....Chockad eller irriterad?

Läser FLMs Rebecka Kärdes essä (12 april 2019) om Lars von triers högst obehagliga film
The house that Jack built.http://flm.nu/2019/04/lars-von-trier-positionerar-sig-mot-de-forvantade-reaktionerna/

Hon skriver följande: "The House that Jack built är den sortens film som målar in åskådaren i ett hörn. Flyktvägarna är två: antingen blir man chockad , och det blir nästan ingen, eller så blir man demonstrativt trött och irriterad".
TA

Vedervärdigt och närmast otittbart

Lars von triers film The house that Jack built upprör och äcklar mig. Visst, det har han gjort förr, men i den här filmen går det överstyr. Det blir mycket detaljerat och utförligt när vi följer en mördare och hans offer. Och jag blir inte riktigt klok över vad dels Von Trier vill med filmen annat än - Provocera. 
Och provokation är väl inte fel i sig, men jag hade väl väntat mig mer av Von trier efter mästerliga filmer som Nymfomaniac (2014)  och Anti-Christ (2009).

The House that jack built har dock intressanta stunder , samtal  om jazzmusikern Glenn Gould, konst , tigrar och lejon osv. Men varför måste vi se morden så grundligt skildrade?

Vi förstår ju att Matt Dillons karaktär är en psykopat och eftersom filmen är likt Von triers tidigare uppdelade i kapitel , och här ägnas varje kapitel åt ett mordoffer.
Matt Dillon spelar Jack som är en före detta ingenjör och arkitekt utan framgångar. Han mördar istället människor och stoltserar med cirka 80 antal mord.

Han biktar sig till Verge (spelad av Bruno Ganz) och möter motstånd och konfrontation. Jack ser sitt mördande som konst. Verge frågar honom: Hur kan Hat skapa något? Hat kan aldrig skapa något vackert. Men dessa ord bara rinner av Jack. Det är som han bestämt sig fullständigt att MORD är meningen. Mörda folk är vackert, enligt Jack.

Flera scener är närmast vedervärdiga och jag vill sluta titta. Det är ofattbart att jag ser den här filmen och att den här filmen i huvud taget gjordes. Jag tycker Lars von Trier går bort sig här. Det är dels en vidrig morduppvisning där publiken möts av "tortyrporr". Inget ska klippas bort. Allt ska visas. Och dels ska publiken sedan se hur Mördaren ska dräpas i skärselden och försöka försonas med sina synder.
Det är knappast något publikfrieri  och det har väl å andra sidan Von Trier aldrig sysslat med. Men i hans tidigare filmer har det funnits känslor, historier, sidospår som fascinerar och karaktärer som griper tag i dig. I The House that built ser jag ingenting. Jag lider med Jacks offer. Men Jack är en person som det inte går att begripa sig på. Han är pojken som klippte av ankornas fötter och redan som barn var han "sadistisk". Som vuxen samlar han på mordoffren likt pizzakartonger inne i ett kylrum. Han fotograferar de döda kropparna.
Jag tror  ändå att Von trier vill säga något med den här filmen. Men det tål att diskuteras över vad. Filmen är en vattendelare. Dels finns kritikerna och där är vi ganska många som direkt tycker illa om den här filmen, men så har vi kritiker som faktiskt hyllar filmen och några menar att det är det främsta dansken gjort....
TA

DET kommer mera...

Direkt efter premiären av Det kapitel 2 (6/9) uttalade sig regissören Andy Muschietti (bilden ovan) att han planerar att göra en "super - cut" av båda filmerna. En sex timmar lång version (nu är båda filmerna lite drygt fem timmar sammanlagt). Huruvida han kommer att ändra i den nuvarande kronologin framgår inte men hursomhelst låter detta som mumma för alla fans av Det-filmerna.


Det kapitel 1 (2017) fokuserade på barnen medan den bioaktuella Kapitel 2 utspelas 27 år senare och de nu vuxna barnen pga löftet de gav varandra tvingas tillbaka till Derry och för det slutgiltiga mötet med Det. Men den nästan tre timmar långa filmen rymmer också många tillbakablickar till Loser-gängets första möte med den clown - maskerade skräcken.

Utan att förringa miniserien Det (1990) som ju har sin charm, men som också idag känns daterad och ibland lite löjlig, så kan man ändå konstatera att i och med Det - Kapitel 1 & 2, så har äntligen Stephen Kings magnum opus från 1986 fått rättvis en behandling. Boken är ju ca 1100 sidor och även om det två nya filmerna inte täcker allt i boken, t ex så har den detaljerade bakgrunden till ondskan i staden Derry med omnejd fått ganska så lite utrymme på vita duken, så får i varje fall jag en slags känsla av att filmmakarna denna gang velat ta ett rejält och respektabelt grepp om Kings bok och de har låtit berättelsen får sin tid.

