Sagan om Ringen

Det var en gång en snickare. Han drömde om Drömfabriken och bli filmstjärna. En dag när han snickrade, träffade han en man med större skäggväxt. Den skäggiga mannen pratade om rymdfilmer och ville ha honom med i stor roll som hjältemässig pilot. Snickaren hade slagit sin sista spik, på ett tag.

Han satsade allt och som han gjorde det. Han blev känd, kändare och kändast. Efter rollen som pilot ville den skäggiga mannen ha med honom i en amerikansk motsvarighet till James Bond. Men det skulle inte handla om någon agent, utan en arkeolog.

En arkeolog som slogs mot nazister, jagade skatter i djungeln och annat. Han hade kan man säga , lite svårt att sitta stilla. Böcker var inte hans grej.  Hans speciella redskap var märkligt nog - en oxpiska.
Med rollen blev den forne snickaren världsstjärna.
Tiden gick.
Åren passerade.

Snickaren blev äldre och han hade varit på Moskitkusten, varit Jagad, skyddat Vittne till mord, blivit Misstänkt för mord och uppvaktat Sabrina. Drömfabriken kunde han ut och innan.

Hans filmroller och filmer blev alltför lika. Inför Air force one (1997)  överraskade han dock på det privata planet. Han

piercade vänster öra. Ålderskris eller inte? Det var svårt att säga. Nästan tjugo år senare kontaktade den skäggige mannen honom igen. Han pratade om en ny rymdfilm med den hjältemässiga piloten igen. TA

Österlunds mästerverk om familj i utförsbacke

TURIST svensk film i regi och manus av Ruben Östlund.
Medverkande: Johannes Bah Kuhnke, Lisa Loven Kongsli, Vincent Wettergren, Clara Wettergren,
Kristofer Hivju och Fanni Metelius.
Speltid: 2 timmar
Betyg: AT AT AT AT AT
 Cannes-prisade svenska filmen Turist börjar med att en svensk familj fotograferas av en engelsktalande fotograf. Han ber dem posera och hålla om varandra.
Grimaser, och kroppsspråksgestaltning. Omfamningar och kramar. Leenden. Bilder eller bilden av den lyckliga heterosexuella kärnfamiljen. Det blir onekligen vackra porträtt av individerna och familjen. Men regissören Ruben Östlund nöjer sig inte med ytan.

Han tar oss in i det psykologiska landskapet i en svensk familjs uppluckring under en skidsemester i Alperna. Allt börjar med ett natur-hot mot familjen. De äter på en restaurang och en lavin väller in mot civilisationen. Pappa Tomas springer ifrån bordet och lämnar Ebba med barnen i skarpt läge...

Östlund befäster sitt rykte som Sveriges kanske viktigaste filmskapare (ihop med Jesper Ganslandt) för tillfället. Hans undersökande filmskapande och förmåga att aktualisera komplicerade frågor i spännande sammanhang gör hans konst tämligen unik. Filmerna har varit kontroversiella, alltifrån hans debut Gitarrmongot (2004) via De ofrivilliga (2008) till Play (2011). Frågor om rasism, skildringar av ansvarslösa vuxna och vuxna som abdikerar inför barnen, normer och avvikelser, konflikträdda individer, status och könsroller. Turist har väckt reaktioner inte minst i Cannes, och det främst kring hur mannen skildras i filmen. En viss gråt-scen sägs ha retat gallfeber på flera fransmän.

Tomas hulkar, skriker med gråt i halsen. Han låter nästan som en gris. Och han slutar inte. Han tappar helt konceptet inför sin familj. Barnen blir oroliga och hans hustru känner ångest. Han erkänner alla sina synder, om otrohet, hur han fuskar i sällskapsspel m.m.

