lördag 18 februari 2012
Any human heart
En äldre man (Jim Broadbent) städar bland anteckningar, böcker och andra tillbehör. En del saker bränner han upp. En del saker sitter han länge med. Han minns tillbaka. Han heter Logan Mountstuart. Han växte upp i 20-talets Oxford , tog sin egen väg i livet. Följde sitt hjärta och författardrömmar.Hans liv kantades av med och motgångar. Och hans far tycktes få rätt: Livet handlar bara om tur och otur....
Brittiska tv-serien Any human heart (2010), producerat för Channel 4 är det bästa som visas på svensk TV just nu. Serien som baseras på författaren William Boyds roman från 2002. Skådespeleriet, dialogen, kläderna och inte minst historien om en mans livsöde genom flera epoker i vår moderna historia (1920-1990) är mer än gediget genomfört. Favoriten Gillian Anderson (Arkiv X) och Kim Cattrall syns också i framträdande biroller.
TA
söndag 12 februari 2012
Hon var tjejen som vill dansa med Någon. Hennes kärlek var vår kärlek. I filmen Bodygouard (1992) spelade Whitney Houston popsångerskan Rachel. En diva tillika sångerska av rang som mordhotades men gång på gång beskyddades av livvakten Frank Farmer (Kevin Costner).
Framgångsrika artisten Whitney Houston hade behövt hans trygghet i verkliga livet. Hennes privatliv kantades av droger och misshandel. Hon blev 48 år. http://abcnews.go.com/Entertainment/whitney-houston-iconic-pop-star-dies-48/story?id=15565260
TA
måndag 6 februari 2012
Nytt omöjligt uppdrag!
Bäst på bio just nu, i varje fall om man längtar efter att bli underhållen och få sig en rejäl dos action, är nya Mission: Impossible. Helt klart den starkaste i serien hittills och det ser också ut att bli den mest framgångsrika av de fyra som gjorts.
För regin denna gång står Brad Bird som fram till denna rulle "bara" gjort animerade filmer som Järnjätten och Superhjältarna.
Bird har fått ihop en fantastiskt tajt, snygg och spännande actionrökare där Tompan är tillbaka i storform och svingar sig och gör stunts som får en att tappa hakan. Den mest kända och mest spektakulära scenen i filmen är när Cruise tvingas ut på utsidan av världens högsta byggnad i Dubai och klättrar uppåt från typ 130:e våningen. Snacka om svettig scen!
Filmen är för övrigt full av hisnande scener och action och man sitter som på nålar i stort sett under filmens alla 135 minuter.
Jämförelserna med Bourne och Bond- serien är oundviklig men M.I- filmerna har varit för ojämna och kommit med för långa mellanrum för att än så länge kunna ta upp kampen med de två B:na.
Däremot måste jag säga att jag hade roligare under detta uppdrag där vi hamnar inuti Kreml i Moskva, fortsätter till Dubai och tillslut hamnar i Indien än jag hade åt de två senaste Bond eller den senaste Bourne, som visserligen var mycket bra precis som de två andra innan, men underhållningsvärdet är betydligt högre i Mission: Impossible.
Cruise, som alltid ger ett proffsigt intryck och alltid ger 120%, levererar till fullo och verkar trivas nu när han är tillbaka hos filmbolaget som för ett par år sedan sparkade honom.
Med sig i filmen har han ett schysst gäng. Jeremy Renner som vi känner igen från Hurt locker och The town och som ska ta över efter Matt Damon i kommande Bourne Legacy, en ny side-kick som står för de mer humoristiska inslagen i form av Simon Pegg (Paul, Shaun of the dead, Hot fuzz, m,m) och för den kvinnliga färgringen står Paula Patton (Deja vu, Precious m,m).
Skurken då? Jo, vid det här laget vet väl alla att det är vår svenska stolthet - Micke Nyqvist som ger Cruise och hans gäng huvudvärk och får dom att springa och nästan resa jorden runt för att förhindra ett kärnvapenkrig.
Tyvärr får inte Nyqvist så mycket att jobba med, hans roll är rätt begränsad, väldigt liten dialog och han ger ett ganska så svagt intryck. Men han har i varje fall en finalfight med Tompa och den scenen är grym. Spännande och häftig, som så mycket annat i filmen.
Bättre valuta för pengarna för du inte på bio just nu. Film ska ses på stor duk. I varje fall när den serveras som Mission: Impossible - Ghost Patrol.
GS.
söndag 5 februari 2012
10 minnesvärda skägg
1) Matt Hooper (Richard Dreyfuss) i Hajen (1975)
2) Michael (Robert De Niro) i Deer hunter (1978)
3) Forrest Gump (Tom Hanks) i Forrest Gump (1994)
4) Jack Daglish (Joquin Phoniex) i Hotel Rwanda (2004)
5) Serpico (Al Pacino) i Serpico (1973)
6) Early Grace (Brad Pitt) i Kalifornia (1993)
7) Bob Barnes (George Clooney) i Syriana (2005)
8) Dr Richard Kimble (Harrison Ford) i Jagad (1993)
9) Dallas (Tom Skerritt) i Alien (1979)
10 Jesus (Willem Dafeo) i Kristi sista frestelse (1988)
BUBBLARE:
John Lotter (Peter Saarsgard) i Boys dont cry (1999)
Josey Wales (Clint Eastwood) i Mannen utanför lagen (1976)
Ned Logan (Morgan Freeman) i De skoningslösa (1992)
Borka (Per Oscarsson) i Ronja Rövardotter (1984)
lördag 4 februari 2012
I kylan
Johan Cronemans artikel Palme och tystnaden i Film och tv (nr 4 2011) är intressant.
