Widerberg höjde nivån

 Carl-Eric Nordberg skriver om Mannen från Mallorca i tidningen Vi , 25 oktober, 1984, nr 43, s 46-47. 

Han jämför med hur undermålig svensk kriminalfilm var  i början på 30-talet och med Bo Widerbergs film från 1984. Svensk kriminalfilm har verkligen utvecklats och blivit konstnärligt mycket bättre menar Nordberg, jämfört med 30-talets filmer. 

Nordberg är inte snål med att ge beröm till Widerbergs film. Han skriver:  

"Redan det inledande postrånet är iscensatt med dynamisk perfektion och av en flygande kamera som  utan att ett ögonblick förlora fotfäste eller synskärpa - kastar oss rakt in i stormcentrum. Widerberg har utgått från romanen Grisfesten av Leif G W Persson: väl hemmastadd i polishus oh på brottsplatser. De "båda" hjältarna spelas av herrar Jarnebring och Johansson: två unga kriminalinspektörer ur folkdjupet som hellre käkar äktsvenskt smaklös korv med bröd och senap vid gatuköket än multinationellt saftig hamburgare på restaurant. Över huvud uppför sig dessa spårhundar - ofta omfladdrade av humorns solkatter - som moraliska helyllegrabbar i en cynisk kylskåpsvärld. Runt omkring dem snickrar korruptionen sina lönndörrar och blindfönster, sina återvändsgränder och falluckor. Kanske är själva justitieministern den allra lömskaste byggherren i folkhemmet. I alla händelser ger hans maktspråk tjänstvilliga ekon bland lagens väktare och sätter till sist munkavle på sanningen."

TA    

Hitchcock och den globala miljöförstöringen

 

Läser med stort intresse Carl-Eric Nordbergs recension av Hitchcocks Fåglarna (i tidningen Vi, s.36 , nr 25 1978).  Nordberg beskriver filmen ha både "vingbredd och bärkraft", trots att den då 1978 var 15 år gammal. Det ska väl förklaras också att på den här tiden och delar av 80-talet hände det att äldre filmer kom upp på biorepertoaren igen. 

Nordberg såg ett miljöförstörelse budskap i filmen: 

"Det är inte svårt att att i den globala miljöförstöringens dagar se fåglarnas krig mot människosläktet som en rättvis hämnd av den Natur som vi allt hänsynslösare exploaterar. 

Fast naturligtvis aktar sig Hitchcock att blåsa i trumpet för detta budskap. Han låter det bara mola som en dov, ångestfull, ofrånkomlig underton."

TA.

Välspelat, välgjort och obehagligt

 Mikael Marcimains serie Jakten på en mördare bygger på Tobias Barkmans reportagebok  med samma namn. Serien/boken bygger i sin tur på utredningen av mordet på Helen Nilsson i Hörby 1989.

Är det rätt att göra en film /serie på en verklig traumatisk händelse? Är det rätt mot de anhöriga? 

En fråga som återkommer då och då , särskilt i film och tv-världen. De ruskiga händelserna på Utöya har ju både filmats och gjorts tv-serie kring. 

Man kan verkligen diskutera om det har varit rätt att motivera dessa produktioner. Å andra sidan var Åsne Seiderstads bok En av oss, alldeles lysande i den meningen att någon ger sig på den hopplöst svåra uppgiften att försöka förstå varför gärningsmannen blev den han blev.... Den frågan som många, många av oss har brottats med sedan det ohyggligt tragiska inträffade - behövde belysas och bemötas med flera frågor än kanske svar.  

Varför film/tv använder sig av dessa historier? Det är ju en annan fråga, men desto lättare kanske att svara på. I dagsläget lever ju bokbranschen på deckare och True crime genren. Filmbranschen blöder och har sedan länge svårare nu med intressanta manus, och där har TV-serierna överträffat Filmen med större skärpa, fantasi och mod. Filmbranschen har valt att följa "säkra kort" , dvs , gör påkostade produktioner på välbekanta böcker eller liknande. Filmen Quick är ju ett ganska färskt exempel på det.  

Jag minns 1991 då Jan Troell gjorde filmen Il Capitano som byggde på morden i Åmsele. Troell fick utstå stark kritik för bristande omdöme och hänsyn, särskilt mot de anhöriga.

Marcimains serie Jakten på en mördare  är väldigt välgjord, välspelad och man har lyckats återskapa tidsandan och decennier utan överdrift med musik och kläder. Det vilar något sävligt, ytterst obehagligt och nedtonat över hela serien. Resultatet blir enormt övertygande och hyperrealistiskt. In på bara skinnet...

Här är det utredningen som det är fokus på; och vi får ganska lite privatliv skildrat av både de misstänkta och poliserna.  Det är onekligen en fascinerande historia och en mycket intressant kriminalserie om hur polisen dränks av informationsflöden och hur en polisledning sviker dess personal gång på gång. 

Hur kommer det sig att en av seriens huvudpersoner, polisen Per-Åke Åkesson (Anders Beckman) aldrig tycks tappa besinningen och luta sig åt galenskap? Han blir så taskigt behandlad av sina chefer , som verkar mest bara vilja bli av med honom. Han är bara fast besluten att hitta Mördaren.  

Vad gör då en långvarig mordutredning eller ett drabbande arbete med människor under en längre tid?  

Man blir besatt. Jobbet blir dig. Du blir jobbet. Du kan inte släppa det. Du lever det. Du är det. Det tar över hela din värld. Livet blir jobbet. Jobbet blir livet.

Polisen Monica Olhed (Lotten Ros) får en fråga av en yngre kollega. Kollegan är förvånad och fundersam över hur Olhed orkar jobba med det hon jobbar med. Jaga och gripa pedofiler.  Olhed svarar rappt: "Någon måste ju jobba med det här".

Det är en gedigen serie om Sverige i förändring och hur Sverige förändrades , inte minst i poliskåren och organisationen. Det är en serie om utanförskap och klassklyftor och aldrig har väl Skåne eller Småland tett sig så skrämmande på sina håll i denna skildring. 

I ett avsnitt besöker polisen Åkesson en religiös samling människor och dessa scener påminner om första säsongen av True detective. Sverige framställs som ett slags "mini-Amerika" just här. Glesbygd, religiösa fantastiska grupper, människor som är utanför samhällsmaskinen....    

Ja, som ni märker, slingrar jag mig från huvudfrågan: ÄR det rätt att göra film/serie på en sådan tragisk händelse som på ett mord på ett barn? 

