Sandahls filmdebut lovar gott för framtiden

SVENSKJÄVEL svensk norsk film i regi och manus av Ronnie Sandahl.
Medverkande: Bianca Kronlöf, Henrik Rafaelsen, Mona Kristansen,
Adam Lundgren m fl.
Speltid: 97 min
Betyg: AT AT AT

Ronnie Sandahl gjorde intryck med sin romandebut Vi som aldrig sa hora (2007). Han fångade något som ingen annan vill diskutera just då i Sverige, om manlighet och ung sådan. Boken kritiserades på flera olika håll, och vi som inte sa dåligt, kändes lätträknade.

Än idag minns man den romanen och hur den påverkade mig och fick mig dels och känna igen mig och men också öppna ögonen och öronen. Med tiden kommer Sandahls bok få ett bättre och högre anseende än när den kom.

Det gäller annat med hans filmdebut, Svensk-jävel. Den är hyllad unisont åtminstone här hemma i Sverige. Och det är ju en imponerande regi och filmdebut, onekligen är det så. Vi får följa 25-åriga svenskan Dino (Bianca Kronlöf, suverän!), som letar jobb i ett dyrt Oslo. Hon får sedan jobb som barnflicka hos en livstrött restaurangägare, Steffen (Rafaelsen). Hans hustru är i Afrika och jobbar. Han är själv hemma med parets två små barn. Han har slutat raka sig. Saker och ting kompliceras en aning när han inleder en romans med Dino....

Är inte helt säker vad Ronnie Sandahl vill säga med historien, men någonstans bottnar väl det i Norge och Sveriges relation med varandra och hur vi ser på varandra och vår egen självbild. Men också vad som har hänt senaste åren. Norge blir rikare. Sverige tappar. Och svenska ungdomar tvingas ta skitjobben i Norge och får leva som trälar, men lite lön och mycket slit.....


Flera scener är verkligen tunga och imponerande. Högklassigt skådespeleri och det överraskar verkligen med tanke på Sandahl filmovana. Dialogen är vass och det mesta känns ju ganska självklart. Man spelar mycket på känsla och stämningar. Och det vurms för landsbygden och västra regionen där vår författare härstammar ifrån. En av karaktärerna i filmen saknar inte själva orten, men pizzan och kebab med "Pommes på"....

Den här typen av socialrealism påminner en del om Andrea Arnold eller varför inte Ken Loach. Det är en smäll på käften och åtskilliga sparkar mot smalbenet. Det är filmer som känns och som inte bara passerar en helt oberört. Men samtidigt kan jag känna: har vi inte sett det här förut? Och kanske till och med lite bättre, t ex Andrea Arnolds Fish tank?
 Saknar det heta brännstoffet i en film som Svenskjävel, på vissa ställen hettar det till och då är det riktigt , riktigt bra, i klass med Ruben Östlund Turism... höjdpunkten inträffar i filmen vid en middagsscen mellan Dino och hennes älskare och hans vänner. De inleder en konversation om Sverige och Norge....fantastisk dialog, ur-skickligt skådespeleri.... APPLÅDER APPLÅDER OCH APPLÅDER!!!!

Tycker dock att Sandahl eller filmen gör sig lite väl enkelt för sig, själva slutfinalen blir ett smärre antiklimax. En av huvudkaraktärernas berättelser , en av Steffens döttrar släpps helt och det är som om hennes demoner och självmordsförsök aldrig ens existerat. Det är lite slappt, lite synd att man släpper den tråden helt. Men samtidigt har jag förståelse för filmens begränsade format och det handlar väl om vad för typ av VÄRLDSSYN man vill ge och stå för. Hoppets väg eller eländets allé.... Sandahl väljer det första, givetvis.
Hoppas det inte dröjer allt för länge till nästa film, signerad Ronnie Sandahl. TA

Noah+Stiller+Watts=sant!

