Ser om Bryan Singers X-men (2000). Det är 14 år sedan jag såg den senast. Kan inte säga att jag minns särskilt mycket från filmen. Men jag vet att jag gillade den när den kom. Var imponerad av filmens budskap, kopplingar mellan serietidningsvärlden och riktiga historiens skeende, till nazismen och McCarthys jakt på kommunister. Och jag minns hur jag verkligen omfamnade kärlekshistorien mellan Wolverine (Hugh Jackman) och Rouge (Anna Paquin). Men varje tid har sin tår och sitt leende.

Nu när jag ser om X-men rinner historien/filmen av mig på nolltid. Hugh Jackman är en ny Mel Gibson. Det blir som ett mantra som far igenom huvudet på mig under visningen. Om han nu är en ny Mel Gibson, vad är hans motsvarighet till Dödligt Vapen?
X-men var en av de tidiga superhjältefilmerna och lade grund till dagens stora genreframgångar. Och därav filmens snabba åldrande. Säg mig , vad hände med Halle Berry? TA

När ser jag  ryske Timur Bekmanbetovs (Daywatch och Nattens väktare) första amerikanskproducerade film Wanted (2008) känner mig jag genast väldigt gammal. Och jag undrar, har jag tappat barnasinnet helt? Kan jag inte längre se actionfilmer? Har jag  blivit alldeles för dyster och seriös och fast i Bergmans tungsinne? Är jag i otakt med samtiden? Kan jag inte bara ta det för vad det är?

Det är ju upprörande när man som undertecknad är en produkt av actionfilmer. När man är uppvuxen på filmjölk och ja, actionfilmer (Die Hard, Dödligt Vapen, Robocop, Indiana Jones, James Bond) och inte längre fattar "dagens mode".

Inledningen till Wanted är dock underhållande och lovar gott, det är ju lätt och sympatisera med kontorsslaven Wesley Gibson (James McAvoy) och hans liv blir ju till en förvuxen pojkfantasi. Han får revansch på sin bitchiga chef, vänsterprasslande flickvän och svikare till kompis. Och inte bara det.

Han får mängder av skjutvapen och Drömkvinnan: Foxs (Angeline Jolies) uppmärksamhet.
Det visar sig nämligen att Gibson är son till en beryktad yrkesmördare. Och ni vet ju hur det brukar vara...det sociala arvet....Han blir involverad i ett nätverk Brödraskapet och tränas upp till "legosoldat"/yrkesmördare....

Men efter drygt en timme börjar det gnissla rejält. Eller kanske ännu tidigare. Har väldigt svårt för scenerna då folk skjuts i huvudet, och det ska vara slow motion och man ska få följa kulan och den ska delas och det är som  att läsa en Hamilton bok. Våld i detalj. Det ska tydligen vara underhållande. Spektakulär, utdragen tvspels-action. Finner det bara äckligt och direkt obegåvat.

Saknar John Woos estetik och lekfullhet och tyngd. Han är ju en actionmästare. Wanted är högst opersonlig, saknar originalitet, spänning och underhållningsvärde. Lite hjärta och charm förekommer, mestadels i den stjärnglans Angelina Jolie sprider och inte minst från McAvoys sida. Morgan Freeman gör ytterligare en roll i sömnen....

Bli inte direkt klok på Wesley Gibsons "upprättelse". Hans tidigare liv skildras som meninglöst , men när han blir kvitt med sin egentliga identitet, kvittrar fåglarna igen. Och vi ser ett leende röra sig vid läpparna. Gibson har mord i blodet och expertkunskaper på området, han har nu bytt upp sig. Följ instinkten! Och han skjuter perfekt men det ser ut som han skjuter på måfå. På rekordsnabb tid utvecklas till den superproffsiga torpeden. Men fortfarande är Gibson en ganska grådaskig karaktär...ointressant till och med...törs jag skriva....

Upplösningen känns osannolik och fantasilös och sätter krokben på hela filmens poäng. Ögonblicken då jag känner att jag har slösat bort tid på film är sällsynta i mitt liv. Hade dock önskat att jag inte sett Wanted. Även om jag har svårt att få nog av fröken Jolie. TA

Försöker se lite på fåniga komedin Friends with Benefits (2011) med Justin Timberlake och Mila Kunis. Men jag får sluta. Det går inte mer. Det blir outhärdligt och se paret ha sex och de ska vara smarta, roliga och "bjuda på sig själv".
Filmen har gemensamt med hopplösa No strings attached (2011), pojke och flicka vill vara sängkamrater men ingenting mer. Inga känslor. Inga förpliktelser. Men är detta möjligt?
"Bögskräcken" och skämten lever kvar och när man ser en film som denna, kan man bara konstatera att mycket har inte förändrats sedan 80-talet. Tyvärr. U-n-d-v-i-k! TA

Två killar kliver på tunnelbanan. De är kanske i 25årsåldern. Keps, slitna jeans, luvtröja och tofs. När de har funnit sin plats och tåget börjat rulla igen, berättar den ena att han sett Transformers 4.
Eller var det 3:an?
Nåväl, Michael Bay är en riktigt dålig regissör, fortsätter han.
Och varför måste alltid Optimus Prime dö i varje film?
Tänk om Christopher Nolan gjorde Transformers istället. Då skulle det ju kunna bli hur bra som helst, menar kepskillen. TA

En kvinna springer skräckslagen över romantisk hisnande fält. Samtidigt förbereder sig flera cowboys att bege sig med häst på jakt efter den skyldige. Två män flyr för sina liv. Med flämtande ljud och svetten lackar hittar de ett gömställe nära en bäck.

