Utan all tvivel blir Casey Afflecks regidebut I´m still here intressant. Men man undrar om filmen kan stå på egna ben och tala till oss eller har all mediecirkus förminskat/förstorat den?

Regissören Affleck och Phoniex grundlurade medierna för två år sedan. Då deklarade Phoniex att skulle lägga ner skådiskarriären för att satsa istället på hip hop musik...

Utspelen visade sedan vara en del av filmen I´m still here, som i sin tur visade sig vara en mockumentary, en fejkad dokumentär om skådisen Joquin Phoniex förfall.

Undertecknad ska erkänna att jag har inte följt medierapporteringen jättenoga. Men så här i efterhand blir man genast fundersam vad allt det här handlar om. Att fejka en dokumentär.

Vi minns ju hur skräckfilmen, lågbudgetvarianten Blair Witch project (1999) red länge på en "falsk marknadsföring", tillika myt eller hajp om att filmen var "verklig". Men ganska snabbt visade det sig att så var icke fallet. Men jag antar att devisen "all publicitet är god publicitet" inte helt går att avfärda...

Om vi förflyttar oss i tid ännu längre, vi snackar 80-tal och Rob Reiners Spinal tap. Idag räknas den som en "måste se kultiflm" och det är både en hyllning och parodi av dåtidens heavy metal  och dess tids vindar. Här vet publiken redan från början att det är en fiktiv berättelse om ett hårdrocksband, gjord i dokumentär anda, och det är inte bara en viss musiker som sagt sig känna igen sig.
I´m still here hakar vidar via Spinal Tap och Blair witch, men drar det till en ny nivå. I´m still here skapar sig en egen myt, en egen upphause i medierna - genom att lura medierna.
Och när medierna blir fullkomligt lurade, ja då, blir det viktigt att understryka det... Det är ju Tredje statsmakten vi talar om...som har gått bort sig....

I´m still here skulle man kunna se ur flera perspektiv: dels trenden som präglat 00-talets filmskapande, metahandling, t e x  mästerliga Adaptation (2002), där Nicolas Cage manusförfattare skriver filmens handling eller tv-serien Oskrivet blad (2005), där skådisarna Krista Allen, Jennifer Hall och Bryan Greenberg spelar sig själva och kameran följer egentligen, om än smått skruvat deras "riktiga" vardag. I´m still here kan också ses utifrån att stjärnorna ger tillbaka, mot medieetablessemanget, skvallerpressen med desinformation...Men I´m still here visar också på att filmen numera använder sig av det skönlitteraturen/bokbranchen länge haft som främsta försäljningsargument: verklighetsbaserade berättelser. Men vad som är vad, ja det är högst oklart.

Slutligen, jag hoppas INTE att man gör en film om popfenomenet Milli Vanilli från 80-talet, som avslöjades vara fejk - av medierna...
 TA