Det är både och. Det är på många sätt problematiskt, eftersom anhöriga påminns om smärtan igen och nu ska deras trauma göras till underhållning och allmän gods. Det är respektlöst. En annan sak är ju om anhöriga själva vill att deras berättelse skall filmas och berättas för allmänheten. Men så är nog sällan fallet. 

Skulle jag själva vilja att en regissör gjorde film /teve på min egen olycka , eller om jag råkade ut för något liknande? NEJ, det skulle jag inte vilja.  

Det som kanske kan spela roll för   att Mikael Marcimain får mindre kritik för att filmatisera en sådan djupt tragisk och otäck händelse, är tidsaspekten. Fallet ligger inte så nära i tiden, längre. Det var en annan sak under Jan Troells tid. Filmen Il Capitano , kom ganska snabbt efter att Åmsele morden hade inträffat. Hade filmen kommit 10 år senare, vem vet hur mottagandet hade varit då......

TA. 

 

Ingen utväg

 

I norska tv-serien EXIT får vi följa ett gäng framgångsrika affärsmän i Oslo och deras sviniga leverne.

De har pengar upp till öronen och har tappat verklighetsuppfattning. Inget kan stoppa dem, men samtidigt vad kan få dem att leva och känna igen? 

De fyller dagarna med droger , prostituerade och mängder av alkohol. Tomma på känslor, tomma på livet. De har sedan länge förlorat kontakten med sig själva och sin omvärld, och respekten för människor. 

EXIt är en kuslig serie som väckt debatt, och visar ju upp en väldigt brutal, cynisk och rå verklighet som tydligen finns i Oslo, men långt ifrån allas vardag. Exit får ju bränsle också när vi lever i en tid då klassklyftorna ökar. Människor kämpar dagligen för att få ihop sina liv , ekonomiskt och med boende osv. Och så ser vi ett gäng män som kastar iväg miljonbelopp utan något som helst bekymmer. De är gifta och har familjer, men när det kommer till kritan - är familjelivet tråkigt och tråkar bara ut dem. De söker otrohet för kickar för att - finnas till. 

Det finns säkert likheter med både Scorseses Wolf  of wall street och även Brett Easton Ellis romaner. Och jag tänker främst på hur historierna skildrar en sorts avhumanisering i en värld där allt kan mätas och räknas. 

Vad är det då som gör EXIt så sevärd? Är det inte bara våld och sex som blir spekulativt? Jo för visso, men det är trots allt väldigt underhållande och mycket handlar om den täta historien och inte minst skådespelarna som briljerar. Simon J Berger är ruskigt övertygande i rollen som gängets ledare Adam. Han får Michael Douglas Gordon Gekko att kännas som mysig farbror i jämförelse. Adam skyr inga medel för att inte tappa ansiktet. Det är mycket smärtsamt att se hur han behandlar sin fru Hermine (spelad av Lars Winnerbäcks fru Agnes Kittelsen).  Och precis som i amerikanska förebilder som Sopranos och Mad men, så lyckas ju Exit även med att faktiskt skildra ett gäng kriminella och "skithögar" på ett komplext sätt. Vi ser dem, inte PÅ dem. De blir också människor. Flera avsnitt rymmer ju faktiskt mycket intressanta stycken av dialog och samtal mellan karaktärerna. Se Exit idag!

TA 

Knäckande bra tv-serie!

Jag blir alldeles till mig. Jag ser tv-serien Normala människor som bygger på Sally Rooneys roman, och jag gråter och jag lever mig verkligen in den här historien. Den drabbar mig hårt. 

Tv blir större än livet.

 

I 12 avsnitt är jag som uppslukad av livshistorien som spelas upp mellan Connell och Marianne. De växer upp i Sligo, som ligger norr om  Dublin på Irland. 

 De lever i olika världar , men talar "samma språk". Connell är den snygga fotbollskillen och han borde ju bara kunna erövra världen. Men något hindrar honom, vad det är, vet han nog inte ens själv. 

Marianne är den smarta ensamvargen som mobbas i skolan.  De skulle  egentligen inte kunna mötas - men dem gör det ändå. Och kärlek och stark attraktion väcks dem emellan. Här formas en djup vänskap, oförslitliga band och en grundläggande förståelse för varandra och med tiden även respekt och ömsinthet.  

Lika barn leker inte bäst. Här är devisen, det motsatta eller snarare : Ekelöfs klassiska citat ; "botten i dig är botten i mig"....

Marianne och Connells kärleksresa möter på motstånd i stort sett hela vägen, efter romansen under gymnasiet. Långt senare, konstaterar också Connell att, åren med Marianne på gymnasiet, var hans lyckligaste ögonblick.  Innan henne, visste han inte om lycka fanns.

Det är i stort sett omöjligt att skriva om Normala människor och inte låta fjantig eller dåraktig. Det är en intelligent serie , med mycket välskriven dialog och karaktärerna fördjupas och vi får som tittare även vi starka band till dem. VI delar ju deras liv i 12 avsnitt. Det känns ärligt,  komplext och mycket trovärdigt, den skildrar flera bottnar i unga möter vuxenlivet..... 

Marianne hamnar i destruktiva vanor  och här ger serien henne tid för oss att förstå varför eller få uns av svar varför hon plågar sig själv......

Hennes kärlek Connell brottas med andra saker. Han är till synes stabil och säker, men bakom den där fasaden döljs en osäkerhet, så stark som driver på panikattacker och identitet-kris. Han får inte ihop sitt nya akademiska liv med sitt gamla liv med fotbollskillarna på puben. Vem är han? Vem vill han vara? Var hör han hemma? 

Det är fascinerande att följa vändningarna för huvudkaraktärerna i den här historien. Först ser vi ju hur Marianne inte alls passar in. Några år senare är det annorlunda. Connell känner sig vilsen på högskolan. Och nu är Marianne i sitt rätta element. Omtyckt, påpasslig , självsäker och en förebild för många.... Men hur känner hon själv? Känner hon sig älskad? Eller är det bara en fasad? 

   Normala människor tar den romantiska genren till en ny nivå. Det trodde jag inte att jag skulle kunna skriva år 2020. Serien har förmågan att fånga ett romantiskt och vackert skimmer av ungdom och genuin kärlek. Men samtidigt finns här en realism som inte vi ser i romantiska komedier. I romantiska komedier övervinner ju kärleken allt och paret får ju varandra till slut. Här i Normala människor är saker och ting betydligt mer komplicerade från början till slut, faktiskt. Och vi kan ju ana att slutet kommer inte landa i varken sockervadd eller i ljuv musik....   

TA

Förlegad frukostklubb

Ser om John Hughes kultförklarade ungdomsfilm Breakfast club (1985). Det är en annan upplevelse, 35 år senare,  jag är äldre, förstås och kan inte undgå hur tiden har sprungit ifrån filmen.

