Tårar i himlen

Eric Claptons liv har kantats av missöden och strimmor av lycka. Gitarrvirtuosen växer upp med oändliga bluesdrömmar. Han börjar spela i band som the Yardbirds och till skillnad mot andra engelska grupper från 60-talet är det han - gitarristen, och inte sångaren som får mest smicker och uppmärksamhet.

Clapton drabbas av ett tidigt trauma, dock. Det kommer påverka honom resten av livet. Han får veta att hans syster är hans ursprungliga mamma. Och hon vill inte ha honom. Avvisandet driver honom både till uppgång och fall.
Det visar sig tydligt i mitten av 70-talet då han möter den stora kärleken i Pattie Boyd. Men kärleken är omöjlig. Hon är nämligen tillsammans med George Harrison, som är på den tiden Claptons bästa vän.
Den omöjliga kärleken driver honom till att skriva ett mästerligt album för gruppen Derek and the Dominos. Samtidigt mår han väldigt dåligt och hamnar i ett svårt drogmissbruk som tar lång , lång tid för honom att ta sig ur. 1986 kommer vändpunkten för den begåvade gitarristen. Han blir pappa för första gången och han känner nu ansvar och att han måste omedelbart växa upp. Glädjen blir dock inte särskilt lång. 1991 mister hans sin 6-åriga son efter en tragisk olycka. Claptons värld faller samman. Och han vet inte hur han ska hantera så mycket sorg. Han plockar fram en spansk gitarr , hemma i England. Och han spelar och spelar.
Det slutar med att han skriver en av sina mest älskvärda melodier i karriären, nämligen Tears in heaven.

Tårarna faller när jag ser filmen Life in 12 bars..... Eric Clapton är en överlevare, trots att hela hans liv är ofattbart mycket smärta. Avvisande, dödslängtan, meningslöshet och han drabbas av det värsta tänkbara en människa/en förälder kan råka ut för här i livet. Lili Fini Zanucks film är mycket drabbande. Och som ni förstår, så blir det inte så mycket julmusik hemma hos mig den här julen....
TA 

JOKER
Amerikanskt action - drama från 2019 med manus och regi av Todd Phillips. I rollerna Joaquin Phoenix, Robert de Niro, Frances Conroy, Brett Cullen, Zazie Beetz m fl.
Premiär 4 oktober, Från 15 år.
Längd 2 tim
Betyg: SA SA SA SA

Året är 1981. Staden är Gotham city och det bubblar och fräser bland befolkningen. Sopstrejk, råttinvasion, arbetslöshet, missnöje bland de mindre lyckligt lottade. En av dessa är Arthur Fleck (Phoenix) som bor med sin mamma, jobbar som clown utanför affärer och på sjukhus och vars dröm är att bli ståuppkomiker. Han besöker psykolog, han har en "störning" (när han blir nervös börjar han skratta helt hysteriskt) och känner sig osynlig, som om han inte finns. En av hans kollegor ger honom en pistol att försvara sig med. Och när han en kväll blir överfallen i tunnelbanan, använder han vapnet och skjuter männen.

Detta blir början mot den resa som slutar med att Fleck blir Joker. Främst är "Joker" en karaktärsstudie om en man som långsamt helt tappar det och förvandlas till en psykotisk mördare. Regissören Phillips har sagt att hans inspiration var två av Martin Scorseses filmer med de Niro - Taxi Driver och King of Comedy. Och det märks. Både miljön (skulle kunna vara New York, tidigt 80 - tal) och Fleck påminner mycket om Scorseses New York och de Niros Travis Bickle och Rupert Pupkin.
Men hur realistisk filmen än är så får man inte glömma att det är en inofficiell DC Comics-film, där staden är Gotham city och att det så småningom kommer dyka upp en viss fladdermus...

