Mordmaskinen

Svds filmskribent Jeanette Gentele sågade inte helt oväntat Hamilton 2 (2012-09-07). Agenten är konturlös och framställs bara som en "mordmaskin", menar hon i sin filmanmälan. Detta gör att skådespelarna som spelar Hamilton är utbytbara "till skillnad mot Jason Bourne som inte existerar utan Matt Damon", skriver Gentele. http://www.svd.se/kultur/film/carl-hamilton-en-konturlos-agent_7480046.svd
Hon har klart en poäng här. Har varken sett Hamilton 2 eller dess föregångare eller särskilt mycket av Jason Bourne-serien. Men liknande analys kan föras på James Bond. Timothy Dalton fick kritik för att vara för mycket Rambo i Tid för hämnd (1989) men är det så stor skillnad på honom och säg Daniel Craigs tolkning? TA

Filmmagi

I fransk/belgiska/amerikanska filmen The Artist befinner vi oss i en brytningstid mellan gammalt och nytt. Platsen är Hollywood och tiden är i slutet av 20-talet. Stumfilmen börjar se sina dagar räknade när ljudfilmen gör entré. Den enes död, den andres bröd.

Förändringen slår hårt mot stumfilmsstjärnan George Valentin (Jean Dujardin) . Han förlorar allt. Annat är det för Peppy Miller (Bérénice Bejo). Hon kommer från ingenstans, får lite hjälp av Valentin och lyckas göra kometkarriär.

Filmen The Artist vann otippat flera tunga Oscars i år, bland annat för ”bästa film”, ”bästa manliga skådespelare” och ”bästa manus” (www.imdb.com). Det var klart en överraskning, vem hade kunnat ana att en stumfilm skulle göras 2012? Och inte bara det.  Att filmen också skulle bli en succé och även knocka Oscars-juryn! Detta gör mig hoppfull och spänd inför filmens framtid.

The Artist är som Roger Wilson träffande beskrev den i Kulturnytt (2012-03-09), http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=478&grupp=17000&artikel=5007150,

rejält charmig och har en ordentlig dos av nostalgi och kärlek till filmhistorien. Handlingen må vara bladtunn, men det är inte relevant här. Liknande kemin som lyser mellan skådespelarna Dujardin och Bejo har jag inte sett tillstymmelse av under flera år. Och kanske mest frapperande är att man som betraktare är alldeles förlorad i filmen redan efter 10 minuter.

Jag tänker inte en tanke på att det är en stumfilm jag tittar på, utan en riktigt fin kärlekshistoria som jag inte vill ska ta slut. Man njuter också av att se John Goodman och James Cromwell (Six feet under, LA Konfidentiellt) i annorlunda kontext, som filmregissör respektive privatchaufför.

 När skådespelaren Jean Dujardin fick förfrågan av regissören Michel Hazanavicius om medverkan i The Artist tokförklarade han projektet först (intervju i Kino 20120120). http://sverigesradio.se/sida/ljud/3718862 Vem vill finansiera en dylik film?

En ganska rimlig reaktion. Men tänk vad fel han/ vi hade. The Artist är ren och skär filmmagi. Och med vetenskapen om att filmen spelats in i drömfabriken och i filmikoners (Mary Pickfords) hem, gör inte saken sämre. Skådespelerskan Bérénice Bejo berättade detta i intervju i Kino från 20120120). Musiken, skådespelarna och stämningen får mig att rysa av välbehag. The Artist är som sagt FILMMAGI, och framförallt den sortens FILMMAGI som jag för länge sedan slutat hoppats på. TA      

DONNIE DARKOS MAMMA

Rose & Eddie Darko

Mary McDonnell, ring a bell? När jag ganska nyligen såg om Richard Kelly's kultmästerverk Donnie Darko (2001) insåg jag att kvinnan som spelade Donnies mamma, Rose, alltid har träffat något centralt hos mig.

Vissa skådisar har något extra, de gör sällan huvudroller, gör en massa olika typer av roller och får sällan någon större uppmärksamhet. Men när man ser dom på vita duken så händer något. 

Mary McDonnell var teaterskådis i 20 år innan genombrottet kom med Dansar med vargar (1990) och sen blev det film för hela slanten.

Jag har börjat kolla på tv-serien Battlestar Galactica (2004-2009) och förutom att det är en ytterst välgjord och påkostad sci-fi-serie så har den ett galleri av karaktärsskådisar som just McDonnell och Edward James Olmos (Miami Vice, m,m) för att ta några exempel.