 

Judd Nelson som spelar "värstingen" är ju alldeles för gammal i rollen. Nelson var 25 år när han spelade in filmen, och han skulle spela en kille på glid på high school, en 16 åring. Det är ju noll trovärdigt. Sedan är ett annat problem att hans karaktär utstrålar homofobi och sexism. Vad finns det att tycka om med en sådan kille? 

Att Molly Ringwald skulle kära ner sig i honom, är helt obegripligt. Men visst händer det ju att kvinnor faller för tölpar. Det hände 1985 och det kommer sannolikt hända imorgon. 

Det blir också så väldigt märkligt; när Ally Sheedys gotare och suicidala tjej skall sminkas om och ut kommer hon med läppglans och med"tjejig" stil och Emilio Estevez sportkille får stora öron. 

Ärligt talat, har jag svårt att faktiskt uppskatta Breakfast club idag. Det är skrattretande att den rankas och anses så högt som den gör i vissa sammanhang ( Empire listar den på 2:a plats över tidernas bästa tonårsfilmer).

https://www.empireonline.com/movies/features/best-teen-movies/ 

Det är så påfallande tydligt att det är en vuxen manlig blick som vilar över filmen och , filmen är skriver av en vuxen för vuxna - om - eh  - ungdomar. 

Huruvida kvarsittning förekommer i dag, låter jag vara osagt. Men det är utopisk, idiotiskt romantiskt att fyra olika individer som vet att de är schabloner inför varandra - blir polare. Det finns inte på kartan att de skulle sitta likt som i ett gruppterapi samtal och lyssna på varandras upplevelser. Det känns präktigt och tillrättalagt. Och fantastiskt vuxet. Om nu Breakfast club tillskrivs som en ungdomsfilm, för vilka ungdomar riktar den sig till? 

Breakfast club visar också ett segregerat USA. Inga afroamerikaner och inga minoriteter. Bara vita ungdomar. Vi kan väl ana att Judd Nelsons karaktär har något italienskt ursprung över sig. 

Jag kan räkna flera brister i den här filmen. Jag vet inte riktigt om det är bra eller mindre bra; att filmen också känns lång, lång som en - kvarsittning - kändes på 1980--talet. Jag hade mina sådana, jag också. 

Anthony Michael Halls "plugghäst" är den som klarar sig bäst i ensemblen , han har utseendet och framförallt åldern , han är helt rätt i  rollen, till skillnad mot Judd Nelson.  Simple Minds ledmotiv,    Don´t you forget about me , låter också fortfarande oerhört vital. Bästa scenerna i filmen är lite ironiskt , inte bland ungdomarna. Dessa förekommer mellan läraren (Paul Gleason) och vaktmästaren. Läraren klagar över hur eleverna har blivit bara stökigare och stökigare för varje år. Och vaktmästaren konfronterar honom direkt; nej, det är inte sant, säger han. Det är bara DU som har blivit äldre. Eleverna är lika stökiga nu som för 35 år sedan. 

TA

Stackars Jack

Vem är Jack Nicholson?
I dokumentären Dr Jack och Mr Nicholson (2019) står denna fråga i centrum. Och jag vill nog ändå påstå att vi kommer nära några svar kring ikonen.
Det drivs en konsekvent tes i hela filmen som säger att han spelat sig själv i hela karriären. Hans verklighet har han gjort fiktion av. Det galna och det okontrollerade har funnits i honom länge, och hans vredesbrott som dunkade i honom i hans unga dagar , fick utlopp i filmer som Five easy pieces (1970).
Det är ytterst märkligt vad som händer i samband med filmen Chinatown (1974). Ganska tätt inpå premiären av filmen avslöjas något traumatiskt. Jack Nicholsons syster är i själva verket hans mamma. Sanningen har mörkats i i hela hans liv. Hans liv bryter samman. Och om ni minns så fanns ett liknande tema i filmen Chinatown.
Vi får också en teori kring varför Nicholson ständigt bär solglasögon. Det är hans sätt att skydda sig. Man brukar ju säga att ögonen skvallrar om hur en människa mår. Jack Nicholson är en trasig människa.  Men det är något han inte vill visa.

Nedbruten av sitt röriga förflutna och man får bilden av en man som inte riktigt förmår kunna älska och leva i relationer. Kan han älska sig själv?  Hans långvariga förhållande med Anjelica Huston handlade mycket om hur mycket Anjelica Huston skulle stå ut med en man som var notoriskt otrogen.
Det är intressant att se hur Sean Penn räddade Nicholson från sig själv. Genom Penn fick han "uppfinna sig själv på nytt" och med filmer som The  crossing guard (1995) och The Pledge (2001) fick han kanske en läkande process till hands. I The Crossing guard spelar en krossad man som är skild från Anjelica Huston. Scenen mellan dem på ett fik ligger fantastiskt nära verkligheten. "Vi hade det bra, hade vi inte det?" frågar han en snyftande ex-fru.
The Pledge (2001) är en av filmhistoriens mörkaste filmer. Och om vi ska tro dokumentären så är Nicholsons karaktär ex-kriminalaren Jack Black kanske det närmaste vi kommer honom själv.  En ensam, förvirrad man som känner sig missförstådd och fastlåst i galenskap och som håller ett stadigt grepp runt flaskan. Han står där vid utanför en bensinmack , åtskild från civilisation och yrar för själv. "She said".... och han har svårt att hitta fullständiga meningar. Allt är försent.
 TA

Jag gör slut med filmen

I 35 års tid har jag sökt mig till filmen. Det har varit en inspiration, en tröst, en eskapism i sin ädlaste form, det har skänkt fantasier och omöjliga ideal.

Det har väckt  lust, lek, tankar,  analys och en massor av spännande möten och samtal. Det har varit glädje , åh vilken glädje......
Jag antar att filmen har gjort mig till den jag är.

Men det finns ett slut på allt. Kärleken dör. Det blir bråk, tjafs och gräl. Passionen lägger sig. Det blir rutin, det blir leda, det blir tröttsamt, det blir gäspningar efter gäspningar och Ska jag fortsätta så här? frågar jag mig. Ska jag fortsätta så här?

Och andra frågar även mig, Ska du fortsätta så här? Älta film , år efter år.
Prata film , när folk flyr från Syrien.
Prata film, när andra skaffar familj eller ser världens städer.
Prata film, när håren börjar få gråsprängd botten.....
Prata film , när soffan slits och magen växer....
Prata film när andra skiljer sig. Prata film när andra träffas på Tinder. Prata och tänka film och se film under ett Corona.