”Snart 26 år efter mordet på sveavägen har det inte ens gjort en handfull filmer om Olof Palme” noterar Croneman (han nämner Kjell Sundvalls Sista kontraktet). Han beskriver det utbredda Palmehatet. Hatet som tydligen finns kvar på sina håll. En del verkar uppfatta Palme som historiens främsta landsförrädare. I september kommer Maud Nycander och Kristina Lindströms dokumentärfilm PALME. Den kommer bestå av unikt arktivmaterial, och intervjuer med vänner och familjemedlemmar, kritiker och vänner från hela världen enligt http://wwwMoviezine.se och http://www.ciné.se
Filmen kommer också visas som tv-sere i tre delar i SVT nästa jul.
Men vi väntar fortfarande på en spelfilm som berättar historien om ikonen Palme. Om jag förstår Croneman rätt, är det ingen slump att Palme är frånvarande i svensk film och tv. Han är nu som då ”fel i tiden”. Och kanske uppfattas han ännu mer ”fel” nu än på länge.
Idag ska man vara politiskt sätt försiktig med vad man säger. Palme var aldrig försiktig. Han kritiserade bland annat USA och Sovjetunionen. Att göra film om honom uppfattas därför som synnerligen kontroversiellt. TA tisdag 31 januari 2012
Så har det hänt igen.
Sångerskan, låtskrivaren och skivbolagsägaren Robyn har med en av sina låtar givit titel till en svensk film i dess utlandslansering. Det är Alexandra Therese Keinings film Kyss mig som har fått den utländska titeln With every heartbeat, som också en av Robyns mer välkända låtar heter. Senast en av hennes låtar blev filmtitel, var 1998. Då Lukas Moodyssons Fucking Åmål blev Show me love. TA
Williams ger oss konstruktionen Marilyn Monroe
MY WEEK WITH MARILYN
Regi: Simon Curtis
Medverkande: Michelle Williams, Judi Dench, Kenneth Branagh, Julia Ormond, Emma Watson m fl.
Speltid: 1 tim 39 min
Betyg: AT AT AT
I filmen My week with Marilyn får vi följa några veckor ifrån den omtvistade inspelningen av filmen The Prince and Showgirl, från 1956. I huvudrollerna Marilyn Monroe och Laurence Oliver. Och här är dessa stjärnor en del av regiassistenten Colin Clarks historia. Filmen bygger också på hans biografi; The prince, the showgirl and me.
Colin Clark vill desperat komma in i filmbranschen. Han flyttar till London. Han tjatar till sig jobb på ett filmbolag. Han kastas tämligen omgående in i hetluften. Som tredje regiassistent för Laurence Olivier möter han sexsymbolen Marilyn Monroe. Han lyckas göra avtryck och bevittnar en skör och bräcklig kvinna. En sexsymbol, diva och megastjärna som närsomhelst kunde generera hysteri och uppståndelse på Londons gator.
Michelle Williams är som alltid bra. Hon sjunger i filmen och har gjort en egen tolkning av legenden Monroe. Hon har avstått från att imitera från topp till tå. Hon ger oss konstruktionen av Marilyn Monroes persona. Det finns en talande scen i filmen. Marilyn springer ledigt och glatt runt med Clark i privatskolan Eton. Utanför ingången har massor samlats. Autografjägare, journalister och beundrare. Hon frågar Clark och sig själv; ska jag ge dem vad de vill ha? Ska jag ge dem Marilyn?
Och hon möter blixtrarna, ropen och hysterin med poser, fniss och slängkyssar.
Största överraskningen i My week with Marilyn är dock Kenneth Branagh som fullständigt firar triumfer i rollen som Laurence Olivier. Han verkar stortrivas att spela självuppblåst, bitter aktör som på ålderns höst söker ungdom, kärlek och bekräftelse. Han lyser i varje scen i filmen. Fullständigt magnifik. Visste inte att jag har saknat honom så mycket (Wallander-filmerna räknas inte).
Eddie Redmayne i huvudrollen som Colin Clark är dock färglös. Han är fel i rollen. Man är likgiltig inför honom och det blir knepigt att övertygas om Monroes dragning till honom. Givetvis föll hon för hans enkla bakgrund och oskuld. Men det saknas lyskraft mellan Michelle Williams och Redmayne. Det hettar aldrig till. Det gör också att filmen inte lämnar något större bestående intryck. Sedan blir det svårt också att köpa detta med goda män kring Marilyn Monroe, särskilt efter att man har läst Joyce Carol Oates Blonde.
Visst, Colin Clark kan ha varit en god ung man som såg en ängel falla. Han försökte rädda henne. Det är i alla fall hans bild, berättelse och yttersta vilja av historieskrivningen. Men kanske hade Marilyn återgivit händelseförloppet annorlunda. Han kanske var som alla andra män. Självisk och utnyttjar en hjälplös drottning i gungning. Det sägs ju att alltid vinnarna skriver historien.
My week with Marilyn är habil och kompetent och har flera lysande scener, särkilt från inspelningen och tagningarna under produktionen. Det känns som vi åskådare förflyttas i tid och rum och att vi är på plats i studion med Marilyn och alla de andra. Och det här är också en ogenerad hyllning till filmen som medium. TA
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)