Och sevärdheten i serien beror mycket på att Olmos och McDonnell skapar karaktärer av kött och blod vilket ju förstås ger scenerna mer nerv och att även en inte så van tittare av sci-fi kan dras in i storyn.
Vet inte riktigt vad det är med McDonnell, men hon har en stark och sympatisk utstrålning som drabbar mig.

Mary som Koloniernas president i Battlestar Galactica

Kanske dags att se om Dansar med vargar och kanske även filmerna hon gjorde därefter, som Grand Canyon, Sneakers (mot bland andra Robert Redford) och Passion fish. Alla utmärkta filmer mellan åren -91-92.
Sen kom ju Independence Day där hon lirade presidentfru (om jag inte helt missminner mig) och har också för mig att hon var en av få i den rullen som lyckades hålla sig cool och komma undan med hedern hyfsat i behållning.

Nej, nu måste jag kolla på lite mer rymdaction och Mary McDonnell!

Mary i Dansar med vargar

GS.

Regissören Danny Boyles namn var i ropet igen under sommar-OS i Storbritannien. Han låg bakom invigningsceremonin som flera blev förtjusta i. James Bond och Drottning Elisabeth hoppar fallskärm. Själva missade jag det.

Om detta hade varit senare delen av 90-talet hade jag sannerligen inte gjort det. Danny Boyle skrev in sig i filmhistorien med Trainspotting (1996). Vad som hände sedan med den mannens karriär, kan vi ta någon annan gång.

Trainspotting var inte bara 1996 års film, det var 90-talets viktigaste för engelsk film (okej, ihop med Fyra bröllop och en begravning). Brittisk film blev i och med den trendig och jag är nog beredd att påstå att den är ihop Quentin Tarantinos Pulp fiction (1994) är det decenniets mest stilbildande film. De har likheter i dessa ryckiga, fräna, kaxiga tempostarka och energiska berättarstil. Trainspotting är sin generations Quadraphenia.

I Glascow lever ungdomarna livet. Förlorade i heroin. Och de vägrar bli som alla andra. Leva ett ordnat liv, med jobb, familj och ”dålig smak”.  – Det är bättre än sex hävdar Renton (Ewan McGregor) och får kompisen Tommy (Kevin McKidd) intresserad av att prova drogen.

Vi får följa ett kompisgäng, men de är långtifrån några ”fina pojkar” varken mot sig själva eller mot varandra. Dessa skulle vi aldrig kunna se i amerikansk film. De slåss, lurar och utnyttjar varandra. Inget samvetskval. Ironi. Egoism. Eller bara missbrukar beteende? Vad ska vi kalla det?

Om Rob Reiners Stand by me (1986) hyllade barndomskamraterna med en nostalgisk Richard Dreyfuss bakom ratten som sörjer sin bäste kompis bortgång med orden: ”jag har aldrig haft sådana kompisar som jag hade då”. Så är Danny Boyles film, skitig (ja, bokstavligen) och bara cynisk och vänner, finns det några som är mer vanvettiga än Rentons?

Det är roligt och kvickt manus efter Irwine Welsh bok och bitvis är det vulgärt, utmanande och ganska skrämmande. Även om filmen balanserar tunt mellan buskis och svart humoristisk skruvad vardagsrealism, så är det svårt att bortse från en film som Trainspotting. Den är fortfarande oförskämt underhållande. Vare sig det handlar om samtal om Sean Connerys storhet eller vad som definierar livet. Och stundtals är filmen alldeles träffsäker och ger ord och bild till vad många kände då och kommer känna även om 20, 30 år i framtiden: jakten efter kicken, något som är större än Livet och oviljan att vara en Svensson. TA

   

 

 

- Folk tror att bara för att man bor på Hawai är man skyddad från döden och livets motgångar, menar Matt King (George Clooney) i filmen The Descentdants (2011).

Han står inför kanske sin tuffaste stund i livet. Hans hustru ligger i koma. Och han måste nu ta hand om sina döttrar som han inte känner särskilt väl.
Hans liv har kretsat kring arbete, affärer och pengar. Familjen har kommit på andra plats.

Om Matt King inte märkte det tidigare så blir det oundvikligt nu.
Hans 10-åriga dotter är elak och utagerande mot skolkamrater. Storasystern och tonårsdottern slarvar  och lever rövare på dyr privatskola. King undrar varför är de kvinnor i hans liv så destruktiva?

