Almodóvar kopierar sig själv i stor stil

Det sägs att Pedro Almodóvar blivit allvarsammare på äldre dagar. Men det betyder nödvändigtvis inte att han blivit en sämre filmmakare för det. Snarare tvärtom.
En del ser honom gränsöverskrida genrer och influeras medvetet eller omedvetet av till exempel Alfred Hitchcock.
I Almodóvars Brustna omfamningar (2009) tycker sig undertecknad sig se en del inspiration från den forne mästaren, allt ifrån Fönstret mot gården (1954) till Slå nollan till polisen (1954). Det är kanske inte uppenbara influenser i form av rena stölder av scener, men bitvis får man svårt och inte tänka på Hitchcock.

Bäst och sluta nämna honom nu, annars kan detta bli alltför vilseledande. För när spanjoren Almodóvar gör film , så liknar ju hans filmer ingen annans.
Och om han nu lånar eller låter sig inspireras av andra, så fortfarande faktum kvarstår - hans filmer liknar ingenting annat som du ser. Det av två skäl. Dels är han en udda, egensinnig och ovanligt fantasifylld filmkonstnär med personlig stil och dels förstärks hans verk , när vi tenderar att se mest amerikansk film till vardags. Men ingen kan säga att Pedro Almodóvar gör det enkelt för sig eller saknar karaktäristisk stil.
Det borde inte dröja förrän flera yngre filmmakare börjar "härma" honom....

I Brustna omfamningar "kopierar" Almodóvar sig själv, han berättar en ganska invecklad och intrikat historia, om en filmregissör som blivit blind. Och utan att avslöja för mycket så arbetar, denne Harry Caine (Lluis Homar) med en film, efter 14 år, och några av de scenerna han kämpar med och klippa ihop är snudd på identiska med scener från Almodóvars genombrottsfilm Kvinnor på gränsen till sammanbrott (1988).

Det är möjligt att man läser in för mycket och överanalys känns nära till hands. Men upplever det sjukt frestande att leka med tanken att den blinde filmregissören i filmen kan vara en del av Almodóvar själv. Han har blivit blind för sina tidigare verk, han har förändrats , och han vill bli den han en gång var, han vill tillbaka till sina yngre dagar. Det kan handla om åldern förstås med allt vad det innebär, rädslan för Slutet, idétorka, kreativ kris etc. Han vill ha tillbaka det namn han hade innan han skapade sin (film) persona. Han vill vara äkta, autentisk, på riktigt, för sig själv och för andra. Film skall vara Livet. Livet skall vara Film. Allt måste offras för konsten. "Filmer måste fullbordas, om det så görs i blindo", som Harry Caine säger i filmen.

Historierna kommer aldrig dö. Berättelserna kommer leva för evigt. I de rörliga bilderna väcks våra känslor till liv. Och filmskaparen blir pånyttfödd för sig själv och inför andra, och hennes tvivel är ett minne blott när åskådaren, längtar att få veta hur filmen skall sluta....Hur kommer det att gå? Det är denna fråga som håller filmkonsten vid liv, och mångt och mycket har filmen byggts upp kring den enda frågan, och är en förklaring till hela världens fascination för filmkonsten. En enda fråga...

Det är hur som helst en utomordentlig film med uppseendeväckande vacker titel och hur är det möjligt att Almodóvar lyckas berätta i stort sett tre tungsinta berättelser på sitt lättsamma vis?

Receptet innefattar: 1-2 teskedar humor, flera deciliter värme, en liter hjärta, flera matskedar hjärna och smärta och en påse riven fantasi. Kanske har jag sagt det tidigare men spanjoren dansar hem sina filmer, han leker film och lägger ihop ett pussel, magnifikt och ännu en gång erövrar han min värld.    Och självklart, klämmer han in en hyllning till hans favoritfilmer, alltifrån Bergman till Fellini vilar nämligen hemma i bokhyllan hos filmens huvudperson, Harry Caine.
TA

I slutet av augusti får Cameron Crowes (Singles, Jerry McGuire, Almost famous etc) utskällda film Aloha svensk biopremiär. Och visst ingen rök utan eld.
Trailern vittnar om något väldigt bekant och tämligen uttjatat ämne. Bradley Cooper (är antagligen Hollywoods största manliga stjärna just nu) spelar ÅTERVÄNDAREN, en militär som förflyttas till en tidigare plats som hade betydelse i hans liv, både när det gäller kärleken och karriären, nämligen Haiwai.

