Allen guidar oss i kärlekens Rom

Woody allen ryktas göra film i Stockholm. Han har senaste åren börjat beta av europeiska städer såsom London och Paris.

I hans senaste film Förälskad i Rom (2012) är vi på blixtbesök i den italienska huvudstaden. Rollistan är imponerade och en njutning i sig : Alec Baldwin, Judy Davis, Ellen Page (juno), Jesse Eisenberg (Social network), Penelope Cruz, Roberto Benigni (Livet är underbart) och Greta Gerwig.

Lika imponerade är dock inte själva filmen. Det vi ser får vi verkligen, men inte mer än så. Vackra bilder kring huvudstaden, små sidohistorier som känns mer som övergivna sketcher eller överblivna skisser. Bitvis småtrivsamt och bjuder till enstaka skratt men långt ifrån Woody Allens bättre filmer. Problemet är att ingen del i filmen riktigt höjer sig bland mängden.

Amerikansk ung turist (spelas av Alison Pill från serien In treatment) möter stilig italienare. Det är kärlek vid första ögonkastet. Hon beskriver det passande: "klyschigt, ja visst, amerikanska möter italienare och kysser vid Fontana di trevi".

Hennes föräldrar (Woody Allen och Judy Davis) kommer sedan på besök. Hennes far har svårt att njuta av pensionen, och uppmuntrar sin blivande svåger att nyttja sin sångbegåvning.  Vilket inte alla verkar uppskatta.

En som blir onekligen uppskattad är italienaren Leopoldo (Benigni). Familjefadern och kontorsråttan blir över en natt kändis. Utan att han har åstadkommit något. Plötsligt är han lätt byte för paparazzis och kan få vilken kvinna som helst på fall.

Den mest urtypiska avsnittet för Woody Allen hittar vi  i filmen om en ung arkitekt (Eisenberg) som pluggar i Rom. Han förälskar sig i flickvännens (Greta Gerwig) kompis (Ellen Page). Alec Baldwin spelar en äldre arkitekt som fungerar som skuggfigur som konfronterar deras val och begär. Han påminner om Jerry Lacys Bogarts figur i Allens klassiska En gång till Sam (1972).

Och till sist, om ett ungt italienskt nyförälskat par som väntas möta föräldrar och släkt på middag. Men ödet vill annorlunda. Paret splittras. Tjejen träffar en känd filmstjärna.  Killen uppvaktas av en call girl  Anna (Penelope Cruz) som hävdar att hon har fått betalt för att vara med honom.

Jag blir inte Förälskad i Rom. Men nog kittlar det med en resa dit. Woody Allen håller på att bli en filmmotsvarighet till reseboken Lonely planet. Medan den turistguideboken blir "livsviktigt" reklam för  restauranger/hotell i länder blir Woody Allens filmer tung PR för flera europeiska städer. Stockholm nästa? Det återstår att se. TA 
TA

SVT hyllar Sopranos-stjärnan

SVT gör det man har hoppats på. Imorgon (5/7) afton hyllar kanalen James Gandolfini med att visa två av hans filmer; Welcome to the Rileys (2010) och Cinema verite (2011). http://www.svt.se/tv-tabla/2013-07-05/ Respekt! TA

ALMODOVAR UPPE BLAND MOLNEN

KÄRA PASSAGERARE

Biopremiär 5 juli 2013

Regi: Pedro Almodovar

Medverkande: Javier Camara, Cecilia Roth, Lola Duenas med flera.

Längd: 1 timme 30 minuter

Betyg: AT AT AT

Den galne spanjoren Pedro Almodovar är tillbaka där han började. Nästan. Nya filmen Kära passagerare (Los amantos pasajeros) är helt klart en (flyg)-resa tillbaka till rötterna för regissören som nog fortfarande är mest känd för Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott.

Hela filmen utspelas i ett flygplan och efter en tidigare incident så har besättningen tagit till en ganska så drastisk åtgärd för att få en lugn resa. Dom söver alla vilket får en del oväntade konsekvenser. 

