela kontexten. Hon har en hel del kontakt med Mike, om det ena och det andra...

Gängets ledare (McConaughy) står för visionerna och disciplinen. Han är den äldre och den visare figuren i samlingen. Och han vill att grabbarna ska erövra Miami, men det är då allting börjar gå snett....

Det är faktiskt rätt underhållande, skådespelarna är högklassiga och Soderbergh lyckas skapa intriger och en trovärdighet i en ganska ruffig och oglamourös värld.

Påminner han inte om en ung Tommy Lee Jones? Channing Tatum

Det handlar mycket om Mike och hans drömmar som hela tiden grusas upp av festandet för och släcka ångesten, och kanske skammen. Det som ser ut och handla om Chippendales, visar sig vara något annat, något djupare. Magic mike liknar en mörk allegori över kapitalismen, den krackelerande amerikanska drömmen och om hur människor säljer (sex) drömmar för själva komma närma sig sin Dröm. Det handlar även om identitet och det blir en smärre funderare över könsrollerna.

Detta är en modig film, och en film som troligtvis missuppfattats eller på förhand dömts av den stora massan (inklusive mig själv). Steven Soderbergh visar med Magic Mike att han fortfarande är angelägen och kan överraska som filmregissör.

22 år efter hans hyllad debut Sex, lögner och videoband ger han oss en film som liksom den både skaver, kittlar, berör och drar i sär.

Här finns även en hel del humor, och inte sällan är det , gissa.... Matthew McConaughy som står för den gesten. 

Stjärnlöftet Cody Horn är en ny bekantskap och stjäl dock hela showen. Hon har en "tyst närvaro" som få andra har , och hennes gestaltning av Adams tillknäppta syster , Brooke, tyder på god regi av Soderbergh. Och precis så kändes ju det med James Spader efter Sex, lögner och videoband.... Cody Horn hoppas jag få se mer av inom en snar framtid....
TA