Gripande livsöde i Indien och Australien

Den 5 åriga pojken Saroo blir hemlös och förlorar kontakten med sin familj i Indiens Calcutta , år 1986. Han hamnar så småningom i Australien och får adoptivföräldrar (Nicole Kidman och David Wenham). 25 år senare försöker han (Dev Patel) med hjälp av Google maps hitta sin biologiska mor och sin hemby i Indien....
Filmen Lion (2016) bygger på verkliga händelser. Det är en rörande och gripande berättelse. Historien rymmer både en viss hoppfullhet och smärta. Det är en film som skänker en del funderingar över Indien, tredjevärlden, våra olika världars skilda livsvillkor och vad händer med adopterade barn och när det väcks identitetsfrågor i dem? TA

Strålande Fares Fares i guldbaggevinnare!

Året är 2011 i Egyptens Kairo. Den arabiska våren slår in. I det skakiga, politiska korrupta,  odemokratiska och ihåliga samhällsbygget skor sig poliserna över makten. De bestämmer alltmer vilka som har rätt till rättvisa. Polisen Noredin (Fares Fares) är varken bättre eller sämre. Visst tar han emot pengar, om summan är intressant, vill säga.
Han lider av svår sorg och outtömlig smärta. Hans hustru omkom för några år sedan i en bilolycka. Bilden av henne försvinner inte.  Varje kväll tycks sluta för honom på liknande sätt. Skräp-teve från Italien, sprit och lugnande piller. Kedjerökning och påfallande ensamhet. Han får ett mordfall på halsen. Mordet på en vacker sångerska lär ha skett på ett hotell. En städerska kan ha sett gärningsmannen. Det som ser ut att först vara ett passionsdrama visar sig ha förgreningar upp till den absoluta politiska eliten.....

The Nile Hilton Incident vann årets Guldbagge för Bästa film. Det är svårt att säga huruvida den är bättre eller sämre än Ruben Östlunds The Square. Det är nämligen två helt olika filmer. Men oavsett, så är Tarik Salehs film ytterst välgjord och spännande. Här finns en känsla av elegans och film noir i annars politiskt dominerade thriller. Man blir både nyfiken och mindre entusiastisk över ett land som Egypten. Fares Fares gör en strålande insats i huvudrollen som den desillusionerade polisen Noredin. När han senare kommer sammanfatta sin karriär så kommer han antagligen tala varmt om den här filmen. Mycket sevärd! TA

Tankeväckande thriller av Trier

Thelma är uppvuxen i ett kristet hem i ett mindre samhälle på den norska landsbygden. Hon läser nu på universitet i storstaden. Hon blir förälskad i Anja. De utmanar hennes stränga uppfostran , där GUD ser dig. De tänjer på gränser inte minst med alkohol....
Thelma drabbas senare av attacker som påminner om epilepsi. Attackerna återkommer med jämna mellanrum. Läkare försöker få klarhet vad som "är fel" på henne.....

Regissören Joachim Trier återvänder till Norge efter succén med hans första utländska och prisade produktion Loader than bombs (2015). Hans senaste film Thelma (2017) väcker många frågor och tankar. Det är en psykologisk thriller med ett mystiskt skimmer över sig. Den  får mig och tänka lite på Brian De Palmas Carrie (1976). I bägge filmerna ser vi ju nämligen en ung flicka i centrum med övernaturliga krafter.  I norska flickan Thelmas fall hör det kanske ihop med hennes uppväxt och genetiska arv. Trier får oss och lägga pussel och fragmentariskt och på ett mästerligt vis berättar han om en familjs mörka historia. Han underskattar inte sin publik. Här är det fri tolkning som gäller och det väcker funderingar på ett befriande sätt. Vem är då Thelma? Är hon Gud själv? Är hon Jesus som gör saker som ingen kan förklara? Vad gör vi med saker vi inte kan svara på eller ens förklara? Är vetenskapen vår tids stora och enda religion i ett sekulariserat samhälle?  TA