Fredrik Wenzels foto är majestätiskt och fantastiskt. Tänker en del på The Shining (1980). Det är enormt stort bildberättande, har aldrig sett Alperna på detta vis. Snökanoner skjuter som vapen i ett krig. Klassisk musik (Östlund har aldrig jobbat med musik tidigare i sina filmer). Det är bilder på nackar, bakhuvuden, liftar, märkliga skyltar, undersköna vita fjälltoppar och man kan riktigt känna av slalomåkningen när huvudpersonerna gör sitt "dags-pass". Det sjuder ångest i skidbacken, i liften och bland korridorerna kring hotellrummet. Undrar vad den där rökande städaren uppfattar av det där utländska (svenska) paret som står i underkläder utanför sitt rum och ber om att få "privacy"?

Många scener i filmen är utomordentligt starka och förtjänar att diskuteras och lyftas fram. I dessa scener lyser dynamik, fenomenalt skådespeleri (oj, vad bra du är Lisa Loven Kongsli!) men framförallt förklarar Östlund för oss filmens kärna. Hur skulle du reagera vid katastrof? Skulle du försvara och rädda din familj eller skulle du tänka bara på din egen överlevnad? Vad förväntas av könsrollen?

Vi har ju matats av bilden av Mannen som Hjälten. Mannen som beskyddare och står upp i alla lägen. Men tänk om den bilden inte riktigt stämmer. Tänk om han faktiskt beter sig som "Kapten Ynkrygg". Flyr i en livbåt och lämnar besättning och passagerare i ett sjunkande skepp, vem är han då i våra ögon?
Turist är Ruben Östlunds närmaste försök till mainstream-film. Det på bekostnad av hans personliga filmstil.  Det är dock en av årets bästa filmer, och sannolikt årets bästa svenska film. TA

Coogan/Brydons förtjusande Italien-resa

THE TRIP TO ITALY
regi: Michael Winterbottom
Medverkande: Steve Coogan, Rob Brydon, Rosie Fellner, Claire Keeland m fl.
Speltid: 108 min
Betyg: AT AT AT AT AT

I The Trip (2010) reste komikerna Rob Brydon och Steve Coogan genom England och besökte/recenserade restauranger för en brittisk dagstidning. I uppföljaren som titeln också skvallrar om, The Trip To Italy, har duon fått uppdrag att ta tempen på Den Italienska Matkulturen.

Brydon excellerar i Hugh Grant imitationer, har en roll i Michael Mann-film på gång och plågar sin medresenär Coogan med Alanis Morrisette som ljudtapet i bilen. Det italienska landskapet är en lisa för själen och en sällsynt vacker tavla. Man önskade att man själv var med på resan runt bland annat Capri, Rom och Toscana. Hisnande vackert!

Under resan försöker inte Coogan att bara fördjupa i sig i poeten Byrons historiska italienska äventyr, utan också skärpa kontakten med sin tonårsson....  

Gillade man föregångaren , kommer man älska "tvåan". Men kärleken, eller förtjusningen slår mig någon dag efter visningen. När jag ser filmen har jag först vansinnigt roligt åt Rob Brydons Al Pacino-imitationer och gillar ju givetvis alla populärkulturella inslag i duons samtal under måltiderna. Miljöerna som sagt är bara det värt biobiljettpriset. Men jag ledsnar lite på Brydons ständiga lustigkurre och ironin som inte går att släcka i första taget. Det är när allvaret sänker sig över Italien, och som jag berörs allra mest; Människors egen litenhet, oförmåga till förändring, fast i ensamhet och obesvarad kärlek.

Den här filmen kommer få liknande betydelse för Italiens bilturism som Sideways (2004) hade för bilresor till vingårdar i Kalifornien. Helt förståeligt. TA  

Curtis (Michael Shannon, suverän!) lever med fru (Jessica Chastain) och barn i ett mindre lantligt samhälle. Han plågas av mardrömmar. I drömmarna är det jordens undergång. Han söker upp sin schizofrena moder. Lånar böcker om psykisk ohälsa. Pengar läggs på material till att renovera ett skyddsrum ute på tomten. Hans hustru börjar undrar när familjens hund inte längre får vara inomhus längre och beblandas med deras barn...

