Förlegad frukostklubb

Ser om John Hughes kultförklarade ungdomsfilm Breakfast club (1985). Det är en annan upplevelse, 35 år senare,  jag är äldre, förstås och kan inte undgå hur tiden har sprungit ifrån filmen.

 

Judd Nelson som spelar "värstingen" är ju alldeles för gammal i rollen. Nelson var 25 år när han spelade in filmen, och han skulle spela en kille på glid på high school, en 16 åring. Det är ju noll trovärdigt. Sedan är ett annat problem att hans karaktär utstrålar homofobi och sexism. Vad finns det att tycka om med en sådan kille? 

Att Molly Ringwald skulle kära ner sig i honom, är helt obegripligt. Men visst händer det ju att kvinnor faller för tölpar. Det hände 1985 och det kommer sannolikt hända imorgon. 

Det blir också så väldigt märkligt; när Ally Sheedys gotare och suicidala tjej skall sminkas om och ut kommer hon med läppglans och med"tjejig" stil och Emilio Estevez sportkille får stora öron. 

Ärligt talat, har jag svårt att faktiskt uppskatta Breakfast club idag. Det är skrattretande att den rankas och anses så högt som den gör i vissa sammanhang ( Empire listar den på 2:a plats över tidernas bästa tonårsfilmer).

https://www.empireonline.com/movies/features/best-teen-movies/ 

Det är så påfallande tydligt att det är en vuxen manlig blick som vilar över filmen och , filmen är skriver av en vuxen för vuxna - om - eh  - ungdomar. 

Huruvida kvarsittning förekommer i dag, låter jag vara osagt. Men det är utopisk, idiotiskt romantiskt att fyra olika individer som vet att de är schabloner inför varandra - blir polare. Det finns inte på kartan att de skulle sitta likt som i ett gruppterapi samtal och lyssna på varandras upplevelser. Det känns präktigt och tillrättalagt. Och fantastiskt vuxet. Om nu Breakfast club tillskrivs som en ungdomsfilm, för vilka ungdomar riktar den sig till? 

Breakfast club visar också ett segregerat USA. Inga afroamerikaner och inga minoriteter. Bara vita ungdomar. Vi kan väl ana att Judd Nelsons karaktär har något italienskt ursprung över sig. 

Jag kan räkna flera brister i den här filmen. Jag vet inte riktigt om det är bra eller mindre bra; att filmen också känns lång, lång som en - kvarsittning - kändes på 1980--talet. Jag hade mina sådana, jag också. 

Anthony Michael Halls "plugghäst" är den som klarar sig bäst i ensemblen , han har utseendet och framförallt åldern , han är helt rätt i  rollen, till skillnad mot Judd Nelson.  Simple Minds ledmotiv,    Don´t you forget about me , låter också fortfarande oerhört vital. Bästa scenerna i filmen är lite ironiskt , inte bland ungdomarna. Dessa förekommer mellan läraren (Paul Gleason) och vaktmästaren. Läraren klagar över hur eleverna har blivit bara stökigare och stökigare för varje år. Och vaktmästaren konfronterar honom direkt; nej, det är inte sant, säger han. Det är bara DU som har blivit äldre. Eleverna är lika stökiga nu som för 35 år sedan. 

TA

Stackars Jack

Vem är Jack Nicholson?
I dokumentären Dr Jack och Mr Nicholson (2019) står denna fråga i centrum. Och jag vill nog ändå påstå att vi kommer nära några svar kring ikonen.
Det drivs en konsekvent tes i hela filmen som säger att han spelat sig själv i hela karriären. Hans verklighet har han gjort fiktion av. Det galna och det okontrollerade har funnits i honom länge, och hans vredesbrott som dunkade i honom i hans unga dagar , fick utlopp i filmer som Five easy pieces (1970).
Det är ytterst märkligt vad som händer i samband med filmen Chinatown (1974). Ganska tätt inpå premiären av filmen avslöjas något traumatiskt. Jack Nicholsons syster är i själva verket hans mamma. Sanningen har mörkats i i hela hans liv. Hans liv bryter samman. Och om ni minns så fanns ett liknande tema i filmen Chinatown.
Vi får också en teori kring varför Nicholson ständigt bär solglasögon. Det är hans sätt att skydda sig. Man brukar ju säga att ögonen skvallrar om hur en människa mår. Jack Nicholson är en trasig människa.  Men det är något han inte vill visa.

