Actionpackad western-remake

BIO
THE MAGNIFICENT SEVEN
Action/ Western
Premiär 23 september (IMAX på vissa utvalda biografer)
Regi: Antoine Fuqua
Roller: Denzel Washington, Chris Pratt, Ethan Hawke m fl.
Från 15 år
Längd: 2 timmar 13 minuter
Betyg: AT AT AT AT

1960 kom westernfilmen som både blev någon slags standard för kommande filmer i samma genre och som av många hålls som den kanske främsta western genom tiderna.
Sju vågade livet (The Magnificent seven) regisserades av veteranen John Sturges, som gjorde många klassiska filmer från 50,60 & 70-talet som En man steg av tåget (Bad day at Black Rock, 1955), Den stora flykten (1963), med Steve McQueen och krigsfilmen Örnen har landat (1976), som har en ganska galen rollista med Michael Caine, Donald Sutherland, Robert Duvall, Donald Pleasence, Anthony Quayle (Kanonerna på Navarone, Lawrence av Arabien m fl), Treat Williams, Larry Hagman (JR i Dallas) och, inte minst, vår svenske hjälte, Sven Bertil Taube!.

Chris Pratt

I originalet från 1960 var det många av dåtidens stjärnor som Yul Brunner, Steve McQueen, Charles Bronson, Eli Wallach, Robert Vaughn, Brad Dexter och James Coburn som bildade de 7 som vågade livet.

De gamla 7...

Nu när Oscars-vinnaren Antoine Fuqua (Training Day, 2001) gör en remake av den klassiska filmen så blir man ju återigen påmind om vad som startade hela grejen, nämligen Akira Kurosawas De sju samurajerna (1954) som anses vara en av de riktigt stora klassikerna som gjorts och som för närvarande ligger på 19:e plats på listan över världens bästa filmer hos www.imdb.com.

Denzel in action

Storyn är av klassiskt snitt; en historia om ett omöjligt uppdrag, en historia om "mot alla odds" där invånarna i en liten håla blir terroriserade av onda män, här ledda av Bogue (Peter Sarsgaard) som vill komma åt marken för att utvinna guld och som han säger vid ett tillfälle (på ett ungefär): "Vill jag ha något, så förhandlar jag inte eller försöker köpa det, jag tar det."
Änkan till en av de döda i staden, Emma (Haley Bennett) lyckas övertala prisjägaren Chisolm (Washington) att samla ihop ett gäng revolvermän för att hjälpa byborna mot skurkarna som är många fler till antalet och har större resurser.

De nya 7...

Precis som i originalet finns här många färgstarka skådisar, som Washington, Hawke och inte minst Pratt, som mer och mer framstår som vår tids nya Harrison Ford eller kanske än mer som en mix av Clint Eastwood och Steve McQueen. Han är tuff, arrogant, mjuk och har glimten i ögat. Sarsgaard som bad guy är sevärd, han spelar sådär skönt ondskefull med rätt tajming och balans. Och Hawke tycker jag borde få mer beröm generellt sett för sitt sätt att spela så vitt skilda roller och alltid göra det så proffsigt. Dessutom är han närmast en renässansmänniska som förutom skådis, regisserar filmer, skriver manus och böcker och gör musik.

Ethan Hawke

The Magnificent Seven anno 2016 är en tempofylld, lustfylld och underhållande western med mer action och fart än vad som är vanligt i genren. Och mot slutet, speciellt med en viss kulspruta i fokus (som även användes i klassikern Det vilda gänget, 1969), får man ibland känslan av att man tittar på en krigsfilm.

Haley Bennett

Det är en spännande och dynamisk rulle där det går undan från första rutan till sista och det är nog den bästa, mest klassiska western jag sett sedan Clintans De Skoningslösa (Unforgiven, 1992) och när den ikoniska musiken från originalet dundrar ut under eftertexterna så är det gåshud deluxe. För övrigt förvaltar James Horner känslan i originalet med det nya soundtracket och jag är inte den första som skriver det, men The Magnificent Seven 2016 är ett utmärkt exempel på varför genren blev så populär som den var en gång i tiden.

Magnifikt!

GS.

Ikväll visar TV3 I love you , Beth Cooper (2009) av Chris Columbus. Filmen jämförs med John Hughes produktioner från 80-talet. Vi får väl se om undertecknad har kvar barnasinnet. Och om den skiljer sig från säg American Pie-filmerna? TA

I won´t back down

Oliver Stone är tillbaka med ny film, Snowden.
Det är glädjande att den kontroversiella filmregissören fortsätter göra politiska och samhällskritiska filmer. Han är en av få filmskapare världen över under min livstid som verkligen sträckt ut hakan och stått för något. Han backar inte. Han är ständigt relevant och ständigt reflekterande över sitt eget hemland och världen....

Kan inte säga att jag har omfamnat varje film som kommit från hans "bord", men ofta, är det intressanta och ibland till och med "väldigt intressanta" och "mästerliga" berättelser.