Det är lagom stjärnspäckat, vad sägs Bill Murray, (överskattade) Emma Stone, Alec Baldwin och Rachel McAdams? Och vad är en Cameron Crowe film utan ett imponerade soundtrack (Fleetwood Mac, David Crosby, Hall & Oates, Beck, Kurt Vile, Tallest man on earth m fl) ?
TA

Polleys film berikar mitt liv!

Det mesta har redan skrivits om kanadensiska Sarah Polleys prisbelönta dokumentär, Stories we tell (2012). Och det mesta har redan skrivits om det som måste sägas om filmen.

Och jag är väl väldigt sen och påpeka detta.....
men....

Stories we tell är verkligen som flera ansett -  en revolutionerande och banbrytande dokumentär som välter omkull en hel genre, tar i sär den och vrider och vänder och bygger upp - något helt nytt.

Sarah Polley (genombrottet fick hon i Doug Limans Go från 1999) spåddes en lysande aktris karriär för mer än ett decennium sedan, men något hände. Hon steg bort från mainstream filmerna och Drömfabriken och valde smalare, indie orienterad projekt.

Och det är drygt ett decennium sedan , då hon valde att ställa sig bakom kameran istället för framför. Och när hon ger oss sin egen biografiska berättelse om sin familj (en riktig filmfamilj, med två skådespelande föräldrar och syskonen är tydligen också insyltad i branschen) och sitt eget sökande och hårresande upptäckt i vuxen ålder, kan vi bara konstatera -  hon besitter något få andra filmare förmår göra:

Trollbinda åskådaren. Fullständigt golva och knocka oss med en enastående historia. Det är romantiskt, varmt, humanistiskt, unikt, allmängiltigt, det är smärtsamt, fult, eländigt, vackert, obegripligt men också så fasansfullt fascinerande och omskakande. När vi tror oss vara i spåren på historien , ja, då inser vi hur fel vi hade....

Och successivt och skickligt håller Sarah Polley publiken på helspänn, hon vet hur hon ska väcka reaktioner och vändningarna iscensätts på ett mästerligt plan. Och det svåra, det jobbiga berättas här på ett färgglatt sätt, och fantasieggande vis. Hon har som det pratas om i filmen, "levandegjort sin döda mor" genom och återskapa och lägga till och hitta på en fiktiv figur/karaktär av minnet från henne. Och sen kommer vi till familjehemligheten; men det är inte slutet. Nej, det är början på hur man ska berätta slutet, och hur man ska berätta Historien.

Flera i filmen , flera i hennes familj har synpunkter på filmen de medverkar i. Hur saker och ting skall berättas och vilken historia som premieras. Vill man låta sig bli inspirerad av en film , eller snarare, när man tror sig ha sett allt, och saknar den stora extasen för filmen, ja , då är det ganska enkelt... om man nu vill ha kicken för filmen igen...man ser en film som Sarah Polleys Stories we tell. Det är dokumentärernas dokumentärfilm. "Dokumentärens Rolls Royce"....
Tack Sarah Polley,
Du får mig och njuta!
TA

Tvillingarna Milo (Hader) och Maggie (Wig) har inte talat med varann på över 10 år. Deras far har sedan en tid avlidit. Kontakten med deras mor är vad den är.
När tandhygienisten Maggie står i badrummet , händerna fulla med Dödens alla tabletter, vet vi inte att hon är gift med den stabile trädgårds-skötaren Lance (Luke Wilson). Vi vet inte heller att paret har försökt under en längre tid och få barn, men resultatet har uteblivit. Hennes självmordsplaner får ett snöpligt avbrott när hon via telefon meddelas att hennes bror , Milo, vårdas för sitt liv, efter ett självmordsförsök. Milo är homosexuell, självisk och bitter efter att hans skådespelarkarriär aldrig fick fart i Los Angeles som han hoppats på....

SNL-stjärnorna Bill Hader och briljanta Kirsten Wig övertygar i  Craig Johnsons The skeleton Twins (2014), detta rörande, och jordnära lilla drama om och leva livet trots besvikelser och vetskapen att inget blev som det borde ha blivit.

Milo har en fantastisk scen som ekar Terry Malloy (Marlon Brando) och hans I could i´ve been a contender-scen i Storstadshamn (1954) när han ser tillbaka på sitt liv. Milo tänker på den dumma killen (Justin) från gymnasiet som tråkade honom.