Nedbruten av sitt röriga förflutna och man får bilden av en man som inte riktigt förmår kunna älska och leva i relationer. Kan han älska sig själv?  Hans långvariga förhållande med Anjelica Huston handlade mycket om hur mycket Anjelica Huston skulle stå ut med en man som var notoriskt otrogen.
Det är intressant att se hur Sean Penn räddade Nicholson från sig själv. Genom Penn fick han "uppfinna sig själv på nytt" och med filmer som The  crossing guard (1995) och The Pledge (2001) fick han kanske en läkande process till hands. I The Crossing guard spelar en krossad man som är skild från Anjelica Huston. Scenen mellan dem på ett fik ligger fantastiskt nära verkligheten. "Vi hade det bra, hade vi inte det?" frågar han en snyftande ex-fru.
The Pledge (2001) är en av filmhistoriens mörkaste filmer. Och om vi ska tro dokumentären så är Nicholsons karaktär ex-kriminalaren Jack Black kanske det närmaste vi kommer honom själv.  En ensam, förvirrad man som känner sig missförstådd och fastlåst i galenskap och som håller ett stadigt grepp runt flaskan. Han står där vid utanför en bensinmack , åtskild från civilisation och yrar för själv. "She said".... och han har svårt att hitta fullständiga meningar. Allt är försent.
 TA

Jag gör slut med filmen

I 35 års tid har jag sökt mig till filmen. Det har varit en inspiration, en tröst, en eskapism i sin ädlaste form, det har skänkt fantasier och omöjliga ideal.

Det har väckt  lust, lek, tankar,  analys och en massor av spännande möten och samtal. Det har varit glädje , åh vilken glädje......
Jag antar att filmen har gjort mig till den jag är.

Men det finns ett slut på allt. Kärleken dör. Det blir bråk, tjafs och gräl. Passionen lägger sig. Det blir rutin, det blir leda, det blir tröttsamt, det blir gäspningar efter gäspningar och Ska jag fortsätta så här? frågar jag mig. Ska jag fortsätta så här?

Och andra frågar även mig, Ska du fortsätta så här? Älta film , år efter år.
Prata film , när folk flyr från Syrien.
Prata film, när andra skaffar familj eller ser världens städer.
Prata film, när håren börjar få gråsprängd botten.....
Prata film , när soffan slits och magen växer....
Prata film när andra skiljer sig. Prata film när andra träffas på Tinder. Prata och tänka film och se film under ett Corona.

Jag har pratat om och tänkt på film i 35 årstid.
Nu kommer jag inte längre.
Tack filmen!
Vi kanske ses någon gång.
/Thomas

I våldets klor

Quentin Tarantino vann Golden globe för "Bästa manus" för filmen Once upon a time...in Hollywood Filmen tilldelades också priser för Bästa manliga biroll (Brad Pitt) och Bästa musikal/komedi film.
Det är väl bara att gratulera, egentligen....

Jag såg nyligen filmen och häpnades av hur lite filmen gjorde avtryck på mig. Det var nästan en tre timmars film som blev varken eller. Den var inte tråkig, men å andra sidan väcktes inga större positiva känslor eller något engagemang.

Det fanns dock en scen i filmen som var något extra, det ska erkännas. Det var en scen mellan Leo Di Caprios karaktär och en ung flicka. De pratar om läsning, och här framkommer det lite mer djup och mänsklighet , än vad Tarantino brukar skildra i sina filmer.

Men detta ömsinta samtal överskuggas sedan av en enormt blodig och brutal slutfinal. Och det är bara direkt osmakligt att sitta och titta på. Och ännu en gång tycker jag att våldet förminskar Quentin Tarantino som filmskapare....

Jag läser en intervju med regissören för tidningen Uncut (nummer 268, september 2019). Han beskriver sin nionde film , Once upon a time...in Hollywood som sin "mest personliga film". Han syftar på miljöerna och hippies i Los Angeles (som var stora delar av hans barndom).