Det - Kapitel 2 är 2 timmar och 49 minuter lång men personligen tyckte jag inte att det kändes, jag hade aldrig tråkigt och det var snarare så att visa saker i handlingen rushades fram istället för att dra ut på dem.

Många har klagat på att varken kapitel 1 eller 2 är särskilt läskiga, och det håller jag med om. Det är mer en mysryslig ton over det hela, det är ju en mainstream-skräckis och då kan det inte bli för ruggigt. Det blir som att besöka en nöjespark med spökhus och galna åkattraktioner. Lite påminner Det-filmerna, i sin ton och känsla, om Poltergeist (1982) som också var en mainstream-skräckis, en vuxen-rysare som blev en blockbuster för att den var lagom läskig, för att den var rolig och för att den också hade de klassiska Spielberg-elementen, som mysig förort där något ondskefullt eller mystiskt inträffar.
När jag första gången, som väldigt ung, läste Det blev jag väldigt rädd. Men när jag läste om den häromåret så var den inte läskig alls, utan mer framstod den som ett mästerverk i karaktärsbyggen, metaforer och berättarglädje och som barndomsskildring.

Så med det i åtanke, så framstår de två filmerna som mycket lyckade, i sin mix av skräck, utanförskap, vänskap då och nu och vikten av att konfrontera sin rädslor för att kunna växa som människa och gå vidare.

GS.

Thompson får triumfera igen!

Emma Thompson gör ÄNTLIGEN storstilad come-back i den gripande och drabbande filmen Domaren(2018). Efter år med roller i intetsägande komedier och nonsens produktioner får hon slutligen rätt material och briljerar i ett tyngre kontext.

Filmen Domaren  bygger på en roman av Ian McEwan. Thompson spelar Fiona Maye, en högt uppsatt domare i London-området.  Hennes äktenskap håller på att falla sönder , men hon förblir iskall. Fiona är dedikerad jobbet 24 timmar om dygnet. Eller nästan. Hon avsätter tid till klassisk musik , då hon tränar piano och sång med en arbetskollega. Hennes make (Stanley Tucci) vill prata med henne om deras ihåliga förhållande. Men hon avviker och lämnar honom ensam.
Ett fall blir större än livet.
En tonårspojkes dagar kan vara räknade om han inte får en blodtransfusion , menar läkare. Pojkens föräldrar tillhör Jehovas vittnen och tycker att en blodtransfusion är fel emot deras gudstro. Vem ska få rätt?
Fiona  blir inte klok på scenerna i rättssalen. Ord står mot ord.
Hon uppsöker pojken på sjukhuset. De får fin kontakt när de båda kan relatera till musik och poeten Yeats.....
Deras möte kommer ta oanade följder och är bara början på en tumult tid för Fiona Maye….
TA

En saga om Hollywood...i Tarantinos version

ONCE UPON A TIME...IN HOLLYWOOD (Amerikansk drama-komedi-thriller från 2019 med manus och regi av Quentin Tarantino. I rollerna Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie, Al Pacino, Emile Hirsch, Margaret Qualley, Timothy Olyphant, Dakota Fanning, Bruce Dern, Luke Perry m fl.
Längd 2 tim 40 min, från 15 år.
Premiär 16 augusti
Betyg: SA SA SA SA SA


Om man räknar Kill Bill vol 1 & 2 som en långfilm, så är detta Tarantinos nionde film och själv har han sagt, gång på gång, att efter den tionde så är det finito, the end, fin, slut. Hur det än blir med den saken återstår väl att se, vad man kan konstatera är att oavsett hur den tionde filmen blir, så har den nördigaste av nördiga filmregissörer byggt upp en film-cv som få kan matcha. Högstanivån är otroligt hög och lägstanivån...tja, den existerar ju inte alls.
Efter att ha gjort två filmer på raken med favorittemat Västerfilmer (Django unchained, 2012, The Hateful eight, 2015) så återgår Quentin nu till lite mer modern tid, men det vore ju inte Tarantino om denna hans nionde film ändå påminde om någon av hans andra. Visst finns det många referenser och paralleller till hans tidigare alster, men det som är så speciellt med honom, bland andra saker, är ju att han lyckas överraska och göra det oväntade gång efter annan.