Boyle gör nästa Bond-film

Brittiska The Guardians artikel om Danny Boyle som nästa Bondfilmskapare är klart intressant läsning.  https://www.theguardian.com/film/filmblog/2018/mar/20/danny-boyles-007-what-can-we-expect-from-the-next-james-bond-

Det är alltså sedan en tid tillbaka, bekräftat, att det blir Trainspotting-regissören Boyle , 61 år, som kommer göra nästa 007-film. Enligt uppgifter sägs han jobba just nu på ett manus till den 25:e Bondfilmen i ordningen. Guardians Ben Child sticker inte under stolen med att han gärna föredragit en viss Quentin Tarantino som regissör/manusförfattare. Men det är inte troligt att han skulle få göra en Bond-film , med tanke på hur hårt 007-serien är hållen av producenterna. Men man är ändå försiktigt positiv av valet av en sådan som Danny Boyle. Han förväntas göra Daniel Craigs sista Bond-film med nödvändig energi och en fot förankrad i den 50 åriga agent 007-kulten. Och han förväntas också göra det "lilla extra". Boyle vill göra en modernare Bond och en agent 007 i spåren av #metoo....Han säger att han skriver om Bond och om svårigheten att se agenten utifrån ett feministiskt håll. TA

Landsbygden slår tillbaka!

TÅRTGENERALEN svensk film i regi av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
Medverkande: Mikael Persbrandt, Helena Bergström, Tomas von Brömssen och
Agnes Lindström Bolmgren m fl.
Speltid: 101 min
Betyg: SA SA SA


Året 1984 utses Köping av Jan Guillou till Sveriges tråkigaste stad. Det smärtar hos alla innevånare i stan. Det är förnedrande och gör det inte enklare för en stad som länge kämpat med identitet. En alkoholiserad och misslyckad affärsman vid namn Hasse P (Persbrandt) blir förbannad och tar saken i egna händer. Hans hemstad ska få återupprättelse. Kosta vad det kosta vill. Köping ska hamna i historieböckerna. Och inga Stockholmare ska få kasta skit igen mot staden. Irrationell och uppfinningsrik som han är , planerar han att baka tillsammans med några ungdomar världens längsta smörgårdstårta....

Jag har inte fattat grejen med Filip och Fredrik. Kan inte uttala mig om dem. Är de dagens motsvarighet till Hasse och Tage eller är de bara är några gaphalsar? Jag blir inte klok på den frågan. Däremot blir jag imponerad av deras film Tårtgeneralen. Det är till och börja med en smått osannolik och sensationell historia. För det andra har filmen värme och känns personlig. Och för det tredje ser vi flera fantastiska karaktärer figurerar i intrigen. Mikael Persbrandt gör en väldigt inspirerande gestaltning som Hasse P. Han är briljant. Larger than Life. Den ständiga byfånen eller förloraren som får sin revansch. Han och Köping blir symbios. De vill något större , de vill lämna avbytarbänken. Göra något på riktigt, få ett värdigt liv. Ibland tänker jag på Ulf Malmros landsbygdsskildringar (Smala susie, Bröllopsfotografen) med original och egensinniga profiler och bitvis ser jag även lite influenser från Wes Anderson (The Royal Tennebaums). Filmens sidohistoria , den om en ung Filip Hammar och dennes excentriske frankofil till pappa är finstämd och extra minnesvärd. TA