Jag har pratat om och tänkt på film i 35 årstid.
Nu kommer jag inte längre.
Tack filmen!
Vi kanske ses någon gång.
/Thomas

I våldets klor

Quentin Tarantino vann Golden globe för "Bästa manus" för filmen Once upon a time...in Hollywood Filmen tilldelades också priser för Bästa manliga biroll (Brad Pitt) och Bästa musikal/komedi film.
Det är väl bara att gratulera, egentligen....

Jag såg nyligen filmen och häpnades av hur lite filmen gjorde avtryck på mig. Det var nästan en tre timmars film som blev varken eller. Den var inte tråkig, men å andra sidan väcktes inga större positiva känslor eller något engagemang.

Det fanns dock en scen i filmen som var något extra, det ska erkännas. Det var en scen mellan Leo Di Caprios karaktär och en ung flicka. De pratar om läsning, och här framkommer det lite mer djup och mänsklighet , än vad Tarantino brukar skildra i sina filmer.

Men detta ömsinta samtal överskuggas sedan av en enormt blodig och brutal slutfinal. Och det är bara direkt osmakligt att sitta och titta på. Och ännu en gång tycker jag att våldet förminskar Quentin Tarantino som filmskapare....

Jag läser en intervju med regissören för tidningen Uncut (nummer 268, september 2019). Han beskriver sin nionde film , Once upon a time...in Hollywood som sin "mest personliga film". Han syftar på miljöerna och hippies i Los Angeles (som var stora delar av hans barndom).

Jag har dock svårt att se något personligt som berättas i filmen. Det vittnar bara ännu en gång om hur distanserad Quentin Tarantino är som filmskapare. Han har så lite att säga om livet , och om tillvaron av att vara människa. Är han en relevant filmregissör? Och för vem/vilka? TA

ÅRETS BÄSTA FILMER 2019 - Thomas väljer:

1) JOKER regi: Todd Philips
Fantastisk rollprestation från Joquin Phoenix i en kuslig och obarmhärtig
uppgörelse med den förväntade Superhjältefilmgenren.


2) BEAUTIFUL BOY regi: Felix von Groeningen
Smärtsam och djupt rörande far och son skildring med storstilade skådespelarinsatser från Steve Carell och det nya stjärnskottet Thimothée Chalamet.


3) MELLAN RADERNA regi: Olivier Assayas
Fransk film visar framfötterna med en film som fortlöper som ett ständigt samtal om vår samtid och dess sociala medier och behovet av litteratur och författarskap. Fiktion eller verklighet, vad väljer vi?


4) THE HEART IS LIKE A DRUM regi: Jacob Frössén
Högintressant dokumentär om hjärtesorg och kreativa processer och inte minst en monumental introduktion till NEUS fantastiska musik.


5) JULIET NAKED regi: Jesse Peretz
Lyckad Nick Hornby-filmatisering av en charmig, träffsäker och romantisk dramakomedi. Rollbesättningen gör ingen besviken och Ehtan Hawke påminner oss om The Kinks storhet....


6) SHOPLIFTERS regi: Hirokazu Kore-eda
Filmen hade premiär i december 2018, men eftersom den inte var med på 2018 årslista, hamnar den på 2019s. Det här är en film som förtjänar storpublik. Det är en film som väcker frågor och höjer din blick över dig själv och din omvärld. Omskakade historia om en japansk familj som inte är vad den ser ut att vara...


7) DUMBO regi: Tim Burton
Oemotståndlig familjefilm med hjärtat på rätta stället. Tim Burton gör det han kan allra bäst, sagor med emo-drag och influenser. Walt Disney ler från sin viloplats i himlen.


8) DEN SISTE GENTLEMANNEN  regi: David Lowery
Underhållande bagatell, men ack så charmig och ett strålande farväl av legenden och ikonen Robert Redford. Han spelar en åldrande bankrånare som planerar den sista stöten (kanske?) och drömmer om att dela drömmar med den avslappnade kvinnan Jewel (Sissy Spacek)….


9) MARADONA regi: Asif Kapadia
Komplext, fascinerande och närgånget porträtt av en fotbollsvärldens stora personligheter och så kallade bolltrollare.


10) US regi: Jordan Peele
 Otäck spänning som får dig att tänka ett varv till. Jordan Peeles andra film är kanske inte lika spektakulär som Get out, men visst finns liknande ambitioner med politiska eller samhällskritiska förtecken även här.



Årets Tv-serier:
Vår tid är nu , säsong 3
The Line of duty , säsong 5

Tårar i himlen

Eric Claptons liv har kantats av missöden och strimmor av lycka. Gitarrvirtuosen växer upp med oändliga bluesdrömmar. Han börjar spela i band som the Yardbirds och till skillnad mot andra engelska grupper från 60-talet är det han - gitarristen, och inte sångaren som får mest smicker och uppmärksamhet.

Clapton drabbas av ett tidigt trauma, dock. Det kommer påverka honom resten av livet. Han får veta att hans syster är hans ursprungliga mamma. Och hon vill inte ha honom. Avvisandet driver honom både till uppgång och fall.
Det visar sig tydligt i mitten av 70-talet då han möter den stora kärleken i Pattie Boyd. Men kärleken är omöjlig. Hon är nämligen tillsammans med George Harrison, som är på den tiden Claptons bästa vän.
Den omöjliga kärleken driver honom till att skriva ett mästerligt album för gruppen Derek and the Dominos. Samtidigt mår han väldigt dåligt och hamnar i ett svårt drogmissbruk som tar lång , lång tid för honom att ta sig ur. 1986 kommer vändpunkten för den begåvade gitarristen. Han blir pappa för första gången och han känner nu ansvar och att han måste omedelbart växa upp. Glädjen blir dock inte särskilt lång. 1991 mister hans sin 6-åriga son efter en tragisk olycka. Claptons värld faller samman. Och han vet inte hur han ska hantera så mycket sorg. Han plockar fram en spansk gitarr , hemma i England. Och han spelar och spelar.
Det slutar med att han skriver en av sina mest älskvärda melodier i karriären, nämligen Tears in heaven.

