Lars Von Triers andra film om Amerika, Manderlay (2005), har liksom föregångaren Dogville (2003) klara paralleller med dagens amerikanska stormakts tvåfrontskrig i Afghanistan och i Irak.
Filmen börjar med att Grace (Bryce Dallas Howard) störtar en slavägare (Lauren Bacall) och gör sig själv till ledare för samhället. I Manderlay ska demokrati utvecklas i form av omröstningar. Grace genomför reformer som får omedelbara konsekvenser: mot sig själv och samhällets välstånd.
Historien från Dogville upprepar sig ånyo, Grace ställs inför moraliska förpliktelser, grundluras av kärleken och genom egna begär.
Välspelat, elegant berättat från första början till sista stund av Von Trier. Filmen illustrerar svårigheten med maktskiften och införandet av demokrati. Demokratiseringen försvåras dessutom när det skall göras från ”utomstående”, som saknar kunskaper i kulturen och dess historia.
VÄRLDENS 100 FRÄMSTA FRONTFIGURER har brittiska popmagasinet Q listat i Mars numret. Liam Gallagher toppar listan, och inte mig emot. Men man kan fråga sig, hur man ska tolka valet. Säger det mest om hur tidningen lever envist kvar i britpopens 1995 eller bristfällig uppdatering?
Our kid eller ”Lillebror” Gallagher motiveras med hjälp av en hans största fans, Tom Meighan, sångare i mediokra Kasabian, som beskriver Oasis-sångaren som ”odödlig”.
Listans relevans och betydelse ter sig tämligen grumlig. Bäst i test? Störst enligt bedömare eller publik och skivframgångar? Inget av dessa kan egentligen tala för Manchester (stadsdelen Burnage)-sångarens fördel. Om man inte backar bandet tillbaka till just 1995, då var han tveklöst ”sångare i världens största (bästa) band”. Eller ”Större än Gud” som man själv kallade sig.
Och skulle man räkna upp 90-talets främsta sångare/frontfigurer, då skulle Liam överlägset stå högst på prispallen, i min historiebok. Ingen annan har utstrålat rock n roll som han. Ingen annan har inspirerat mig till popmusik som han. Ingen annan har sjungit som han.
För övrigt hittar man Gallaghers tidigare rival, Blur sångaren Damon Albarn på 6:e plats. Och på 10:e plats ligger Liam Gallaghers stora idol, John Lennon. Efter Liam ligger U2 sångaren Bono, vilket kan ses som något upprörande (inget ont om U2, men sångaren har blivit en seriefigur, dessvärre… skippa simbrillorna!)
I artikeln om Liam Gallagher, står det att om man är 35 år och bekymrar sig för amorteringar, ja då är väl Chris Martin (Coldplay) att föredra. Men om man är runt 20, blir det Liam Gallagher. Varför? Jo, han lever för evigt och utstrålar ungdom och frihet.
TA
När man försöker närma sig Roman Polanskis filmproduktion, går det inte riktigt att undvika hans privatliv. Odiskutabelt har Polanskis privatliv haft inverkan på sina filmer, kanske inte alltid vad och varför vissa historier måste filmas, mer hur de har filmats, när och var de har spelats in någonstans.
1978 lämnar Roman Polanski USA, för att han riskerar att hamna i fängelse. Polanski misstänks för en våldtäkt mot en 13-årig flicka (rättprocessen pågår som bekant än). Han flyr till Frankrike.
Tess (1979) blir Roman Polanskis första film på 5 år (efter Chinatown, 1974). Filmen inspelad i vissa delar i England och i Frankrike (Normandie och Bretagne) och blir den dyraste franska filmen dittills. Baserad på Thomas Hardys roman Tess av släkten d´Urberville.
Det är fascinerande läsning i Roman Polanskis memoar Polanski (P.A Norstedts & Söners förlag, 1984) om inspelningen och arbetet av filmen Tess. Filmen utmynnar i en jättebudget, och drar ut på tiden. I en by, Leslay i England tvingas man betala by innevånare för att man har ”lånat” deras stad och ”sminkat om” (tagit bort alla tv-antenner och elledningar) den till 1800-talsmiljö. Filmens fotograf, Geoffrey Unsworth känd för att ha fotograferat Stanley Kubricks 2001: A Space odyssey avlider hastigt under inspelningen. Hans ersättare, Ghislain Cloquet får till en början en omöjlig uppgift, att smälta in i gemenskapen bland ett sammansvetsat filmteam i sorg.