Har inte sett hans senaste filmer men dom har dragit mer åt det seriösa hållet. Med Kära passagerare har han nog gjort sin mest lättsamma komedi och för alla som blev kär i hans tidiga skruvade filmer kan denna bli ett kärt återseende.

Underhållande bagatell med kort gäst-inhopp av två skådisar som har mycket att tacka Almodovar för, nämligen Penelope Cruz och Antonio Banderas.

GS.

Återuppväckt passion för De Palma

FILM: PASSION
DVD & BLU-RAY 2013-06-19

Regi: Brian De Palma
Medverkande: Rachel McAdams, Noomi Rapace m fl.
Längd: 1 tim 37 min
Betyg: AT AT AT

Den amerikanske regissören Brian De Palmas namn var länge förknippat med benämningen "erotisk thriller". Genom åren har många nedsättande kallat honom för en andra klassens Hitchcock.
Men med ett cv bestående av filmer som Carrie, Scarface, Blow out - Vittnet måste tystas, De Omutbara, Carlito's way, I nattens mörker (Dressed to kill) & Mission: Impossible, så tycker i varje fall undertecknad att det är svårt att avfärda De Palma som någon b-films-regissör vars enda styrka är att försöka efterlikna andra, som t ex Hitchcock.

Problemet, och det tråkiga med De Palma, är att karln inte gjort något av värde sedan den första Mission: Impossible med Tom Cruise, men egentligen är det, i mina ögon, Carlito's way (1993) som är det senaste riktigt vassa som levererats av De Palma.

Tjugo år och fem filmer senare, vid 73 års ålder, återvänder han till gamla, klassiska marker med denna erotiska thriller som är en remake på en fransk rulle, Love Crime från 2010, med bland andra Kristin Scott Thomas.

Så...en erotisk thriller i händerna på mästaren på området borde väl kunna bli bra?
Faktiskt är filmen inte alls dum, den har fått en hel del stryk och visst luktar det i början lite som en kalkon, men den tar sig ganska rejält efter ett tag och även om den är ojämn så innehåller filmen bitvis inslag som vittnar om De Palmas storhetstid.

Trots att mannen är gammal och säkert går en del på rutin så märks det att han trivs med den här sortens film, han kan det här, det är hans specialitet.

Passion handlar om maktspel, intriger, hämnd och ond bråd död. Och så lite lesbiskt för att krydda till det lite extra.
McAdams bossar över över Rapace på en internationell reklamfirma och när McAdams beräknande och flirtiga chef bedrar och lurar Rapace startar tankar på hämnd i hennes hjärna...

Sista halvtimmen bränner till och ger en provkarta på det mesta och bästa från De Palmas palett och jag välkomnar saker som långa kameraåkningar och split-screens och utdragna scener utan dialog och med ett soundtrack som känns typiskt De Palma och visar sig tillhöra Pino Donaggio som samarbetet med De Palma i filmer som Body Double, Dressed to kill, Carrie & Blow out.

McAdams är kyligt bra som den kalkylerande och bitchiga bossen och svenska Noomi försöker göra det mesta av sin karaktär och ge henne lite mer djup och det funkar bra ibland, inte så bra ibland, beror nog en del på manuset som väl inte ger så mycket att bita i.

Mer passion än på länge hos De Palma och även om filmen ibland får en att tänka mer på hur bra hans tidigare filmer verkligen var än att just denna är så kanon, så blev jag ganska glatt överraskad.

GS.

Bergmanveckan 2013

Bergmanveckan fyllde 10 år nyligen. Årets festival firade med ett intressant program och med flera spännande gäster. 

Temat för i år var "Att skriva liv". En av gästerna för detta tema var den israeliska  manusförfattaren Hagai Levi. Han är mest känd för att vara upphovsman till HBOs stora succé-serie In treatment (2008).
Han berättar för publiken och moderator Sharon Jåma vid Bergmancentret (28/6) om hur han och skådespelaren Gabriel Byrne fann varandra:
- Vi började prata om Eurovisionschlagerfestivalen och sedan sade det bara klick.

  Levi är uppvuxen i en religiös (vilket enligt säkra källor är  rätt ovanligt) kibbutz i Israel. Där såg han flera av Bergmans filmer. Han upptäckte Det sjunde inseglet (1957) och fastnade för hur svensken lyckades fånga hans egna frågor och tvivel kring Guds existens.

Hagai Levi i sällskap med bland andra Jannike Åhlund. Foto: Thomas Andersson

Hagai Levi säger att terapi har hjälpt honom. Han kan numera hantera sina panikattacker bättre än förut. Men han är ingen säljare av metoden. Terapi ska man vara kritisk till. Levi menar att vi lever i en egocentrisk tid och där terapi i högsta grad bidrar till den samhällsutvecklingen. Folk vill att terapi ska göra dem till bättre människor, fortsätter han. Men terapeuten vill att de ska känna sig bättre. Detta innebär inte per automatik att man blir en bättre människa. Det finns alltså ett stort glapp mellan klienters önskan och terapeuternas avsikter, förklarar Levi.

TA: När kom du på att du skulle göra tv-serien In treatment?
Hagai Levi: Jag gick själv i terapi. Jag undrade alltid vad terapeuten tyckte om mig. Då började jag skriva om det. Jag började skriva om paret som sedan förekommer i serien.

Levi jobbar nu med en mini-serie som heter The Curst.

Harriet Andersson på Bergmanveckan 2013. Foto: Anders Olsson

Knappt två timmar senare visar Sudersands biografen Såsom i en spegel (1961) med nedskruvat ljud. Åtskilliga och entusiastiska åhörare tycks rymma varenda trästol denna eftermiddag. Legenden Harriet Andersson är på plats. I samtal med Jannike Åhlund berättar hon livfullt och målande om inspelningen av filmen Såsom i en spegel.

Jannike Åhlund: Vad fick du för instruktioner av Ingmar?
Harriet Andersson: - Jag minns inte, faktiskt. Men jag vet att jag förstod inte allt, jag tyckte det löpte ut bra i alla fall. Man behöver inte förstå allt heller. Så är det också i riktiga livet.

Bergman ringde upp henne om filmrollen. Harriet Andersson tvekade först. "Jag kan inte göra den" och syftade nog på filmens tema; schizofreni. Bergman reagerade i telefonen: "Fy fan vad är det för skitsnack?". Då förstod hon att han hade skrivit rollen särskilt för henne och att hon skulle tacka ja. 

Biografen Roy i Fårösund. Foto: Thomas Andersson

Dagen (2013-06-29) som följer väntas storbesök på 40tals-biografen Roy i Fårösund. Regissören Noah Baumbach och hans prinsessa, aktrisen Greta Gerwig är försenade. Paret är på Fårö och kollar raukar. Festivalgeneralen Åhlund ber om ursäkt. 
Dryga kvarten senare anländer paret in i biosalongen. De ber snällt om ursäkt och utlovar ett intressant samtal.

Deras senaste film Frances Ha har just premiärvisats. Det går inte att undgå publikens muntra mottagande. Applåder och applåder sjunger i öronen.

Greta Gerwig, Noah Baumbach och Jannike Åhlund. Foto: Anders Olsson

Samtalet med trion Åhlund/Baumbach/Gerwig spänner sig över flera fält. Det tänder dock till när det blir diskussion om kvinnliga filmregissörer. Greta Gerwig berättar att hon tänker härnäst regissera film. Hon vet inte riktigt varför det är så liten andel kvinnor som gör film i Hollywood. Hon försöker räkna upp kvinnliga regissörer:
- Kathryn Bigelow, Sarah Polley, Sofia Coppola, Jane Campion (but she´s from New Zeeland, som någon påpekar), Lisa Cholodenko and Sally Potter (som också är på plats bland åhörarna i publiken)....
    - Jag kommer inte ens på 10 kvinnliga regissörer som jag kan nämna. Jag verkar bli den sjunde då, säger hon och ler och möts av lätta skratt.

