Sorgens dag

Det som skulle bli ett glatt 25-årskalas blir nu istället ett nödvändigt och bittert farväl.


Anrika Hultsfred-festivalen går i graven.

Festivalarrangören Rockparty har sedan länge tampats med orolig ekonomi och sjunkande antalet besökare.

Man har fått se sig bli omsprungen av mer slipade konkurrenter (WAW och Peace and Love).

Hultsfred har också sig själva att klandra, sedan mitten av 00-talet började bokningarna bli alltmer desperata och fantasilösa.

Men det är ointressant att fortsätta spy galla på Hultsfredsfestivalen.

Beskedet om nedläggning är beklämmande för orten inte minst.

Men också för oss som en gång eller flera gånger vistas runt Hawai, Pampas, Teaterladan och de andra scenerna.

För egen del har jag fått större delen av min musikaliska skolning på Hultsfredfestivalen. Det är där jag har sett mina favoritband spela, det är där jag upptäckt ”nya frukter” och det är även där jag har mött flera likasinnade med dunkanden hjärta för popmusiken.

Hos oss är inte ett öga torrt, en dag som denna.

Snyft, här kommer en spellista - dedikerad Hultsfred…

TA
New Order Crystal

Håkan Hellström En vän med en bil

Kent Saker man ser

Weezer The Sweater song

Badly drawn boy Once around the block

Oasis Shakemaker

Broder Daniel I´ll be gone

Bob Hund 100 år

Caesar´s Palace Kick you out

Garbage Only happy when it rains

Primal Scream Burning wheel

Weeping Wilows I can´t make it alone

Motorhomes It´s alright

Teddybears Sthlm AHead of my time

Sahara hotknights Drive dead slow

Gemma Hayes Let a good thing go

Olle Ljungström Spelar vanlig

Embrace All you good good people

St Etienne The Bad photographer

Manic Street Preachers If you tolerate this your children will be next

Ed Harcourt Apple in my eye

Catpower He War

Radiohead Karma Police

Counting Crows American girls

Filmsommarfestival!

Tänk att få se klassikern Alla presidenters män under bar himmel på en fetstor duk!
Jag kommer vara där...
http://www.stockholmfilmfestival.se/sommarbio/

En clowns tårar

Det har snackats en del om att Ben Stiller skulle göra en Jim Carrey i samband med rollen i Noah Baumbachs film Greenberg. Ni kanske minns Jim Carreys transformering från  flams trams (Ace Ventura) till en mer seriös figur i mästerliga dramat Enternal sunshine of spotless mind (2004).

Draget var nödvändigt för bilden av Jim Carrey, för att kunna utvecklas som – karaktärs- skådespelare. Och vad han gjorde var - kort sagt, att byta fack - innan det skulle bli försent…

Annars är det gott om exempel på komiker som mer eller mindre misslyckats att med dylika bedrifter. Ypperligt exempel stavas R o bi n W i l l i a m s. Han slog igenom i tv-serien Mork and mindy (1978), och lyckades senare kombinera fin känsla för både komedi och drama under 80-talet i filmer som, En ryss i New York (1984), Döda poeters sällskap (1989) och Good morning vietnam (1987).

Men sedan kom 90-talet. Och Robin Williams gjorde en Dustin Hoffman a´la Toostie (1982). Han klädde ut sig till kvinna i Välkommen Mrs Doubtfire (1993), och sen var det kört.

Det blev mest larviga komedier för Williams. Knappt att en 7-åring kan försvara hans filmer.

2000 försökte Robin Williams förnya bilden av sig själv, genom att gå iväg från buskis och farserna, och gå till roller i thrillers av psykologisk karaktär. Han gjorde en psykopat i One hour photo (2002), och hade en mindre roll i Insomnia (2002) med Al Pacino. Men det slog inte särskilt väl ut.

Steve Martin försökte också byta fack; övergav komedierna tillfälligt och satsade ett tag på drama och thrillers, bland annat i David Mamets Konspirationen (1997). Och även om det gick lite bättre för Martin än för Williams, så bar det inte riktigt.

Adam Sandler och Will Farrell är också komiker som också försökt göra likande höjdhopp med filmerna Punsch drunk love (2002) respektive Stranger than fiction (2006), utan att riktigt lyckats. Men då handlar det mer om filmerna än om dem själva.

