Perfekt berättad film

THE TRIBE ukrainsk film i regi av Miroslav Slaboshpitsky.
Medverkande: Grigoriy Fesenko, Yana Novikova, Rosa Babity m fl.
Speltid: 130 min
Betyg: AT AT AT AT AT

Ukrainska filmen The Tribe är onekligen originell och nyskapande. Det är nämligen en spelfilm helt utan dialog och text. Filmens karaktärer kommunicerar på teckenspråk.
Det är för mig i alla fall en ny kultur i film-sammanhang. The Tribe berättar stramt, ocensurerat, pardon-löst om dövstumma gangsters på en internatskola i Ukraina. En ny elev kämpar för att passa in i skolans skoningslösa hierarki. Han lyckas ta sig in i dem kriminella kretsarna.

Han är bra på slagsmål. När en av hejdukarna dör i en olycka får han avancera uppåt i hierarkin. Han blir hallick. Tillvaron kompliceras när han blir förälskad i en av dem prostituerade flickorna.
Vad hörs från en människa som inte talar med rösten? Smärtan hörs. Alltid.

I långfilmsdebuterande Miroslav Slaboshpitskys värld ser vi ett samtida Ukraina där unga människor liknar djur. De är alldeles längst ner på botten. Utan hopp och utan drömmar. Allt har sitt pris. Allt kostar. Inget får du gratis. Det enda som räknas är pengar, affärer, cigaretter och sprit. Det är en verklighet kantad av rån, stölder, koppleri, inbrott och misshandel.

Italien ses som en exotisk plats på jorden.  En av bossarna visar bilder från sin semester. Han har med sig presenter till de allra viktigaste i "familjen". Han bjuder på parmaskinka och diverse ostar. Och brännvin förstås...

Regissören Slaboshptisky fascinerades redan som liten pojke för dövstumma. Han blev så imponerad av deras kommunikation.  Sedan 2010 har han filat på manus till The Tribe. säger han i en intervju för film-poden: Fred radio http://uk.fred.fm/miroslav-slaboshpitsky-the-tribe/.

Över 300 icke professionella skådespelare provspelade för rollerna i The Tribe. Regissören berättar att hitta rätt personer för rollerna var produktionens stora utmaning. I Ukraina är det inte så enkelt att gå till filmbolaget och kräva att man ska ha olika dövstumma personer i olika åldrar som kan agera. Filmteamet fick leta lämpliga kandidater kors och tvärs över hela Ukraina. Letandet pågick i 6 månader. Sedan när man väl hitta rätt personer inleddes en längre och intensiv period av repetitioner av scener. Detta säger han i en intervju till indiewire ( http://www.indiewire.com/article/meet-the-2014-afi-filmmakers-8-the-tribe-director-auditioned-over-300-deaf-people-for-his-award-winning-drama-20141111)

Von Triers Dogville (2003), Larry Clarkes Ken Park (2002) och Bully (2001) och Christian Mungios 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (2007) är några av hans stora inspirationskällor. Det märks också bitvis i filmen The Tribe. Hyperrealism och ibland känns eländet som om det aldrig tycks upphöra. Inget kan vi blunda för, inget kan räddas, hjältar och hjältinnor förekommer inte och några enkla lösningar kan vi bara drömma om.

Filmen har likheter med organiserad kriminalitet/gangster-genren. Men på detta nästan stum-films-manér (en del kritiker vill jämföra The Tribe med stumfilmer just) får genren en annan nerv och intensitet. Bildberättandet blir mer relevant och inte minst skådespelarnas insatser. Om The Artist var 2011 års stora snackis, där stumfilmen fick ett kärt återseende, så är The Tribe detta års stora överraskning. Hur mycket dialog behöver vi i en film för begripa handlingen? Ingen alls visar det. The Tribe är som andra hävdat; en universal historia, perfekt skriven och berättad.

Filmen är dock ingenting för den finkänslige. Flera scener är direkt mardröms-liknande, överjävligt  brutala och plågsamma att bevittna. Slutfinalen är chockerande och får mig och tappa andan. Om du bara ska se en film i år, så bör du se The Tribe. TA

HEAVEN ADORES YOU amerikansk dokumentär i regi av Nickolas Rossi
Medverkande: Jon Brion, Rossie Harris, Kevin Moyer, Mark Flanagan m fl.
Speltid: 104 min
Betyg: AT AT AT

Titeln smakar så bra i munnen. Heaven adores you. Den är också passande för denna finstämda och välgjorda dokumentär om sångaren/låtskrivaren Elliot Smith. Under 90-talet blev han ett namn och fick en hängiven skara fans världen över. En del jämförde honom med Nick Drake. 2003 tog han sitt liv, 33 år gammal.  Hans arv går idag vidare inte minst i Bright Eyes musik.