Greta Gerwig. Foto: Anders Olsson

Gerwig säger att kvinnornas situation inte har förbättrats. Tvärtom. De kvinnliga filmmakarna tycks minska. Hon är medveten om svårigheten att "sälja sin regidebut".
- Man ska göra någonting av ingenting. Ingen har ju bett om din film. Ingen behöver din film. Det enda du har är din egen övertygelse.

Noah Baumbach. Foto:Anders Olsson

Noah Baumbach pratar om hur skillnaderna mellan alternativ film och studiofilmerna växer. Han gillar filmer, där regissören känner något för människorna i filmen:
- Det försöker jag själv göra, säger han ödmjukt.
Han hyllar regissörer som Alexander Payne (Sideways), Paul Thomas Anderson (Magnolia) och kompisen Wes Anderson (Royal Tennenbums).
- Det är de viktigaste filmmakarna USA har just nu, säger han.

Foto: Anders Olsson

Åhlund frågar Baumbach om Bergman är fortfarande relevant idag?
- Oh ja. Söker man efter mänsklig erfarenhet, så är Han nummer Ett.

Han erkänner sedan att han fastnade inte först för Bergmans filmer. Det var Liv Ullmans glasögon.
- Jag var länge besatt av hennes glasögon, säger han förtjust.

Foto: Anders Olsson

Greta Gerwig är up and coming star. Hon har hunnit jobba med regissörer som Woody Allen (Förälskad i Rom). När hon ska jämföra Allen med Baumbach blir det eftertänkta ord.
Och en ganska kul avrundning:
- Stora skillnaden mellan dem två är att Woody har en regissörstol och det har inte Noah.
Noah :
- Men jag börjar bli gammal, jag börjar överväga på att skaffa mig en stol.

Filmen Francis är dedikerad till den nyligen bortgångne kameramannen Harris Savides (Greenberg).  Gerwig och Bambauch skrev filmens manus ihop. Flera händelser i filmen bygger på Gerwigs egna liv: 

- Jag hade flera personliga tankar som vi kunde använda i filmen. T ex att Du aldrig kan veta När Du har varit med din bästa vän för sista gången.

 Det blir några frågor kring filmkaraktären Francis ålder, 27:
- Hon är både gammal och ung på en och samma gång. Att vara 20 + någonting är mycket svårare än att vara i 30årsåldern, säger Baumbach.

TA: Skådespelarensemblen i The squid and the whale (2005) är utomordentlig. Särskilt ditt val av William Baldwin som tennistränaren. Berätta, hur kom det sig att han fick den rollen?

Foto:Thomas Andersson

Noah Baumbach:
- När jag skrev manus till filmen tänkte jag aldrig på William Baldwin. Jag ville att tennistränaren
skulle vara någon som pojken såg upp till och blev inspirerad av. Men också att han skulle se lite slemmig ut. William Baldwin tyckte jag då skulle passa bra.
TA

Gerwig också Baumbach hyllar vänskap

FRANCES HA amerikansk film i regi av Noah Baumbach.
Medverkande: Greta Gerwig, Mickey Sumner, Adam Driver, Grace Gummer m fl.
Speltid: 90 min
Betyg: AT AT AT AT
Premiär 16 augusti

Frances (Gerwig) är 27 år och lever i New York. Hon bor med bästisen Sophie. När hennes pojkvän pratar om att de ska flytta ihop då väljer Francis bästisen i stället.
Hon är närmare 30 år än 20 och väntar fortfarande på att livet ska börja.

Hennes drömmar om en balettkarriär har hon inte lämnat åt sidan. Men hur länge ska hon få vara lärling?
Bästisen Sophie sviker sedan henne. Francis står nu utan bostad. Hon får leta boende  och en egen väg för att klara - livskampen - och att växa upp....