Han säger:
"Pappa sa alltid att J (Justin) skulle ha sin livs bästa tid i skolan, och sedan skulle hans vuxna liv svalna. Medan min tillvaro skulle bara bli bättre , och i långa loppet skulle jag och dem andra som blev utsatta - vara och bli vinnare.
Men Pappa hade fel.
Det visade sig att jag aldrig blev den där framgångsrika skådespelaren i Los Angeles, med hund, vacker pojkvän och glamourös bostad. Och när jag ser J idag, som jag trodde skulle jobba som biträdande chef i någon rutten sportbutik, så ser jag någonting annat. J har en fin fru och två barn och är väldigt lycklig. Han lever i Kalifornien i ett stort hus och har ett bra jobb som dataingenjör.
Jag inser nu att det var jag , det var mitt liv som nådde sin höjdpunkt på gymnasiet, och inte Justins."
Och sällan har väl en så utskälld grupp och hitlåt som Starships Nothing´s gonna stop us now fått en sådan fin renässans som i en kärleksfull scen i filmen mellan syskonen Milo och Maggie. Den här filmen går inte och motstå. Se den!
TA

Ser om Tim Burtons Sleepy hollow (1999) och kan bara konstatera att det är knappast något av hans mest minnesvärda stunder. Det är en alldeles för lång film som sällan lyckas övertyga mig om dess historiska fascination. Burtons filmer är alltid mycket dekorativa , så även här, men det räcker knappast, men det är ändock stora behållningen. Depp och Ricci saknar kemi, och jag tycker även åldersskillnaderna mellan dem två lyser igenom. Ricci är för ung för Depp, eller han är för gammal för henne (om man så vill) om man får vara lite moral-tant.

Det är 1899, ett år innan ett nytt sekel, en egensinnig konstapel, Ichabod Crane (Depp) utsänds till den mystiska orten Sleepy hollow för och sätta stopp på ett hysteriskt mördande som sägs pågå av en huvudlösa ryttare. Crane möter Katrina Van Tassel (Ricci) som han tror bär en häxa i sig, hon förhäxar honom nämligen med sin kärlek...

Visst, Burton har försök göra en klassisk detektivgåta , lite åt Sherlock holmes hållet med gotisk och skräckblandat yttre skal med kostymer och svärd. Men jag gäspar vid ännu en jakt med häst och vagn, eller ännu en slagsmåls-scen, Varför så konventionellt och förutsägbart? Varför denna övertydlighet? Som t ex när Ichabod Crane drömmer och vi förstår att han drömmer om sitt förflutna och sin barndom, men så måste han sedan förklara för oss och inte minst för fröken Van Tassel, om vad som hände i hans liv när han var barn....
Det är som om Tim Burton inte litade på sin egen förmåga och sitt bildberättande....och det är lite synd....
Det är även lite synd och inte se giganterna Christopher Walken och Christopher Lee i betydligt mer raffinerade roller än vad som ges här....
Och De Dödas Träd....
nej jag går och lägger mig....
TA

Bortom allt hopp

"I´m not setting out to make a message movie but i am setting out to show 
what i think is going on, trying to reflect reality, and i think there´s always a message in that"

Larry Clarke , i en intervju med tidningen Uncut i samband med filmen Bullys premiär)


Larry Clark (född 1943, uppvuxen i Tulsa) hade ingen lycklig barndom. Föräldrarna var försäljare som var på ständig fot. Han växte upp hos sina morföräldrar. När de sedan dör , börjar han missbruka amfetamin, bara 15 år gammal.

Efter att morföräldrarna försvinner från hans liv börjar han jobba för sin mor som fotoassistent. Hans uppgift var att få barnen att skratta på bilderna.
Han utbildar sig till fotograf efter gymnasiet på Layton school of art i Wisconsin.  I början av 60-talet återvänder han till Tulsa för och göra en fotobok om sina missbrukande vänners liv.

Larry Clake bilder från Tulsa

Det resulterar i en omtalad fotobok vid namn Tulsa (1971) som var en av föremålen för en utställning i Paris härom året (2010) som väckte stark kulturdebatt.

Det började med att Museum d´art moderne barnförbjöd utställningen. När tidningen Libération fick vetskap om detta, gick den till attack med och publicera en av Clarks bilder på förstasidan. Bilden föreställer två tonåringar som har sex.

