I slutet av 60-talet efter att Paul Newman gjort bil race filmen Winning - segraren (1969) läser han William Goldmans manus till western Butch Cassidy and sundance kid (1969). Newman älskar manusskriptet. (s.230 Paul Newman - A life, Shawn Levy, Three rivers press, New York, 2009) Han ville först spela Sundance kid, den yngre och sexigare karaktären. Goldman hade länge tänkt Jack Lemmon spela den äldre, drömmaren, taktikern och gängledaren Butch. Men han var inte längre aktuell för rollen.
Regissören George Roy Hill övertalar Newman att han passar mer för rollen som Butch. Warren Beatty hör om filmen och vill ha en av rollerna. Han försöker få Newmans roll och föreslår Marlon Brando i rollen som Sundance kid. Men ingen är intresserad av att jobba med Brando och därmed släpper man också intresset för Warren Beatty.

Sedan kommer Steve McQueen upp på tapeten. Han är stjärna och det finns en rivalitet mellan honom och Newman. Affärsmannen McQueen blir avundsjuk på den mer etablerade aktören. Han gillar Goldmans manus men hänger upp sig på Newmans högre lön. McQueen vill ha den lönen , den högsta av alla. Man försöker hålla kvar honom i projektet genom att locka med att olika annonser för filmen med lika mycket utrymme för båda namnen. Men det nappar inte McQueen på. (s.231-232)

Newmans hustru Joanne Woodwart föreslår Robert Redford, en 32-årig stilig alldaglig typ. Han har verkat i branschen i över ett decennium utan något större genombrott. Provspelat för Mandomsprovet (1967) och tackat nej till Vem är rädd för Virginia Woolf? (1966)

Redford och Newman möts över en lunch och de pratar mestadels om bilsport , ingen av dem är särskilt intresserad av att tala om film. De har flera saker gemensamt. De föraktar den tillrättalagda Hollywoodindustrin och där ofta konsten får offras. De båda gillar skidsport.

Under repetitionerna märks deras olika skådespelarstilar. "Redford blir aldrig intellektuell", minns regissören George Roy Hill. "Newman kan prata till döds om en scen", fortsätter han. (s.232-233)
De spelar in flera scener i  Mexico, där dricker de, spelar pingis och har det roligt tillsammans.

I Los Angeles imponerar Newman på alla i filmteamet när han gör cykel trick i den romantiska scenen mellan honom och Katharine Ross. Scenen fanns inte med från början utan tillkommer i sista sekunden av Hill för att få till ett romantisk triangel drama mellan karaktärerna (s.234).

Filmen blir inte bara en kassasuccé , den får även inte mindre än sju Oscars-nominieringar:  och vinner fyra: Bästa manus, Bästa sång, Bästa ledmotiv, och Bästa foto (s.236). TA

Robin Williams

Vi på Allvarligt talat-redaktionen är alldeles förtvivlade över skådespelaren Robin Williams plötsliga bortgång. Den briljante komikern och skådisen blev bara 63 år gammal. Ikväll (12/8) kom också det väntade beskedet, att Williams tog sitt eget liv. Varför är väl inte helt klart, men att han mått dåligt en längre tid och varit tyngd av alkohol-och drogmissbruk under större delen av sitt yrkesverksamma liv är inte en hemlighet.

Ok, många av filmerna han gjorde var inte av högsta kvalite och många var väldigt sentimentala och tillrättalagda, men ingen kan ju ta ifrån honom hans birolls-Oscar för Will Hunting (1995) eller hans one-man-show i filmen Good morning, Vietnam (1987). Inte heller hans insats i Terry Gilliams The Fisher King (1991) eller Döda poeters sällskap som antagligen blev hans största filmsuccé efter Mrs Doubtfire där han klädde ut sig till kvinna.  Andra favoriter hos oss är En ryss i New York (1984) och thrillern One hour photo (2002).
Jag minns också med värme familjefilmer som Jumanji (1995), Hook (1991) och båda En natt på museet (-06 & -09, en tredje film kommer till julen där han repriserar sin roll som George Washington). Hans röstinsats i Disneys Aladdin (1992) som gav honom en Golden Globe höjdes till skyarna och visade verkligen prov på hur en film förlorar på att dubbas.

Men frågan är om han ändå inte mest kommer minnas som utomjordingen Mork i tv-succén Mork & Mindy som sändes åren 78-82 och blev en gigantisk framgång över hela världen, inte minst i Sverige.

Personligen tyckte jag Williams var allra bäst som ståupp-komiker och har skrattat mig fördärvad många gånger åt hans vilda och ohämmade scennärvaro. Hans framträdanden hos talk-show legenden David Letterman hade redan innan hans död blivit små klassiker och anses utgöra de absoluta höjdpunkterna i den enorma parad av uppträdanden som passerat genom det tv-programmet.