Tårarna faller när jag ser filmen Life in 12 bars..... Eric Clapton är en överlevare, trots att hela hans liv är ofattbart mycket smärta. Avvisande, dödslängtan, meningslöshet och han drabbas av det värsta tänkbara en människa/en förälder kan råka ut för här i livet. Lili Fini Zanucks film är mycket drabbande. Och som ni förstår, så blir det inte så mycket julmusik hemma hos mig den här julen....
TA 

JOKER
Amerikanskt action - drama från 2019 med manus och regi av Todd Phillips. I rollerna Joaquin Phoenix, Robert de Niro, Frances Conroy, Brett Cullen, Zazie Beetz m fl.
Premiär 4 oktober, Från 15 år.
Längd 2 tim
Betyg: SA SA SA SA

Året är 1981. Staden är Gotham city och det bubblar och fräser bland befolkningen. Sopstrejk, råttinvasion, arbetslöshet, missnöje bland de mindre lyckligt lottade. En av dessa är Arthur Fleck (Phoenix) som bor med sin mamma, jobbar som clown utanför affärer och på sjukhus och vars dröm är att bli ståuppkomiker. Han besöker psykolog, han har en "störning" (när han blir nervös börjar han skratta helt hysteriskt) och känner sig osynlig, som om han inte finns. En av hans kollegor ger honom en pistol att försvara sig med. Och när han en kväll blir överfallen i tunnelbanan, använder han vapnet och skjuter männen.

Detta blir början mot den resa som slutar med att Fleck blir Joker. Främst är "Joker" en karaktärsstudie om en man som långsamt helt tappar det och förvandlas till en psykotisk mördare. Regissören Phillips har sagt att hans inspiration var två av Martin Scorseses filmer med de Niro - Taxi Driver och King of Comedy. Och det märks. Både miljön (skulle kunna vara New York, tidigt 80 - tal) och Fleck påminner mycket om Scorseses New York och de Niros Travis Bickle och Rupert Pupkin.
Men hur realistisk filmen än är så får man inte glömma att det är en inofficiell DC Comics-film, där staden är Gotham city och att det så småningom kommer dyka upp en viss fladdermus...

Det finns så mycket som är bra med "Joker". Framförallt är det två saker; Phoenix, som i min bok är vår tids bästa manliga skådis, gör här sin kanske bästa prestation någonsin. Han är ruggigt bra i hur han pendlar mellan skratt och allvar. Det andra är musiken av isländska kompositören Hildur
Gudnadottir, som bland annat även skrivit musiken till mini - serien "Chernobyl", och den är helt fantastisk! Förutom att den och Phoenix ofta agerar som i synk, så är den oerhört suggestiv och stämningsskapande och det är sällan jag upplevt en film där musiken betytt så mycket men ändå inte tagit över.

På ett subtilt sätt visar Phillips och Phoenix ända från början hur Fleck, som håller sin sjukdom i schack med en massa medicin, är i ofas med samhället han lever i, hur sjukt han tycker allt är, eller snarare hur komiskt det egentligen är. För som han säger - "I used to think my life was a tragedy, but now I realize, it's a comedy".

Egentligen fel att säga att Phoenix är den bästa Jokern som funnits eftersom han är Arthur Fleck fram till på slutet. Men ok, filmen handlar ju om hur Jokern blev just Jokern och utifrån det så kan man konstatera att Phoenix sopar banan med både Nicholson och Heath Ledger.

"Joker" är en film som har delat publik och kritiker och även skapat debatt om huruvida den kan vara ansvarig för att föda fram nya skolskjutare osv, men det kommer att pratas om den länge, länge.
Betyget är en väldigt stark fyra, väldigt nära full pott.

GS.

....Chockad eller irriterad?

Läser FLMs Rebecka Kärdes essä (12 april 2019) om Lars von triers högst obehagliga film
The house that Jack built.http://flm.nu/2019/04/lars-von-trier-positionerar-sig-mot-de-forvantade-reaktionerna/

Hon skriver följande: "The House that Jack built är den sortens film som målar in åskådaren i ett hörn. Flyktvägarna är två: antingen blir man chockad , och det blir nästan ingen, eller så blir man demonstrativt trött och irriterad".
TA

Vedervärdigt och närmast otittbart

Lars von triers film The house that Jack built upprör och äcklar mig. Visst, det har han gjort förr, men i den här filmen går det överstyr. Det blir mycket detaljerat och utförligt när vi följer en mördare och hans offer. Och jag blir inte riktigt klok över vad dels Von Trier vill med filmen annat än - Provocera. 
Och provokation är väl inte fel i sig, men jag hade väl väntat mig mer av Von trier efter mästerliga filmer som Nymfomaniac (2014)  och Anti-Christ (2009).

The House that jack built har dock intressanta stunder , samtal  om jazzmusikern Glenn Gould, konst , tigrar och lejon osv. Men varför måste vi se morden så grundligt skildrade?

Vi förstår ju att Matt Dillons karaktär är en psykopat och eftersom filmen är likt Von triers tidigare uppdelade i kapitel , och här ägnas varje kapitel åt ett mordoffer.
Matt Dillon spelar Jack som är en före detta ingenjör och arkitekt utan framgångar. Han mördar istället människor och stoltserar med cirka 80 antal mord.

Han biktar sig till Verge (spelad av Bruno Ganz) och möter motstånd och konfrontation. Jack ser sitt mördande som konst. Verge frågar honom: Hur kan Hat skapa något? Hat kan aldrig skapa något vackert. Men dessa ord bara rinner av Jack. Det är som han bestämt sig fullständigt att MORD är meningen. Mörda folk är vackert, enligt Jack.

Flera scener är närmast vedervärdiga och jag vill sluta titta. Det är ofattbart att jag ser den här filmen och att den här filmen i huvud taget gjordes. Jag tycker Lars von Trier går bort sig här. Det är dels en vidrig morduppvisning där publiken möts av "tortyrporr". Inget ska klippas bort. Allt ska visas. Och dels ska publiken sedan se hur Mördaren ska dräpas i skärselden och försöka försonas med sina synder.
Det är knappast något publikfrieri  och det har väl å andra sidan Von Trier aldrig sysslat med. Men i hans tidigare filmer har det funnits känslor, historier, sidospår som fascinerar och karaktärer som griper tag i dig. I The House that built ser jag ingenting. Jag lider med Jacks offer. Men Jack är en person som det inte går att begripa sig på. Han är pojken som klippte av ankornas fötter och redan som barn var han "sadistisk". Som vuxen samlar han på mordoffren likt pizzakartonger inne i ett kylrum. Han fotograferar de döda kropparna.
Jag tror  ändå att Von trier vill säga något med den här filmen. Men det tål att diskuteras över vad. Filmen är en vattendelare. Dels finns kritikerna och där är vi ganska många som direkt tycker illa om den här filmen, men så har vi kritiker som faktiskt hyllar filmen och några menar att det är det främsta dansken gjort....
TA

DET kommer mera...