Noah Bambauchs While we´re Young (mer osäkert om hans Mistress America får svensk biodistribution) ser i alla fall ut och få biopremiär (29 maj uppger imdb.com). Regissören samarbetar igen med Ben Stiller, något de också gjorde framgångsrikt i Greenberg (2010).
Stiller spelar Bambauchs alter-ego, en 40 + filmregissör som lever i New York med jämnårig flickvän (Naomi Watts). De börjar umgås med ett 25-årigt  hipster par (Adam Driver och Amanda Seyfried) och börjar reflektera över livet, karriären och vara vuxen.
 Känns mer Woody Allen än Bergman, om man ska tro trailern. While we´re Young lär förgylla maj-månad och ypperlig inledning på årets bio-försommar....TA

När Bigelow gjorde actionfilm Större än Livet

Det är fredag den 10:e april 2015. Point break (1991) visas på Cinemateket på filmhuset , ute på gärdet i Stockholm. Det är fest av flera anledningar. Till och börja med så är det ett kul och oväntat val. Det är en finsk kopia med ganska kornig bild och och åren har gått, det märks på den repiga bilden. Men vad gör det?

Point break på stor vit duk är en mäktig filmupplevelse. Surfing-scenerna där dem stora vågorna sveper över en Johnny Utah eller Bodhi är Majestätiska!!!

Före filmvisningen presenteras Point break av författaren Sara Bergmark Elfgren (Cirkeln). Hon berättar inför en halvfull stor salong om hur filmens regissör Kathryn Bigelow (född 1951) beslutar sig för och göra film efter ett samtal med Andy Warhol.

Hon motiverar sitt beslut med att börja göra film "för att filmkonsten är mindre elitistisk än konst", efter år i konstvärlden.
Elfgren resonerar också öppet, behöver vi lyfta fram kvinnliga regissörer. Har det liksom inte hänt något?
Tyvärr, verkar det inte bättre. Och ja, vi behöver faktiskt och fortfarande uppmärksamma kvinnor i en alltför mansdominerad filmbransch. Bigelow är en av få som också gör actionfilmer. Och som hon gör det.

Elfgren säger att genren är ofta underskattad och förkastad. När allt kommer omkring, vill vi i publiken bli underhållna, och ingen gör det jobbet bättre än en "actionrökare". Point break beskriver hon som en actionfilm med "melankoli" och som vrider och vänder på könsrollerna. Och jag håller helt med i den beskrivningen.

Och det är väl också ytterligare ett kvitto på filmens storhet. Du ser eller hittar nya saker i den för varje visning. Tyler (Lori Petty) som är Bodhi (Patrick Swayze) ex är ju en slags "pojkflicka", hon plåstrar inte bara om den skadade FBI-agenten Utah (Keanu Reeves). Hon lär honom och surfa och får honom och lämna den där spända blicken och stela ansiktet. "Du ser ut och vara lycklig" säger hon. Vågorna svallar bakom dem och mörkret har lagt sig , och de sitter på varsin bräda och han ser hur hennes hår längs armarna reser på sig.

Och Tyler räddar ju honom från och drunkna, det är ju också på det viset dem träffas.
Point break är ju på det sättet ingen konventionell actionfilm. Vem är god? Vem är ond? Vad är rätt och fel? Hjälte? Hjältinna? Offer? Vinnare? Förlorare? Här finns minst sagt en del gråzoner....

På många sätt "hejar" man ju på Bodhi och grabbarna som hänger på andra sidan lagen och söker kickar och "the ultimate ride". De vill ju visa och framhävda "människosjälen" och vara en reaktion, ett motstånd mot SYSTEMET....

FBI framstår som taskiga och militäriska och man undrar lite vad som driver dels Utah och Pappas (Gary Busey) och inställa sig under en såna idiotiska chefer som i filmen.....

Elfgren väljer och inte prata alltför mycket om film , utan önskar oss en trevlig visning, och "ta in den här filmen och Keanu är som han är!" och hon ler. Jag ler inombords, känner verkligen igen mig i hennes berättelse dels om hur hon fick vänta och se 15 års filmer, tills hon hade åldern inne. När Point break släpptes var hon 11 år. Det skulle dock dröja tills hon blev 27 , som hon såg den första gången. Jag känner igen det där och växa upp i ett hem där ens föräldrar följer åldersgränserna.
Men när hon väl fick se Point break för första gången , så såg hon den på VHS. Hennes pojkvän hade filmen på VHS, men bandet räckte inte och slutet fick hon aldrig se. Och undertecknad saknar även slutet på sin VHS-kopia....

det sista jag får se är när Utah och Bodhi förenas i Australien, Torquey beach, ororligt väder med regn och storm.  Det är slagsmål och en arrest väntar runt hörnet. Men Bodhi ber om Utahs förståelse.  Han vill så gärna få rida längs med vågen. "Jag har ju väntat på det här ögonblicket hela livet" , säger han och vädjar om Utahs friar honom....

I Point break finns en förträfflig jakt-scen mellan Utah och Bodhi, och Utah faller illa och skadar ännu en gång knäet. Han siktar bestämt mot sin överman , men väljer att avlossa skotten i luften. Där någonstans visar Bigelow genialiskt filmens stora problematik: FBI-agenten, infiltratören Utah har blivit väl mycket kompis med dem han jagar.... vad finns hans lojalitet? Själ? Hjärta? Vem är han? Vem borde han vara? Vem vill han vara?

Bodhi berättar för Utah om elementär hundpsykologi och vill på något sätt hänföra den på världen och människan: "skrämsel och aggressivt beteende skapar underlydnad och folk som lyder dig, tvivel och tveksamhet får ofta din skräck och rädslor att besannas"....Det är en utmärkt scen, och vittnar om att Point break inte är någon vanlig standardmässig actionfilm....här finns tanke och intelligens och känsla...

Hade glömt bort att giganten och Mickey Rourkes kompis Tom Sizemore (True romance, Heat m.m) syns i en liten biroll som besviken under-cover snut.

Nu vill man ju veta mer om hur Kathryn Bigelow ser på filmen idag och kanske vad minns hon från en riskfylld inspelning av Point break. Minns jag inte helt fel skadade sig Patrick Swayze....grämer mig över hur jag kunde slänga mina gamla OKEJ-tidningar (tidningen följde då dåvarande superstjärnan Patrick Swayze, ganska konstant, och besökte bland annat inspelningen) från 1991...
TA      

Sebbe Silverberg (Martin Wallström) är en självupptagen, bortskämd, oansvarig Stureplansbrat. Han glider runt med för många klädkassar. I klädaffären sitter han mest av tiden. På kvällarna hänger han med polarna på klubbar och inte sällan vaknar han upp i sin egen säng med ännu en blondin. Hans liv handlar mest om yta och status. Det mest genuina som finns i hans liv är musiken. Han skriver egna låtar och sjunger. Och han är på randen till och lyckas. Han är på väg och få ett skivkontrakt. Men när han ska fira med polarna en kväll, råkar han ut för en olycka....

Det är egentligen ganska märkligt att inte flera filmmakare har hakat på Johan Kling (Darling) och nu Lisa James Larsson med denna begåvade dramakomedi Ego (2013) och skildra "Stureplanskulturen" och "brat-kulturen". I denna saga som faktiskt inte går i klichéer fällorna så lätt och håller nästan till mållinjen möts ju "Söder-bönan" Mia (Mylaine Hedreul) och "braten" (Wallström) , och "ljuv musik" uppstår, rent bokstavligen. Hon blir ju hans personliga assistent och de båda förenas kring det kreativa och skapa musik.
Här finns charm, en uppriktighet och det är både lite småkul och små underhållande. Dialogen är ovanligt bra och här finns tungviktare som Peter Andersson i birollerna. Men det är Wallström och Hedreul som övertygar och gör film minnesvärd. Det finns likheter med andra filmer (Don Jon  t ex): med vad Ego fångar som allra mest är : unga människors föreställningar om Ideal partnern och Kärlek och låser sig fast i en begränsad och omöjlig fantasi. TA

