Årets politiskt viktigaste film visas på Sthlm filmfestival

Stockholm Filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: Open Zone

SUFFRAGETTE brittisk-fransk film i regi av Sarah Gavron.
Medverkande: Carey Mulligan, Helen Bonham carter, Meryl Streep,
Ann-Marie Duff och Ben Whishaw.
Speltid: 106 min
Betyg: AT AT AT AT

Det är i början av 1900-talets England och London, närmare bestämt. Kvinnor sliter som slavar i stadens tvättfabriker. Några av dem utnyttjas sexuellt av manliga produktionsledare.
Maud (Carey Mulligan) ser detta och vågar inte riktigt göra något -till en början. Successivt börjar hon sluta upp bland andra kvinnor i kampen för rösträtt och för kvinnliga rättigheter.

En dag får hon ersätta en skadad medlem och föra hennes talan i rättssalen om lagändring och yrkande för kvinnlig rösträtt. Hon möter landets makthavare. En svindlade känsla! Maud gör det bra, hon är uppriktig och enkel och berätta om slitet, om krämporna, smärtan, sjukdomarna och skadorna och dödsfallen i fabrikerna.

Vad skulle ni göra om ni fick rösträtt? frågar en av beslutsfattarna. Maud säger , att hon vet inte, "har aldrig tänkt att det skulle hända". Hon fortsätter, "men jag har tänkt att det måste finnas andra sätt och leva än så här. Ett annat liv".

Maud och hennes kamrater blir ordentligt uppslukade av ett brandtal från en av ledarna i kvinnorörelsen, Miss Pankhurst (Meryl Streep). De ser dock drömmar om frihet krascha. Det blir ingen lagändring. Och kampen fortsätter. Polisen misshandlar dem och alltmer syns Maud i fängelset. Hennes man (Whishaw) förlorar tålamodet och har svårt och hantera hur han förlöjligas på arbetet. Hur kan du låta din hustru vanära dig på det där viset? skriker kamraterna runt honom.
Han är ursinnig och säger till henne , "Du är min fru, det är ditt syfte".... Maud behåller lugnet, den här gången...

Hennes man förlorar även förståndet. Det går så långt att han låter deras son bort-adopteras. Maud får veta det när hon släppts från en fängelsevistelse. Mauds värld rasar samman. Hennes hjärta är krossat.

Nu blir dock hennes fokus kristallklart: hon tänker få till en lagändring , så hon kan få tillbaka sin son igen. Hennes kamp förs  på två fronter. Dels mot sin man och dels mot systemet. Nu tvekar hon inte längre. Hon är medlem, en stolt sådan i rörelsen Suffragetterna......

Det här är riktigt bra, välspelat och välgjort och en mustig historielektion över något av världshistoriens viktigaste skeenden, vägen och kampen för kvinnlig rösträtt. Som i så många andra fall, blir Historien en spegel av en domino-effekt. Det börjar hända saker i ett land, och det sprider sig till ett annat osv. Så även när det gäller kampen för kvinnlig rösträtt. I Sverige fick vi den 1921. Det är inte så länge sedan, med historiska mått mätt. När jag ser den här filmen kommer intresset för Historia tillbaka hos mig.

Det är dock plågsamt, skrämmande och otäckt och se hur kvinnor behandlades som djur och medborgare av andra rang.

Tänker en del på Richard Attenboroughs Ghandi (1982) om Indiens kamp mot britterna för självständighet och frihet. En klassisk film och som många gånger har använts i skolundervisningen för och levnadsgöra den annars "torra" historia inlärningen. Historia handlar ju om människor, kött och blod, känslor, fasor och fejder och tankar och systemskiften. Allt detta får vi i en film som Suffragette. Och jag är ganska övertygad om att om några år är den här filmen flitigt visad i flera av landets klassrum. Det är en inspirerande , feministisk och oerhört viktig film. Det går ju även och se kampen inte bara för kvinnans rätt och frihet; det kan även handla om arbetarnas fight mot hänsynslösa och empatilösa arbetsgivare som utnyttjar sin arbetskraft, något grymt.