Unik insyn i en hemlig artist

Det känns exklusivt med en dokumentär om musikern Lars Winnerbäck. Han är en av Sveriges mest älskade artister, men väldigt få vet särskilt mycket om honom.  Linköping-sonen har en enorm integritet och gör sällan intervjuer. Det är musiken som är det viktigaste för honom, inte det andra. Kändisskapet är han inte intresserad av. Det är många saker som man tar med sig från en film som Ett slags liv. Fansen kommer yla av lycka. Vi får honom med egna ord berätta om barndomens glädje (måla, rita och idolerna Kiss) och om det han avskydde mest - skolan. I filmen samtalar Winnerbäck med bland andra Per Gessle ( om låtskrivande, och om varför han valde det svenska språket), Melissa Horn ("man kan alltid skylla på kändisskapet för att slippa åka till IKEA en lördag") och Rolf Lassgård ( om arbetet med texter). Det är djupt rörande också att höra om året då allt vänder. Under ett och samma år kommer han ur en längre kris. Han börjar jogga varje, han lyckas ta körkort och han träffar sin blivande hustru. Inget är omöjligt. TA  

Utplåning

ANNIHILATION (Amerikansk Sci-fi/ Action/ Skräck från 2017 i regi av Alex Garland, med Natalie Portman, Jennifer Jason Leigh, Tessa Thompson, Tuva Novotny, Oscar Isaac med flera.
Biopremiär i USA, Kanada 23 februari, Sverige och övriga Europa 12 mars på Netflix.
Längd 1 tim 55 min
Betyg: SA SA SA SA

Alex Garland har haft lite otur med sina senaste biofilmer, i varje fall i Europa och Sverige och när det kommer till att visas på biografer. Ex Machina, där Alicia Vikander briljerade som robot, blev en kritikersuccé och gick på bra på de ställen där den visades på bio, men alltså inte i Sverige (där den ändå blev en kultfavorit via nätet och köpfilm).
Likadant har det alltså blivit med hans nya science-fiction-rulle som filmbolaget ansåg för intellektuell för biopubliken (men man undrar ju varför den visas i USA då, och inte utanför landets gränser, när den "intellektuella" publiken mer finns utanför USA än tvärtom... eller?) och sålde de internationella rättigheterna till strömningsjätten Netflix.

Har pratats om likheter med Tarkovskijs klassiker Stalker, men så pretentiös eller ambitiös (beroende på vad man tycker om Tarkovskij...) och poetiskt slagkraftig är inte "Annihilation". Däremot är det synd att man inte får chansen att se den på stor duk, då det är en lika vacker, som spirituell och creepy sci-fi-skräckis om ett gäng kvinnliga militärer som ger sig ut i djungeln för att undersöka ett mystiskt skimmer som lagt sig över ett område dit många tagit sig in men ingen har kommit ut (förutom Portmans man, Isaac, som kommer ut därifrån som ett vrak och inte vet någonting om var han varit eller gjort).

Bygger på den första boken i den kultförklarade trilogin kallad "Southern Reach-trilogy" av författaren Jeff VanderMeer, vars första del precis kommit ut på svenska med titeln "Avgrund" på förlaget Fria Ligan.

Med "Ex Machina" visade Garland att han är något av en visionär och en mycket intressant skapare av tankeväckande science-fiction. I "Annihilation" tar han upp frågor om vår jord, om miljön och hur naturen kan svara på en attack som påverkar hela ekosystemet och hur den anpassar sig, och även om hur lite som skiljer oss människor från det som lever och växer i det gröna.

Vill du se något annorlunda, bitvis flummigt men hela tiden hypnotiskt och vackert och spännande, både visuellt och idémässigt, och stundtals oerhört skrämmande och läskigt? Då ska du se "Annihilation"! Annorlunda på många sätt, men inte minst för att huvudrollerna spelas av i stort sett enbart kvinnor. Men det är inget man tänker på efter ett tag, om något så känns det lite befriande att se en film av detta slaget med så få män i stora roller och så många kvinnor i stora roller.
Portman är, som vanligt, mycket bra och kul även att se Tuva (som pratar oklanderlig engelska) i en så stor roll.

Cred åt Netflix för att ro iland en så här stor och omtalad biofilm. Tråkigt bara för oss som gillar film på bio och hoppas det inte blir en trend att mer och mer film kommer direkt till tv-skärmen utan att passera biografen.

Göran.