Bambauchs fullfjädrade mästerverk

Park Slope, Brooklyn, New York, 1986. Den intellektuella familjen Berkman går igenom en tuff och svår fas. Föräldrarna ska skiljas och de två sönerna hanterar detta onda faktum på lite olika sätt. Äldre brodern Walt (spelad av Jesse Eisenberg) följer lojalt sin far Bernard (Jeff Daniels) och har honom som idol. Han citerar och talar precis som sin pappa. Att undersöka vem han är och vad han själv tycker om saker är inget för honom (som Walt säger ”jag vill inte slösa bort tiden") 

Hans lillebror Frank (spelad Kevin Klines son, Owen Kline) onanerar i skolans bibliotek och dricker alkohol. Han tar parti för sin mor Joan (Laura Linney) och han beundrar sin tennistränare Ivan (William Baldwin). Denne börjar även hans mor dejta. 

Storebror Walt träffar en flickvän, Sofie Greenberg (lustigt sammanträffande med hennes namn och Baumbach tredje film Greenberg, inte sant?). Han ljuger att han skrivit Pink Floyds Hey you. Hans far Bernard får ihop det med en av sina studenter, Lili, (Anna Paquin) som dessutom Walt trånar efter.

Det blir tydligt i den här filmen hur de vuxna krigar mot varandra. Det är inte mycket kvar av det som en gång var kärlek. Det är bara vaga minnen. Flera scener i filmen är fullständigt lysande. Till exempel, öppningen, då familjen spelar tennis och pappa Bernard uppmanar Walt att sikta mot sin mors backhand, ”den är rätt så svag”. Han gör det och pappan blir nöjd medan modern blir rasande. 

Att "ha någon att bolla med" får genast en ny innebörd i och med filmen. Tennis och pingis blir ett sätt för familjen att kommunicera eller inte att kommunicera. Lillebrodern Frank slår bara bort bollen när pappan vill spela pingis. Frank vill vara som Ivan, tennistränare. Nej säger pappan, Ivan är ingenting, han är bara en som inte bryr sig om intressanta filmer och böcker. Då vill jag vara en sån också, säger Frank. 

The Squid and the whale har en del populärkulturella referenser, film (Nr 5 lever, Mamman och horan, Errol Flynn och Godard etc.) litteratur (Leonard, Kafka, Dickens etc), tennis inte minst, (McEnroe,Borg och Connors). Jimmy Connors slår hårdast. Men familjen Berkman saknar en fungerande andra serve. Allt resulterar bara i dubbelfel. Walt och hans far påminner mer om ett par  kompisar än far och son. Pappan är ganska likgiltig för sonens känslor och är mest ego och utnyttjar sonens lojalitet. Sonen är förvirrad och vet inte hur han ska gå vidare med flickvännen. Han är också en kopia av sin pappa, och på många sätt, saknar han eget livskompass. 

Pappan kör sönerna genom kvarteret, inga parkerings-platser är tillgängliga. Här visar Noah Baumbach de olika relationer fadern får med sina söner. Storebrodern Walt säger ”Jag hjälper dig hitta plats” och pappan tackar uppskattat. Den yngre sonen, Frank, vill bara att fadern släpper av honom. Nej, du åker med mig. Jag hämtade dig och då hjälper du mig att hitta en plats.
Den ena sonen är blind för den han idoliserar och den andre är i ständig opposition.

I Greenberg (2008) har vi även en bilsekvens som säger något mer. Greta Gerwigs barnflicka Florence kör bil i filmens inledning och vill göra filbyte, ”Låter du mig komma in?” frågar hon högt och blickar ut mot medtrafikanten i närmaste fil. Detta säger något om karaktärens försiktighet och lite outsider-perspektiv. Att ta plats är inte självklart. Hon frågar om lov. Hon blir beroende av att andra är vänliga mot henne än att hon ryter till. Detta kan dock ändras under historiens gång. Skickligt att plantera dessa "fruktbara plantor" av Bambauch.

Jag är verkligen förtjust i The Squid and the whale och hur filmens titel får sin förklaring i berättelsen. Utan att avslöja för mycket kan jag skriva ändå att titeln har sitt ursprung i sonen Walts tidiga barndomsminnen med modern Joan.

Jag ser filmen för 5:e gången och jag blir fortfarande så ofantligt knockad. När jag tittar på omslaget säger det allt vad filmen vill berätta. Barndomsminnen, föräldrarna åtskilda och omgjorde till bittra fiender, en tar stor plats , en annan längre upp mot skyn och ses mindre och så har vi två pojkar som bråkar och slåss mot varandra. De slåss för sina föräldrar och mot skilsmässans obönhörliga realitet.



Philip Lapote

I filmens extramaterial finner jag ett givande samtal mellan författaren Philip Lopate och Noah Baumbach (som gjordes 2005 på New York film festival). Bambauch berättar hur han började skriva scener till filmen. Om hur han var väldigt hänförd av att skriva barns röster, vilket han inte hade gjort förut. Hans tidigare filmer skrev han utifrån sin dåvarande livssituation. Men inte med The Squid and the whale.  På så sätt är filmen inte helt självbiografisk och utelämnade som många vill se den. Men visst finns det likheter i filmen med hans eget liv.

Noah Baumbach. Foto:Anders Olsson

Liksom pojkarna i filmen är han också uppvuxen i Brooklyn och med en skrivande pappa. Baumbach berättar att han var intresserad av att undersöka hur föräldrarna förför sina barn för att knyta dem tills sig. Vad gör föräldrarna medvetet? Hur reagerar barnen? 

- Barnen är uppvuxna i en intellektuell värld, de ser inte riktigt vad som händer dem, de tror att föräldrarna vet bättre, säger Baumbach.

Känslor och språk är centralt i filmen menar Philip Lapote. Språket och känslorna är dock avskilda från varandra.
- Familjen känner till psykologi, språket blir ett skydd och en barriär , Bernards värderingssystem som Walt tar till sig om böcker, är en kod att hålla ifrån sitt eget liv, karriär och bitterhet, berättar Baumbach.

Regissören var länge osäker på hans manus. Skulle det göra sig bra som film? var länge frågan. Det kändes mer som en roman eller memoar, minns han. Bambauch som älskar franska nya vågen och Ingmar Bergman filmer, visste inte riktigt hur han skulle lyckas få finansiering till en film som The Squid and the whale. Kunde man göra en amerikansk film på det här sättet?
Han försökte komma på hur man gjorde en film som liknande en upplevelse. Det gjorde han också, minst sagt. The Squid and the whale är ett fullfjädrat mästerverk och en film du inte vill vara utan. TA