Miljöerna är högklassiga och stämmer överens med den bild jag har från den här historiska tiden. Det finns några scener då vi ser Oxford street ur fågelperspektiv, det är fascinerande hur mycket som verkar finns kvar idag från den här tiden.

Carey Mulligan gör sin hittills bästa rollinsats i karriären. Hon är en sådan lysande stjärna med en särskild aura som få andra har. Hon stjäl scen efter scen och gör mig och publiken förblindad för varje gång hon bär sin son eller springer och leker med honom. Jag lider när hon utsätts för tortyr i filmen och när hon misshandlas svårt. När hon reser sig igen, andas jag ut igen. Mulligan övertygar verkligen och har verkligen mitt fulla stöd, min kärlek och mitt hjärta. När hon tar ut revansch mot sin hemske chef, kan jag inte annat slå med näven upp i luften! Sällan har jag uppskattat hämndens sötma som här....

Suffragette är efterlängtad film och kommer verkligen nödvändigt, i en tid , då feministfrågorna verkar glömts bort eller åtminstone inte längre står högst upp agendan. Det är kanske årets viktigaste film eftersom den belyser vägen till vad vi har i dag och varför vi aldrig kan ta våra mänskliga rättigheter och friheter för given. Men det ger också en fundering över LAGARNA , både då och idag. Borde inte lagarna anpassa sig till människorna och inte alltid tvärtom?
TA

Briljant dokumentär om bortglömd minoritet

Stockholm filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: Stockholm Documentary Competition

THE SEVENTH FIRE amerikansk dokumentär i regi av Jack Pettibone Riccobono
Medverkande: Robert Duane Brown, Kevin Fineday jr m fl.
Speltid: 78 min
Betyg: AT AT AT AT AT

På Stockholms 26:e filmfestival (13/11 Biograf Klara) presenterar producenten Shane Omar Slattery Quintanilla  filmen The Seventh fire som han också skrivit och filmat ihop med Jack Pettibone Riccobono. Han säger att filmens karaktärer härstammar från en minoritet, en ursprungsbefolkning i Amerika som är fullständigt bortglömd och lever i total medieskugga. Och man undrar ju varför.

Slattery Quintanilla berättar sedan efter filmvisningen för undertecknad att filmen tog 2 år och färdigställa. Terence Malick visade tidigt intresse för projektet, vilket var stort för filmteamet som beundrar regissörens alster, högt.

Malick är ju en vän av historia och bryr sig i synnerhet om ursprungsminoriteter. Quintanilla frågar mig om jag sett Malicks film The New World (2005).

Seventh fire känns ända in i benmärgen. Det är en film du redan vid förtexterna vet att du  kommer älska och drunkna i. En film som får dig och fullkomligt tappa andan.

Det är något med stämningen, det där poetiska fotot och bilderna som bara sveper förbi en. Långsamt, drömskt och det är bilder på molnen, på fallande snöflingor och regn och åska. Det känns på riktigt. Det är mäktigt. Naturens lag. Och att inte att förglömma Nicholas Britells sparsmakade filmmusik!

Det är historien , den unika berättelsen om Rob, en gäng-ledare och tillika erfaren knarklangare som bor i ghettot Pine Point, i närheten av Minnesota. Han far ut och in genom fängelset. Han försöker börja om, börja leva ett vanligt "svensson-liv" med barn och kvinna. Men gång på gång sitter han åter bakom lås och galler. Han skriver noveller, och han har bland annat skrivit en som heter Breaking tradition (Bryta traditionen). Han förklarar att traditioner är rutiner, upprepningar av något man gör. Dricker öl eller liknande. Kultur är tradition. Det är till exempel ett gemensamt språk som ett visst folk talar. Han är inte längre i fas med sina ursprungsrötter. Han bär inga dräkter. I filmen ser vi just hur ceremonier firas för och hedra det förförgångna. Ursprungskulturen. Men Rob och hans generationskamrater och även dem yngre har fallit in i en annan kultur , en drogkultur. Kan han finna sig fri ifrån den? Kan han bryta mönstret/kulturen? Slå sig fri från det destruktiva levernet? Hans flickvän väntar barn. Men han kommer inte se barnet på 2 1/2 år....

