I centrum står Ace Rothstein (De Niro) som saknar licens till och driva kasinoverksamhet. Men han lyckas ändå slås sig in och det känns som han har en viss hederlig ambition. Det blir dock svårare än han tänkt sig , sedan hans barndomsvän och gangstern Nicky Santoro (Joe Pesci) bosätter sig i spelstaden. Han gör sig själv till ett namn och får ett visst "våldsamt inflytande".
Ace må vara en skicklig affärsman, men han lyckas inte vinna kärleken i sin hustru , Ginger (Sharon Stone). Han tror ju på lojalitet, pålitlighet och att hon kan leva ekonomiskt oberoende, och ur detta kan "kärlek" och växa. Men det visar sig bara föda - hat.
Det är tudelat och med kluvet huvudet jag tänker på en film som Casino. När den kom i mitten av 90-talet , rankade jag den högt och jag gillade den mer än Maffiabröder (1990). Så här 20 år senare har faktiskt en del saker hänt.
Främsta anledningen är nog tv-serien, Sopranos (1999-2007) , den skrev inte bara om tv-kartan , utan också Historien om Gangsters och Maffian. För alltid. Som jag ser det är det få filmer varken förr eller senare som kan mäta sig med Sopranos. Det är egentligen bara Coppolas Gudfadern som når liknande höjder. Andra produktioner ter sig lite bleka och lite "tunna". Det är inte dåliga, inte alls, men de rymmer som sagt inte samma komplexitet och breda anslag.
Men vad vet jag. Det är kanske lönlöst, om än omöjligt och kanske enbart dumt och jämföra Scorseses gangsters och gentlemen med andra. Scorsese är en väldigt god berättare, energisk och snabb och han använder sig gärna av rockmusik och långa åkningar. Han har gott öga för miljöerna och det är väl både en för och nackdel. Det blir ju på ett sätt en slags ljuv gangsterromantik som uppkommer ur detta, å andra sidan , det är han inte ensam om (Brian De Palma t ex).
Tidigare i höstas uppkom en debatt om "nytt kvinnohat" i filmer som Noctorunal animals och Girl on a train. Toxic masculinity var ett begrepp som nämndes.
Det är möjligt att jag blandar om korten , allt för snabbt. Dessa filmer har starka inslag och scener där kvinnor utsattes för övergrepp och våld. I en film som Casino är det kanske inte riktigt så tydligt. Men nog finns det drag av något liknande.
Sharon Stones Ginger har det inte lätt. Hon objektifieras av männen. Man säger bara att "hon är vacker" och sen ska hon göra som männen säger. Det är dock komplicerat. Hon älskar inte Ace på något sätt. Hon hyser känslor för sin före detta pojkvän och hallick Lester (James Woods). Och Ace ser ju tidigt hur hon tar hans pengar och ger till sitt ex. Och frågan blir ju : vad bryr han sig mest om? Sin rikedom eller kärleken till sin fru. Å andra sidan, vem är skumme Lester. Kan han inte se eller förstå Gingers situation? Varför är han så cynisk? Han verkar mest utnyttja henne för och få tillgång till miljonerna.... Lika dåliga kålsupare....
"Han behandlar mig som en hund" , säger Ginger och hon bärs upp av total raseri, när hon ser sin man Ace stoppa henne utanför parets hem. Och det får mig och erinra Tony Montanas behandling av hustrun Elvira i Scarface (1983). Antagligen handlar det om liknande sensmoral. Både Ace och hans like i Scarface kan köpa till sig den Amerikanska drömmen, "förfina" den och förvalta makten, men Kärleken, den Sanna Kärleken, kan de aldrig köpa. Den är inte till salu. Den går inte få genom kapital.
Alla kan ju se hur vacker Ginger är , och det finns scener när hon är värdinna på en cocktail fest. Hon fullständigt lyser och alla trivs, och hon får alla och känna sig välkomna. Ace älskar det. Alla älskar henne. Och hon gör säkert att många älskar indirekt Ace.
Men i Ginger finns något oroligt. Hon är inte lycklig och vara Aces accessoar. Och vem skulle vara det? Hon säger till honom i filmen, att hon alltid levt oberoende. Livet på "gatan" har gjort henne kvick och värdera människor/situationer och pengar. I alla år har hon förlitat sig på instinkten. Nu ska hon tyglas och nu ska hon assimileras till ett liv med barn och familjevärderingar. Och ett patriarkat, hon inte har mycket för. Och hon vet att hon är starkare än sin make Ace. Han erkänner det också inför henne. Men bara när hon är som svagast. När hon är förlorad i drog och alkoholmissbruk. Och han erkänner det när , inga andra män är i närheten....
Sharon Stone är fantastisk i filmen Casino och om jag inte missbedömer mig , så fick hon också en Oscars-nominering för Bästa kvinnliga biroll (förlorade mot Susan Sarandon i Dead man Walking). Hon gör här sin livs roll.
Till sist, tänker jag en smula på Romarrikets Brutus och Caesar , när jag ser Nicky Santaro och Ace Rothstein. Två konkurrenter som vill åt makten och ständigt försöker de erbjuda varandra tjänster/gentjänster för och hålla den andra borta från MAKTEN. TA