The Doors (1990)

JFK (1990)

JFK (1991) är en personlig Oliver Stone favorit, efter kanske musikfilmen The Doors (1990). JFK handlar ju om Kennedymordet, och jag vet, Stone spänner bågen långt och länge och fullt ut.
Men kritiken av filmen för och vara "knappast sanningsenlig" kan få mig och bli en smula förargad.

Huruvida JFK är sann eller inte är - sekundärt. Och det måste få vara sekundärt. Det som betyder någonting är ju att Oliver Stone väcker en debatt , frågor och funderingar kring Kennedymordet....

Stone lanserar dessutom sin konspirationsteori på ett obetalbart, nästan skamligt underhållande sätt:  makalöst laddat, nervigt, hypnotiskt, bildberättande med brännande bilder och där det faktiskt slirar till ibland och ger nästan en känsla om elektrisk stämning. Det är fladdrigt, febrigt och ibland nästan likt drogens rus. Det blir ett komplext resultat där det pendlar mellan svart vitt och färg och en kamera som blir alltmer nyfiken....

För evigt tacksam för Oliver Stones filmproduktioner. Keep up the good work!
TA

Ser om polisthrillern Misstänkta förbindelser (1990) av Mike Figgis (Farväl las vegas). Har säkert inte sett den här filmen på över 16 år eller liknande. Det är dock fortfarande en rätt spännande historia , även om jag liksom då som nu har lite svårt och relatera till karaktärerna.

En korrupt, medelålders gift polis vakar över sin struliga kumpaner. Richard Gere glänser verkligen som korrupt polis som utreds "hemligt" av strebern Raymond Villa (Andy Garcia, lysande!) och assistenten Wallace (Laurie Metcalf). Internutredaren Villa möter sin gamla kollegor och de blir föremål för anklagelser och misstankar...

Gere har flera scener där han verkligen "tar över" och han är "bad". Det gör han bra, och det är ju ett "roligt" grepp , det där, när så kallade sexsymboler får göra motsatta roller.

Jag kan också verkligen sakna Andy Garcia. Han fastnar med blicken lite "för länge" när han förhör Faye Grant (från tv-serien V) som är maka till en de anklagade poliserna (Willam Baldwin). Det här blir en sorts thriller där vi egentligen vet utgången, men vi frågar oss litegrann, vad krävs för och knäcka en sån stark och populär "ful fisk" om Dennis Peck i poliskåren?

Visst, har den här filmen åldrats, och visst undrar vi vad som hände med både Laurie Metcalf och en sådan som Nancy Travis?

Vi ser det inte minst i kläderna och frisyrerna, och det är ett slags Beverly hills mode , en brytningspunkt mellan 80 -tal och 90-tal. Skrikiga och tjusa färger. Nancy Travis presenteras i filmen i åtsittande vit kjol och topp och är värd för ett vernissage på Moderna Museum. Hennes man Andy Garcia dyker upp och drar till sig henne och kysser henne. Och de leker leken av att inte känna varandra. Det är charmigt. Det är något man inte ser längre på film.

Det var också då för den tiden,  ovanligt att föra ihop en kvinna och man som poliskollegor och göra dem till "buddys" och inte till älskare. Här sitter dem och dricker varsin Pepsi från spaningsbilen och vilar ögonen på en attraktiv unga kvinna gåendes med en liten chihuahua....
   TA

Älskvärd brittisk kortfilm

Jim (Ciarán Hinds från There will be blood) återvänder till Nordirland efter 25 års leverne i Amerika. Han tas emot av öppnar armar och famnar. Han har med sig sin vuxna dotter Patricia (Kerry Condon).

Men folk undrar varför kommer Jim tillbaka?

Terry George älskvärda och Oscars belönade kortfilm Vi möts igen, min vän (2011, The Shore) rymmer både humor, värme och vemod. Högst mänsklig historia om livets oskrivna turer, om svek, skuld och vänskap som faller isär och försoning. En film som du kommer vilja se om. TA

Lively surfar övertygande på hajvågen.

BIO: THE SHALLOWS


Thriller/ Skräck
Premiär 9 september
Regi: Jaume Collet-Serra
Roller: Blake Lively, Oscar Jaenada, Brett Cullen m fl
Från 15 år

Betyg: AT AT AT AT

Shallow betyder både ytlig och grund, men grund är ju även ett stycke berg som t ex ett fartyg kan köra på och sjunka på grund (!) av. Och ett grund, en klippa som dyker upp i havet vid lågvatten, blir en tillfällig räddning för Nancy (Lively) men också arenan för kampen mellan människa och rovdjur.

The Shallows är en bagatell, en ytlig sådan, en b-film om man så vill, men en ruggigt effektiv sådan där huvudpersonen inte bara kämpar för sin överlevnad utan också för att komma över och komma igenom en sorg som hotar att ödelägga hennes framtid och tro på sig själv och livet. Klassisk dramaturgi om en karaktärs stålbad för att komma ut på andra sidan som en ny och starkare individ.