Det var länge sedan man såg en amerikansk film som griper tag så starkt som Take Shelter (2011) gör. Den är både klassisk: eftersom den följer berättartraditionen om ett hot som slår mot en familj, och faktiskt originell; det är ju en psykologisk katastroffilm. Om en man som bryts ner. Om en man övertygad om att Slutet är nära. Hans omgivning är inte lika säker på det. Och vi, tittare, hoppas ju förstås in i det sista att vi ska få en traditionell upplösning, där Hjälten , eller i det här fallet, en Hjältelös historia ska få en Hjälte. Men nej, Take Shelter gör inte det förväntade. Det finns något obehagligt, något laddat som vibrerar genom hela filmen. Regissören Jeff Nichols films (Mud) Take shelter bär jag med mig resten av året. TA  

En av tv-kanalerna visar komedin Titta, hon snackar också! (1990). Tänker på flera saker. För det första fanns det ju en tid då det var verkligen baby-boom i Hollywood (Föräldraskap,Tre män och baby, Tre män och en liten tjej, She´s having a baby, Baby boom etc.). Ett antal barnvänliga eller barnrelaterade filmer gjordes på tämligen kort tid. Drömfabrikens producenter verkade helt inne på en vinnande formel för Komedin; barn och bebisar.


I Amy Heckerlings (Häftigt drag i plugget, Clueless) filmer fick barnen röster gjorda av vuxna skådespelare, såsom Bruce Willis och Rosanne Barr. Jag växte upp med filmerna Tittar han snackar (1989) och Titta, hon snackar, också! (1990). Inga större mästerverk eller banbrytande filmer. Det var effektiva, lättsmälta och okomplicerade komedier som genererade ett och annat skratt...

Ibland kan det räcka för en verklighetsflykt...

För det andra: ser jag spåren av John Travoltas krokiga och upp och nergående karriär. 70-talets danskung i filmerna Saturday night fever (1977) och Grease (1978) fick ett annat än 80-talet än vad många kunde tänka sig. Hans karriär började dala (Brian DePalma thrillern Vittnet måste tystas från 1985 är dock mycket sevärd). Flopparna avlöpte en efter en. Även desperata försök som dansfilmen Staying alive (från 1983, titeln syftade på hitlåten från Saturday night fever) gjordes. Men, nej, han var plötsligt lika ute som eh, 70-tals-discon...

När 80-tal skulle bli 90-tal kommer dock hans tillfälliga vändning med Titta han snackar-filmerna. Men filmerna går ju knappast till filmhistorien. Dem är vad dem är. Om man vill vara snäll: Gulliga familjefilmer. Om man vill vara elak: så är det filmer gjorda för folk som normalt inte ser filmer, särskilt ofta.

Quentin Tarantino älskade med all sannolikhet Travolta i John Badhams Saturday night fever. Kan inte tänka mig att han tyckte Travolta var i sitt rätta element i slutet av 80 och i början på 90-talet. Regissören förstod vad vad som behövdes göras. Få 70-talets danskung att dansa igen. Coolt och övertygande. Och som han fick honom att dansa! I år är det 20 år sedan John Travolta dansade med Uma Thurman i Tarantinos Pulp fiction (1994). Till toner av Neiil Diamonds Girl you´ll be a woman soon framförd av Urge Overkill fick han en slags revansch. Kritiker och publik älskade hans återkomst. Han fick "nytändning" och gjorde bland annat en tung insats i John Woos snygga actionrulle Face off (1997).
Men är det något som är återkommande i Travoltas karriär är hur snabbt han skiftar mellan att befinna sig på toppen och vara flera oceaner ifrån den. Vad detta beror på, är jag inte man att svara på. I år är det som sagt 20 år sedan Pulp fiction. När får vi se honom dansa lika snyggt igen? TA

  

I Stuart Rosenbergs Cool hand luke (1967) ser vi den unge sydstatsmannen Lucas "Luke" Jackson åka in på kåken efter ett ringa brott. Hans förklaring till brottet är "tristess i en liten stad där det saknas något vettigt att göra". Hans militärmeriter väcker en viss respekt bland auktoriteterna. Men det är andra saker som skall göra honom ihågkommen i fånglägret. Lägerväktarna får känna att de är på jobbet. Ingen av dem har räknat med fången Lukes rebelliska trots och "Never give up"-mentalitet...

Donn Pearce och Newman.

Författaren Donn Pearce ogillar och se Paul Newman spela hjälten i filmatiseringen av hans bok Cool hand luke (romanen från 1965, bygger på hans egen fängelsevistelse, ett liv i bojor).

Han tycker att Newman är för torr för att spela hjälten. Pearce har själv en roll i filmen men sägs vara ordentligt irriterad under inspelningen. Det undgår Newman helt. Han är alldeles för upptagen av sin rollkaraktär och flera komplicerade scener: Slagsmål, käftande med kamrater och ledare och vadslagning om att äta 50 ägg. "Ägg-scenen" i filmen avslöjar Newman senare i en intervju. Han åt aldrig ett enda ägg , påstår han i en intervju.

Intervjuaren fråga om detta inte går emot Method-acting principen. Handlar inte Method acting om att göra det på riktigt? Newman svarar bara: "Nej, inte när det gäller att svälja ägg".

Han lär sig dock spela banjo , men inte överdrivet bra. I scenen efter att Luke fått besked om moderns bortgång, spelar han banjo. (s.216 Shawn Levy Paul Newman - A life, Three rivers press, 2009)

Motspelaren George Kennedy (Nakna Pistolen-filmerna) minns att Newman inte var nöjd med scenen eftersom han begick tekniska misstag i sitt musicerande. Men regissören Stuart Rosenberg tyckte prestationen saknade motstycke (s.217).

Newman var dock inte det givna valet för rollen. Jack Lemmon är först tilltänkt i titelrollen. Sedan vill filmbolaget ha Telly Savalas, men han är upptagen med att filma The Dirty Dozen (1967) i England. Paul Newman får höra om projektet, men färdigskrivet manus saknas. Bara vetskapen att Donn Pearce bok skulle filmas , räcker för honom. Han är övertygad om filmens potential. (s.203).

Till West Virginia reser Newman för att göra research till rollen. Talar med olika "infödingar", spelar in olika dialekter och studerar flera invånares attityder. Han stannar i Huntington och besöker konditorier, country klubbar och värdshus.

Rollen som Luke ger Newman ikon-status likt Marlon Brando i Storstadshamn eller James Dean i Ung rebell. Kritikerna är blandade kring filmen. En del tycker att filmen är "lite väl vacker", och det finns fog för den åsikten. Ibland tenderar filmberättelsen slå över ; manlig gemenskap (om än fångar) i solsken arbetar och kämpar på fälten. Bilderna blir nästan naturromantiska för tittaren. Mästaren Lalo Schifrins musik som skapar en känsla av välbehag. Men visst, det mörka och det essentiella frihets och demokrati-budskapet går inte att missa: Systemet får aldrig vinna över den fria tanken. Systemet får aldrig slå ner och söndra Individen. Det är en humanistisk film och på så sätt klär den väldigt väl Paul Newman, skriver författaren Shawn Levy i Paul Newman - A life (s.204, Three rivers press 2009).

Dennis Hopper till vänster under inspelningen av Cool hand luke.

Filmen får flera Oscars-nomineringar men ser sig förlorad mot tuff konkurrens: Mandomsprovet, Bonnie & Clyde, Med kallt blod, I nattens hetta och Guess whos coming to dinner. George Kennedy vinner för Bästa biroll. Newman förlorar Bästa manlig huvudroll mot idolen Rod Steiger (I nattens hetta) (s.218).
Rollistan i Cool hand luke är tämligen imponerande, Dennis Hopper, Harry Dean Staunton (som nyligen släppte sin första skiva, i filmen sjunger han och spelar gitarr vid flera tillfällen), Anthonhy Zerbe och Jo Van Fleet.
TA

Pengarnas färg

Eddie Felson (Paul Newman) är en erfaren gambler och biljardspelare. Han säljer whisky och säger sig ha biljardkarriären bakom sig. De grå håren skvallrar om hans ålder och livs-fas.
Han upptäcker en biljardspelande talang, Vincent (Tom Cruise) och blir hans mentor och med-kumpan. Tillsammans bedrar och lurar de flera framgångsrikt. En del i "spelet" handlar ju om att förlora, för det är då man vinner - pengar och insatserna.

The Colour of money - Revanschen (1986) är så ovanligt som en Martin Scorsese film utan religion, maffian och brutalt våld. Det är också så ovanligt som en film om biljard. Måste erkänna att jag gillar själv att spela biljard, men inget vidare förtjust att se på när andra spelar. Och med tanke på det är Colour of money, oväntat underhållande.

Scorsese kan ju det här med att berätta. Han bemästrar fånga till sig åskådaren likt en god författare får läsaren fast från första början. I filmens inledning läser han en kort monolog med slutkontentan: "Tur är också en konstform". Texten presenteras ihop med cigarettrök i slow motion, olika sekvenser från biljardbord och dylikt. Det är vansinnigt snyggt. Och det är hela filmen rakt igenom. Den karaktäriseras av god stil och smak i mestadels formen; flera filmåkningar, och skickligt klippt under matcherna för att skapa nerv och energi i en så publikbefriad sport som biljard faktiskt är. Musiken har också en viss del i filmens intensitet och pulserar mer än som traditionell bakgrundsmusik(Bodeans, Phil Collins, Robbie Robertson, Don Henley, Eric Clapton m.m.)

Walter Tevis

Författaren Walter Tevis skrev romanen The Colour of money, en uppföljare till hans filmade roman Fifflaren (1961 med Newman i huvudrollen), som handlar om "Fast Eddies" på äldre dagar. En saga om mognad, erövringen av visdom och empati, en småskalig frigörelse. Newman tänker på Martin Scorsese när han läser romanen/manuset till Colour of money.  Några år tidigare hade han sett Tjuren från bronx (1980) och blivit överväldigad. Newman skriver ett beundrarbrev till Scorsese under pseudonymen "Michael". (s.354 Paul Newman - A life, Shawn Levy, Three Rivers Press, 2009)

Regissören tycker boken/manuset är enformigt och tråkigt. Manuset bygger på Tevis roman och i den har Eddie Felson blivit en biljardhalls-ägare som förälskar sig i en college lärarinna. Scorsese saknar mörker och frigörelse i berättelsen och sänder manus-skriftet vidare till Richard Price (s.355) Newman är först skeptisk till Prices dovare story
Price/Newman/Scorsese jobbar sedan tillsammans med historien och efter ett drygt år verkar samtliga parter nöjda. 20th Century Fox (filmbolaget som producerade Fifflaren) är dock inte intresserad av projektet. Det blir istället Touchstone. Det som blir avgörande för samarbetet är att man lyckas säkra en ung stjärna i rollen som Vincent Lauria, nämligen Tom Cruise (s.356-357).

Newman och Cruise gör de flesta biljardscenerna själva efter utbildning av toppspelaren, Mike Sigel, Skådespelarna blir goda vänner under inspelningen och Newman introducerar bil-racing för sin yngre kollega (s.358).

Filmen blir Martin Scorseses största publikframgång hittills i karriären (s.359). Paul Newman vinner för sin roll en Oscar för Bästa manliga huvudroll (s.369).
 TA