Samtidigt fungerar Rob som idol för Kevin, 17 år. Ynglingen säger sig ha debatterat med sig själv. Han drömmer om och bli en känd droglangare. Det är inte bara en gång vi ser bilder av Al Pacino i Scarface (1983), om man säger sig. Men Kevin har som sagt debatterat med sig själv. Han vill även ha ett vanligt jobb och kunna göra "normala saker". Så vad blir det för ynglingen? Väljer han och gå vidare i Robs dystra fotspår eller väljer han och försöka ta hjälp av andra som kommit bort ifrån knarket?

Natalie Portman har varit med och producerat The Seventh fire. Hon känner Slattery Quintanilla sedan långt tillbaka. Rob i filmen reser med på festivaler och lanserar filmen , "he´s a perfect representant for the film" , säger  Slattery Quintanilla (SQ). Dessvärre hade Rob ingen möjlighet och närvara under Stockholms filmfestival.

 Det är en väldigt ärlig film. Vi kommer ju verkligen nära karaktärerna. Hur blev det möjligt? 

SQ: Vi hade tur som träffade Rob. Han bjöd in oss och gav oss tillgång till dem andra i filmen. Vi följde dem länge och vi filmade dem mycket. Och vi fick mycket råmaterial med oss, och  som vi fick klippa ner. När man filmar så här , vet man ju aldrig vad som ska hända. Antar att vi haft tur.

The Seventh fire förtjänar storpublik. Det är en briljant, slagkraftig, förträfflig dokumentär som är rå, mörk men ändå inspirerande, uppriktig och upplyftande. Dess bildspråk är i klass med Malicks främsta alster (Tree of life) och det är en berättelse som säger något om Livet och om att vara människa , och som verkligen ställer frågan på sin spets: Kan Människan ändra sig?
Betvivlar verkligen om vi kommer se något mer angeläget i dokumentärs-väg än säg The Seventh fire. Du bör och vill inte missa den! TA

Stockholm filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: Spotlight Migration

OUT OF MY HAND liberiansk/amerikansk film i regi av Takeshi Fukunga.
Medverkande: Bishop Blay, Zenobia Taylor, Duke Murphy Dennis och
David Roberts m fl.
Speltid: 87 min
Betyg: AT AT AT

Plantagearbetaren Cisco sliter som hund varje dag. Svetten lackar och chefen klagar.
Han tänker på kusinen i New York. Kusinen jobbar i USA som taxichaufför. Ciscos kamrater
i Liberia skrattar bara åt honom när han berättar om kusin som flyttade till New York.
Cisco sliter och kämpar för sin familj, sin hustru och små barn. Barnen blir som lyckligast
när de finner amerikanska tofflor. Cisco vet inte hur han ska förklara för sina barn. Han vet att det han sliter kring om dagarna, bidrar till produktionen av latex som i sin tur är stor inkomstkälla för dem amerikanska kapitalistjättarna och som bland annat resulterar i ett par tofflor. Åtråvärda , inte minst för hans dotter och hans son. Men som han ironiskt nog inte är i närheten att kunna skaffa....

När han avskedas från sitt "slavjobb" börjar tankarna, drömmarna om USA bli mer angelägna. Och efter några sömnlösa nätter, sittandes med hustrun vid deras hus altan, stirrandes mot horisonten och blickande ut mot skyn och molnen som drar isär och får himlen och öppnar sig , blir han mer beslutsam. Han tänker lämna livet, kampen i Liberia och hans älskade familj. Han tänker bege sig till New York för och tjäna pengar för att dem han älskar ska få det bättre....