Det finns så mycket som är bra med "Joker". Framförallt är det två saker; Phoenix, som i min bok är vår tids bästa manliga skådis, gör här sin kanske bästa prestation någonsin. Han är ruggigt bra i hur han pendlar mellan skratt och allvar. Det andra är musiken av isländska kompositören Hildur
Gudnadottir, som bland annat även skrivit musiken till mini - serien "Chernobyl", och den är helt fantastisk! Förutom att den och Phoenix ofta agerar som i synk, så är den oerhört suggestiv och stämningsskapande och det är sällan jag upplevt en film där musiken betytt så mycket men ändå inte tagit över.

På ett subtilt sätt visar Phillips och Phoenix ända från början hur Fleck, som håller sin sjukdom i schack med en massa medicin, är i ofas med samhället han lever i, hur sjukt han tycker allt är, eller snarare hur komiskt det egentligen är. För som han säger - "I used to think my life was a tragedy, but now I realize, it's a comedy".

Egentligen fel att säga att Phoenix är den bästa Jokern som funnits eftersom han är Arthur Fleck fram till på slutet. Men ok, filmen handlar ju om hur Jokern blev just Jokern och utifrån det så kan man konstatera att Phoenix sopar banan med både Nicholson och Heath Ledger.

"Joker" är en film som har delat publik och kritiker och även skapat debatt om huruvida den kan vara ansvarig för att föda fram nya skolskjutare osv, men det kommer att pratas om den länge, länge.
Betyget är en väldigt stark fyra, väldigt nära full pott.

GS.

....Chockad eller irriterad?

Läser FLMs Rebecka Kärdes essä (12 april 2019) om Lars von triers högst obehagliga film
The house that Jack built.http://flm.nu/2019/04/lars-von-trier-positionerar-sig-mot-de-forvantade-reaktionerna/

Hon skriver följande: "The House that Jack built är den sortens film som målar in åskådaren i ett hörn. Flyktvägarna är två: antingen blir man chockad , och det blir nästan ingen, eller så blir man demonstrativt trött och irriterad".
TA

Vedervärdigt och närmast otittbart

Lars von triers film The house that Jack built upprör och äcklar mig. Visst, det har han gjort förr, men i den här filmen går det överstyr. Det blir mycket detaljerat och utförligt när vi följer en mördare och hans offer. Och jag blir inte riktigt klok över vad dels Von Trier vill med filmen annat än - Provocera. 
Och provokation är väl inte fel i sig, men jag hade väl väntat mig mer av Von trier efter mästerliga filmer som Nymfomaniac (2014)  och Anti-Christ (2009).

The House that jack built har dock intressanta stunder , samtal  om jazzmusikern Glenn Gould, konst , tigrar och lejon osv. Men varför måste vi se morden så grundligt skildrade?

Vi förstår ju att Matt Dillons karaktär är en psykopat och eftersom filmen är likt Von triers tidigare uppdelade i kapitel , och här ägnas varje kapitel åt ett mordoffer.
Matt Dillon spelar Jack som är en före detta ingenjör och arkitekt utan framgångar. Han mördar istället människor och stoltserar med cirka 80 antal mord.

Han biktar sig till Verge (spelad av Bruno Ganz) och möter motstånd och konfrontation. Jack ser sitt mördande som konst. Verge frågar honom: Hur kan Hat skapa något? Hat kan aldrig skapa något vackert. Men dessa ord bara rinner av Jack. Det är som han bestämt sig fullständigt att MORD är meningen. Mörda folk är vackert, enligt Jack.

Flera scener är närmast vedervärdiga och jag vill sluta titta. Det är ofattbart att jag ser den här filmen och att den här filmen i huvud taget gjordes. Jag tycker Lars von Trier går bort sig här. Det är dels en vidrig morduppvisning där publiken möts av "tortyrporr". Inget ska klippas bort. Allt ska visas. Och dels ska publiken sedan se hur Mördaren ska dräpas i skärselden och försöka försonas med sina synder.
Det är knappast något publikfrieri  och det har väl å andra sidan Von Trier aldrig sysslat med. Men i hans tidigare filmer har det funnits känslor, historier, sidospår som fascinerar och karaktärer som griper tag i dig. I The House that built ser jag ingenting. Jag lider med Jacks offer. Men Jack är en person som det inte går att begripa sig på. Han är pojken som klippte av ankornas fötter och redan som barn var han "sadistisk". Som vuxen samlar han på mordoffren likt pizzakartonger inne i ett kylrum. Han fotograferar de döda kropparna.
Jag tror  ändå att Von trier vill säga något med den här filmen. Men det tål att diskuteras över vad. Filmen är en vattendelare. Dels finns kritikerna och där är vi ganska många som direkt tycker illa om den här filmen, men så har vi kritiker som faktiskt hyllar filmen och några menar att det är det främsta dansken gjort....
TA