Tess blir klar, men till en början råder svalt intresse från filmbolag att köpa in filmen. Filmen visas framgångsrikt i Frankrike, men begränsas till tre visningar per dag istället för fyra, eftersom speltiden passerar 3 timmar.
Polanski försöker därför klippa ner filmen, men misslyckas. Francis Ford Coppola försöker hjälpa honom, han säger sig också vara intresserad att köpa in filmen via sitt bolag, Zoetrope, till staterna. Under vissa villkor. Coppola vill bland annat att ha mer närbilder på Natassia Kinskis Tess i filmen. Han har också synpunkter på filmens inledning, och vill "slakta" förtextscenen, som Polanski själv verkar vara väldigt förtjust i. Det faller inte Polanski i smaken.
Tess börjar mycket vackert och jag kan förstå att Polanski mycket bestämt avfärdade Coppolas råd.
Vi ser på långt håll i horisonten, ett stort sällskap marscherar på rad, och vi hör blåsinstrumentmusik. Dimmigt landskap, med kullar och på en mindre grus väg kommer det stora sällskapet vandrades. Förtexterna rullas ner och kameran står stilla, efter några minuter då texterna är avklarade får vi se församlingen i närbild. Det är unga flickor i vita klänningar, sjungandes och lyckliga. På väg till dansen på ängen. Bland alla vackra flickor finns Tess.
Och vi är bara några sekunder från Den stora Kärleken. Bonde-flickan Tess kommer alldeles strax möta den i form av Angel Clare (Peter Firth) som av en slump ser de dansade flickorna på ängen. Men samtidigt är vi också nära det som blir avgörande för Tess öde. Hennes far kommer komma farandes på häst och vagn, gravt berusad. Till flickornas skratt och förlöjligande av Tess. Tess försvarar sin fader men kan inte riktigt dölja en viss genans…
I hemmet sedan får Tess förklarat vad av faders ”festande”. Hennes far har nyligen fått höra att familjen tillhör en aristokratisk släkt. Tess skickas sedan iväg av sina föräldrar till avlägsna släktingar för att, ja vad då? Göra ”klassresa”…
Flera hävdar att TESS är en romantisk kärleksfilm, men det är att förenkla. Jag kan heller inte se särskilt mycket romantik. Angel Clare som blir Tess livskärlek, fördömer och sviker henne, och blir i mina ögon symbol för patriarkala strukturer. Tess är främst en fascinerande vackert visuell film om ett olyckligt människoöde, i historisk miljö om klass och könsroller
TA.
Den planerade 23:e James Bond filmen har tillfälligt skrotats helt eftersom filmbolaget MGM har ekonomiska problem och man tänker ju då att det måste vara major problems eftersom de senaste Bond-rullarna med Daniel Craig spelat in mer stålar än alla tidigare 007- filmer. Så det måste vara illa ställt om man inte ens kan dra igång productions för en så säker kassa-ko som en ny Bond-rulle.
Skjuts upp på obestämd tid...
Men jag vet inte. Kanske är det dags att lägga ner Bond. Visst har Craig som Bond blivit en nytändning för agent 007 men det är inte längre samma Bond som förr. Oundvikligt kanske, men jag saknar känslan och tonen i de gamla, hederliga, lite småtöntiga filmerna med min favorit Roger Moore. Även Pierce Brosnan funkade hyfsat, han var ofta bättre än filmerna med undantag för Goldeneye som var en höjdare.
Craig gick mer åt Sean Connery-hållet och inget fel i det, men filmerna i sig tenderade att bli för mycket action i stil med Bourne-filmerna och Bond själv lite för mycket broiler och lite för seriös och allvarlig. Nånstans kan jag tycka att de nya 007 med Craig tappat lite av den klassiska Bond-feelingen.
Men där finns det säkert olika åsikter, många tycker säkert Moore stod för en för humoristisk Bond och blev lite löjlig. Hursomhelst är framtiden just nu oviss för allas vår hemlige agent. Om inte något annat filmbolag köper rättigheterna så kan det dröja med en 23:e Bond-film eller så blir det inget mer.
Och när jag tänker efter så skulle det kännas konstigt. Bondfilmerna var en orsak till att jag blev fascinerad av film till att börja med och de har liksom alltid funnits så länge jag gått på bio och jag vet inte hur jag skulle reagera om det slutade göras filmer om James Bond.