I New York samlas han kring sina "landsmän". Det är en fin gemenskap, en enda stor familj. Det tar tid och anpassa sig till dem nya sociala och kulturella koderna. Men själva bilkörandet och taxijobbet tycks flyta på.  Cisco tjänar pengar och skickar hem "livsmedel" till sina nära och kära. En dag möter han dock ett "spöke" från förr. En person som påminner om det han har förträngt. Om det blodiga inbördeskriget i Liberia....

Japanska regissören Takeshi Fukungas långfilmsdebut ger en unik inblick i Liberia och är både tankeväckande och gripande. Överraskande bra skådespelarinsatser med tanke på att de allra flesta saknar utbildning och är amatörer.
TA

Sthlm filmfestivals sensation kommer från Island

Stockholm filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: Special Presentations

THE VIRIGIN MOUNTAIN isländsk film i regi av Dagur Kári
Medverkande: Gunnar Jónsson, Illmur Kristjánsdóttir, Sigurjón
Kjartansson, Franziska Una Dagsdóttir
Speltid: 95 min
Betyg AT AT AT AT AT

Fúsi lastar bagage på flygplatsen. Han lever ett slentrianmässigt liv. Han är 43 år, bor hemma hos morsan. Äter sedvanlig frukost med russin och mjölk. Blicken är trött. Han är överviktig. Han mobbas av arbetskamrater. När chefen vill ta i tu med övergreppen, nekar han. Han säger bara "det förekommer lite retning, bara, det händer ju bland män ibland".

På fritiden ägnar han mest tid åt och önska hårdrock i en viss radiokanal. Han viger även en hel tid åt sina legosoldater och "leker" Andra världskrigets strider med dessa ihop med en kompis.
Hans mors pojkvän Rolf ger honom en oväntad födelsedagspresent. En terminsbiljett till en danskurs. Motvilligt beger sig Fúsi till danslokalen. Känner sig felplacerad och han hinner vända på klacken så fort han har äntrat entrén. Avskräckt av square dansen och alla hurtiga cowboy boots. Det väntas bli stormigt väder och vindarna tilltar.

Han sitter i bilen och stirrar ut mot danslokalen. Bortkommen, förvirrad och ensam. Men så händer det.
En dörr öppnas från danslokalen och ut ur den går Sjöfn. Hon är en av kursdeltagarna. Hon kommer fram mot Fúsi i bilen. Hon knackar på bilrutan och han vevar ner. Hon frågar om skjuts hem, för hon vet inte om hon kommer greja ovädret.
Visst , säger han nervöst och hon slår sig ner bredvid honom i bilen. Dem åker iväg och det här är början på en romans med oväntade turer, och där Dolly Parton får en särskild betydelse....

Kan faktiskt inte komma ihåg när jag såg något liknande, när jag kände något liknade och blev lika drabbad av en kärlekshistoria. Kanske var det med Once (2007) , jag vet inte. Det här är en dramakomedi som drabbar en hårt. Väldigt hårt.

Jag gråter, skrattar , känner värmen och mörkret och hela tiden det genuina som pulserar i filmen. Fúsi är antihjälten , som hela tiden kämpar och tror på det goda och är vänligheten själv personifierad. Han försöker hitta en väg, ett sätt och förhålla sig till Verklighetens Starka Normer. Normer om tvåsamhet, normer om att vara Vuxen. Han längtar efter Kärlek, finns den tro?

Han får kall dusch efter kall dusch, han får ta skit och han behandlas ofta som han inte är något värt. När han leker med lilla grannflickan som inte har några vänner och som blir ute-låst , får han inget tack. Nej grannflickans pappa kallar honom för "Weirdo", "Skummis", kanske enkelt översatt på svenska.