Jag har dock svårt att se något personligt som berättas i filmen. Det vittnar bara ännu en gång om hur distanserad Quentin Tarantino är som filmskapare. Han har så lite att säga om livet , och om tillvaron av att vara människa. Är han en relevant filmregissör? Och för vem/vilka? TA

ÅRETS BÄSTA FILMER 2019 - Thomas väljer:

1) JOKER regi: Todd Philips
Fantastisk rollprestation från Joquin Phoenix i en kuslig och obarmhärtig
uppgörelse med den förväntade Superhjältefilmgenren.


2) BEAUTIFUL BOY regi: Felix von Groeningen
Smärtsam och djupt rörande far och son skildring med storstilade skådespelarinsatser från Steve Carell och det nya stjärnskottet Thimothée Chalamet.


3) MELLAN RADERNA regi: Olivier Assayas
Fransk film visar framfötterna med en film som fortlöper som ett ständigt samtal om vår samtid och dess sociala medier och behovet av litteratur och författarskap. Fiktion eller verklighet, vad väljer vi?


4) THE HEART IS LIKE A DRUM regi: Jacob Frössén
Högintressant dokumentär om hjärtesorg och kreativa processer och inte minst en monumental introduktion till NEUS fantastiska musik.


5) JULIET NAKED regi: Jesse Peretz
Lyckad Nick Hornby-filmatisering av en charmig, träffsäker och romantisk dramakomedi. Rollbesättningen gör ingen besviken och Ehtan Hawke påminner oss om The Kinks storhet....


6) SHOPLIFTERS regi: Hirokazu Kore-eda
Filmen hade premiär i december 2018, men eftersom den inte var med på 2018 årslista, hamnar den på 2019s. Det här är en film som förtjänar storpublik. Det är en film som väcker frågor och höjer din blick över dig själv och din omvärld. Omskakade historia om en japansk familj som inte är vad den ser ut att vara...


7) DUMBO regi: Tim Burton
Oemotståndlig familjefilm med hjärtat på rätta stället. Tim Burton gör det han kan allra bäst, sagor med emo-drag och influenser. Walt Disney ler från sin viloplats i himlen.


8) DEN SISTE GENTLEMANNEN  regi: David Lowery
Underhållande bagatell, men ack så charmig och ett strålande farväl av legenden och ikonen Robert Redford. Han spelar en åldrande bankrånare som planerar den sista stöten (kanske?) och drömmer om att dela drömmar med den avslappnade kvinnan Jewel (Sissy Spacek)….


9) MARADONA regi: Asif Kapadia
Komplext, fascinerande och närgånget porträtt av en fotbollsvärldens stora personligheter och så kallade bolltrollare.


10) US regi: Jordan Peele
 Otäck spänning som får dig att tänka ett varv till. Jordan Peeles andra film är kanske inte lika spektakulär som Get out, men visst finns liknande ambitioner med politiska eller samhällskritiska förtecken även här.



Årets Tv-serier:
Vår tid är nu , säsong 3
The Line of duty , säsong 5

Tårar i himlen

Eric Claptons liv har kantats av missöden och strimmor av lycka. Gitarrvirtuosen växer upp med oändliga bluesdrömmar. Han börjar spela i band som the Yardbirds och till skillnad mot andra engelska grupper från 60-talet är det han - gitarristen, och inte sångaren som får mest smicker och uppmärksamhet.

Clapton drabbas av ett tidigt trauma, dock. Det kommer påverka honom resten av livet. Han får veta att hans syster är hans ursprungliga mamma. Och hon vill inte ha honom. Avvisandet driver honom både till uppgång och fall.
Det visar sig tydligt i mitten av 70-talet då han möter den stora kärleken i Pattie Boyd. Men kärleken är omöjlig. Hon är nämligen tillsammans med George Harrison, som är på den tiden Claptons bästa vän.
Den omöjliga kärleken driver honom till att skriva ett mästerligt album för gruppen Derek and the Dominos. Samtidigt mår han väldigt dåligt och hamnar i ett svårt drogmissbruk som tar lång , lång tid för honom att ta sig ur. 1986 kommer vändpunkten för den begåvade gitarristen. Han blir pappa för första gången och han känner nu ansvar och att han måste omedelbart växa upp. Glädjen blir dock inte särskilt lång. 1991 mister hans sin 6-åriga son efter en tragisk olycka. Claptons värld faller samman. Och han vet inte hur han ska hantera så mycket sorg. Han plockar fram en spansk gitarr , hemma i England. Och han spelar och spelar.
Det slutar med att han skriver en av sina mest älskvärda melodier i karriären, nämligen Tears in heaven.