Greta Gerwig och Noah baumbach fortsätter att jobba ihop efter Greenberg (2010). Den här gången har de utökat samarbetet. De har nämligen skrivit filmens manus ihop. Allt började med småidéer som Gerwig mejlade till Baumbach.
.

Det finns flera  likheter med Frances i filmen och Gerwig själv. På årets Bergmanvecka (biografen Roy i Fårösund, 2013-06-29) berättade hon om sina tidiga balettdrömmar. Och hon kommer även från Sacramento som Frances också gör i filmen. Gerwigs föräldrar är med i filmen - som sig själva.

Något har hänt eller är under utveckling med Noah Bambauchs filmproduktion. The squid and the whale (2005) och Margot at the wedding (2007) var smått mörka och melankoliska. Greenberg (2010)  började bryta den trenden. Nu med Frances Ha har det definitivt infunnit sig en ljusare riktning.

Filmen har fått fin kritik och har jämförts med Woody Allens Annie Hall (1977) och Manhattan (1979). Inga dåliga jämförelser. Kanske ligger just jämförelserna nära till hands med valet av svart vit färg och relationsdrama/komedi i välbekant Woody Allensk miljö: New York. Detta poängterar också Gerwig själv i samtalet med Jannike Åhlund och Noah Bambauch på biografen Roy i Fårösund.

Filmen berättas inte i tid som vi är så många gånger vana med. Det är istället hopp mellan olika platser , gator och stadsdelar i New York (och städer i USA och utanför) som filmen drivs framåt. 

Frances Ha har uppenbara förtjänster: Dialogen är oklanderligt underbar, så intelligent och så rapp. Filmens hjältinna Frances är rolig, öppen och älskvärd. Greta Gerwig gör sin finaste rolltolkning hittills. Det är en underfyndig, småkul, charmig och en begåvad komedi som berättas med lättdriven hand. Det läggs dock inte särskilt större kraft på något djupare innehåll.

Men här finns flera träffsäkra scener om tiden flera unga vuxna i New York samt  i andra länder kan känna igen sig i. Pressen att bli vuxen - på riktigt. Undvika frågor på middagar ; vad man gör och vad man ska bli. Det skämtas om bloggar, om par, om sex, om slang uttryck osv. Det finns referenser till Gremlins (1984), Saturday night live och De 400 slagen (1959).
Det är en human film och har nog mer gemensamt med tv-serien Girls än säg glittriga och chic lit-serier som Sex and the city. Problematiken handlar mer om vuxenlivet och bästa kompisen än att hitta Drömprinsen och shopping. En av anledningarna till att filmen är i svart vit är just att särskilja filmen från andra New York komedier/dramer. Att ge den lite mer allvarlig ton/svärta och det visar sig gå hem. Tveklöst.

Blir löjligt förälskad i Greta Gerwig. Hon känns så spontan, genuin, kreativ och inbjudande. Hon har star quality och kan bära upp en film nästan på egen hand. Det är något med hennes utstrålning; hon är charmig, vacker, sårbar, kaxig, smart och tuff och ger och tar och blandar med ansiktsuttrycken. Hon är väldigt levande och närvarande i sitt skådespeleri som jag gillar. Hon skulle kunna vara en yngre syster till Kate Winslet och Cloë Sevigny (Kids, Last Days of disco).

Frances är en hoppfull film , om hur en ung tjej inte ger upp, trots livets alla krav och oväntade vändningar. Det återstår att se om Frances kommer bana vägen för flera liknande filmer i framtiden; unga intelligenta kvinnoporträtt i storstadsmiljö. Frances Ha trycker också på våra romantiska knappar. Våra romantiska föreställningar om vänskapen och bästa kompisen.  Det både framgår i dialogen (någonstans i mitten av filmen) , vad som definierar en bästa kompis och i slutscenen förvandlas ord också till handling. Noah Baumbach och Greta Gerwig målar som sagt filmen och  New York i svart vita penseldrag. Men det var länge sedan vi fick en sådan här färgfull och gnistande stadshälsning som just deras. TA

Mannen av Ztål

Jag älskade verkligen Zack Snyders tolkning av serieklassikern Watchmen (2009) för hans sätt att ta sig an ett verk som ansågs vara omöjligt att föra över till vita duken. Även om filmen inte är ett mästerverk så älskar jag mycket med den, ambitionsnivån är imponerande, det episka och majestätiska finns där och den känns både mainstream och independent på ett sätt som tillfredsställde både fans av seriealbumet och fans av superhjälte-och- action-filmer.
Vilket inte är en helt lätt uppgift att klara av!