Direkt efter premiären av Det kapitel 2 (6/9) uttalade sig regissören Andy Muschietti (bilden ovan) att han planerar att göra en "super - cut" av båda filmerna. En sex timmar lång version (nu är båda filmerna lite drygt fem timmar sammanlagt). Huruvida han kommer att ändra i den nuvarande kronologin framgår inte men hursomhelst låter detta som mumma för alla fans av Det-filmerna.


Det kapitel 1 (2017) fokuserade på barnen medan den bioaktuella Kapitel 2 utspelas 27 år senare och de nu vuxna barnen pga löftet de gav varandra tvingas tillbaka till Derry och för det slutgiltiga mötet med Det. Men den nästan tre timmar långa filmen rymmer också många tillbakablickar till Loser-gängets första möte med den clown - maskerade skräcken.

Utan att förringa miniserien Det (1990) som ju har sin charm, men som också idag känns daterad och ibland lite löjlig, så kan man ändå konstatera att i och med Det - Kapitel 1 & 2, så har äntligen Stephen Kings magnum opus från 1986 fått rättvis en behandling. Boken är ju ca 1100 sidor och även om det två nya filmerna inte täcker allt i boken, t ex så har den detaljerade bakgrunden till ondskan i staden Derry med omnejd fått ganska så lite utrymme på vita duken, så får i varje fall jag en slags känsla av att filmmakarna denna gang velat ta ett rejält och respektabelt grepp om Kings bok och de har låtit berättelsen får sin tid.

Det - Kapitel 2 är 2 timmar och 49 minuter lång men personligen tyckte jag inte att det kändes, jag hade aldrig tråkigt och det var snarare så att visa saker i handlingen rushades fram istället för att dra ut på dem.

Många har klagat på att varken kapitel 1 eller 2 är särskilt läskiga, och det håller jag med om. Det är mer en mysryslig ton over det hela, det är ju en mainstream-skräckis och då kan det inte bli för ruggigt. Det blir som att besöka en nöjespark med spökhus och galna åkattraktioner. Lite påminner Det-filmerna, i sin ton och känsla, om Poltergeist (1982) som också var en mainstream-skräckis, en vuxen-rysare som blev en blockbuster för att den var lagom läskig, för att den var rolig och för att den också hade de klassiska Spielberg-elementen, som mysig förort där något ondskefullt eller mystiskt inträffar.
När jag första gången, som väldigt ung, läste Det blev jag väldigt rädd. Men när jag läste om den häromåret så var den inte läskig alls, utan mer framstod den som ett mästerverk i karaktärsbyggen, metaforer och berättarglädje och som barndomsskildring.

Så med det i åtanke, så framstår de två filmerna som mycket lyckade, i sin mix av skräck, utanförskap, vänskap då och nu och vikten av att konfrontera sin rädslor för att kunna växa som människa och gå vidare.

GS.

Thompson får triumfera igen!

Emma Thompson gör ÄNTLIGEN storstilad come-back i den gripande och drabbande filmen Domaren(2018). Efter år med roller i intetsägande komedier och nonsens produktioner får hon slutligen rätt material och briljerar i ett tyngre kontext.

Filmen Domaren  bygger på en roman av Ian McEwan. Thompson spelar Fiona Maye, en högt uppsatt domare i London-området.  Hennes äktenskap håller på att falla sönder , men hon förblir iskall. Fiona är dedikerad jobbet 24 timmar om dygnet. Eller nästan. Hon avsätter tid till klassisk musik , då hon tränar piano och sång med en arbetskollega. Hennes make (Stanley Tucci) vill prata med henne om deras ihåliga förhållande. Men hon avviker och lämnar honom ensam.
Ett fall blir större än livet.
En tonårspojkes dagar kan vara räknade om han inte får en blodtransfusion , menar läkare. Pojkens föräldrar tillhör Jehovas vittnen och tycker att en blodtransfusion är fel emot deras gudstro. Vem ska få rätt?
Fiona  blir inte klok på scenerna i rättssalen. Ord står mot ord.
Hon uppsöker pojken på sjukhuset. De får fin kontakt när de båda kan relatera till musik och poeten Yeats.....
Deras möte kommer ta oanade följder och är bara början på en tumult tid för Fiona Maye….
TA

En saga om Hollywood...i Tarantinos version

ONCE UPON A TIME...IN HOLLYWOOD (Amerikansk drama-komedi-thriller från 2019 med manus och regi av Quentin Tarantino. I rollerna Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie, Al Pacino, Emile Hirsch, Margaret Qualley, Timothy Olyphant, Dakota Fanning, Bruce Dern, Luke Perry m fl.
Längd 2 tim 40 min, från 15 år.
Premiär 16 augusti
Betyg: SA SA SA SA SA


Om man räknar Kill Bill vol 1 & 2 som en långfilm, så är detta Tarantinos nionde film och själv har han sagt, gång på gång, att efter den tionde så är det finito, the end, fin, slut. Hur det än blir med den saken återstår väl att se, vad man kan konstatera är att oavsett hur den tionde filmen blir, så har den nördigaste av nördiga filmregissörer byggt upp en film-cv som få kan matcha. Högstanivån är otroligt hög och lägstanivån...tja, den existerar ju inte alls.
Efter att ha gjort två filmer på raken med favorittemat Västerfilmer (Django unchained, 2012, The Hateful eight, 2015) så återgår Quentin nu till lite mer modern tid, men det vore ju inte Tarantino om denna hans nionde film ändå påminde om någon av hans andra. Visst finns det många referenser och paralleller till hans tidigare alster, men det som är så speciellt med honom, bland andra saker, är ju att han lyckas överraska och göra det oväntade gång efter annan.

Vi befinner oss i Hollywood, år 1969, och i fokus har vi egentligen tre personer, vars öde flätas samman på ett eller annat sätt under historien. Den något nerdekade skådisen Rick Dalton (DiCaprio) och hans bästa kompis, stuntmannen Cliff Booth (Pitt) driver omkring i Los Angeles och försöker hitta jobb till Dalton, vars karriär gått i stå och det han senast gjort är en western-tv-serie som precis lagts ner. Granne till Dalton, något som han upptäcker sent och blir alldeles exalterad över, visar sig vara Roman Polanski och hans flickvän, nybakade skådisen Sharon Tate (Robbie) och även om huvudstoryn är kring Dalton och Booth, så känns det som om Tarantino velat göra sin speciella spinn på historien om Charles Manson och hans sekt som mördade Tate och hennes vänner, hösten 1969.