Jag häpnar av denna starka film, denna upplevelse som jag vill att varenda en skall se. Det är en sensation. Ett mästerverk i både form och innehåll. Superba skådespelare rakt igenom! Och ett manus som håller hela filmen ut.

Skulle tippa att den vinner festivalens publikpris. Om det nu inte blir så, kan jag lova att den här filmen har vunnit mitt hjärta fullständigt och kommer erövra många fler. Det här är film när den är som allra bäst. Smårolig, plågsam, lidelsefull. övertygande och inte alls förutsägbar eller låter sig ta några enkla vägar. Men det är heller ingen komplicerad film. Det finns scener som alltid kommer leva kvar i mig. Scener som jag inte kan hålla bort tårarna ifrån. Ibland är det så vackert så jag vet inte vad jag ska göra eller säga eller ens skriva. Och ibland är det sorgligt, riktigt deppigt.  Så där plågsamt som livet kan bara ibland.

Kan inte riktigt minnas när jag blev så golvad av en huvudkaraktär som i The Virgin moutain, funderar nu på och resa till Island och ansöka om medborgarskap, här och nu! För en gång skull hoppades jag verkligen på ett lyckligt slut och jag sitter nu och drömmer om en uppföljare. Det säger väl allt.
TA

Överspelande Hardy rör sig bland maffia-klichéer

Stockholm filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: Open Zone

LEGEND brittisk fransk film i regi och manus av Brian Helgeland
Medverkande: Tom Hardy, Christopher Eccleston, David Thewlis,
Tara Fitzgerald, Emily Browning, Chazz Palminteri m fl.
Speltid: 131 min
Betyg: AT AT
Premiär 27/11

Det är 60-talets London och kring East ends gator är det två bröder som regerar. Tvillingbröderna  Ronnie och Reggie Kray (Tom Hardy i dubbelroll) driver klubbar, utpressning, beskydd m.m. De har polisen i bakhasorna , men dem är ändå tämligen "odödliga". Som polisen Read (Ecclestone) säger i början av berättelsen: "I East End går inte människan på gatan fram till polisen först, hon går fram till en sån som Reggie Kray".

Bröderna är rejält omaka. Ronnie platsar på mentalsjukhus, homosexuell och ytterst våldsam. Reggie är elegant, charmig slagsmåls-kämpe. Han uppvaktar tidigt Franches (Emily Browning) som sedermera blir hans hustru och stora kärlek.
Filmen beskriver brödernas uppgång och fall.

Det är känt sedan länge att Tom Hardy är kanske "årets man" och den stora manliga skådespelaren för tillfället. I Legend gör han en dubbelroll, han gestaltar bägge bröderna, och dessvärre leder det till kraftigt överspel, i synnerhet när det gäller porträttet av Ronnie Kray. Ronnie framställs som en social udda fågel, och det blir av parodiska höjder. Fyrkantig, butter, klumpig och hänsynslös. Mot slutet av filmen ligger det på gränsen till, eh Austin Powers.

Flera har hyllat Hardy för insatsen här, vilket jag förstår, men jag ser inte humorn i hans gestaltning, snarare ser jag klara problem med skildringen av bröderna Kray. De är tämligen ointressanta, platta karikatyrer och bleka kopior av karaktärerna man sett tidigare,  i synnerhet i Martin Scorseses filmer: Tjuren från Bronx, Maffiabröder och kanske allra mest Casino).
 
Influenserna av Scorsese blir till slut för mycket. Lika uppenbara musikval (The Look of love, Theme from summer place, Chapel of love) i filmens soundtrack blir scener och intrig. Ganska tidigt in i filmen , känner man sig ganska mätt och färdig med bröderna Kray. Inget lämnar över för tittaren, inget över till fantasin. Det är en väldigt lång film, och en väldigt redo-visande sådan.

Allt är välgjort, kläderna och miljöerna, men tankarna kring hur less jag är och se 60-talets England på film lämnar mig inte i fred. Varför känns det numera som högklassiga maskerader när jag ser filmer som skall skildra 60-talets England?  Så forcerat , krystat på något vänster....

