Iron Man 2

IRON MAN 2
Biopremiär 2010-04-28
Regi: Jon Favreau
Roll: Robert Downey Jr., Scarlett Johansson, Gwyneth Paltrow, Mickey Rourke m fl.
Från 11 år
Längd: 2.04 tim
Betyg: AT AT AT


Iron Man (2008) blev blockbustern som inte bara gav nytt liv åt Robert Downey Jr, vars karriär verkligen har åkt berg-och- dalbana utan som också skickade upp den f.d. strulputten till filmstjärnestatus och numera en av de bäst betalda skådisarna i Hollywood.
Vem hade trott det för, säg, 5 år sen? Men det är kul tycker jag, Downey Jr är en bra skådis och dessutom en sympatisk sådan, en filmstjärna man vill det ska gå bra för.
Man kan väl nästan likna hans nya karriär vid den som John Travolta plötsligt hamnade i med Pulp Fiction, men även om Tarantinos kioskvältare är en betydligt bättre film än Iron Man så finns det en inbyggd uppföljar- mekanik i den senare filmen som gör att Downey Jr:s status nog bara kommer bli än större. Dessutom har ju påkostade actionfilmer om superhjältar en tendens att dra en väldigt bred publik. Pulp Fiction blev en kultklassiker och en kritikerfavorit men kan nog inte konkurrera blockbuster- mässigt med till exempel Iron Man- filmerna.

Nog om detta. Första Iron Man var en mycket underhållande historia, lekfullt signerad av Jon Favreau som även gjort uppföljaren på samma underhållande vis fast i större skala förstås. Som en uppföljare ska vara. Downey Jr var en charmig skitstövel som slängde syrliga repliker omkring sig, vid sin sida hade han Gwyneth Paltrow, som även är med i tvåan, och skurken porträtterades av Jeff Brigdes och alla filmer med honom är ju sevärda.
Regissören Favreau är egentligen skådis och har synts i en rad rullar genom åren, som t ex Swingers (1996) och Very Bad Things (1998) och är ofta själv med i sina filmer så även i båda Iron Man. Mellan Iron Man- filmerna skrev han manus till den dvd-aktuella komedin Trubbel i paradiset (Couples Retreat) från 2009 med kompisen Vince Vaughn och vår svenska Malin Åkerman i huvudrollerna.

Baserad på seriealbum från Marvel Comics handlar Iron Man om Tony Stark (Downey Jr), industriman, uppfinnare, miljardär, som i slutet av första filmen avslöjar att det är han som är Iron Man och Stark blir världskändis och superhjälte som kämpar både mot militären, skurkar och sin egen kropp och själ.
Den högteknologiska dräkt han byggde i ettan under sin fångenskap i mellanöstern blir en eftertraktad vara och många vill komma åt den för olika syften, bland annat en slemmig regeringsman spelad på ett härligt nördigt sätt av Sam Rockwell och inte minst superskurken Mickey Rourke som lirar en rysk hämnare som tillverkar ett liknande vapen som Iron Man har och framförallt en scen som utspelas på en racingtävling i Monaco är otroligt spektakulär och filmens största behållning. Rourke är smått genialisk i sin skurkroll men tyvärr får han inte det utrymmet som rollen och hans spel kräver så det blir lite för mycket birolls-stuk över Rourke.

Scarlett Johansson är ganska så breathtaking i sitt långa röda hår och med tajt läderoutfit och slåss och sparkas som den värsta ninjan men som Starks nya sekreterare är hon rätt så blek även om hon har utseendet och karisman för att hålla upp intresset i de scener hon är med.

Iron Man 2 är en underhållande och rolig blockbuster som lever mycket på häftig action och Downey Jr:s sarkastiska utspel med glimten i ögat. I gott sällskap av Rockwell och inte minst Rourke's ryss som med lite större utrymme hade kunnat bli riktigt, riktigt laddat och ballt.
Musiken måste nämnas också. Ett par Clash-dängor som Should i Stay or Should i Go och inte minst 2 tunga AC/DC låtar Shoot to thrill och Highway to Hell, väldigt maffigt och passande inför bandets spelning på Stadion den 3:e juni. Som en viss person ska gå på...

GS.

De bortglömda

Kino i Sveriges Radios P1 (7/5) handlade om en av de mest bortglömda grupperna på film, lesbiska. Svenska utbudet är magert. Fucking Åmål (1998) tas upp som ett positivt exempel, fyllt av revanschlusta.

Laurel Canyon (2002) av Lisa Chololenko nämns också, där Kate Beckinsale attraheras – för en kväll – av sin blivande svärmor Frances McDormand frigjorda rockproducent.

Regissören Chololenko är aktuell med filmen The Kids are alright, med  Julianne Moore och Anette Bening som mammor till två tonårsdöttrar. Filmen  fokuserar inte på samhällets orättvisa behandling av lesbiska, utan snarare om komplicerade relationer. 

Det kanske inte vimlar av filmer om lesbiska i dagens filmutbud. Men en film som The Kids are Alright vittnar om en gradvis förändring sedan filmåret 1992.

 Då protesterades det livligt emot Paul Verhoevens thriller Basic Instinct. Flera lesbiska i USA upprördes över Sharon Stones roll Cathrine Tremell i filmen, en bisexuell författare, som misstänks av polisen Nick Curan (Michael Douglas) för flera brutala sexmord. Till sist, kommer jag tänka på den spännande actionthrillern Bound (1996) av bröderna Wachowski, innan framgångarna med Matrix-serien. I Bound ser kärleksparet Jennifer Tilly och Gina Gershon i bästa b-film anda slåss mot gangsters (Joe Pantoliano m fl)

TA

Belle and Sebastian kommer till Popaganda

Skotska Belle and Sebastian får symbolisera Indiepopens första ”förälskelse”. Oräkneliga (i synnerhet tjejer, gissar jag) ungdomar har börjat med albumet If you feeling sinister och åkt strax därefter till Emmaboda och sedan är missbruket ett faktum. Det är nu inte långt kvar till att konsumtionen av ”de tyngre indiepop drogerna” (Suede, Blur, Supergrass och Oasis etc.) ska brisera.

Spännande blir det att se bandets nuvarande publik på spelningen under Popaganda, i Stockholm i augusti(DN 6/5). Trackshiten I´m a cuckoo, ifrån början av 00-talet tyder på att Belle and Sebastian har hittat en ”ny” yngre skara. Flera av de äldre fansen har troligtvis ”vuxit upp” och sagt upp sitt ”medlemskap”. Skivorna har sålts på Mickes. Men någon enstaka anhängare får ett ”återfall” i samband med konserten på Popaganda.

Andra plockar fram obehindrat skivorna från lådorna på vinden. Och vi hoppas – lite för mycket - att få återuppleva dylika starka känslor som när man hörde låtar som Just like Dylan in the movies, för första gången.

TA

Kraftlös Oliver Stone film om 9/11

Regissören Oliver Stone har inte gjort någon hemlighet av att han gillar att provocera. Vietnamskildringar, dokumentärer om Castro och konspiratorisk film om JFK-mordet är bara några goda exempel.

Ämnet i World trade center (2006) är heller inte okontroversiellt. Filmen är den första amerikanska skildringen av 9/11 och bygger på de två poliserna John McLoughlin och Will Jimenos upplevelser.

Anhöriga har reagerat på filmens tillkomst och ”dåliga tajming” (Uncut, Augusti 2006, Michael Bonner). 5 år efter terrorattackerna, var uppenbart inte rimlig tid. (Och frågan om det ens går att mäta tid i lidande och smärta? Bara tanken ter sig tämligen absurd).

Oliver Stone sa i en tidningsintervju med Michael Bonner (Uncut, 2006, November) att filmen skulle ha gjorts tidigare, men flera komplicerade faktorer, (hänsyn till alla anhöriga, manusskrivande, läkandet av John och Will, jurdiska filmbolagsrättigheter etc.) gjorde att filmen tog fem år.

