Känns som att man aldrig kan få för mycket av Woody Allen. När jag ser om Fruar och äkta män från -92 strax efter att ha varit på bio och bevittnat hans senaste alster - Du kommer möta en lång mörk främling - slås jag av många saker. Hans experimentlusta, hur han kör med skakig handkamera, kanske efter att ha inspirerats av Dogma-rörelsen då hans intresse för skandinavisk - och inte minst svensk- film är vida känt.
Men också hur han gillar att stoppa in prostituerade, glädjeflickor, in sina filmer ofta i sällskap med någon äldre, dumpad herre. I Fruar och äkta män är det Sydney Pollack som träffar en lyxhora efter att ha separerat från Judy Davis och i På tal om Afrodite från -95 dejtar Allen själv en "Pretty woman" i form av Mira Sorvino som var så bra att hon roffade åt sig en Oscar vid en ålder av 29 år.
I Du kommer att möta... är det Anthony Hopkins som blir ihop med en brittisk, blond call-girl, mer än hälften så gammal och som orsakar skrämselhicka hos omgivningen, särskilt Hopkins dotter spelad av Naomi Watts (som vanligt ruggigt stabilt bra), medan hennes man, Josh Brolin, mest finner det komiskt och blir lite avundsjuk. Charmaine, som hon heter i filmen, spelas utmärkt av nya ansiktet Lucy Punch och är en av många härliga karaktärer i den 75-årige Allens typ 46:e rulle.
Helena, snart 70 bast och precis nyskild från Hopkins karaktär, känns som filmens centrum och liras fantastiskt bra av Gemma Jones. Hon går till en spåkvinna (Pauline Collins, också bra) och blir så småningom helt fast i den spirituella världen och låter sitt liv styras av spåkvinnans råd. I och runt hennes universum cirkulerar t ex en gallerist, spelad av Antonio Banderas, en mystik, vacker kvinna i författaren Brolins grannfönster som förhäxar honom och allt detta utspelas i nutida London som blivit lite av Allens nya New York.
Visst saknar man Manhattans skylines i hans senaste filmer och visst är de inte som de bästa från förr, men fortfarande kan ha röra ihop en story med händelser och dialog som påminner om fornstora dagar.
Du kommer möta... är i varje fall till formen en Allen när han är som bäst enligt mig. Ensemblefilm typ Hannah och hennes systrar med många olika karaktärer, relationer, diskussioner om allt mellan himmel och jord, om eviga teman som liv och död, åldrande, ungdom osv. Det är komiskt, det är allvarligt, det är kanske mer syrligt här än tidigare och det får väl tillskrivas regissörens ålder. Nästan lite uppgivet ibland, som om inget spelar nån roll, allt spelar roll, allt är oförutsägbart. Whatever works, som förra filmen hette, är ett tema som Allen numera verkar tillämpa på livet. Eller som han kanske alltid gjort egentligen?
Jag hade mycket kul åt Du kommer möta en lång mörk främling, den är underhållande och nådde stundtals upp till riktigt klassiska Allen- nivåer, men visst är det inte helt och hållet som the good old days, men det är ju inte heller möjligt. Allen håller fortfarande en mycket hög lägstanivå och så länge han orkar hålla på är jag bara glad och tacksam att få följa med på resan.
Finns det egentligen någon annan regissör som på ett så lättsamt, underhållande, men ändå allvarligt sätt berättar så mycket om hur det är att leva som Woody Allen. I film efter film, utan att man tröttnar?
GS.