Tulsa beskrivs inte som någon traditionellt foto-reportage där fotografen dokumenterar och observerar. Clark finns med själv i allra högsta grad i  händelserna han skildrar. Här finns ingen skillnad mellan han själv och dem han fotograferar. Liksom honom är hans fotoobjekt fokuserade på och injicera amfetamin. Det gör att även Clarks bilder påverkas av oskarpa och dåligt komponerade. Det tekniska kompenseras dock med en febrig närvaro...

En annan fotobok, Teenage lust (1983) förekom också på utställningen. Den påminner också om hans senare filmer, inte minst Kids (1995).

I fotoboken möter vi förlorade tonåringar under 70-talet. Clark umgås med ungdomar som sniffar lim, har oskyddad sex och prostituerar sig på 42nd street i New York.

Boken blir en skoningslös och ytterst smärtsam ögonöppnare, (precis som hans filmer).  Clark fångar mer än väl  en skrämmande och mörk verklighet med ungdomar i förgrunden. Fullkomligt övergivna och bortom allt hopp. Svikna av en vuxen värld som misslyckats och se dem.

Rosario dawson och Cloë Sevigny i Kids

Idag 20 år senare, har man lätt glömt bort hur uppseendeväckande en film som Kids var när den kom.

Svenska distributören Triangelfilm tog avstånd från filmen, till exempel. Och vem glömmer det brutala slutet?

Larry Clarke ville med Kids göra något som inte handlade om honom och hans generation. Han säger sig ha velat undersöka vad som var i gryning då (1995) med dåtidens ungdomar tillhörande en annan generation än honom. Och han fick frågan i tidningen Uncut (2001, beklagar att nummeruppgift saknas, intervjuare är Damon Wise, s. 20), om han tycker sig förstå mer dagens ungdomar när han gör filmer som Kids. Han ger ett jakande svar och säger att han tycker sig se flera orsaker och följder och hur saker har förändrats: "Mycket har radikalt förändrats. Dagens ungdomar vet allt idag väldigt tidigt i livet, ingenting är längre någon stor grej för dem".   

Bully med Nick Stahl och Brad Renfro

Ken Park

Larry Clark var i ropet i mellan 1995-2002 med främst filmerna, i synnerhet omskakande Kids (1995), råbarkade "uppföljarna" Bully (2001) och Ken Park (2003).

Marfa girl

Hans senare filmer, t ex Wassup rockers (2005), Marfa girl (2012) har inte varit i närheten av någon svensk distribution. Och jag vet ärligt talat, om ens dem titlarna existerat på dvd eller blu ray, här hemma.

Enligt uppgift på imdb.com får hans nya film , The smell of us , svensk premiär i augusti. Återstår och se vad det slutar i för sorts premiär (om det gäller en enstaka visning på en sommarfestival i västra Sverige eller dvd/blu ray släpp eller - förhoppningsvis - biopremiär). Förenklat sagt så är The Smell of us en fransk variant på Kids. Filmen utspelar sig i Paris och bland franska skatare förlorade i sex och droger...

Än idag är det inte slutdiskuterat om Larry Clark är på ungdomarnas sida eller om han går över gränsen? Dennis Dahlqvist skrev träffande om honom  i Svd i samband med utställningen i Paris (2010-12-17 Svd Konst, s. 16, Svd) "Istället för att bara dokumentera ungdomarna han porträtterar, som till exempel skataren Jonathan Velasquez ( i filmen Wassup rockers från 2005),  identifierar han sig med dem vilket naturligtvis blivit ett allt större problem ju äldre fotografen blir"....

Idag är Larry Clark är 72 år gammal....

Källa: Svd, Dennis Dahlqvist, kultur, s. 16, 2010-12-17, artikel "Stilbildande ung misär") samt Uncut, 2001, Damon Wise article, Director´s cut , Larry Clark, page 20)
TA

Girlfriend in a coma

Två män som inte känner varandra sitter bredvid varandra och ser en en gripande teater pjäs i Madrid. De ser slanka kvinnor i vita klänningar agera utan repliker. En faller handlöst ihop. En annan liknar en gymnast. Mitt bland trästolar och kvinnorna står en man. Han försöker ta bort stolarna för och hjälpa kvinnorna.....

Det männen inte anar är att det som dem ser från den dramatiska scenen kommer bli en symbol för vad de själva kommer utstå och försöka göra inom en snar framtid. Att hjälpa och stötta kvinnor med svårigheter - för att kunna få dem och dansa igen....