Paralleller kan göras med Jan Troell och hans filmatisering av Åmsele morden, Il Capitano (1991). Filmen kom tre år efter den verkliga tragedin. Debatten blev intensiv, minst sagt, och många ville kritisera Troells omdöme. Gjorde han rätt? Varför behövde han göra filmen? I en intervju med SvT sade Troell att han ville komplettera och berätta historien som aldrig kom fram i medierapporteringen, den om två vilsna och trasiga ungdomar som begår en fruktansvärd handling. Men fortfarande: är det legitimt nog till att göra en film om något som kostat (och säkerligen kostar än) så mycket smärta och elände för människor?

Oliver Stone säger sig vilja visa vad som hände, men också hur människor agerade gott och hjälpte varandra. Men jag blir inte riktigt gripen eller hänförd. Bara provocerad över att filmens brist på tyngd och innehåll. Det är man ju bortskämd med Stones tidigare produktioner (Any given sunday, Född den fjärde juli, JFK, The Doors, Natural born killers, Plutonen, Wall street m fl).

Man skulle kunna se World trade center som en del i en trilogi. Utskällda föregångaren Alexander (2004) visar hur supermakten USA inte skiljer sig märkvärt från sina historiska ”föregångare". World trade center blir alltså kapitel två, om hur supermakten attackeras på ”hemmaplan”, och ur ondska kommer – godhet. I den meningen att människor i USA hjälper varandra när de attackeras. Folk reser hela landet till New york för att delta i räddningsarbetet osv. Och filmens idé om godheten och heroism kan tyckas vara anmärkningsvärd, när vi vet vad som sedan hände; USA startar tvåfrontskrig och där står vi idag. Familjer och barn mördas dagligen av soldaternas eld och någon terrorledare kommer nog aldrig hittas. Kriget mot terrorn tycks aldrig ha ett slut.

Men det ligger som sagt utanför Oliver Stones ambitioner med filmen.


Kapitel tre är den lätt satiriska filmen ”W”(2008) som berättar om Bush unga år och väg till makten i Vita huset. Det är onekligen Oliver Stones skarpaste film sedan JFK (-91). Josh Brolin i titelrollen gör ingen besviken. Inom kort kommer Wall Street 2, som sägs ha blivit till i och med Finanskrisen. Undrar när Oliver Stone tänker göra filmen om Obama.  Och om hur han försöker kapitalt lyckas med att ”avsluta” kriget - hans föregångare startade. TA

Gus Van Sant till Stockholms Filmfestival!

Nyheten att Gus Van Sant kommer till Stockholms filmfestival i höst för att motta priset Stockholm Visionary Award glädjer speciellt oss här på Allvarligt Talat då han är en de absolut bästa och mest intressanta moderna amerikanska regissörerna. Framförallt de senare verken som Milk, Elephant och Paranoid har bara stärkt hans position som en utvecklare av både mainstream-filmer och independentfilm- genren, men man får heller inte glömma äldre mästerverk som På drift mot Idaho och Drugstore cowboy.

Elephant som DN utnämnde till 00-talets bästa film

Nya rullen Restless väntas ha premiär under 2011 men det vore ju inte dumt om den hade smygpremiär under hans besök på filmfestivalen som i år äger rum 17-28 november.

Gus Van Sant är till skillnad från förra årets mottagare av priset Visionary award (Luc Besson) en riktig visionär och en regissör som bara verkar bli bättre och bättre och som inte har sin storhetstid bakom sig (Besson...).

GS.

I tvbildens våld

Italienfödde Erik Gandinis prisbelönade dokumentär Videocracy (2009) om politiska utvecklingen i Italien får mig att erinra en bild från David Cronenbergs film Videodrome (1983). Du har säkert sett den, den där bilden eller scenen av ett människohuvud som är bokstavligen i teveapparaten. I tv bildens våld.