Gary Sinise (Forrest gump) mustiga filmatisering av Steinbecks klassiska roman (1937), Möss och människor (1992) börjar smärre dramatiskt. Det är Den Stora Depressionen och handlingen utspelar sig i Kalifornien. Sinise spelar George som tar hand om den efterblivne Lennie (John Malkovich). De får tillfälliga jobb på gårdar och jobbar med havreskörden. Ett tungt och krävande arbete. Lennie har styrkan, men knappast intelligensen. George blir som hans storebror och beskyddare...

Lennie älskar och höra George berätta samma historia kväll efter kväll. Det är historien om ett bättre liv, om en egen gård de driver tillsammans och framförallt att Lennie får sköta om kaniner. Han förtjusas av de små liven och dras till det mjuka. Han tycker om dem och klappar och smeker. Men han vet inte när han går för långt... Kaninerna klämmer han ofta ihjäl... På den nya gården och arbetsplatsen blir Lennie och George bekanta med Candy (Ray Walston).

Sherilyn Fenn

Han är äldre, nedsatt fysiskt och väldigt hundkär. Candy varnar männen för den hårdföre ranchägaren Curly (Casey Siemaszko) som är före detta boxare. Hans uttråkade och attraktiva hustru (Sherilyn Fenn som spelade Audrey i Twin peaks, gud vad jag saknar henne!) söker kontakt med George och Lennie. George vill att Lennie håller sig borta ifrån henne.

Sinise berättar med god hand och har bra känsla för miljön. Han har valt att fokusera synnerligen på ett av budskapen i Steinbecks klassiker; skillnaden mellan djur och människor hårfin. Man behandlar den ena utan värde och hur den enskilde sjuke inte kan avgöra skillnad på dem eller ens se värdet med dem.  När går humanismen förlorad? När måste humanismen få vika? Vad väljer vi? Dödsstraff eller inlåsning? Varför står George ut med att hjälpa Lennie, år ut och in?

Steinbecks mästerliga roman har fått ett ovanligt väl värdigt filmliv. Författaren själv hade nog varit stolt. TA

Hamnar i ett gammalt SVT sänt inslag (från Stina om.. sändes 7 januari 1999, finns på oppetarkiv.se,) där Stina Dabrowski följer Stellan Skarsgård "vardag" i Hollywood. Han filmar just då Deep blue sea (1999). Han säger att det är som en gammal "pojkdröm" att få göra action. Explosioner, hajar och annat. Regissören Renny Harlin (Die Hard 2) syns också till. Han är bombsäker på att filmen kommer bli en hit. Eftersom det var länge sedan någon gjorde en bra haj-film, menar han.


Skarsgård bär blodig tröja och Dabrowski kommenterar hur bedrövlig han ser ut. Dem talar om inspelningens farliga miljö. Men Skarsgård försäkrar henne om att det har läget under kontroll. Men visst mycket kan gå fel. Som t ex de tekniska maskinellt kontrollerade hajarna kan attackera filmteamet...och så ler han...


Inslaget verkar sträcka sig under en längre tid. Dabrowski möter honom i Paris. De åker bil och de delar vin och mat på en restaurang. Skarsgård berättar om hur han kämpar att göra sina karaktärer rättvisa. Han vill inte framstå som "pretentiös", men han säger att han vill vara "naken med karaktären"..."känna frihet"...


Dabrowski verkar komma nära sitt intervjuobjekt, Skarsgård. Han berättar om hur han är dålig på att hantera ensamhet. I hans jobb ägnar han många stunder i flygplan och på ödsliga hotellrum. Där går han bara runt eller läser böcker. Och han ringer hem till hustrun åtskilliga gånger.

Inspelningen av A Passion of Mind (2000) med Demi Moore är avstängd för allmänheten. Dabrowski är ju journalist, men får heller inte tillgång till att vistas under inspelningen. Hon frågar Skarsgård och han berättar att det är krav ifrån en av hans motspelerskor i filmen, nämligen Demi Moore. "Hon har ett helvete just nu" , fortsätter han och beskriver hur hon jagas varje dag av en rad paparazzis.

Det är så frestande att säga ditten och datten om Skarsgård. Vad har han för status i Drömfabriken egentligen? Och bortom svensk press , hur stor är han? Vad har han för lokal förankring? Är han folklig? När blir han deltagare i Stjärnor på Slottet? Hur haltande eller träffande är jämförelsen med hans söner och bröderna Baldwin?

Den demokratiska terroristen (1992)

Det kanske låter osannolikt. Men jag hade ju en period då jag faktiskt ägnade tid åt Coq Rouge-filmerna. Och frågar du mig så är Stellan Skarsgård mitt första val som Hamilton. Han har ju också gjort flera mycket goda samarbeten med Lars von Trier, inte minst; Dogville (2003), Breaking the Waves (1996) och nu senast Nymfomanic. TA

Iranske regissören Asghar Farhadis belönade Det förflutna (2013) är ett snårigt och extraordinärt drama med flera överraskningar och vändningar.  Ett av Frankrikes stjärnskott på senare år, The Artist-stjärnan Bérénice Bejo (blev prisbelönad i Cannes för insatsen) spelar Marie. Nyförälskad, Parisbo, flerbarnsmor, apotekare och som ligger i en förslitande skilsmässa med sin iranske man, Amhad (Ali Mosaffa) . Under loppet av drygt en vecka stannar han i Paris och bor med Marie och hennes nya mans (Tahar Rahim) och familj. Via ena styvdottern (Pauline Burlet) upptäcker han en mörk hemlighet som präglar familjens tillvaro....
Det förflutna har det som får en att sitta klistrad i nära 2 timmar. En fascinerande berättelse om man ska vara mer konkret. TA