Once Upon a Time... är en enda lång kärleksförklaring till filmens värld och speciellt den gamla tidens Hollywood. Tarantino trivs som fisken i vattnet här och det verkar ha spritt sig till alla inblandade, DiCaprio och framförallt Pitt gör fantastiska insater, liksom egentligen alla ner till minsta biroll, precis som det brukar vara i en Tarantino-film. Han är en makalös skådis-regissör!
Det är så mycket som jag älskar med denna film! Det är helt klart hans mest mogna verk, hans mest ömsinta, kärleksfulla, välspelade och, inte minst, hans mest normala film. En timme in i filmen undrar man lite lätt vad handlingen är, tempot är lågt, en del skulle nog kalla starten lite långtråkig, men det är ett så behagligt och skönt tempo, en grym laid-back-känsla och hela tiden det otroligt njutbara samspelet mellan Leo och Brad.

 

En scen jag vill plocka fram är med Margot Robbie, när hon går förbi en biograf som visar en ny film med henne, där hon spelar mot Dean Martin. Hon går och tittar på bilderna, går därifrån, men går tillbaka, pratar med tjejen i kassan om hon kan få sen den gratis för att hon är med i filmen? Det får hon och scenen när hon sitter i salongen och ser sig själv och hör publiken skratta... det är en underbar scen och charmiga Robbie briljerar med små medel.

Men det finns självklart många minnesvärda scener och ögonblick här. Och det är förstås kul att se Al Pacino i en Tarantino-film, han är ju alltid sevärd! Och förutom Maya Hawke (dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman) som ju kan ses i säsong tre av Stranger things, så står en annan yngre förmåga ut här. Andie McDowells dotter Margaret Qualley spelar en av tjejerna i Mansons sekt och har en härlig utstrålning.
Finns också en makalöst rolig scen mellan Bruce Lee och stuntmannen Booth! Och Kurt Russell, som blivit lite av en Tarantino-favvis, är förstås med och äger varje scen han är med i! Till och med kul att se Damien Lewis i rollen som Steve McQueen, även om han inte direkt tillför något mer än att man får en slags stjärnglans i sammanhanget.

Once upon a time...in Hollywood är en saga, en glittrande, smaskig, grymt underhållande saga om drömmarnas land, om filmen som berättarform, om kärleken till mediet men också till människorna i den gamla drömfabriken och kraften i berättandet, om det väntade och det oväntade.
Är detta till och med Tarantinos bästa film? Nja, det är för tidigt att säga, men helt klart är att denna hans näst sista film, som tagit fem år att göra, är det bästa han gjort sedan Kill Bill, och kanske till och med sedan Pulp fiction! Och det säger en hel del eftersom jag fullkomligt älskade Inglorious Basterds (2009) och Django unchained (2012)!

Jag har ju knappt nämnt soundtracket... det är ju förstås suveränt som vanligt, och återigen känner jag att jag måste lyssna mer på gamla Stones. Out of time är ju en sjukt grym låt till en lika sjukt grym rulle!

GS.

Omtumlande och gripande japanskt drama

En ny och mycket angenäm bekantskap i filmvärlden för undertecknad är den japanska regissören Hirokazu Kore-eda. Äntligen ser jag hans Guldpalmvinnare Shoplifters (2018). Den hyllade och hans 13:e film i ordningen är oerhört omtumlande och gripande. Det är en film som kräver din fulla uppmärksamhet och den rymmer mycket, t ex  frågor och tankar kring såsom moderskap och behovet av villkorslös kärlek.

Det är en film som behöver diskuteras,  reflekteras över, och sjunka in , och efter visningen känner du dig - flera erfarenheter rikare. Det är ju en film om Japan och japansk kultur och inte minst som regissören Kore-eda själv påpekat, vill han undersöka hur brottslighet för samman och håller ihop en familj. Eller familj? Ja, det är frågan. Vad är en familj?

Jag tänker på hur filmen kan ses som en allegori eller ett avancerat  inlägg i debatten om barnafödande och statens krav eller bestämmande att begränsa barnafödslar. Barn kostar och måste få göra det också,  och vad händer med barnen i ett samhälle där de blir handelsvaror och pengar måste sparas?
Var kommer barnen in? , som Hansson De Wolfe United sjong så fint om  på 80-talet....

 Den fattiga når desperadons handskar och är i princip villiga att göra vad som helst för att klara av dagen eller få in pengarna  som hen behöver. Även om det sker på bekostnad av barn....

Tänker osökt lika mycket på Oliver Twist som på Dom 400 slagen.... De skilda verken beskriver ju egentligen samma sak fast utifrån olika tidsepoker och miljöer - bortglömda och oälskade barn och kriminalitet.

Shoplifters berättar den unika och hårresande historien om en familj som systematiskt snattar åt sig varor för att klara vardagen. En dag tar de hand om en liten flicka , vars föräldrar inte vill ha henne. Familjen verkar  trivas och sammanhållningen är god tills en oväntad händelse inträffar.....

Var beredd på en totalupplevelse , en film som lever kvar i minnet under en längre tid. Det här den typen av film drabbar dig som allra värst. Kanske minns du  turkiska Mustang (2016) som kom för några år sedan. OM du sett den vet du vad du kan vänta dig med en film som Shoplifters. Inget är vad det ser ut att vara och när hemligheterna uppdagas - vet man inte riktigt vad man ska tro. Vad handlar då Shoplifters om? Enligt regissören och manusförfattaren Hirokazu Koreeda så är bland de mest föraktade brotten i Japan -  vuxna som låter barn snatta. https://www.triart.se/filmer/shoplifters/
Som jag ser det är Shoplifters om något mer djupare och abstraktare än så. Kan det inte vara en berättelse som vrider och vänder på kärnfamiljen? Och till och med luckrar upp idén om kärnfamiljen..... Kärnfamiljen finns inte, den finns så länge det finns pengar att tjäna på den.....
TA

Stewart, spöken och Hilma af Klint

Filmen Personal shopper av den franske regissören Olivier Assayas från 2016 är ett typexempel på en smalare film, som trots en prisad regissör och en stjärnskådis i huvudrollen, inte visas på bio utan förpassas direkt till vod/dvd.

När den premiärvisades för pressen på Cannes-festivalen 2016 blev den delvis utbuad men också hyllad av vissa.

Som den blandning den är av genrefilm och arthouse-film, så drabbades den av ett öde som liknande filmer råkar ut för, dvs den anses inte bära sig publikt och kommersiellt nog för att ta plats på den trånga biorepertoaren som åtminstone råder i Sverige.