Tårarna faller när jag ser filmen Life in 12 bars..... Eric Clapton är en överlevare, trots att hela hans liv är ofattbart mycket smärta. Avvisande, dödslängtan, meningslöshet och han drabbas av det värsta tänkbara en människa/en förälder kan råka ut för här i livet. Lili Fini Zanucks film är mycket drabbande. Och som ni förstår, så blir det inte så mycket julmusik hemma hos mig den här julen....
TA 

JOKER
Amerikanskt action - drama från 2019 med manus och regi av Todd Phillips. I rollerna Joaquin Phoenix, Robert de Niro, Frances Conroy, Brett Cullen, Zazie Beetz m fl.
Premiär 4 oktober, Från 15 år.
Längd 2 tim
Betyg: SA SA SA SA

Året är 1981. Staden är Gotham city och det bubblar och fräser bland befolkningen. Sopstrejk, råttinvasion, arbetslöshet, missnöje bland de mindre lyckligt lottade. En av dessa är Arthur Fleck (Phoenix) som bor med sin mamma, jobbar som clown utanför affärer och på sjukhus och vars dröm är att bli ståuppkomiker. Han besöker psykolog, han har en "störning" (när han blir nervös börjar han skratta helt hysteriskt) och känner sig osynlig, som om han inte finns. En av hans kollegor ger honom en pistol att försvara sig med. Och när han en kväll blir överfallen i tunnelbanan, använder han vapnet och skjuter männen.

Detta blir början mot den resa som slutar med att Fleck blir Joker. Främst är "Joker" en karaktärsstudie om en man som långsamt helt tappar det och förvandlas till en psykotisk mördare. Regissören Phillips har sagt att hans inspiration var två av Martin Scorseses filmer med de Niro - Taxi Driver och King of Comedy. Och det märks. Både miljön (skulle kunna vara New York, tidigt 80 - tal) och Fleck påminner mycket om Scorseses New York och de Niros Travis Bickle och Rupert Pupkin.
Men hur realistisk filmen än är så får man inte glömma att det är en inofficiell DC Comics-film, där staden är Gotham city och att det så småningom kommer dyka upp en viss fladdermus...

Det finns så mycket som är bra med "Joker". Framförallt är det två saker; Phoenix, som i min bok är vår tids bästa manliga skådis, gör här sin kanske bästa prestation någonsin. Han är ruggigt bra i hur han pendlar mellan skratt och allvar. Det andra är musiken av isländska kompositören Hildur
Gudnadottir, som bland annat även skrivit musiken till mini - serien "Chernobyl", och den är helt fantastisk! Förutom att den och Phoenix ofta agerar som i synk, så är den oerhört suggestiv och stämningsskapande och det är sällan jag upplevt en film där musiken betytt så mycket men ändå inte tagit över.

På ett subtilt sätt visar Phillips och Phoenix ända från början hur Fleck, som håller sin sjukdom i schack med en massa medicin, är i ofas med samhället han lever i, hur sjukt han tycker allt är, eller snarare hur komiskt det egentligen är. För som han säger - "I used to think my life was a tragedy, but now I realize, it's a comedy".

Egentligen fel att säga att Phoenix är den bästa Jokern som funnits eftersom han är Arthur Fleck fram till på slutet. Men ok, filmen handlar ju om hur Jokern blev just Jokern och utifrån det så kan man konstatera att Phoenix sopar banan med både Nicholson och Heath Ledger.

"Joker" är en film som har delat publik och kritiker och även skapat debatt om huruvida den kan vara ansvarig för att föda fram nya skolskjutare osv, men det kommer att pratas om den länge, länge.
Betyget är en väldigt stark fyra, väldigt nära full pott.

GS.