Filmen berättar om hur han föds i Texas, vantrivs med hemförhållande och flyttar i tidiga ungdomsår till Portland. Under skolåren möter han likasinnade. Unga, konstnärliga och punk-intresserade män.

Han bildar flera bandkonstellationer, en del blir omtalade (Heatmiser) och ses skapa "det nya soundet i Portland" under tidiga 90-talet. Rockstaden vibrerar då av liv. Smith ledsnar dock på den musik han ägnar sig åt i banden. Han satsar på solokarriär och byter helt musikalisk inriktning. Punken försvinner och akustiska gitarrer plockas fram. I Portland blir han snabbt en Ikon.

Filmen berättar efter konventionell dokumentär mall: intervjuer med vänner, inflytelserika bekanta och personer runt om honom, producenter, managers, flickvänner, syskon, journalister osv. Deras beskrivningar/anekdoter (bland annat bakgrunden till skivomslaget till Figure 8 deklareras!) får bli pusselbitar som formar Den stora bilden av artisten.

Bilder/fotografier på honom, klipp från tv-framträdande, konserter och intervju får komplettera porträtten av honom. En radiointervju har betydelse för hela filmen och löper som en röd tråd. Historien återkommer nästan ständigt till en tidig intervju Smith gjorde med lokala stationen i Portland.

Elliot Smith presenteras som en sympatisk , ödmjuk, genuint musikintresserad och begåvad individ. Han älskade att skriva musik och spela in den, berättar en kamrat och nära kollega. Turnéerna och press gjorde han enbart som ett nödvändigt ont. Han ville helst bara ägna tid åt sitt skapande.


Gus Van Sants film Good will hunting (1997) förändrar allt för honom. Hans låt i filmen Miss Misery blir oscars-nominerad. I helvit kostym uppträder han på galan. En bisarr men samtidigt kick-eggande upplevelse, minns artisten själv från den kvällen. Det stora genombrottet skänker honom glädje och självförtroende. Men lyckan varar kort. Hans flickvän lämnar honom. Vännerna försvinner. Livet i Portland börjar bli outhärdligt. Sångaren flyttar därför till Brooklyn i New York.

 Tillsammans med bland annat kompositören Jon Brion skapar han återigen storverk. Men Smiths spöken jagar honom ända in i själen. Flaskan förekomma ofta som hans sällskap. Och han börjar bli alltmer elak inte minst mot sin egen manager...
En film givetvis för fansen i första hand. TA

Storartad dokumentär om livet med en regissör

MY LIFE DIRECTED BY NICOLAS WINDING REFN
dansk dokumentär av Liv Corfixen.
Medverkande: Nicolas Winding Refn, Liv Corfixen, Ryan Gosling, Kristin Scott Thomas m fl.
Speltid: 60 min
Betyg: AT AT AT AT AT

Pusher-regissören Nicolas Winding Refn kallas för "Jang" av sina barn och hustrun Liv Corfixen. Hon har dokumenterat familjens liv och makens prestationsångest under den sex månaders långa inspelningen av filmen Only god forgives (2013). Vi får se dansken bo i Bankok på hotellets 42:e våning. Han räds över barnens säkerhet, när han hör att äldsta dottern gärna klättra över terrassens räcke. Oron stiger när han upptäcker att stängsel saknas. - Men du ville ju bo högst upp, säger hans fru och filmaren Liv. Tystnad följer.
  - Utsikten är ju så fin, säger han bara.

Regissören bakom den internationella succén Drive (2011) befinner sig i en svacka , när "uppföljaren" Only God forgives skall spelas in i Thailand. Han poängterar gång på gång, att han vill inte göra en "Drive 2". Det här är något annat. Inte alls lika kommersiellt som föregångaren. Han tvivlar och hamnar i depression under inspelningen. Han lider av prestationsångest. Känner av trycket, folks förväntningar på honom och filmen. Men han säger återigen, i försvarsställning, han vill inte skapa en ny Drive, eller en likadan film som Drive. Han frågar sin fru om vad hon tycker. Hon förhåller sig diplomatisk, vill inte få honom mera upprörd.