Men även med detta i åtanke och att filmen i sig är lite ojämn, så är Personal shopper en mycket sevärd, egensinnig och kittlande liten pärla. Inte minst tack vare Kristen Stewart i huvudrollen. Utvecklingen hon tagit sedan genombrottet i Twilight (2008) är ganska imponerande och i och med Personal shopper visar hon tydligt att hon är mogen att ta steget mot tyngre och mer utmanande roller än tidigare.

Maureen (Stewart) jobbar som personal shopper åt en supermodell i Paris samtidigt som hon försöker få kontakt med sin döde tvillingbror som avled i den franska huvudstaden. Eftersom båda hade förmågan att prata med andar så är både Maureen och hennes brors franska flickvän ivriga att få till ett riktigt avslut med den döde.

Men vem eller vad är det som skickar hemliga och märkliga sms till Maureen? Samtidigt som hon känner obehag och rädsla inför denna "stalker", kan hon inte hjälpa att trappa upp kontakten i någon slags ofrivillig nyfikenhet för vad det kan leda till.

Personal shopper rör teman som andevärlden och modeindustrin och konstvärlden och det är där den svenska konstnären Hilma af Klint kommer in i bilden. Hennes målningar präglades ofta av det spirituella, hon hävdade att andar kommunicerade genom henne och bestämde vad hon skulle måla. Maureen fascineras av Hilma och det är kul när hon på mobilen ser en svensk dokumentär om den internationellt kända svenska konstnären. 

I en av rollerna ses också Babylon Berlin - aktuelle Lars Eidinger.

Så även om filmen, som sagt, är lite svajig, så omges den av en långsam, suggestiv ton och man märker att ambitionen är att försöka göra en seriös, realistisk "spökfilm" där sorg, förlust, konst, andar och existensiella frågor berörs. Jag gillade filmen, och framförallt såg jag en potentiell storhet i Stewart. Hon är så mycket mer än bara mystiskt svårmodig.

Personal shopper är ytterligare ett exempel på hur många bra filmer som den vanliga biopubliken missar. Eller kanske snarare ett exempel på att något är skevt i bio - Sverige, för många bra filmer, för få biografer. I varje fall för få biografer som visar lite mer smala och alternativa filmer, då majoriteten av dom tillägnas åldern 15-25.

GS.

Skrämmande och hänsynslös långfilmdebut

Det blir nästan ytterst nödvändigt att läsa Charlotte Wibergs text och reflektioner över Isabella Eklöfs kontroversiella långfilmsdebut  Holiday (2018) i FLM (25 oktober 2018). http://flm.nu/2018/10/holiday-tvingar-publiken-att-ta-offret-pa-allvar/

Det är något av de mest skrämmande filmupplevelser jag haft på många , många år. Jag har  inte känt sådant äckel inför en film sedan Michael Hanickes Funny games (1997). Då var jag väldigt nära att lämna biografen. Sedan ska jag väl erkänna att jag söker sällan upp "feel-bad filmer" eller liknande. Eller gör jag det?  Visar Holiday hur avtrubbad man har blivit efter år av vålds och sexskildringar? 

Jag håller verkligen med Charlotte Wiberg att det är en film som tvingar publiken att ta ställning och faktiskt bestämma över vad som har hänt och vad man egentligen sett. Och så var det även med Michael Hanickes filmer....Det finns även en råhet och gränslöshet här som jag nog inte sett sedan Larry  Clarkes filmer från 00 och 90-talet. Måste vi få se allt? Är det verkligen relevant och rimligt?

Det blir väldigt tudelat och dubbelt, detta. Regissörerna vet hur de ska göra och vad de vill göra, de manipulerar och använder bilden till dess fullo. Används bilden för mycket? Ja, jag vet , det låter ironiskt.

Kan man använda bilden för mycket när vi talar om film? Nej, det kanske man inte kan, men man kan klippa och man kan välja det man vill dokumentera. Spielbergs Hajen (1975) blev ju mer skrämmande, när vi inte såg själva Hajen. Kameran användes på ett nytt och spännande sett, precis som Hitchcock gjorde duschscenen i Psycho (1960). Och kanske är de så, att innovationer i historien sker genom eller utifrån - begränsningar. I  Holiday ser vi just inga sådan. Här finns ju inga begränsningar eller gränser..... Vi får se allt...Övergreppen...Vad gör det med oss tittare? Är vi dåliga människor som fortsätter att titta? Nej, men filmens regissör Isabella Eklöf vill få ett svar från oss: Varför tittar du? Och där vacklar jag. Jag har inget tydligt svar.

 Trots alla äckel-scener och obehag  är Holiday otroligt skickligt fotograferad. Sedan får man en del "gratis" förstås tack vare ståtliga miljöer, jag tror filmen utspelar sig i Kroatien eller liknande.

Det är en film fylld av symbolik och väldigt obehaglig sådan. Misshandel, Kvinnohat, våldtäkter, övergrepp och kriminell romantik. Den är fullständigt oförutsägbar och mycket oberäknelig. Du kommer sitta på helspänn hela tiden. Från dess början till dess slut.

Charlotte Wiberg skriver att filmen är "ett feministiskt statement och det passar perfekt in i ekot av metoo-rörelsen. Det handlar om det svåra i att acceptera erfarenheten av att vara ett offer. För Sascha är ett offer när hon blir våldtagen. Hon har inte bett om det även om hon gått med på att vara troféflickvän, och utnyttjat den positionen till att få de dyraste , vackraste örhängena i juvelarbutiken. Att erkänna sig vara ett offer är att erkänna att man saknar all reell makt i sin position. Du kanske är prinsessa men det betyder inte att de inte kommer att förgöra dig efter sitt godtycke".

Holiday har likheter med Karolina Ramquists hyllade roman  Flickvännen (2015). I båda historierna följer vi en ung kvinna som lever i ett förhållande med en gangster. Där börjar och slutar jämförelserna. Flickvännen är en bok där läsaren får komma in i just hennes tankevärld och tvivel. I filmen Holiday blir du inte klok över huvudpersonen Sascha (spelad av Victoria Carmen Sonne). Det är närmast obegripligt att förstå vad som driver henne och hennes val. Men det är också där fascinationen ligger för en film som Holiday. Du blir inte klok över den. Den tål diskuteras om och om igen.

Filmens regissör Isabella Eklöf skrev manus  med Ali Abbasi till hans stora framgång Gräns. De båda är fostrade i den danska filmskolan. Och det må vara en detalj, men faktiskt en relevant sådan. För visst finns det likheter med Dogma och Von trier också i Eklöfs och Abbasis filmer? På tal om gränslöshet, alltså...eller hänsynslöshet….Och totalvägran att stryka publiken medhårs eller "ge dem vad de vill ha"....  Det blir rejält spännande att följa båda filmarnas utveckling. TA