Sjuksköterskan Benigno (Javier Cámara) noterar sin "platsgranne" under teaterföreställningen. Journalisten/författaren Marco (Dario Grandinetti), en 40 årig drygt , stilig argentinare med ståtlig hållning. Han fäller tårar under pjäsen.
Benigno glömmer varken pjäsen eller honom.

Till vardags sköter han om Alicia (Leonor Watling), en före detta ung balettdansare som befinner sig i koma efter en bilolycka. Han möter Marco på sjukhuset, hans kärlek, tjurfäktaren Lydia (Rosario Flores) ligger på samma avdelning. Efter att hon blivit stångad av en tjur har hennes hjärna blivit totalt förstörd.

Hon ligger också i koma.

De två männen blir goda vänner, och successivt berättar Pedro Almodovar i filmen Tala med henne (2002) väldigt elegant bit för bit, en säregen, gränslöst vacker och svart historia om förbjuden och omöjlig kärlek. Här berörs också gränsen eller gränserna för den tunna linje mellan romantikern och psykopaten. Kärlek och dårskap. Vansinne, besatthet och längtan och stort hjärta.

Filmens titel syftar på Benigno som talar ständigt med patienten Alicia, om allt han tänker på, ser och upplever. Han frågar även henne saker. Hon berikar hans liv.
I ett annat rum i korridoren sitter Marco vid Lydias säng. Han tar sig över huvudet. Han kan inte tala med henne, för han tror hon inte hör. Det skulle vara som om han försökte prata  med en krukväxt. Hon hör mig inte. Hon förstår inte, tänker han. Benigno uppmuntrar dock honom och försöka tala med henne....

 Det är en mörkare, mer allvarlig film från spanjoren Almodovar som ofta brukar vilja krydda sina filmer med färgstarka karaktärer, temperament, hejdlös och galen humor och hysteriska infall. Tala med henne är något helt annat. Har mer gemensamt med dess föregångare Allt om min mamma (1999). Kanske kan man jämföra Almodovars lite mer dova inriktning med vad som också hände med Woody Allen under 00-talet? Och det är inte alls dumt. Woody Allen gjorde ju utmärkta thrillern Matchpoint (2006) och Almodovar gör Tala med henne , som börjar bli en av mina riktiga favoritfilmer.

Det är liksom svårt och sätta finger på vad som gör det så hysteriskt bra. Men det är något i stämningen , det sensuella, uttänkta berättandet med berättaröster och dem spanska gitarrerna, växlingen mellan konventionellt filmberättande och det irrationella. Almodovar flyttar mellan tid och hur han väljer och slänga in filmreferenser och hyllning till stumfilmen, som är fantastisk rolig och fräck, en film som han kallar för Älskaren som krympte, som får betydelse för historien och i synnerhet Benignos öde. Dialogen är av högsta klass, och skådespelarna vill man ju bara se mer ut av i framtiden!

Det finns en spänning i den här filmen, en laddning som aldrig avtar eller bleknar, det är en film som känns ändå in i magen, som får mig till tårar och man hamnar i ett komplicerat gränsland mellan galenskap och empati, kärlek och omvårdnad och hänsyn. Det är en film som behandlar ämnet Ensamhet och höjer det ytterligare en nivå än vad Scorsese gjorde med Taxidriver (1976) och precis som med man kände för Travis i den filmen så känner man liknande för sjuksköterskan Benigno, man både förfasas över honom och känner väldigt mycket empati och lider med honom.

Utan att avslöja för mycket, finns det givetvis en nyckelscen i filmen som också får särskild betydelse för berättelsens utgång. Alicia karismatiska danslärare, Katarina (Geraldine Chaplin), förklarar för Benigno och Alicia sin senaste idé om en dansförställning som hon kallar Skyttegravar. Hon beskriver föreställningens tema, ur döden uppkommer liv, för varje död soldat (pjäsen utspelar sig under första världskriget) uppkommer en dansös. "Ur det manliga uppstår det kvinnliga. Ur det jordiska uppstår...."
och Benigno gissar: stranden?
"nej , ur det jordiska uppstår...fortsätter Katarina och tystnar....söker efter orden...
Benigno gissar likt ett barn: Vattnet?
nej, det eteriska...utbrister hon....Ur det jordiska uppstår det eteriska, det ogripbara, det andelika...."
TA