För det vi ser i dokumentären är en regissör som famlar i mörkret, sjunker i sina egna demoner och tvivel. Han tappar sin övertygelse. Medger också att han inte längre vet vad filmen ens vill säga eller handlar om. Inför inspelningsteamet håller han "masken". Han försöker hålla entusiasmen uppe, för som han säger, delar han med sig av sin rädsla och tvivel, då sprider sig den till dem andra i teamet.
Han måste utstråla tro på projektet, även om han innersta inne står i valet och kvalet.

Det är en väldigt uppriktig, vågad, närgången, utlämnande och komplex dokumentär om en familj och en känd filmskapare. Vi får verkligen komma in i tvivlet, i depressionen och osäkerheten kring "Den Store Konstnären". Detta är onekligen en unik bakom kulisserna skildring. Osminkat och naket, som man sällan ens får läsa om i biografier om filmskapare. I denna film får får vi känna av frustrationen, besvikelsen hos hans hustru,Liv, som själv får offra sin egen karriär och ta hand om barnen. 

Det är inte helt enkelt att leva med en man som Nicolas Winding Refn. Ibland ser han hjälplös ut som en liten pojke. Ibland är han bara förlorad i nedstämdhet, svår att ens samtala med. Hon filmar honom under inspelningen av Only god forgives. Och han vägrar tala med henne. Något har gått fel. Men han vill inte berätta vad som har hänt och vad han känner. Liv frågar honom: Är det något mellan dig och Ryan? Men han bara går iväg.

Ett ögonblick verkar han också koka av raseri och vrede. Det är när filmen är färdig och familjen har återvänt till den ljusa och trivsamma lägenheten i Köpenhamn. Barnen leker. Mamma Liv filmar, pappa "Jang". Han ryter till aggressivt:  Kan du inte förstå?, Filmen blev inte som jag ville!!!
Och nu är den färdig. Och jag kan inte ändra på något. Vi har kastat bort 6 månader av våra liv".

Han ber henne om kärlek. Och hon svarar: - Jag ger dig kärlek. Men jag då? Du vill ju helst att jag bara ska vara någon form av hemmafru. Jag behöver också kärlek. Kan jag också få lite av den någon gång?

Ibland tar han kommandot och agerar. Han visar ledarskap och bilden av en duktig regissör bekräftas. Som t ex när skottlossnings-scener i filmen inte blir som han tänkt sig. Han samlar ihop "den innersta kretsen" och ger nya direktiv. Han frågar samtidigt om det finns kvar några av dem fönstren som behövs till scenen då skotten avlossas.

För visst, film kostar ju. Han och Ryan Gosling fixar också "snabba cash". I Bangkok pumpar de in 200 000 danska kronor, lite oklart vad som ligger bakom det stora beloppet. Men det ser ut och vara något form av reklamuppdrag. Regissören är märkbart nervös om pengafrakten. Han är för medveten om rånrisken. Men han kan andas ut när en av producenterna hjälper honom. Och han känner lättnad, nu har dem pengar igen till projektet. Ekonomiska medel till special effekter och flera stunts.

Han ser ofta ut mot den storyboard över filmens samtliga scener som pryder ena hotellväggen. Han vill likna filminspelningsarbetet med ett schackspel. Var blir hans nästa drag? Har han tråkat ut publiken? Fattar åskådaren vad han vill säga med scenen? etc.


Filmen börjar med tarotkort. Regissören hör med "en spåman" (chilenske regissören Alejandro Jodorowsky) om att tyda korten. Spåmannen ser att dansken tänker alldeles för mycket på framgång. Det hotar hans konst och kreativa sida. Han behöver hjälp från sin kvinna.
Liv Corfixen frågar sig, vad behöver hon göra för att hjälpa sin man? Och vad innebär det för henne själv och hennes drömmar?
Det sammanfattar pricksäkert om vad dokumentären My life directed by nicolas winding refn vill berätta. Filmen avrundas med en kärleksförklaring från regissörens maka, Liv Corfixen. "Du är svår att leva med, men jag älskar dig i alla fall", säger hon och kysser honom ömt.

Dessförinnan ser vi en regissör som går med ett leende. Han har tagit emot beröm i Cannes och filmen blev en av festivalens tävlingsfilmer. En lättnad lägger sig över hans och Livs axlar. Han gör en intervju med brittiska filmtidningen Empire: "den här filmen är bättre än Drive", säger han avslappnat. Och han får frågan om han känt av höga förväntningar och tryck under inspelningen. "Javisst", säger han. Och han försöker inte dölja sin prestationsångest.