Och nu är det Ben Stiller som nu senaste i raden av komiker försöker byta fack. Modigt, men knappast lättfixat. I Greenberg spelar Roger Greenberg som tampas med medelålderskris och kraschade rockdrömmar när han återvänder tillbaka till hemstaden Los Angeles.

Filmen är onekligen sevärd, och har flera klara poänger, skriven av äkta paret Jennifer Jason Leigh och Noah Baumbach. Men det är långtifrån höjderna i Bambouchs första film (hittills enda fullträff) , The Squid and the whale (2005).

När den filmen bjuder på oväntade skådisval (William Baldwin!), övertygande insatser (Laura Linney och Jeff Daniels och nykomlingen Jesse Eisenberg), samt ett eget berättarspråk och ett oerhört fyndigt manus (det är nästan som en intellektuell, komisk filmatisering av Ulf Lundells Den vassa eggen), går filmen
Greenberg, bara på halvfart.

Filmens stora belastning heter – Ben Stiller. Han förmår inte övertyga i sin första ”seriösa” roll sedan Reality bites (1994) om jag inte missbedömer mig. Han har helt enkelt gjort alldeles för mycket komedier sista decenniet, så det enda jag ser i Greenberg är - en clown som har bleknat, en clown som har låtit sig förlöjligats, en vuxen man som ständigt grimaserar, höjer rösten, svär och har stora ögon. Jag ser bara Zoolander (2001). Det går inte.

Jag ser bara Sviterna av Zoolander. Det är det enda jag ser i Greenberg.

Men kanske borde jag se på det annorlunda.

Kanske ponera att Ben Stiller bara spelar sig själv i Greenberg, en fyrtio plussare med identitet kris och våndor för åldrandet, och som söker uppmärksamhet likt en tonåring efter rus och bekräftelse.

Men, nej, jag ser bara Zoolander, hur jag än vänder och vrider. Och Greenberg och Ben Stiller får mig att omedvetet hämta Smokey Robinsons Tears of a clown i skivhyllan.

TA

Peter den store

Man kan väl bli förbannad på mer.
Men jag grejar inte att folk rackar ner på Peter Gabriel.
Han är i mitt tycke - världens i särklass bästa manliga popsångare.
Motståndarna anklagar honom för att vara "tråkig".
Ok, visst, allt som han har gjort är inte upphetsande. Men säg vem
har gjort det?
Gabriel har en änglalik röst. Hör bara på  Here comes the flood eller hans låt In your eyes i Cameron Crowes debutfilm Snackar går ju (Say anything, 1988)

Hanks oförklarliga förvandling

Såg nyss lite på Ron Howards Splash (1984) på en av filmkanalerna. Trots sina år på nacken, är den fortfarande ordentligt underhållande och påfallande charmig komedi om framgångsrike entreprenören Allen Bauer som blir förälskad i en sjöjungfru (Daryl Hannah). Filmen är också en direkt påminnelse om Tom Hanks tidiga år  i Hollywood. Hans 80-tal är allt annat än det gravallvar som präglar senare delen av 90 och hela 00-talet. 
80-talets Hanks är kaxigt, rolig, rappt, avspänt och energiskt. Och givetvis ungdomligt.

Big (1988) är kanske min Hanksfavorit från 80-talet, en obotligt söt saga regisserad av Penny Marshall, och skriven av Steven Spielbergs syster Anne (enligt http://www.imdb.com/) om en pojke, Josh som önskar att han vore vuxen. Så under en kväll på ett tivoli formulerar han sig sin önskan. Nästa morgon vaknar Josh  med minst sagt "växtvärk". Pojken har fått en vuxen mans kropp...

Vad händer med Tom Hanks efter Forest Gump (1994)? Blev han "too big" för sitt eget bästa... Ledsnade han på att behärska komedi/drama skådespeleriets alla regler?

Något händer onekligen när han börjar på allvar tro att filmer med honom själv på en öde ö eller på en flygplats, i över 2 timmar , skulle kunna trollbinda en full biosalong.

TA
         

Kevins Marion kunde ha varit blond

Ibland då man har lite tid över, eller väldigt lite och göra, kanske är bättre uttryckt, kommer tankarna. Tänk om....

I Nick Johnstones biografi om Sean Penn (2000 Omibus press) läser jag att skådespelerskan Robin Wright Penn var första valet för rollen som  Marion i Kevin Reynolds numera utskällda , men oförargliga Robin Hood, Prince of Thieves (1991) med Kevin Costner i titelrollen.
Nu blev det inte riktigt så.
Ödet vill något annat.
Blonda Wright Penn blev gravid med Sean Penn, och rollen gavs till lätt rödhåriga Elisabeth Mary Mastrantonio (som görs sig väldigt bra i Robin Hood, för övrigt).