Robin Williams hos Letterman för en 6 år sedan.

"När han gick i spinn var han i kontakt med högre väsen" Citatet kommer från Robert Gustafsson när han fick beskedet om Williams död. Och det tycker jag verkligen stämmer. Leta upp något klipp från Letterman med Williams och bara njut! Och försök hålla dig för skratt...

Nano, nano, Robin Williams!
Världen har just blivit lite gråare.
Vi kommer aldrig glömma dig.

GS.

Ett skruvat och hoppfullt Hotellbesök

Regissören Lisa Langseth (Till det som är vackert) hamnade i depression ( #2 2013 s.18 Swedish Film  a magazine from the swedish film institute, text av Kerstin Gezelius). Ur det mörka, det jobbiga och det krisartade kom filmidén som sedermera ledde till filmen Hotell (2013). I filmen ser vi hur inredningsarkitekten Erika (Alicia Vikander) drabbas av ett trauma. Hon föder en förlossningsskadad son. Hennes man (Simon J Berger) kämpar med vardagen att få ihop det vanliga rutinerna och med att besöka bebisen på sjukhuset. Erika är handfallen. Fastbunden i sorg. Hon har tappat fotfästet.

I en terapigrupp möter hon andra liksom henne delar sorg och erfarenheter av trauma. De börjar utforska och fråga varandra: hur skulle det vara om man kunde ta semester ifrån sig själv?  Tänk om man bara kunde få vara på hotell och inte ha några referenser till varken miljön eller till den man är? Hur skulle det vara? Erika och kamraterna tar in på hotell och börjar en alternativ rehab terapigrupp...

Det ser så enkelt och självklart ut. I berättartekniken, och huruvida skådespelarna är symbios med sina karaktärer och berättelsen. Det är en modig film, en film som tar fram och fördjupar sig i den personliga krisen och när allt kommer omkring; vad är det som gör livet värt att leva? Vad är det att vara lycklig? Om jag kunde vara någon annan, vem skulle jag välja att vara då?
Det är som sagt en modig film, för den lägger sig inte ner slätstruken inför publiken och säger: älska mig! Det är inte en film med billiga poänger. Det är en film likt en roman som kräver något av åskådaren och lovar den ingen underskattning. Men ger du Hotell din uppmärksamhet, ditt fokus så får du tusenfaldigt tillbaka. Det är ett gripande, tragikomiskt, skruvat och hoppfullt originellt hotellbesök. De trasiga människorna utvecklar sig , blir mer tappra och starka. De verkar ha hittat sig själva. Men när deras vägar kolliderar med VERKLIGHETEN slutar det i krossat glas , blod, svordomar och kyla...

Skådespelarensemblen är i klass med våra danska grannar. Mira Eklund (blev också guldbaggenominerad för insatsen) glänser verkligen i sin biroll. TA

Von Trier överraskar igen!

Beläste Seligman (Stellan Skarsgård) hittar en kvinna, Joe, (C Gainsbourg) utslagen på gatan nära hemmet. Hon är misshandlad och behöver sjukvård. Men hon vill inte ha någon läkare. Ingen polis. Bara En kopp te, tack. Seligman tar med henne hem och där får hon te och vård. Här kan Historien börjar berättas.

Joes livshistoria är indelad i flera kapitel. Det omfattar ett liv med sexuellt missbruk (självutnämnd nymfoman) och massor av dramatik. Det är fascinerande och en unik historia och i dansken Von triers händer, blir inget lättläst eller förutsägbart. Ända fram till mållinjen (utan att avslöja något) är Nymfomaniac en film med överraskningar och oväntade vändningar.

”Mitt enda fel var att jag önskade mer av solen än någon annan” säger Joe när hon berättar om de val hon gjort och fått leva med konsekvenserna.

Historien i sig lämnar knappast någon oberörd, frågor om religion, politisk korrekthet, rasism, livet, människan och framförallt sexualitet. Kan vi leva utan sexualitet? Vad är sexualitet? etc.,

Lars von trier överraskar mig ännu en gång. Han har gjort en av årets starkaste filmer, han kan som få andra verkligen berätta en historia med olika kulörer och i flera lager och filter. Får krypa till korset, avfärdade verkligen den här filmen i vintras. Trodde då att dansken gått bort sig helt och att filmen var hans ”porrprojekt”. Men jag kunde inte haft mer fel.

Visst förekommer det mycket sex och kontroversiella scener, men det är en riktig historia som berättas och det är en film man säkerligen kommer kunna se om. Jag förtjusas av alla sidohistorier som briserar i genom filmen. Skickligt läggs pusselbitar ihop till ett porträtt av Joe.