Till sist, scenen där Winding Refn försöker prata med Gosling om likheterna mellan sex och våld är riktig kul. Gosling driver med honom och ger väldigt fundersamma blickar mot Corfixens kamera. Du som inte sett My life directed by nicolas winding refn, har något STORARTAT som väntar på dig! STORT Tack Liv Corfixen för din fantastiska film! TA  

Dolans film hittar till ditt hjärta

MOMMY kanadensisk film i regi av Xavier Dolan
Medverkande: Anne Dorval, Antoine Olivier Pilon och Suzanne Clément m fl.
Speltid: 139 min
Betyg AT AT AT AT AT

I Xavier Dolans femte och Cannes-belönade film Mommy ser vi hur en glamorös arbetarklass änka, Diane (suverän spelad av Anne Dorval) kämpar med sin tonårs-son Steve. Han lider av ADHD, aggressivt och impulsivt beteende. I början på filmen släpps han ut ifrån institution. Diane försöker med hem-undervisning. Men Steves beteende förvärras och vardagen håller på och krackelerar samman. Diane får dock hjälp av den nyckfulla grannfrun, Kyla....

Mommy sägs bli Kanadas Oscars-bidrag och man blir inte förvånad. Eller jo, det blir man. Hur sjutton kan supertalangen Dolan,endast 25 år, fortsätta göra så helgjutna filmer? Eller helgjutet är nog fel ord. Hans filmer är ju så visuellt vackra, han tycks leka fram sina historier med både öra och öga. Här finns liksom i hans tidigare filmer, fantastisk musik (Lana del rey, Celine dion, Oasis m m.) och scener så kraftfulla , som om de kunde flytta berg. Det är en bedrift att kunna göra en sådan politisk film så estetisk tilltalande. Det är en film som hittar till ditt hjärta, det är en film som får dig att beröras och skaka på huvudet men också förundras och tänka efter. Och det är en film som du om ett år fortfarande kommer prata om och vilja se om. TA

NIGHTCRAWLER amerikansk film i regi av Dan Gilroy
medverkande: Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Bill Paxton och Riz Ahmed.
Speltid: 117 min
Betyg: AT AT AT

En-störningen Louis Bloom (Gyllenhaal) hittar sitt kall. Han filmar brottsplatser, mordoffer och brutala saker och säljer bildmaterialet till TV-nyheterna. Till skillnad mot proffsen går han alltid en bit längre. I hans material finns det alltid mer blod och lite otäckare bilder. Han viker sig inte.
Bloom får en fot in på en av de större nyhetskanalerna. Kanalen har de lägsta siffror av tv-tittare och är behov av ett lyft. Nyhetschefen Nina (Russo) är först motvillig till Blooms samarbete. Men ändrar sig. Och plötsligt är inte längre journalistikens etik längre vatten värd. I den cyniske mediecikusen färger sociopaten Bloom allt för väl in.

I Sidney Lumets Newroom (1974) planterades "tv-journalistikens död och utveckling". I den filmen valde Faye Dunaway tv-chef och visa klipp och material av extrema terrorgrupper utför dåd. Här existerade ingen reflektion eller ens etiska förhållningssätt kring materialet.

I Nightcrawler är det Rene Russos tv-chef som gläds åt makabra och eländiga bilder på mordoffren. Mycket blod säljer ungefär. I båda filmerna ser vi två tv-nyhetskanaler på dekis, tittarsiffrorna sjunker, och vad är de redaktionerna beredda att göra för att vända trenden?  Det krävs oväntad "hjälp" utifrån....

Regissör Gilroy förbereder scen mellan Gyllenhaal och Riz ahmed.

Regissören Dan Gilroy regidebuterar med den här filmen, han har en bakgrund som manusförfattare, har bland skrivit Freejack (1991). Nightcrawler präglas av snygga bilscener i den förföriska Los Angeles natten. Kan tänka mig att filmen kan bli en kultklassiker. Gyllenhaal firar triumfer och har flera fenomenala scener och repliker.  Det här är hans stora stund , lik Robert De Niros Travis i Taxidriver (1976). Louis Bloom kör bara på. Han ska ha det han vill ha. Han tänker inte gå ner sig eller bara ge med sig. Han struntar i andra människor. Han följer och håller sig till sin plan. Han saknar det man brukar säga ; moralisk kompass.