Vi befinner oss i Hollywood, år 1969, och i fokus har vi egentligen tre personer, vars öde flätas samman på ett eller annat sätt under historien. Den något nerdekade skådisen Rick Dalton (DiCaprio) och hans bästa kompis, stuntmannen Cliff Booth (Pitt) driver omkring i Los Angeles och försöker hitta jobb till Dalton, vars karriär gått i stå och det han senast gjort är en western-tv-serie som precis lagts ner. Granne till Dalton, något som han upptäcker sent och blir alldeles exalterad över, visar sig vara Roman Polanski och hans flickvän, nybakade skådisen Sharon Tate (Robbie) och även om huvudstoryn är kring Dalton och Booth, så känns det som om Tarantino velat göra sin speciella spinn på historien om Charles Manson och hans sekt som mördade Tate och hennes vänner, hösten 1969.

Once Upon a Time... är en enda lång kärleksförklaring till filmens värld och speciellt den gamla tidens Hollywood. Tarantino trivs som fisken i vattnet här och det verkar ha spritt sig till alla inblandade, DiCaprio och framförallt Pitt gör fantastiska insater, liksom egentligen alla ner till minsta biroll, precis som det brukar vara i en Tarantino-film. Han är en makalös skådis-regissör!
Det är så mycket som jag älskar med denna film! Det är helt klart hans mest mogna verk, hans mest ömsinta, kärleksfulla, välspelade och, inte minst, hans mest normala film. En timme in i filmen undrar man lite lätt vad handlingen är, tempot är lågt, en del skulle nog kalla starten lite långtråkig, men det är ett så behagligt och skönt tempo, en grym laid-back-känsla och hela tiden det otroligt njutbara samspelet mellan Leo och Brad.

 

En scen jag vill plocka fram är med Margot Robbie, när hon går förbi en biograf som visar en ny film med henne, där hon spelar mot Dean Martin. Hon går och tittar på bilderna, går därifrån, men går tillbaka, pratar med tjejen i kassan om hon kan få sen den gratis för att hon är med i filmen? Det får hon och scenen när hon sitter i salongen och ser sig själv och hör publiken skratta... det är en underbar scen och charmiga Robbie briljerar med små medel.

Men det finns självklart många minnesvärda scener och ögonblick här. Och det är förstås kul att se Al Pacino i en Tarantino-film, han är ju alltid sevärd! Och förutom Maya Hawke (dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman) som ju kan ses i säsong tre av Stranger things, så står en annan yngre förmåga ut här. Andie McDowells dotter Margaret Qualley spelar en av tjejerna i Mansons sekt och har en härlig utstrålning.
Finns också en makalöst rolig scen mellan Bruce Lee och stuntmannen Booth! Och Kurt Russell, som blivit lite av en Tarantino-favvis, är förstås med och äger varje scen han är med i! Till och med kul att se Damien Lewis i rollen som Steve McQueen, även om han inte direkt tillför något mer än att man får en slags stjärnglans i sammanhanget.

Once upon a time...in Hollywood är en saga, en glittrande, smaskig, grymt underhållande saga om drömmarnas land, om filmen som berättarform, om kärleken till mediet men också till människorna i den gamla drömfabriken och kraften i berättandet, om det väntade och det oväntade.
Är detta till och med Tarantinos bästa film? Nja, det är för tidigt att säga, men helt klart är att denna hans näst sista film, som tagit fem år att göra, är det bästa han gjort sedan Kill Bill, och kanske till och med sedan Pulp fiction! Och det säger en hel del eftersom jag fullkomligt älskade Inglorious Basterds (2009) och Django unchained (2012)!

Jag har ju knappt nämnt soundtracket... det är ju förstås suveränt som vanligt, och återigen känner jag att jag måste lyssna mer på gamla Stones. Out of time är ju en sjukt grym låt till en lika sjukt grym rulle!

GS.

Omtumlande och gripande japanskt drama

En ny och mycket angenäm bekantskap i filmvärlden för undertecknad är den japanska regissören Hirokazu Kore-eda. Äntligen ser jag hans Guldpalmvinnare Shoplifters (2018). Den hyllade och hans 13:e film i ordningen är oerhört omtumlande och gripande. Det är en film som kräver din fulla uppmärksamhet och den rymmer mycket, t ex  frågor och tankar kring såsom moderskap och behovet av villkorslös kärlek.

Det är en film som behöver diskuteras,  reflekteras över, och sjunka in , och efter visningen känner du dig - flera erfarenheter rikare. Det är ju en film om Japan och japansk kultur och inte minst som regissören Kore-eda själv påpekat, vill han undersöka hur brottslighet för samman och håller ihop en familj. Eller familj? Ja, det är frågan. Vad är en familj?

Jag tänker på hur filmen kan ses som en allegori eller ett avancerat  inlägg i debatten om barnafödande och statens krav eller bestämmande att begränsa barnafödslar. Barn kostar och måste få göra det också,  och vad händer med barnen i ett samhälle där de blir handelsvaror och pengar måste sparas?
Var kommer barnen in? , som Hansson De Wolfe United sjong så fint om  på 80-talet....