När hans hustru ligger för döden får han höra sanningar om hans äktenskap. Sanningar som smärtar honom. Hans hustru var otrogen. King varvar besök på sjukhuset med att finna  mannen som hon bedrog honom med...Samtidigt försöker han bekanta sig med barnen som han glömde...

Alexander Payne har liksom för evigats i mitt filmbanksminne efter hans Sideways (2004) och älskvärda About Schmidt (2000). Han skriver historier som berör och som är lätt att känna mycket för. The Descendants är inget undantag. Det är människoöden i centrum och det handlar om den lilla människan och vad vi människor inte är förmögna till. Dessa historier är genuina varma, tragikomiska och mänskliga och känns särskilt relevanta i en tid där biograferna och dvd-diskarna översköljs av motsatsen: Superhjälten.
TA

TONY SCOTT 1944-2012

Nyheten idag om att den brittiske filmregissören Tony Scott har gått ur tiden chockade filmvärlden.  Efter att man kunde läsa att han hade hoppat från den högsta bron i Los Angeles under söndagen, kom det senare fram att han hade drabbats av obotlig hjärncancer och att det ska ha varit skälet till hans drastiska aktion.

Bror till den något mer kända regissören Ridley Scott, skaffade han sig ett rykte som solid leverantör av visuella och underhållande actionrullar. Inte allt var bra, men hans meriltlista är ändå imponerande. Likt en action-filmernas svar på Woody Allen rullade han nästan ut en stabil och oklanderligt hantverksmässig actionfilm var och vartannat år sedan genombrottet med Top Gun 1985.

Filmer som True Romance, Crimson Tide (Rött hav), Last boy scout, Enemy of the State, The Fan och Man on fire är bland dom främsta exemplen bland Scotts cv, och även om det inte finns någon klassiker bland dessa, såsom det gör hos Sir Ridley med Alien och Blade Runner, så har Tony Scotts bästa stunder blivit favoriter hos många action-älskare och varit en inspiration för många kollegor som gillat hans visuella stil.

Till skillnad från till exempel Michael Bay, är Scotts filmer aldrig bombastiska och tråkiga och inte heller hamnar effekterna i förgrunden till formån för storyn. Det finns alltid en nerv i Tony Scotts filmer, även de mindre lyckade som t ex Pelham 123 kapad eller Domino, och inte minst ett omisskännligt sinne för det visuella så att det kompletterar berättelsen och skapar ett engagemang.

Många filmälskare med mig kommer sakna Tony Scott och det faktum att vi aldrig mer kommer att få se någon ny film från hans talangfulla sinne.

Hans sista film blev Unstoppable från 2010 med favoriten Denzel Washington i huvudrollen.

Tony Scott blev 68 år gammal.


GS.

I väntan på Woody Allens To Rome with love (biopremiär 24 augusti , www.imdb.com)  ser jag av en händelse om Shadows and fog (1991) eller Skuggor och dimma , om man så vill. 

i filmen härjar en strypmördare fritt i en mindre stad. Kontoristen Kleinman (Allen) blir oskyldigt misstänkt för flera mord. Paralllellt med obehagligheterna lunkar vardagslivet vidare för ett cirkuskollektiv. Svärdslukerskan Irmy, (Mia Farrow) misströstar över förhållandet med en  clown (John Malkovich). Han vägrar skaffa barn.  Enligt honom kan man inte kombinera konstnärligt arbete med familjeliv (vore intressant fråga för Woody Allen själv att svara på).

Madonna och Woody Allen under inspelningen av Shadow and fog

Svärdslukerskan hittar honom sedan - tillsammans med en annan kvinna, Marie (Madonna). Besviken, förkrossad och förbannad ger sig Irmy ut i den vilda och mörka natten. Helt ovetandes om strymördaren. Hon stöter ihop med den flyende Kleinman. De  gömmer sig på en bordell. En student (John Cusack) vill till varje pris ha henne. Och alla människor har sitt pris, visar det sig...

Filmen handlar egentligen om allt (livet, döden, existensen, familj och konsten) och ingenting alls. Pjäsen Death som Woody Allen skrev på 70-talet ligger som förlaga till filmen (www.imdb.com)

Bäst är scenerna som utspelar sig i bordellen och där flera stjärnor pratar ledigt, obehindrat och  spontant och om nästan vad som helst. Man glömmer fort bort att det skulle föreställa ett horhus. Mer får jag känslan av att vi är på något fik i lustig utklädnad och dekarationer. Sällan har jag sett något så trivsamt sällskap som med Jodie Foster, Lily Tomlin och Kathy Bates och inte minst Mia Farrow och John Cusack. TA