Storyn är på ett sätt originell. Jakten efter nyheter och vi följer kameramän och en galenpanna köra extremt fort längs hela Los Angeles, nattetid. Efterfrågan på bildinformation är hög och tillgången desto svårare. Louis Bloom följer allt genom polisradio och tar sig fram via GPS och kartläsare som han anställer. Men filmen blir aldrig riktigt spännande, tyvärr. Man väntar sig överraskningar, men väntan är förgäves. Man väntar sig misstag från Louis Bloom , men han håller sig flytande. Filmen saknar finess, intelligens och fantasi. Även om Gyllenhaal briljererar, frågar jag mig: Har vi inte sett tillräckligt med galningar på stor vit duk? Finns det plats för några fler? TA

Herregud vad bra det här är!

FOXCATCHER amerikansk film i regi av Bennett Miller
Medverkande: Steve Carell, Canning Tatum, Mark Ruffalo,
Sienna Miller, Vanessa Redgrave m fl.
Speltid: 133 min
Betyg:  AT AT AT AT AT

Bennett Millers Moneyball (2011) var djupt imponerande och tog liksom Oliver Stones Any given sunday (1999) sportfilmen på allvar och blåste nytt liv i en ganska trött genre.

Om Moneyball handlade om baseboll och om en irrationell sportchef handlar Foxcatcher om brottning och en mystisk coach, John DuPont spelad av Steve Carell.

Det är 80-tal, och bröderna Schultz är amerikansk brottnings stora OS-namn. Storebrodern Dave (Ruffalo) är ikon och börjar trappa ner sin egen karriär för tränarsysslan. Han coachar sin lillebror, Mark (Tatum). Lillebrodern spås en lysande framtid. Detta är John Du Pont snabbt att påpeka. Han tillhör en rikemans-släkt sedan decennier och hyser respekt för amerikansk historia och ser sig vara en sann patriot och brottningsentusiast.

Han vill så gärna se USA segra igen, och han vill se brottningsnationen lysa igen. Titlar och medaljer skall erövras och regna över nationen ånyo. Du Pont investerar mycket pengar i sporten och äger en större träningsanläggning nära sin herrgård. Han driver också brottningsföreningen Foxcatcher. Allt förändras för bröderna Schultz när Mark bestämmer sig att ingå i John Du Ponts brottningslag....

Miller lyckades med Moneyball och få den okunnige och ointresserade av baseboll bli "omvänd". Nu gör han det igen. Brottning har aldrig väckt några större känslor hos mig,men med Foxcatcher blir det ändring på det. Sportscenerna är intensiva, pulserande och känns på riktigt. Rörelserna, snacket, kroppsspråket och stämningen, allt känns på riktigt. Och när John Du pont håller samling inför lagtruppen och brottarna sitter nedanför honom , kan jag nästan känna doften av svett, känna nästan materialet av träningsmattan i plast.

Det är så mycket som jag förtjusas över när jag ser en film som Foxcatcher. Det är själva tonen, det vemodiga, det mörka och det omedelbara. Foxcatcher är, herregud så bra - som du önskade att film skulle kunna vara. Vi ser två starka historier i en. Dels historien om två bröder som kommer får svåra förhållanden. Storebrodern har varit den starke och den som stöttat under all åren sin lillebror. Dave är stark, trygg, småbarnsförälder lugn och respekterad ledare och brottare. Beundrad och omtyckt och en förebild för många yngre idrottare.

När jag ser Mark Ruffalo i rollen som Dave Schultz blir jag trollförd. Han är magisk, han är mäktig i sitt typiska 80-tals skägg och han är lika älskvärd som Dennis Quiads Cap rooney i Any given sunday eller säg Anthony Edwards Goose i Top gun. Du gillar honom från första scen till den sista. Han är den klara stjärnan, lagkaptenen, som du drömmer om och ha i ditt lag.
Om du inte heter John Du Pont förstås. Steve Carell är nästan oigenkännlig här, i sin första drama-roll i karriären. Hyllad för insatsen, förstås, men Ruffalo stjäl showen för honom.

Canning Tatum (Dear John) spelar inbundne Mark Schultz. Han är som klippt och skuren för rollen. Hans utseende gynnar trovärdigt karaktären. Ensamvarg, svårt med att hantera och visa känslor. I hans raseri, i hans frustration , slår han sönder hotellrummet , tröstäter och när storebrodern kommer in är han bara tyst. Han är förvirrad, svag mentalt och söker vägledning och en fadersgestalt. DuPont manipulerar honom och för honom är han ett enkelt byte och offer kanske man kan säga.