Ungdomsåren då Joe (Stacy Martin) gör revolt och undersöker och provar sig fram sexuellt. Hon startar en grupp som vill mot-kämpa den förljugna KÄRLEKEN i samhället. Hon blir sviken när hon ser omgivningen inte leva som de lär ("Hemligheten i sex är kärlek").

Det Stormiga förhållandet med Jerome (Shia Labeouf). Kärlek och hat går sida vid sida. En "sanning" Von trier även lanserade i Anti-christ. Sex som flykt från sorg och misär var också något vi såg i den filmen som även här belyses då Joe förlorar sin pappa (Christian Slater). Hennes liv stannar upp när orgasmerna försvinner och hon inte längre känner någonting. Tomheten leder till allt mer destruktiva och farliga sexuella utmaningarna, det slutar hos en sadistisk herre, K (spelad Jamie Bell mest känd för Billy Elliot)....

Hennes samtal med Seligman där han får göra utvikningar och tala om Öst och Västkyrkan, fiskekonsten, Bach är halva behållningen. Det är också så snyggt hur man berättar från en sak till någon annan. Joe kan fråga om någonting hon ser i rummet med Seligman. Han förklarar och Joe kan associerar till ett annat avsnitt i hennes liv , tack vare tavlan hon sett eller tårtbiten som serverats....

Det är poetiskt, vackert, eländigt, rått och det radas upp elände efter elände. Men en film som Nymfomaniac står aldrig stilla. Människan är en hycklande varelse. Och i träden ser vi det sköna. I Joe har Lars von trier ett språkrör och ett kvinnligt alter-ego.

Rollistan är högst intressant:  Connie Nielsen spelar hennes kalla och patiens-spelande  mamma. Uma Thurman hinner göra avtryck i en liten biroll som bedragen hustru, Willem Dafeo är cynisk och smart utpressare, Udo Kier (spelar kypare), Jean Michel Barr och Shanti Rooney (spelar tolk) ses också i filmen.
 Har du inte sett Nymfomanic , så har du en stor filmupplevelse som väntar på dig. Stor filmupplevelse. 

TA 

I Shawn Levy ambitiösa, noggranna, detaljstyrda och hyllade biografi om Paul Newman - A life (Three river press, 2009) tänder det till ordentligt i 18:e kapitlet. Det är 70-tal. Newmans motivation för filmskådespeleriet har börjat minska. Han är mer inne på racing och motorsport. Han väljer att filma när det inte är motorsäsong.

Hans enda son Scott blir familjens svarta får. Olycklig bär han faderns arv tungt över axlarna. Redan under skolåren möts han av problem. Han dricker och är inne på droger. Men vid vuxen ålder blir han intresserad av fallskärmshopp. Fadern får förhoppningar om att hjälpa sonen och få in honom i branschen som stuntman.

Scott vägrar ta emot hjälp och pengar från sin far. Han vill klara sig själv.

Newmans kompis Robert Redford fixar ett stuntjobb till honom. Det slutar i en liten film-roll. I samband med detta utbryter en smärre skandal. Scott super och på fyllan har han sönder en buss. Det blir skriverier och sonen döms och blir betalningsskyldig.
Paul Newman gör nu något radikalt.

Han tar en filmroll (1974 års Skyskrapan brinner) enbart för pengarna, och då i syfte för att klara det ekonomiska gebiten med sonen.

Under filminspelningen får Steve McQueen göra några scener med Scott Newman som har en liten roll som brandman. McQueen hade ett märkligt förhållande med Paul Newman sedan tidigare. McQueen sades ha hoppat av Butch cassidy and sundance kid på grund av rivalitet med Newman i fråga om löneanspråk och vem som skulle stå först i för och eftertexterna.

Inför Skyskrapan brinner hade McQueen sett till att han skulle tjäna mer pengar än Newman och att de skulle ha lika mycket dialog. Men att han skulle få hjälpa rivalens son, hade han aldrig skänkt en tanke på....TA

Hittade ett gäng DVD-filmer i en trappuppgång i en port söder om Stockholm. "Varsågod och ta" läste jag på en lapp som låg överst på filmtraven. Vad hittade jag då? Mest skräp och action-filmer. Men så ser jag den ligga och glänsa med sitt lite silver glättiga fodral. TRANSFORMERS (2007). Hinner inte tänka , inte ens fundera. Filmen har fått sig ett nytt hem...