DET kommer mera...

Direkt efter premiären av Det kapitel 2 (6/9) uttalade sig regissören Andy Muschietti (bilden ovan) att han planerar att göra en "super - cut" av båda filmerna. En sex timmar lång version (nu är båda filmerna lite drygt fem timmar sammanlagt). Huruvida han kommer att ändra i den nuvarande kronologin framgår inte men hursomhelst låter detta som mumma för alla fans av Det-filmerna.


Det kapitel 1 (2017) fokuserade på barnen medan den bioaktuella Kapitel 2 utspelas 27 år senare och de nu vuxna barnen pga löftet de gav varandra tvingas tillbaka till Derry och för det slutgiltiga mötet med Det. Men den nästan tre timmar långa filmen rymmer också många tillbakablickar till Loser-gängets första möte med den clown - maskerade skräcken.

Utan att förringa miniserien Det (1990) som ju har sin charm, men som också idag känns daterad och ibland lite löjlig, så kan man ändå konstatera att i och med Det - Kapitel 1 & 2, så har äntligen Stephen Kings magnum opus från 1986 fått rättvis en behandling. Boken är ju ca 1100 sidor och även om det två nya filmerna inte täcker allt i boken, t ex så har den detaljerade bakgrunden till ondskan i staden Derry med omnejd fått ganska så lite utrymme på vita duken, så får i varje fall jag en slags känsla av att filmmakarna denna gang velat ta ett rejält och respektabelt grepp om Kings bok och de har låtit berättelsen får sin tid.

Det - Kapitel 2 är 2 timmar och 49 minuter lång men personligen tyckte jag inte att det kändes, jag hade aldrig tråkigt och det var snarare så att visa saker i handlingen rushades fram istället för att dra ut på dem.

Många har klagat på att varken kapitel 1 eller 2 är särskilt läskiga, och det håller jag med om. Det är mer en mysryslig ton over det hela, det är ju en mainstream-skräckis och då kan det inte bli för ruggigt. Det blir som att besöka en nöjespark med spökhus och galna åkattraktioner. Lite påminner Det-filmerna, i sin ton och känsla, om Poltergeist (1982) som också var en mainstream-skräckis, en vuxen-rysare som blev en blockbuster för att den var lagom läskig, för att den var rolig och för att den också hade de klassiska Spielberg-elementen, som mysig förort där något ondskefullt eller mystiskt inträffar.
När jag första gången, som väldigt ung, läste Det blev jag väldigt rädd. Men när jag läste om den häromåret så var den inte läskig alls, utan mer framstod den som ett mästerverk i karaktärsbyggen, metaforer och berättarglädje och som barndomsskildring.

Så med det i åtanke, så framstår de två filmerna som mycket lyckade, i sin mix av skräck, utanförskap, vänskap då och nu och vikten av att konfrontera sin rädslor för att kunna växa som människa och gå vidare.

GS.

Thompson får triumfera igen!

Emma Thompson gör ÄNTLIGEN storstilad come-back i den gripande och drabbande filmen Domaren(2018). Efter år med roller i intetsägande komedier och nonsens produktioner får hon slutligen rätt material och briljerar i ett tyngre kontext.

