I Paolo Sorrentinos film This must be a place (2011) ser vi
Sean Penn i rollen som den rike, uttråkade och deprimerade f d rockstjärnan
Cheyenne, 50 år. Han lever ett lugnt liv med sin hustru (favoriten Frances McDormand, hon verkar trivas i filmer med en viss rockmusikanknytning, Laurel Canynon och Almost famous!) i
Dublin.
Han försöker försonas med minnen av sin bortgångne far. Han funderar över livets
utveckling. Hans livsfrågor resulterar till en rundresa i USA. Cheyenne söker
en man, en nazist som plågade hans pappa.
Filmen har i sina
bästa stunder en intelligent och intressant dialog. För många av oss som gillar
eller ha gillat popmusik är detta också lite kul, Vem av oss har inte försökt
tänka oss in i idolers huvud och tankar någon gång?
Cheyenne i This must be the place är en Robert Smith-kopia
(sångaren i The Cure) med sitt luftiga hår och läppstift och gothiska framtoning
med militärkängor och mörka kläder. Han är kritiskt till sitt eget
musikskapande; ”har bara gjort depressiv musik för depressiva människor”.
Karaktären Cheynne har inspirerats av The Cure sångaren Robert Smiths
utseende. Regissören Paolo Sorrentino har länge förundrats av honom. Smith är idag medelålders. Men fortsätter klä sig och sminkar
sig som han gjorde i ungdomen.
I pressmaterialet för visningen av filmen i
Cannes 2011 berättar Sorrentino att han har velat göra en annorlunda film om
Förintelsen. Och det har han gjort, onekligen.
Men mest
påminner This must be the place om en road movie. Inspirationskällan
enligt regissören själv har varit David Lynch The straight story (1999). http://www.festival-cannes.com/assets/Image/Direct/040739.pdf
Och
här närmar vi oss filmens ”problem”. Förutom temat med Förintelsen och en bortglömd
rockstjärna i huvudrollen känns det mesta en aning uttjatat. Typisk
festivalfilm. Resa i USA med vit medelålders man i livskris. Vi har sett detta många gånger nu och
lite bättre förut (t ex About schmidt och svenska En enkel till Antibe).
Att Sean Penn alltid är sevärd är knappast något nytt eller
unikt påstående. I This must be a place slås man dock ännu en gång av hur han skickligt
förvandlar sig själv till någon annan; han förställer rösten, kroppsspråk och
temperament är annorlunda osv. Det är uppvisning, enorm tolkning, det är klass,
det är stort skådespeleri. Men trots allt beröm kan inte ens en tungviktare som
Sean Penn helt rädda en film som This must be a place från att vara en smula
lättsmält. Det är något i Cheyennes karaktär som inte lyckas gripa tag i mig. Kanske
hans barnsliga sida, eller hans distans eller gothiska läggning? Jag vet inte.
Historien bär inte ända fram.
Ur filmen She´s all that (1999) |
Och slutet tål helt att diskuteras. Spontant tänker jag på
tjejen i high school filmen som slänger glasögonen, bär linser, sminkar sig och
väljer korta kjolen istället för byxor. Och hon släpper ut håret. Plugghästen
ska bli cheerleader. Och hon blir killarnas nya dregelobjekt. Vad Cheynne exakt
gör i This must be a place avslöjar jag inte. Men visst vore det intressant att
höra hur en riktig The Cure-fan skulle tolka slutscenen. En och annan skulle se
scenen illustera Gothrockens Död alternativt ett hastigt farväl till ungdomsåren,
kanske. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar