Regissören Danny Boyles namn var i ropet igen under sommar-OS i Storbritannien. Han låg bakom invigningsceremonin som flera blev förtjusta i. James Bond och Drottning Elisabeth hoppar fallskärm. Själva missade jag det.

Om detta hade varit senare delen av 90-talet hade jag sannerligen inte gjort det. Danny Boyle skrev in sig i filmhistorien med Trainspotting (1996). Vad som hände sedan med den mannens karriär, kan vi ta någon annan gång.

Trainspotting var inte bara 1996 års film, det var 90-talets viktigaste för engelsk film (okej, ihop med Fyra bröllop och en begravning). Brittisk film blev i och med den trendig och jag är nog beredd att påstå att den är ihop Quentin Tarantinos Pulp fiction (1994) är det decenniets mest stilbildande film. De har likheter i dessa ryckiga, fräna, kaxiga tempostarka och energiska berättarstil. Trainspotting är sin generations Quadraphenia.

I Glascow lever ungdomarna livet. Förlorade i heroin. Och de vägrar bli som alla andra. Leva ett ordnat liv, med jobb, familj och ”dålig smak”.  – Det är bättre än sex hävdar Renton (Ewan McGregor) och får kompisen Tommy (Kevin McKidd) intresserad av att prova drogen.

Vi får följa ett kompisgäng, men de är långtifrån några ”fina pojkar” varken mot sig själva eller mot varandra. Dessa skulle vi aldrig kunna se i amerikansk film. De slåss, lurar och utnyttjar varandra. Inget samvetskval. Ironi. Egoism. Eller bara missbrukar beteende? Vad ska vi kalla det?

Om Rob Reiners Stand by me (1986) hyllade barndomskamraterna med en nostalgisk Richard Dreyfuss bakom ratten som sörjer sin bäste kompis bortgång med orden: ”jag har aldrig haft sådana kompisar som jag hade då”. Så är Danny Boyles film, skitig (ja, bokstavligen) och bara cynisk och vänner, finns det några som är mer vanvettiga än Rentons?

Det är roligt och kvickt manus efter Irwine Welsh bok och bitvis är det vulgärt, utmanande och ganska skrämmande. Även om filmen balanserar tunt mellan buskis och svart humoristisk skruvad vardagsrealism, så är det svårt att bortse från en film som Trainspotting. Den är fortfarande oförskämt underhållande. Vare sig det handlar om samtal om Sean Connerys storhet eller vad som definierar livet. Och stundtals är filmen alldeles träffsäker och ger ord och bild till vad många kände då och kommer känna även om 20, 30 år i framtiden: jakten efter kicken, något som är större än Livet och oviljan att vara en Svensson. TA