När jag ser Foxccatcher tänker jag också på senare års debatter inom friidrotten om tränar som begått övergrepp på sina elever och utnyttjat dem. Även om vi inte exakt ser detta här, så finns det ändå smärre paralleller. Vuxna som saknar förnuft och lurar, manipulerar svaga ungdomar för egen vinning.

Den andra historien i filmen omfattar oberäknelige John Du Pont. Han har också sysslat med brottning en gång i tiden. Han har en märklig relation till sin moder (Vanessa Regrave). Hon ogillar sporten och kallar den "vulgär". Du pont klär sig i historiska kläder i en scen , då bär han nästan Napoleon liknande jacka, och som jag ser det är det en man som lider av stora komplex. Han vill så gärna få sin revansch. Upprättelse. Bli älskad, berömd, beundrad, framgångsrik och respekterad. Han vill att omvärlden ska se honom som den han faktiskt är - stor visionär ledare.

Han gör med ett filmteam en dokumentär om sig själv och Foxcatcher. I sin herrgård sitter han framför tv:n och låter filmen rulla om sig själv i all oändlighet. Han tittar inte ut genom fönstren. Han frågor sin betjänt om det snöar ute...

Filmen bygger tydligen på verkliga händelser. Det finns ett obehag i filmen, en laddning, en dynamik som får oss i publiken att aldrig tappa taget. Det berättas elegant, balanserat smart och kärnfullt. I den här berättelsen finns flera bottnar. Bara titeln lämnar en viss eftertanke, och har nog mer än en enda betydelse.

Med hjälp av en låt, en ny frisyr, nyhetssändningar eller en olympisk match förflyttas handlingen i tiden. Det är verkligen befriande att se en film som berättar om en svunnen tid utan att överdriva och desperat jaga epokens klichéer. Nästa års Oscarsjury borde ha en lätt uppgift när de ska kora "Bästa Film". TA

Inspirerad Pacino i ojämnt komedidrama

THE HUMBLING amerikansk film i regi av Barry Levinson
Medverkande: Al Pacino, Greta Gerwig, Charles Grodin, Kyra Sedgewick, Dianne West
och Dan Hedaya.
Speltid: 110 min
Betyg: AT AT AT

Filmen bygger på Philip Roths roman med samma namn från 2009. Skådespelaren Simon Axler (Pacino) hamnar i svår livskris. Han glömmer bort sina repliker och hans talang för teater tycks vara som bortblåst. Han irrar omkring före pjäsen, i tankarna och i fantasin. Han har svårt att fokusera. Och han plågas av vad som är verklighet och vad är ren fantasi?
Hans psykolog/terapeut skickar honom på ett rehabiliteringscenter. Efter några veckor får han återvända hem. Ensam, förtvivlad och reflekterade över livets gång. Varför fick han aldrig någon egen familj? Varför fann han aldrig någon hustru?  Han tänker på Hemnigway och han sneglar på geväret som lutar mot väggen i hallen.

Funderar över tomheten , och oförmågan att kunna leva och förstå världen utanför teaterscenen. Hur ska kunna han förstå den världen?, En värld han lämnade redan som 9 åring....

Al Pacino gör sin mest inspirerade rolltolkning på länge. Han verkar stortrivas och vem vet hur mycket han känner igen sig i den åldrande f d filmstjärnan Simon Axler? Det är också väldigt roligt och se Greta Gerwig igen. Hon spelar Axlers unga flickvän, Pegeen. Deras förhållande väcker med säkerhet viss bestörtning på sina håll. Han är 66 år , konstnärssjäl, hon är 30 år yngre, lärare i teater och drama och flata. Det kan ses som "gubbigt". Även hur han köper kläder till henne och gör henne till "kvinna" och mer "feminin". Inledningen av deras vänskap och kärlek är dock trivsam och jag gillar hur de dricker vin, pratar och bygger tågbana.


Sex-skämten kan jag verkligen vara utan. Dem är av de den sämre sorten och drar ner betyget. Den småskruvade filmen är också alldeles för lång och ojämn. Man blir mätt på skildringen av den åldrande aktören Axler och hans gnabb med Pegeen, hennes tidigare desperata flickvänner, cyniska agent, och mordfixerade terapikamrat. Kombinationen av lättare mysig komedi och tyngre skruvat drama a´la Philip Roth med livsreflektion visar sig svårförenligt. Det är dock modigt och djärvt av regissören Barry Levinson (Fiket, Rainman, Good morning Vietnam). Men ingen fullträff. Han kan lägga till ytterligare en habil film i sitt cv. TA