I stort sett är filmen bara Nancy och en stor jäkla hungrig haj. Men Collet-Serra löser andra personers inblandning i storyn ganska smart med hjälp av interaktiva bilder på duken från Nancys mobil. Hennes syrra, som är avundsjuk på att hon inte fick följa med, hennes pappa som undrar vad hon håller på med och när hon ska komma hem och fortsätta sina studier. Hennes kompis som pga bakfylla inte dyker upp på utflykten till den hemliga stranden.

Idyllen är total när Nancy kommer till paradis-stranden och gör sig redo för att surfa. Ute i vattnet träffar hon två lokala män som ger henne lite inside information om stranden och vad som är farligt och dylikt. När det börjar skymma gör sig männen redo för att lämna stranden medan Nancy vill ge sig ut en sista gång innan det är dags för hemgång. Vilket ju alla i publiken förstår inte kommer sluta bra...
Många, mycket snygga, tecken på att något farligt ruvar i vattnet klumpar ihop sig och mycket riktigt så kommer också en attack som förvandlar en ganska tam öppning till en nagelbitare av rang.

Man tänker ju hur en film om en haj och en surfar-tjej kan bli bra och spännande underhållning. Men Collet-Serra, som bland annat har klart godkända rysaren Orphan (2009) och hyfsat underhållande Liam Neeson-rullen Non-Stop (2014) på sitt samvete, behöver inte mer än ca 86 minuter för att bevisa att han klarar av att göra en tajt, effektiv och välgjord rysare där gamla Gossip Girl-stjärnan Blake Lively övertygar i en roll som en kvinnlig MacGuyver (hennes läkarkunskaper gör att hon använder det som finns till hands för att sy och fixa...) öga mot öga med en pissed-off och hungrig jättehaj.

Och...icke att förglömma, Nancys enda följeslagare, hennes Fredag eller Wilson om ni så vill, fiskmåsen Steven Seagull, som "spelas" av sig själv, Steven "Sully" Seagull, verkar enligt många vara filmens största behållning... Lite överdrivet kanske, men spelet mellan Lively och "Sully" ger dramat en slags "comic relief" eller i varje fall en andpaus (måspaus...?) mellan de mer dramatiska partierna. Marco Beltramis musik ligger också och surfar precis rätt och tar inte över och pekar med hela handen när man ska fatta att det kommer hända något dramatiskt. Som det ska vara helt enkelt.

The Shallows är ingen film i klass med Steven Spielbergs Hajen men nog är den bland de absolut bästa som kommit i bakvattnet av den i varje fall. Och det är inte fy skam.

GS.

I pianot finner vi hennes röst

Jane Campions Pianot (1993) berättar vackert historien om den stumma Ada (Holly Hunter) som blir bortgift med en känslokall och girig markägare (Sam Neill).

Ada har en liten dotter (Anna Paquin) som hjälper henne med språket med omvärlden. Dem emellan är det teckenspråk som gäller...
Men det är med ett piano som Ada lever ut och kan uttrycka sig till fullo. Det är inte bara ett instrument för henne. I Pianot ligger hela hennes livskraft, kommunikation och RÖST....den hon är....

Det är mitten på 1800-talet. På en ö vid Nya Zeeland , bebodd mestadels av maorier försöker Ada och hennes man på något sätt etablera sig. Hennes make, Stewart, är mest fokuserad på att vinna mer mark från lokalbefolkningen. Han gör affärer med George Baines (Harvey Keitel), en vit man som blivit mer maorisk med tiden.

Adas make, Stewart, väljer att byta ut hennes piano mot mer mark. Detta till Adas stora missnöje. Men hon lyckas inte avvärja affären....
George Baines vill gärna ha pianolektioner av Ada. Så blir också fallet. Eller, ja så  värst mycket pianoövningen blir det inte tal om. Hon spelar några stycken för honom, och han betraktar henne. Och sedan kommer ett maktspel...
Ada erbjuds få tillbaka pianot om hon låter sig klä av sig för honom.....

Holly Hunter gör sin livs roll i Campions film (Oscarsbelönades också för rollinsatsen). Enastående rollprestation.

Männen i filmen framställs som mer eller mindre svin och föga sympatiska. Ada måste vara stark och listig. Vi funderar både en gång och två gånger över hennes livsval. Varför väljer hon Baines? Eller huvudtaget någon av dessa män? Giftemålet med Stewart var ju arrangerat och inte så mycket och orda om, med tanke på tidens förväntningar. Kanske var allt bättre än Stewart? Och Baines var inte bättre än ingenting alls?
 
I historien finns även "avstickare", den mellan mor och dotter, då dottern sviker modern, eftersom barnet känner sig sviken av sin egen moder. Väldigt intressant fångat av Jane Campion. Och när jag ser om Pianot för kanske 7:e gången, så ganska snabbt inser man att vi saknar en regissör som Campion. Det undersköna bildberättandet, Michael Nymans ståtliga musik och den snåriga och inte helt raka berättelserna som både överraskar och berör på djupet....
TA