Oj vad jag längtar!
Känns som en evighet tills fredag (10 april).
Cinema-teket visar nämligen då - förmodligen - 90-talets bästa actionfilm,
Kathryn Bigelows Point Break (1991).

http://www.sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/?date=2015-04-10&title=Point+Break,+Kathryn+Bigelow

Grattis Stockholm!
TA

Los Angeles polisen Vincent Hannah (Al Pacino) äts upp av sitt jobb. Att sätta dit bankrånaren Neil McCauley (Robert De Niro). Han i sin tur ser hur hans rånarkamrater har sina fruar och familjer. En dag möter han vackra Edy  (Amy  Brenneman) och inleder en stormig kärleksromans.....

Detta går emot hans principer och gyllene regler: "fäst dig aldrig vid någon, blir aldrig tillhörande en plats eller en person. När polisen (heat) kommer på dig, då måste du kunna sticka på nolltid. Inget ska kunna få dig och tveka eller hålla dig kvar".

Michael Manns Heat (1995) håller fortfarande och känns inte alls daterad , våldsamheterna och särskilt skottlossnings-scenerna som utspelar sig vid bankrånet i eftermiddagsrusningen imponerar ännu. Det är fascinerande hur det känns som på riktigt, och hur lite det känns som bara film.

Det är lite ruskigt och se hur flera människor dör, sönderskjutna bakom ratten eller sönderskjutna i brist på skydd vid någon bil. Här finns ingen musik, utan det är skottens ljud, skottens "musik" som viner genom luften. Det är i min filmvärld, den främsta bankstöten, främsta skottduellen som gjorts, och överträffar det mesta , och inte bara i den här genren, utan även bland western-filmer. Intensivt, tätt och spännande. Heat är nämligen inte annat än en modern, uppdaterad western. Det var det som också krävdes för att sammanföra giganterna Pacino och De Niro i en och samma film. Ett tungviktsmöte likt en boxningsmatch, och duell påfallande likt det vi såg förr i western-världen. Vem drar snabbast? Hjärnornas kamp? Intressant detalj som Empire uppmärksammar är De Niro och Pacino gemensamma scenutrymme i filmen. Tre scener i en tre timmars film gör dem mot varandra. Säkert helt medvetet från Michael Manns sida och har med deras historia och göra från Gudfadern 2 (1974). Kaffescenen vi ser i filmen är den 11:e tagningen, minns regissören. (Empire s. 74 cime guide)

Michael Mann verkar vara intresserad av att skildra polisers besatthet och nästan sjukliga begär och engagemang i jobbet i och att finna mördare eller rånare. Han gjorde det ju i Manhunter (1986) , och här i Heat är det ju ett steg större. Männen är på olika sidor av lagen, men de är nästan av samma skrot och korn. De tänker lika och de kan taktiskt manövrera den andra ut.
Det intressanta är väl faktiskt , livet efter jakten , vad händer med en viss karaktär? Tomhet, bara tomhet, antar jag. Nästan likt en tennis match, eller en karriär mellan två hårdföra rivaler och motpoler, och vad händer då den ena slutar eller besegras fullständigt av den andra parten? Det dör ju inte bara en människa, en artist, en pol, det dör ju även någonting i den andre. Striden finns inte kvar. Dynamiken är försvunnen. Uppdraget, utmaningen är ur världen.
Och det väl ytterligare en dimension i Michael Manns film, drivkrafterna eller gnistan eller vad det nu är, finns ju där mellan polisen och hans tjuv och vice versa. Ett beroende. En värld, en kultur, ett språk som bara de besitter. Och det håller dem i schakt och de får dem och leva mer där än någonstans annars. Deras jakt och "förhållande" väcker mer känslor och engagemang än t ex fru och barn.

