1) Det är endast en handfull artister/grupper som har tillräckligt intressant karriär/livsöde värda gestaltas på film. Det är ju musiken främst vi gillar!
2) filmerna är oftast tillrättalagda och dramaturgiskt likformade, saknar överraskningsmoment och vågade berättargrepp (Great balls of fire, Walk the line, La bamba, Ray)
John Henri Holmberg skriver i boken Filmtema (BTJ förlag 2006) att jazzmusikers osunda leverne ogillas av filmindustrin och därför sällan skildras på film. Det gäller nog inte bara dem.
3) glappet blir för stort mellan betraktarens förhållande och filmens skildring av bandet/artisten.
Anton Corbijns film Control om Ian Curtis är sevärd, men filmen 24 hour party people (2002) är vassare. I den filmen syns bandet i antalet mindre scener, men i ett större sammanhang. 24 hour party people (som är titeln på en Happy mondays låt) berättar rappt och underhållande om skivbolaget Factorys grundande och hur staden Manchester förvandlas till popstaden "Madchester" , under 80-talet. Här är tevejournalisten Tony Wilson (förnämligt spelad av Steve Coogan) i förgrunden som upphovsman till den starka poputvecklingen. Han startar bolaget Factory som får grupperna Joy Division, New Order och Happy Mondays i sitt stall. Klubben Hacienda, som han driver blir ökänd och ger staden Manchester världsrykte. "Hacienda blev vår egen katedral" säger Wilson i filmen. En samlingsplats lika mycket för egensinniga människor som innovativ popmusik (acid house) och obegränsat med droger. Det senare förgör också klubbens existens till slut. 
24 hour party people är en kärlekshyllning till popmusiken och staden Manchester. Det är på många sätt roligt, men också bitvis skrämmande vad drogerna gör med "begåvningarna" Shaun Ryder (sångare i Happy mondays) och Martin Hannet (producent till Joy Division och Mondays). Närvarokänslan blir påtaglig av den fejkade dokumentär känsla som finns i Michael Winterbottoms film. I form av en skakig kamera och likt en Benjamin Syrsa berättar Tony Wilson om händelserna och miljöerna, gör 24 hour... till en genast medryckande film.
Filmen skildrar Tony Wilson som intelligent, intellektuell och visionär men också som en man med storvannesinne. Han vill likna sin egna gärningar för popmusiken med vad industrialismen gjorde för England. Rätt eller fel, döm själva!
Wilson dog 2007 i en hjärtattack, efter flera års behandling av cancer. Skivbolaget Factory fick läggas ned efter ekonomiska svårigheter, 1997.
Han var konsult och bidrog till arbetet med filmen 24 hour...och Wilson kan inte ha varit annat än nöjd med resultatet. New Order sångaren Bernard Sumner sa i en intervju i tidningen Q, att han gillar filmen, men att VERKLIGHETEN var värre.
Jag älskar 24 hour party people för popmusiken och miljöerna. För en gång skull kan min egen bild av Madchester samsas med det mesta av filmens bilder.En annan klart njutbar men svagare "musikfilm" är Last days of disco (1998). Här tecknas en klubbkultur som får betydelse för en grupp högutbildade unga yppiemänniskor, under tidigt 80-tal (i Manhattan, New york). De förälskar sig fullständigt i discomusiken och vaknar upp en dag då musiken har tystnat.
Detta blir då tydligt med vad Tony Wilson menade med popmusik som två spiraler. Den ena går nedåt medan den andra är på väg uppåt...Att Whit Stillman inte följde upp Last days of disco med en film, om hip hop eller varför inte syntpop, är både klokt och förargligt.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar