I tvbildens våld

Italienfödde Erik Gandinis prisbelönade dokumentär Videocracy (2009) om politiska utvecklingen i Italien får mig att erinra en bild från David Cronenbergs film Videodrome (1983). Du har säkert sett den, den där bilden eller scenen av ett människohuvud som är bokstavligen i teveapparaten. I tv bildens våld.

Videocracy tecknar ett porträtt av ett Italien, i politiskt, demokratiskt och kulturellt förfall. TV-bilden har makten över samhället, och fördummar medborgarna med tveksamma underhållningsprogram. (Frågesport med lättklädda damer. Tutt-tv. I början av 90-talet satsade en av kabelkanalerna i Sverige på liknande program, men lyckligtvis utan större framgång)

Mediemaktkoncentration är nästan totalt enväldig den politiska makten. Skandalfilade Premiärminister Silvio Berlusconi äger 3 av landets 7 tv-kanaler och flera av landets ledande nyhetstidningar. Någon demokrati i självklar mening går det inte att orda om. I Italien är makt lika med tv.

I Italien verkar flera unga människor leva i någon slags djävulsk hypnos, där kändiskulten har slagit över fullständigt och saknar all rimlig ranson. Flera unga människor är beredda att göra det mesta för att erövra tv-framgång. Bland många unga tjejer är målet att bli Veline, en tv-värdinna, som dansar utmanade i 30 sekunder ett av frågesportsprogrammen- för att hålla kvar tittarna…

Synas i tv och bli kändis verkar vara det enda som räknas i livet. En urbota besatthet för många unga människor. En av dem möter vi filmen, mekanikern Ricky. Hemma i pojkrummet hänger affischer på Van Damme. Han vill bli Italiens motsvarighet och kunna sjunga som Ricky Martin. Är man med i TV är man 10 gånger bättre än alla andra. Tv:ns makt är att alla vill vara med i tv, och man blir oförglömlig, säger han.

Mest skrämmande är att se hur Berlusconi håller medborgarna i schack med hjälp av tv. Hans bildproducenter avbryter pågående sändningar så fort premiärministern ska visas i TV. Och även om han inte syns hela tiden i kanalerna, så finns hans ständigt i bakgrunden. Tv-programmen är nämligen som en av producenterna beskriver; ”en spegel av premiärministern”. En som vill ha kul, och gillar ”livets goda”.

Men som Erik Gandini frågar sig i en intervju på Publicistklubbens hemsida tänk om kulturen är farlig och har en ondskefull sida?

Hoppas så många som möjligt får chansen at se Gandinis högintressanta film. Han har lyckats komma in djupt i kretsar som inte andra har fått tillgång till. Videocracy väcker tankar och funderingar kring politik och medier. Italien statuerar skräckexempel, men givetvis bör vi se om vårt ”eget hus” här hemma.

TA