Mann säger också att Heat handlar också familjevärderingar (s.80 Uncut april 2000, artikelförfattare Chris Roberts). Familjen. Och Charlene (Ashley Judd) och  Chris (Val Kilmers) "omöjliga förhållande" med en liten som, belyser detta mer än väl. En liten historia i den stora historien som är smått rörande. Scenen då Judd skall avslöja sitt ex och tjalla för polisen , och de ser på varandra och Judd visar med fingrarna vad som är på gång är mer än briljant!
Och tänker man efter så handlar ledaren Neil McCauleys vardag mycket om att försöka lappa ihop  Charlenes och Chris  förhållande. Han försöker se bortom otroheten, spelskulderna och spelmissbruk och annat. Samtidigt försöker ju McCauley hålla sig professionell i sin roll som bankrånarledare och sval i sitt eget kärleksliv. Men han längtar ju!
Han gör ju egentligen det som Chris och han själv borde ha gjort.... ta hand om familjen....för vad är det som betyder något i våra liv?
Inte är det pengar....
 
Vad gör eller håller ihop filmen så lyckosamt? Svårt och peka på en enda detalj. Som alltid i Manns produktioner har musiken central betydelse. Elliot Goldenthals musik lägger ju en viss kulör, svärta och stämning som man inte kan ta på, men man sugs in i , redan vid första anblicken eller hörseln. Förföriskt är bara förnamnet.

Skådisarna förstås, förutom giganterna, här ser vi ju många familjära ansikten : Val Kilmer, Ashley Judd (var tog du vägen?), Tom Sizemore, Danny Trejo (heter också Trejo i filmen), Jon Voight, Wes Studi (Dansar med vargar), Natahlie Portman, Ted Levine (När lammen tystnar), Dennis Haysbert (24), Tom Noonan (The Pledge), rock/punk-stjärnan Henry Rollins och Jeremy Piven (Entourage)  

Och bilderna över nätterna i Los Angeles. Dante Spinottis foto är ett konstverk. En värld som är bortom den existerande världen , på något sätt. När Edy och Neil tittar ut mot staden som ligger framför dem, bakom dem och under och över dem, ryser man, och det är gås-hud över hela kroppen. Film blir inte starkare än så här. Kärlek med förhinder och komplicerade relationer har vi sett många gånger på film, det är ju nästan klichéer numera. Men frågan har vi sett den typen av problematik i sådant fascinerande gränslöst vackert skimmer och stämningsskapande miljö förut?
Fotografen Spinotti filmade tydligen över 65 platser runt i Los Angeles. Det är byggnader och platser ofta tomma på människor, det förstärker filmens karaktärer och gör dem betydligt mer äkta och genuina än vad dem egentligen är (Empire, s.74 crime guide, special collector´s edition,)
Lika mycket det är en film , en brottningsmatch mellan två av en generations största manliga aktörer, är Heat också en ren och skär hyllning, och lång kärleksförklaring till staden Los Angeles. Och vem hade kunna gjort det bättre än Michael Mann? TA

Skivnörden Rob (John Cusack) från High Fidelity (2000) får ihop det med Carrie (Sarah Jessica Parker) i Sex in the city (1998-2004)?
Låter det som ett april skämt.
Jo, det är väl det.

Ändå sedan barndomen har man ägnat för många tankar kring filmer där man pusslar
ihop karaktärer från olika tv-serier och filmer.
Kalla det tankeexperiment.
Gränslösa fantasier.

Så kallade filmer för fansen.
Det har ju blivit en del sådana , men mestadels i skräck genren som t ex Freddy vs Jason (2003) eller Alien vs Predator (2004).

Batman vs Superman - Dawn of justice väntas få premiär 2016. Det är ju en liknande film, och en sådan man bara drömt om sedan pojkåren.
I rollerna ser vi bland annat Gal gadot (från Fast and furious filmerna) som Wonder woman, Jessie Eisenberg som Lex Luthor och Jeremy Irons som Alfred. (imdb.com)
TA