Ni vet, ibland har man ju bestämda uppfattningar om saker och ting. Men inte riktigt fog för ställningstagandena. Ibland dömer man fort bort filmer. Måste erkänna att Transformers hör nog till den olyckliga skaran. Minns väldigt vagt de animerade , tecknade filmerna på 80-talet. Men det är vagt som sagt, vilket gör att jag minns inte karaktärerna och inte ens namnen på maskinerna. Det gör väl knappast någonting.

I Michael Bays film börjar historien extremt i hetluften. Amerikanska soldater kommer undan med nöd och näppe , i Mellanöstern, närmare bestämt vid Qatar. De har attackerats av maskiner (tänker faktiskt lite på Bays magplask Pearl Harbour). Få överlever attacken. Försvarsministern (Jon Voigth) får informationen tidigt men kan knappast ana vad som väntar nationen...

Det småskaligare, det mer fredliga, mänskliga och det ungdomligare inslagen är betydligt roligare och mer medryckande än explosionerna. Prat-före Studenten Sam (Shia Labeouf) verkar intresserad av sin släkthistoria. På skol- lektionen försöker han sälja sina förfäders kvarlevor för att tjäna ihop till ett bilköp.  Detta är inte i lärarens smak. Skolans snyggaste tjej (Megan Fox) följer dock hans redovisning med stora ögon. Sams far köper honom hans första bil. En gammal begagnad gul skrothög med fartränder. Tror vi....

Visst skulle jag kunna skriva att jag är för gammal för en film som Transformers.Visst skulle jag kunna fortsätta med att skriva att jag fattar inte allt i filmen. Visst skulle jag också kunna skriva att jag tycker det är töntigt, med en maskin som utbrister I AM MEGATRON!.Och ett nästan övertydligt och repeterande budskap i filmen rakt igenom: OFFRAR DU INGET, VINNER DU INTE...
Men jag väljer att inte ägna större fokus på det.

Transformers är minst sagt spektakulär. Det är ett lekfullt actionäventyr med humor, distans och högt tempo som det vilar något bekant med. High school miljön, 80-talsmusiken (The Cars hit Drive), Labeoufs och Foxs samspel har charm, laddning och hjärta. Det går heller inte bortse ifrån de hisnande effekterna och kraften i filmen. Mindre och utmärkta biroller från favoriten John Turturro och Bill Nunn. Michael Bay har åstadkommit Pojkäventyrs-matinén för 2000-talet. Pearl harbour är förlåten (2001). TA  

Alice (Meg Ryan) har utåt sett allt av lyckliga ting. Hon har en trivsam make Michael (Andy Garcia) och två fina döttrar. Jobb och attraktiv bostad i San Fransisco. Men någonstans gnisslar det. Någonstans krackelerar fasaden. Hon kommer hem sent från jobbet. Barnen glöms bort. Den pilotjobbande maken som får genast strunta i flygningar och bege sig hemåt.
En natt går hon upp ifrån sängen. Hon öppnar klädskåpen, och hämtar där flera flaskor sprit. Hon går ut och stänger tyst ytterdörren efter sig. Vill ju inte väcka familjen. Blicken mot soporna. Hon lägger hastigt ner Vodkan i korgen. Lägger locket på. Men bara sekunder efteråt tar hon upp en av flaskorna, korkar upp och häller sig alkoholen...


Det är nu 20 år sedan mexikanske Luis Mandokis (Laddat möte, Ett kärleksbrev) film When a man loves a woman (1994) kom på svenska biograferna. Filmen gjorde väl ingen större succé, och kritikerna var inte direkt överentusiastiska. När jag ser den 20 år senare, gråter jag något kopiöst. Helt knäckt.

Meg Ryans söta småbarnsmamma super och super. Ingen vet varför. Inte ens hon själv.
Det finns några stunder som är akut drabbande, inte minst när familjen börjar splittras. Och maken Andy Garcia fäller tårar och vi förstår att han är maktlös. Barnen i filmen är oerhört levande och känns väldigt lite regisserade. Kanske gillade inte kritikerna se Meg Ryan i en ovanlig roll, i  en krävande dramaroll (men hon gjorde ju faktiskt flera olika roller/filmer före När harry mötte Sally (1989) ). Och kanske gillade de inte se att hon faktiskt övertygar med - Besked.

Det sägs att Ryan valde rollen medvetet för att hon vill inte fastna i ett fack som "käck och söt aktris i gulliga komedier". Hon försökte även göra om det 2003 i Jane Campions erotiska thriller In the cut.

Vi noterar också att Philip Seymour Hoffman syns i en mindre biroll, som Alice kompis från rehab-centret. Enligt imdb.com sägs filmen bygga på anteckningar från Orson Welles. Tom Hanks och Debra Winger var tänkta från början att spela huvudrollerna. TA