Snyder har tidigare gjort den utmärkta re-maken på George R Romero's zombie-klassiker Dawn of the dead (2004) och slog några år senare igenom med visuella blodbadet 300 (2006). Sucker punch (2011) blev något av ett bakslag för Snyder, men nu är han tillbaka i gamet med sin tolkning av den kanske mest klassiska av alla superhjältar - Superman, eller Stålmannen som han hette på min tid!

Och därav Z:at i rubriken, för den här filmen är verkligen en produkt av Zack Snyder, det är inte bara en annorlunda tolkning av legenden, den är berättad på ett sätt som nog bara Snyder, med hjälp av producenten Christopher Nolan (Batman-trilogin), kunnat göra den.

Kal-El, som ju Stålis egentligen är döpt till, säger att S:et på bröstet står för Hopp på hans hemplanet, men på vår planet vet ju alla vad det står för. Men det kan också uttalas som ett Z då Zack Snyder sätter en tydlig prägel på berättelsen, inte bara hur den berättas utan lika mycket hur den ser ut rent visuellt. Och temperament-mässigt. För då dom tidigare Superman-filmerna, i varje fall dom med Christopher Reeve från slutet av 70-talet och en bit in i 80-talet, var väldigt humoristiska så saknas det nästan helt och hållet i 2013 års version.

Amy Adams som Lois Lane. Liiite tuffare än tidigare versioner...

Här är det mörkt, tungt, pretentiöst och mycket allvarligt. Både visuellt, tematiskt och musikaliskt.
Och även om jag hade hoppats på ännu mer episkt och majestätiskt utförande så gillar jag när det väger över mot det dramatiska och ödesmättade. Mycket hellre det än att det blir för mycket humor.
Därför har jag respekt för en regissör som Snyder, en filmskapare som vågar spänna bågen så hårt att den nästan går sönder, och om den gör det så blir det i varje fall ett ambitiöst misslyckande.

Henry Cavill är helt okey som Superman och han flankeras av stora namn både från idag och igår, som Russel Crowe, Michael Shannon, Kevin Costner och Diane Lane. Och Amy Adams som Lois Lane. Adams är en bra skådis, inget snack om annat, men nja, hon är inte min bild av Lois Lane. Det kommer nog alltid vara Margot Kidder från Superman (1978).

Michael Shannon som General Zod

Snyder berättar storyn om Stålis från början...fast ändå inte... vi kastas mellan dåtid och nutid ganska mycket, men det funkar och en av filmens styrkor är att fokus ligger mer på den utsatthet som det innebär att vara en "alien" än just att han är en superhjälte som ska frälsa världen.

S som i Superman men också S som i en spektakulär action-film med engagerande handling, otroligt snyggt foto, dramatisk, passande musik och en sådär lagom pretentiös, domedags-feeling över det hela.

Stålis jord-föräldrar i skepnad av Kevin Costner och Diane Lane.

Finalen går verkligen inte av för hackor, även om jag satt och funderade över vilken otrolig förödelse slagskämparna lämnade efter sig (Ett ålderstecken kanske?).

Men... Man of Steel är mycket sevärd, oavsett om man gillar Superman eller inte. Och snäppet bättre än den i och för sig underskattade Superman returns från 2006 i regi av Bryan Singer, och kommer säkert yngla av sig åtminstone en uppföljare! Och den ser jag fram emot!

GS.















GS.