Videocracy tecknar ett porträtt av ett Italien, i politiskt, demokratiskt och kulturellt förfall. TV-bilden har makten över samhället, och fördummar medborgarna med tveksamma underhållningsprogram. (Frågesport med lättklädda damer. Tutt-tv. I början av 90-talet satsade en av kabelkanalerna i Sverige på liknande program, men lyckligtvis utan större framgång)

Mediemaktkoncentration är nästan totalt enväldig den politiska makten. Skandalfilade Premiärminister Silvio Berlusconi äger 3 av landets 7 tv-kanaler och flera av landets ledande nyhetstidningar. Någon demokrati i självklar mening går det inte att orda om. I Italien är makt lika med tv.

I Italien verkar flera unga människor leva i någon slags djävulsk hypnos, där kändiskulten har slagit över fullständigt och saknar all rimlig ranson. Flera unga människor är beredda att göra det mesta för att erövra tv-framgång. Bland många unga tjejer är målet att bli Veline, en tv-värdinna, som dansar utmanade i 30 sekunder ett av frågesportsprogrammen- för att hålla kvar tittarna…

Synas i tv och bli kändis verkar vara det enda som räknas i livet. En urbota besatthet för många unga människor. En av dem möter vi filmen, mekanikern Ricky. Hemma i pojkrummet hänger affischer på Van Damme. Han vill bli Italiens motsvarighet och kunna sjunga som Ricky Martin. Är man med i TV är man 10 gånger bättre än alla andra. Tv:ns makt är att alla vill vara med i tv, och man blir oförglömlig, säger han.

Mest skrämmande är att se hur Berlusconi håller medborgarna i schack med hjälp av tv. Hans bildproducenter avbryter pågående sändningar så fort premiärministern ska visas i TV. Och även om han inte syns hela tiden i kanalerna, så finns hans ständigt i bakgrunden. Tv-programmen är nämligen som en av producenterna beskriver; ”en spegel av premiärministern”. En som vill ha kul, och gillar ”livets goda”.

Men som Erik Gandini frågar sig i en intervju på Publicistklubbens hemsida tänk om kulturen är farlig och har en ondskefull sida?

Hoppas så många som möjligt får chansen at se Gandinis högintressanta film. Han har lyckats komma in djupt i kretsar som inte andra har fått tillgång till. Videocracy väcker tankar och funderingar kring politik och medier. Italien statuerar skräckexempel, men givetvis bör vi se om vårt ”eget hus” här hemma.

TA

Åtalet mot Polanski

Läser om Roman Polanski. Att han för första gången sedan han blev arresterad förra året i Schweiz har uttalat sig om den 33- år gamla våldtäktsdomen mot honom. USA vill få honom utlämnad så att fallet kan få ett slut, men Polanski hävdar att han dels redan avtjänat sitt straff plus att domaren begått mened, detta enligt Polanskis advokater.

Nu...

Helena Lindblad skriver i DN om nåt som fransmännen kallar "pipolisation" hämtat från engelskans "people" och som handlar om mediernas ökande kändisfixering. Och att Polanski i stor utsträckning symboliserar detta fenomen. I stort sett hela sitt liv har han varit fokus för mediernas blickfång och inte minst exploderade detta och cementerades för gott när hans dåvarande hustru Sharon Tate ritualmördades av Manson- familjen i slutet av 60-talet.

Precis som Lindblad skriver så rättfärdigas varken hans bakgrund eller att han gjort flera klassiska filmer det faktum att han påstås haft sex med en minderårig, men häxjakten på en snart 80-årig filmregissör handlar nog mer om denna "pipolisation" än om att skapa någon slags rättvisa.

Med tanke på den långa tid som gått sedan det hände och att Polanski kände sig tvingad fly ur USA (mycket pga en svekfull domare och åtalet som enligt honom baserades på en lögn) och att kvinnan, offret, inte vill ta upp fallet igen så borde Polanski lämnas i fred. Jag menar, mannen är ju fortfarande portad från USA och det, bland allt annat som han råkat ut för i sitt liv, borde ju räcka som straff, om något.
Finns väl få offentliga, kända personer som haft så mycket motgång i sina privatliv som Roman Polanski.

Då...

Risken är tyvärr stor att han kommer bli mer känd för eftervärlden att han hade sex med minderårig än för hans fantastiska filmkarriär. Och det vore ju jäkligt trist.

Mer om Polanski här...

GS.