Sean Penn och Madonna fick erbjudande att spela huvudrollen i komedin Blinde date (1986) som Blake Edwards regisserade. Men det dåvarande omskrivna paret avstod och rollerna gick till Bruce Willis och Kim Basinger. Blind date blev en smärre succé, och Penn/Madonna floppade i stället med Shanghai surprise (1986)  manuset skrivet av Beatlesgitarristen George Harrison.

1987, tänker jag i alla fall på en film. Brian De Palmas stiliga thrillerdrama, The Untouchables (De omutbara), om gangsterkungen Al Capones (Robert De Niro) framfart i 30-talets Chicago som bekämpas envist av FBI-agenten Elliot Ness (Kevin Costner) och hans specialrekryterade styrka (Sean Connery, Andy Garcia och Charles Martin Smith) Costner fick här sitt definitiva genombrott i rollen som Elliot Ness, en modig familjefader och dogmatisk beskyddare av lag och rättvisa. Han utstrålar Hollywood-stjärna ideal av den äldre skolan , och liknelserna med James Stewart är inte helt tagna ur luften. Se på hans kläder, frisyr och kroppshållning och hur han använder rösten.
  

 
Man brukar säga att man aldrig ska se bakåt på saker man gjort. Men frågan är om inte en viss Mickey Rourke ändå kan känna emellanåt ångerfullhet över vissa beslut. 1987 fick han erbjudandet att spela Elliot Ness i The Untouchables, men han avstod snabbare än vad vi kunde ana.
Istället blev det totala floppar (Johnny Handsome, Wild orchid, Harley Davidson & The Marlboro Man) och Rourke stod vid randen av sitt eget förfall...(Uncut Oktober 2003)
Tänk om han ändå hade valt The Untouchables....
Å andra sidan , då hade vi kanske inte fått sett årtiondets mest remarkabla come-back, i form av The Wrestler (2007)...



TA

Cirkeln har slutits för Ellis

1985 gjorde den amerikanska författaren Bret Easton Ellis smärre sensation med debuten Less Than Zero, en dekadant skildring från Los Angeles om unga, kaxiga överklass-snynglar som lever i sus och dus. Några år senare kom också filmen som inte riktigt gjorde boken rättvisa men som ändå är sevärd för tidsskildringen och det oerhört snygga fotot.

När nu Ellis 25 år senare återvänder till Los Angeles och karaktärerna från debutromanen så blir man ju först lite skeptisk. Uppföljare brukar ju sällan bli speciellt bra och känns ofta framkallade av nåt slags pengabehov eller för att försöka skaka liv i en karriär på väg ner. Inom bokvärlden är det väldigt sällsynt med "tvåor".
Men det finns inget beräknande eller cyniskt med Imperial Bedrooms som Ellis nya roman heter (varför den heter så kan jag ärligt inte säga...) där Ellis tar sig själv och läsaren tillbaka till bekanta marker både litterärt och miljömässigt. Clay och co från Less Than Zero har blivit medelålders och Los Angeles har förändrats mycket sen deras vilda dagar, men många av dom fortsätter nästan som om inget har hänt. Clay har blivit en framgångsrik manusförfattare men när han återvänder till änglarnas stad hamnar han snabbt i trubbel inför castingen av sitt nya filmmanus.

Bret

Men Clays destruktiva leverne samt umgänget med hans gamla vänner för honom snabbt in i en karusell av mystiska händelser kantade av våld och hot och i skuggan av den kalla och isolerande storstaden börjar långsamt men säkert en snabbt växande spiral ner mot fördärvet.

Imperial Bedrooms är en kort, tunn roman (178 sidor) men inte tunn på innehåll eller intryck och avtryck. Kanske hans mest thrilleraktiga roman och frågan är om han någonsin skapat en karaktär som är så bortom all hjälp och allt vad mänskliga känslor heter som huvudpersonen Clay.

Väldigt misantropiskt och mycket suggestivt och medryckande på ett inte helt positivt sätt. Men det går inte att sluta läsa när man väl börjat och det är ju inte dåligt betyg på en roman.
Ellis är sig lik, här mer än på länge när han sluter cirkeln med sitt 25- åriga författarskap.

Göran