Och hur gör jag med en film, där det talas så flitigt om gangster i dialogen? "Jag är ingen gangster, jag är klubbägare" säger Reggie. Och hans fru Franches som är historiens berättare , nämner många gånger "vilken gangster han var". "Och hur mycket han gillade livet som det". Men en gangsterfilm blir inte mer gangsterfilm eller traditionsbunden bara för att man nämner just ordet "gangster" i dialogen var 15:e minut. Snarare nästan tvärtom.
    Här saknar jag faktiskt devisen: "don´t tell it, show it".... Det vill säga mindre snack och mer bilder , mer visuell fantasi och kreativitet i berättelsen som får tittaren och faktiskt låta sig övertygas om myten av bröderna och deras så kallade "gangsterpositioner".

1990 gjordes en film om Bröderna Kray, The Krays (av Peter Medak) med bröderna Gary och Martin Kemp från popgruppen Spandau Ballet som tvillingbröderna (Empire september 2014, nr 303, s. 28 samt imdb.com). The Krays är förmodligen och föredrar framför Brian Helgelands (En riddares historia) film, om man är intresserad av dem kriminella tvillingarna.
TA

 Läser Unders strecket (8/11 2015 Svd) "Litteraturhistoriens fulaste gubbe fyller 60" skriven av Fabian Kastner. Texten avhandlar Vladimir Nabokovs roman Lolita som publicerades för 60 år sedan och filmatiseringarna som har följt genom åren, Stanley Kubricks film från 1962 och Adrian Lynes bespottade film från 1997. Dags och se om dessa filmer inom kort! TA

Finns i sjön

I samband med att Wes Anderson erhåller pris på Stockholm filmfestivalen, 2007, Visionary award skriver Johanna Koljonen i en essä/artikel (The worldmaker in his house of fantasy) om regissörens filmskapande i festivalkatalogen (s.33-37 2007 The Festival). Hon skriver att Wes Andersons värld "liknar ett dockskåp". "Det är en metafor för flera saker", fortsätter hon. Hjältarna i hans filmer flyr till en låtsas värld. En värld likt Peter Pans Neverland, för dem klarar inte av det riktiga livet.

I Andersons verklighet som visar sig i hans filmer handlar det mest om besvikelser. I "låtsasvärlden" eller i "dockskåpet" om man så vill, har karaktärerna en uppfattning att de har kontroll på saker och ting, precis som barnet som leker med dockskåpet. De är lättorienterat och en skyddad värld från den riktiga världen, skriver Koljonen, träffande.

Men vad händer när verkligheten tar sig in i "låtsasvärlden"? Och konflikter börjar härska i den så kallade "låtsasvärlden"? Som i The Life aquatic (2004) då sjöforskaren Steven Zissou tampas med dåligt samvete när han återförenas med sonen han lämnade. Han möter honom nu i vuxen ålder, Ned (Owen Wilson) som han kallas, och far och son hamnar i triangeldrama om och vinna journalisten Janes (Cate Blanchett) gunst.

Zissous bäste vän Esteban har nyligen avlidit, sorgen av hans bortgång är stor. Hans besättning är ute efter hämnd på den haj som tog Estebans liv. Och här finns det referenser till Jaws (1975). Zissou avslöjar nämligen att han tänker ta livet av hajen med hjälp av dynamit (precis som Roy Scheider gjorde i Spielbergs film).

Zissou gör en rad felbeslut som får allvarliga konsekvenser för hans besättning. Han hamnar i en rejäl svacka. Han frågar sig , Har han tappat sin förmåga? Kan han komma tillbaka? Och han blickar ut mot oceanen. Vem har han blivit? Och hans ex hustru Elenoar (Angelica Huston) skymtar förbi i bakgrunden. Varför skaffade dem aldrig barn, när dem kunde? Vad hände med deras kärlek?
TA