 Den fattiga når desperadons handskar och är i princip villiga att göra vad som helst för att klara av dagen eller få in pengarna  som hen behöver. Även om det sker på bekostnad av barn....

Tänker osökt lika mycket på Oliver Twist som på Dom 400 slagen.... De skilda verken beskriver ju egentligen samma sak fast utifrån olika tidsepoker och miljöer - bortglömda och oälskade barn och kriminalitet.

Shoplifters berättar den unika och hårresande historien om en familj som systematiskt snattar åt sig varor för att klara vardagen. En dag tar de hand om en liten flicka , vars föräldrar inte vill ha henne. Familjen verkar  trivas och sammanhållningen är god tills en oväntad händelse inträffar.....

Var beredd på en totalupplevelse , en film som lever kvar i minnet under en längre tid. Det här den typen av film drabbar dig som allra värst. Kanske minns du  turkiska Mustang (2016) som kom för några år sedan. OM du sett den vet du vad du kan vänta dig med en film som Shoplifters. Inget är vad det ser ut att vara och när hemligheterna uppdagas - vet man inte riktigt vad man ska tro. Vad handlar då Shoplifters om? Enligt regissören och manusförfattaren Hirokazu Koreeda så är bland de mest föraktade brotten i Japan -  vuxna som låter barn snatta. https://www.triart.se/filmer/shoplifters/
Som jag ser det är Shoplifters om något mer djupare och abstraktare än så. Kan det inte vara en berättelse som vrider och vänder på kärnfamiljen? Och till och med luckrar upp idén om kärnfamiljen..... Kärnfamiljen finns inte, den finns så länge det finns pengar att tjäna på den.....
TA

Stewart, spöken och Hilma af Klint

Filmen Personal shopper av den franske regissören Olivier Assayas från 2016 är ett typexempel på en smalare film, som trots en prisad regissör och en stjärnskådis i huvudrollen, inte visas på bio utan förpassas direkt till vod/dvd.

När den premiärvisades för pressen på Cannes-festivalen 2016 blev den delvis utbuad men också hyllad av vissa.

Som den blandning den är av genrefilm och arthouse-film, så drabbades den av ett öde som liknande filmer råkar ut för, dvs den anses inte bära sig publikt och kommersiellt nog för att ta plats på den trånga biorepertoaren som åtminstone råder i Sverige.

Men även med detta i åtanke och att filmen i sig är lite ojämn, så är Personal shopper en mycket sevärd, egensinnig och kittlande liten pärla. Inte minst tack vare Kristen Stewart i huvudrollen. Utvecklingen hon tagit sedan genombrottet i Twilight (2008) är ganska imponerande och i och med Personal shopper visar hon tydligt att hon är mogen att ta steget mot tyngre och mer utmanande roller än tidigare.

Maureen (Stewart) jobbar som personal shopper åt en supermodell i Paris samtidigt som hon försöker få kontakt med sin döde tvillingbror som avled i den franska huvudstaden. Eftersom båda hade förmågan att prata med andar så är både Maureen och hennes brors franska flickvän ivriga att få till ett riktigt avslut med den döde.

Men vem eller vad är det som skickar hemliga och märkliga sms till Maureen? Samtidigt som hon känner obehag och rädsla inför denna "stalker", kan hon inte hjälpa att trappa upp kontakten i någon slags ofrivillig nyfikenhet för vad det kan leda till.

Personal shopper rör teman som andevärlden och modeindustrin och konstvärlden och det är där den svenska konstnären Hilma af Klint kommer in i bilden. Hennes målningar präglades ofta av det spirituella, hon hävdade att andar kommunicerade genom henne och bestämde vad hon skulle måla. Maureen fascineras av Hilma och det är kul när hon på mobilen ser en svensk dokumentär om den internationellt kända svenska konstnären. 

I en av rollerna ses också Babylon Berlin - aktuelle Lars Eidinger.

Så även om filmen, som sagt, är lite svajig, så omges den av en långsam, suggestiv ton och man märker att ambitionen är att försöka göra en seriös, realistisk "spökfilm" där sorg, förlust, konst, andar och existensiella frågor berörs. Jag gillade filmen, och framförallt såg jag en potentiell storhet i Stewart. Hon är så mycket mer än bara mystiskt svårmodig.

Personal shopper är ytterligare ett exempel på hur många bra filmer som den vanliga biopubliken missar. Eller kanske snarare ett exempel på att något är skevt i bio - Sverige, för många bra filmer, för få biografer. I varje fall för få biografer som visar lite mer smala och alternativa filmer, då majoriteten av dom tillägnas åldern 15-25.

GS.