Kanske skulle världen gå under?
HIERRO
Spansk rysare
Biopremiär 100423
Regi: Gabe Ibanez
Roller: Elena Anaya, Hugo Arbues, Mar Sodupe m fl
Betyg: AT AT AT
Man kan nästan snacka om en spansk nya vågen - skräckvågen. Pans Labyrint och Barnhemmet blev internationella succéer och la grunden för ett lite speciellt filmspråk också. Mörka och sorgsna historier till vackert foto i gråtoniga färgskalor. Människorna i filmerna har det tungt, ofta nån tragedi i bagaget men samtidigt finns en kampvilja och en tro om hoppet.
En liten pojke försvinner spårlöst på en färja över till en semesterö och hans mamma letar förtvivlat på båten och senare på ön där hon får hjälp av den lokala polisen. Men sökandet blir resultatlöst och ett halvår senare kallas hon tillbaka till ön då polisen har hittat en kropp som motsvarar beskrivningen av pojken. Men mamman hävdar att det inte är hennes son och börjar åter leta på ön. Finns han där någonstans eller håller hon på att bli galen?
Precis som aktuella Shutter Island har vi här en ogästvänlig ö, ett mystiskt försvinnande och en lokalbefolkning som beter sig underligt. Hierro är något av det snyggaste och mest drömska jag sett i skräckfilmsväg på länge och fotot och stämningen räcker väldigt långt trots den svaga och ganska så klyschiga storyn. Gillar även mamman i huvudrollen, Elena Anaya, som både är tokigt snygg och spelar ganska så övertygande.
Svårt att säga att man borde se Hierro på bio bara för att den är så snygg och full av stämningsskapande bilder, speciellt med tanke på biopriserna, men den är sevärd. Förvänta er bara inte en läskig skräckis.
En av de största nyheterna i tv-världen, i varje fall tycker jag det, är att det blir ännu en säsong av den geniala tv-showen Simma Lugnt, Larry eller som den heter i original - Curb Your Enthusiasm.
Skaparen av världens genom tiderna bästa komediserie, Seinfeld, Larry David kommer alltså fortsätta terrorisera sin omgivning och tv-tittare i tv-serien där han i stort sett lirar sig själv och lallar omkring i Hollywood och egentligen försöker göra så lite som möjligt men hamnar alltid i mer eller mindre pinsamma och jobbiga situationer.
När den åttonde säsongen blir klar står väl skrivet i stjärnorna men för oss Seinfeld- fans vars abstinens endast kan botas av gamla re-runs av Seinfeld och Simma Lugnt, Larry så är detta mumma och något att se fram emot! Big time!
Inslaget i Kino (16/4) i SR P1 om skådespelarna var intressant. Frågor som berördes var ”Hur är det vara skådespelare” och ”hur är det bakom kulisserna”?
Gustaf Hammarsten (Tillsammans) och Malin Crépin ( I skuggan av värmen) gav flera intressanta svara i Jenny Aschenbrenners intervju. Bland annat beskrev Crépin skådespelarnas huvudsakliga – bisarra – arbetsuppgift: ”Att ständigt låtsas, och att det måste uppfattas av andra som äkta”.
Höjdpunkten i intervjun var aktörernas tankar kring hur de förhåller sig till att bli utvald respektive bortvald för olika roller. Crépin resonerade att hon försökte stå utanför sig själv och hela tiden skilja på yrkesroll och person.
Tänker på tv-serien Unscripted (Oskrivet blad, 2005) som gick för några år sedan i SVT. Serien handlar om tre skådisar (Krista Allen, Brian Greenberg och Jennifer Hall) som försöker lyckas i Hollywood. Trion möts på en kurs och får alla en personlig relation till en dramalärare spelad av Frank Langella. I ett avsnitt säger han till sina elever att många gånger kommer de bli nobbade roller. Och då måste ni säga till er själva och tänka på producenterna som avfärdar er: ”Nej, nej, nej, nej, ni har fel, ni har fel”…
Inslaget i Kino får mig också att tänka på dokumentären Juliette Binoche dans les Yeux (2009) som visades i K Special i höstas. I filmen uttrycker franska skådespelerskan Juliette Binoche att framgångarna får henne bara att känna en rädsla att börja förlora. Det hade varit intressant att höra i Kino om svenska skådisarna känner igen sig i deras franska kollega. TA
