The Grand Wes

Antingen älskar man Wes Andersons filmer. Eller så hatar man dem. Eller hatar är kanske ett väl starkt ord, men många har svårt för Wes Anderson. Kanske är det att hans filmer är väldigt färggranna och skruvade och, i många ögon, väldigt distanserade. 

Hur som helst, undertecknad tillhör skaran som ofta faller pladask inför hans sätt att göra film, inför utseendet på filmerna, inför karaktärerna och dialogen och den underbara humorn som genomsyrar dem ofta dockskåps-liknande bilderna. 

Förvisso har jag inte älskat allt han gjort, en del verk som Darjeeling limited och Life Aquatic with Steve Zissou, var roliga att se, men kändes lite väl fluffiga och sökta.

Andersons förra film, Moonrise Kingdom, tyckte jag var hans kanske hittills bästa film. Magisk och finstämd. Nya filmen The Grand Budapest Hotel är nog hans mest Andersonska film någonsin. Det är som om han nått en punkt i sitt filmskapande där han, med sin sjunde film, "hittat hem" på ett sätt han inte gjort tidigare. Och det trots att han är från Texas, USA, och ändå verkar trivas som bäst i en nostalgisk östeuropeisk alpby på 30-talet. 

The Grand Budapest Hotel är mer Wes Anderson än någonsin. Men med något dem tidigare filmerna saknat. Vid sidan om all detaljorgie och allt ögongodis så finns här en tyngd och ett allvar i form av det annalkande andra världskriget som rycker allt närmare. 

Vill se om den för att vara helt säker och för att upptäcka saker man missade första gången, men dristar mig ändå till att utnämna den till Andersons bästa hittills!

GS.

Lysande stjärna

Det håller nästan på att bli en ritual. Om inte annat påminner hon mig om vilken dag det är (söndag), vad som har varit (helg) och vad som väntar (ny arbetsvecka). Liza Marklund-filmerna med Malin Crépin som Kvällspressen-journalisten Annika Bengtzon är bättre än väntat. Orädd luskar hon i det ena mordfallet efter det andra. Hon har god kontakt med polisen, åtminstone de man bör ha god kontakt med.

Engagerad är hon, i vissa fall låter hon nyckelpersoner i en mordutredning bo hemma hos sig. Hennes make Thomas (Richard Ulfsäter) är oftast övergiven helt med att klara av barnen och något slags normalt familjeliv. Annikas mamma-roll får lidande när hon när som helst skickas ut av nyhetschefen (Leif Andrée) på nästa uppdrag...
I min värld är det ofattbart att Malin Crépin ännu inte är i Hollywood. Och tur är väl det eftersom somliga svenskar i Drömfabriken hamnar för det mesta i b-filmer. Hon förtjänar ju så mycket mer. TA

Bioaktuella filmen The Selfish Giant hyllas flitigt just nu. Det är en film om två grabbar som befinner sig på det engelska samhällets botten. De letar skrot som de sedan säljer. Det är det enda sättet för dem att överleva. Skola eller utbildning är inte att tänka på.

Har inte sett filmen ännu. Tänker dock en smula på vilka som ser och hyllar filmen. Personerna och underklassen som filmen beskriver ser dessvärre inte filmen. Varför är det så? TA

Varför bor de inga svarta i Twin Peaks? TA

Inspelningen av Hajen (1977) var som många vet komplicerad och enormt tidskrävande. Här får vi en glimt av "en dag på jobbet för Spielberg". Intervjun/reportage är från 1974. TA

Funderade härom dagen vad som hände med Dirty Dancing-stjärnan Jennifer Grey. Hon som tillsammans med Patrick Swayze fick en hel värld och en hel generation att dansa igen. Något liknande hade inte inträffat sedan 70-talets dagar med filmer som Grease (1978) och Saturday night fever (1977).

Lika ledsen som jag blir av att jag inte längre äger någon Dirty Dancing tröja blir jag när jag googlar om Jennifer Grey. Hon går inte att känna igen.

Hon har tydligen gjort en näsoperation sedan ett antal år tillbaka. Bilden av henne har förändrats. Både på ett yttre och ett inre plan.

Jennifer Grey var knappast någon Bond-brud. Hon såg ut som många andra tjejer gjorde. Men ändå lyckades hon vinna den snygga killen. Hon var charmig som få, smart, söt, rolig, temperamentsfull och kunde vara tuff ( se bara i Fira med ferris från 1986 och scenerna med Charlie Sheen!). Nervösa glädjefnatt kunde hon fånga och gestalta på ett väldigt levande och okonstlat sätt (se även scener med Charlie Sheen i Fira med ferris och mängder av scener i Dirty Dancing).

I Röd Gryning från 1984 spelade Grey mot Sheen och Swayze för första gången. Här i sällskap med bland andra C Thomas Howell (Liftaren) och Lea Thompson (Tillbaka till framtiden)

Hon gav därför hopp till alla vanliga och osäkra tonårstjejer. Men vad händer när hon, förebilden, inte längre är nöjd med sig själv? Vad händer med hoppet och allt det hon stått för när hon börjar laborera med sitt utseende?

Jag vet inte huruvida det är sant. Men det sägs att Grey lär ha ångrat sin näsoperation. Det påstås också att hon klandrar operationen för ha förstört hennes Hollywoodkarriär. Efter Dirty Dancing har Grey bara varit med i mindre kända filmer och tv-produktioner (www.imdb.com). TA

Kan den nya trilogin jaga bort spöket av Jar Jar Binks?

Temperaturen stiger långsamt men säkert hos alla Star Wars-fans. Inspelningen av den första av de tre nya filmerna börjar i maj, men enligt moviezine.se så kommer regissören J.J. Abrams "tjuvstarta" med att spela in några scener på Island redan nu i april.

Det gör ju förstås att det vattnas ännu mer i munnen på alla fans, eftersom scenerna från Hoth-planeten i början på Rymdimperiet slår tillbaka, spelades in på Island.

Kan J.J. Abrams klara av att göra Star Wars-sagan rättvisa? Att han lyckades med Star Trek är ju ingen garanti...

Alla de gamla filmerna, Stjärnornas Krig, Rymdimperiet slår tillbaka & Jedins Återkomst är klassiker. Ingen av de nyare filmerna, som utspelas innan dom gamla, kan direkt räknas som epokgörande, men dom ingår och är nödvändiga i den, som det nu blir, nio filmer långa serien och frågan på allas läppar nu är ju hur dom nya filmerna kommer bli och se ut. Hajpen har nog inte varit större inför... ja antagligen inte något sedan Star Wars Det mörka hotet...

Är J.J. Abrams mannen som ska skapa en ny klassiker i sagan? Kan Abrams, som gav oss en modern tv-klassiker med Lost och som regisserat Spielberg-flirten Super 8 och frälste både trekkies och biobesökarna med Star Trek Into darkness, återupprätta det något skamfilade rykte som den senaste trilogin lyckades med. Eller snarare George Lucas lyckades med, han regisserade visserligen den allra första filmen, Star Wars (1977), men när han ställde sig bakom regi-rodret igen med Star Wars episod 1 - Det mörka hotet (1999) så var hajpen total. Men resultatet blev en besvikelse. För dom som är insatta räcker det nog med att säga tre ord. Jar Jar Binks. Den spelevink till karaktär skapade en så kompakt vägg av hat och avsky att det nästan saknar motstycke i filmhistorien.

Själv recenserade jag filmen för Sveriges televisions text-tv som då och framtill 2007 hade något som hette Filmrutan där jag och några till varje fredag recenserade nya biofilmer. Jag måste erkänna att jag var väldigt positiv till filmen, gav den högt betyg, men inte så långt efter insåg jag det som dom flesta, både fans och andra, redan hade gjort. Att Det mörka hotet inte var någon lyckad Star Wars-film. Eller egentligen så är det fel. För den, precis som de två andra som följde, gick hem hos barnen. Dom blev alla rejäla framgångar rent box-office-mässigt.

Lucas hade, med sin förkärlek till gulliga djur och sago-figurer (se bara Ewokerna i Jedins återkomst för att ta ett exempel. Eller Jar Jar Binks!), förvandlat Star Wars-mytologin, den mäktiga sagan om kampen mellan gott och ont, till rena, rama barnfilmerna med en hopplöst jobbig Anakin i huvudrollen och en lika hopplös och tramsig dialog och en estetik som mer förde tankarna till data- och tv-spel än dom gamla klassiska filmernas matine-känsla.

Men i ärlighetens namn, eller kanske mer korrekt, allvarligt talat... så är den tredje och sista filmen i den nya trilogin, Star Wars - Mörkrets hämnd (2005) inte bara den överlägset bästa av dom tre. Den är till och med så pass bra att den skulle kunna passa in bland original-filmerna. Eller nästan i varje fall... Inte minst är finalen oerhört snygg och stark och knyter ihop historien med episod nr 4, dvs Star Wars, på ett magiskt sätt.

Men tyvärr räcker ju inte det riktigt. Dom två första filmerna innehåller visserligen en del magi, det ska man inte sticka under stol med, men i stort sett är dom för svaga och hamnar verkligen i skuggan av original-trilogin.

En av många, många, många posters som finns ute på nätet, många gjorda av fans...

Man kan bara hoppas att manuset till episod nr 7 tillslut blir så pass bra att Abrams kan trolla med sitt spö (det har tydligen varit många re-writes och ännu sägs det att det inte finns ett färdigt manus) och att han omger sig med kompetent folk som kan sin Star Wars och inte försöker flirta för mycket med den yngre delen av fan-skaran.
Ryktena om att flera av karaktärerna från de gamla filmerna ska vara med, som Luke, Han Solo och Prinsessan Leia, vet jag inte om man ska glädjas åt eller ta som en varning... Men visst, dom nya filmerna ska ju utspelas en tid efter Jedins återkomst så helt off är det väl inte om dom dyker upp igen.

Jag har varit med hela vägen, sedan starten 1977 och även om jag inte känner lika mycket upphetsning nu som jag gjorde då eller ens inför de nya filmerna i slutet på 90-talet, så kommer nog febern öka hos mig med.
Om man vuxit upp med de klassiska filmerna och är en filmfantast så finns det liksom i blodet. Så är det bara. Hur gammal man än är.
Och det finns gott om tid för att få tillbaka dom där känslorna.
Premiären för Star Wars - Episod VII är satt till den 18:e december 2015.

May the force be with them.

Göran.