Filmen Domaren  bygger på en roman av Ian McEwan. Thompson spelar Fiona Maye, en högt uppsatt domare i London-området.  Hennes äktenskap håller på att falla sönder , men hon förblir iskall. Fiona är dedikerad jobbet 24 timmar om dygnet. Eller nästan. Hon avsätter tid till klassisk musik , då hon tränar piano och sång med en arbetskollega. Hennes make (Stanley Tucci) vill prata med henne om deras ihåliga förhållande. Men hon avviker och lämnar honom ensam.
Ett fall blir större än livet.
En tonårspojkes dagar kan vara räknade om han inte får en blodtransfusion , menar läkare. Pojkens föräldrar tillhör Jehovas vittnen och tycker att en blodtransfusion är fel emot deras gudstro. Vem ska få rätt?
Fiona  blir inte klok på scenerna i rättssalen. Ord står mot ord.
Hon uppsöker pojken på sjukhuset. De får fin kontakt när de båda kan relatera till musik och poeten Yeats.....
Deras möte kommer ta oanade följder och är bara början på en tumult tid för Fiona Maye….
TA

En saga om Hollywood...i Tarantinos version

ONCE UPON A TIME...IN HOLLYWOOD (Amerikansk drama-komedi-thriller från 2019 med manus och regi av Quentin Tarantino. I rollerna Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie, Al Pacino, Emile Hirsch, Margaret Qualley, Timothy Olyphant, Dakota Fanning, Bruce Dern, Luke Perry m fl.
Längd 2 tim 40 min, från 15 år.
Premiär 16 augusti
Betyg: SA SA SA SA SA


Om man räknar Kill Bill vol 1 & 2 som en långfilm, så är detta Tarantinos nionde film och själv har han sagt, gång på gång, att efter den tionde så är det finito, the end, fin, slut. Hur det än blir med den saken återstår väl att se, vad man kan konstatera är att oavsett hur den tionde filmen blir, så har den nördigaste av nördiga filmregissörer byggt upp en film-cv som få kan matcha. Högstanivån är otroligt hög och lägstanivån...tja, den existerar ju inte alls.
Efter att ha gjort två filmer på raken med favorittemat Västerfilmer (Django unchained, 2012, The Hateful eight, 2015) så återgår Quentin nu till lite mer modern tid, men det vore ju inte Tarantino om denna hans nionde film ändå påminde om någon av hans andra. Visst finns det många referenser och paralleller till hans tidigare alster, men det som är så speciellt med honom, bland andra saker, är ju att han lyckas överraska och göra det oväntade gång efter annan.

Vi befinner oss i Hollywood, år 1969, och i fokus har vi egentligen tre personer, vars öde flätas samman på ett eller annat sätt under historien. Den något nerdekade skådisen Rick Dalton (DiCaprio) och hans bästa kompis, stuntmannen Cliff Booth (Pitt) driver omkring i Los Angeles och försöker hitta jobb till Dalton, vars karriär gått i stå och det han senast gjort är en western-tv-serie som precis lagts ner. Granne till Dalton, något som han upptäcker sent och blir alldeles exalterad över, visar sig vara Roman Polanski och hans flickvän, nybakade skådisen Sharon Tate (Robbie) och även om huvudstoryn är kring Dalton och Booth, så känns det som om Tarantino velat göra sin speciella spinn på historien om Charles Manson och hans sekt som mördade Tate och hennes vänner, hösten 1969.

Once Upon a Time... är en enda lång kärleksförklaring till filmens värld och speciellt den gamla tidens Hollywood. Tarantino trivs som fisken i vattnet här och det verkar ha spritt sig till alla inblandade, DiCaprio och framförallt Pitt gör fantastiska insater, liksom egentligen alla ner till minsta biroll, precis som det brukar vara i en Tarantino-film. Han är en makalös skådis-regissör!
Det är så mycket som jag älskar med denna film! Det är helt klart hans mest mogna verk, hans mest ömsinta, kärleksfulla, välspelade och, inte minst, hans mest normala film. En timme in i filmen undrar man lite lätt vad handlingen är, tempot är lågt, en del skulle nog kalla starten lite långtråkig, men det är ett så behagligt och skönt tempo, en grym laid-back-känsla och hela tiden det otroligt njutbara samspelet mellan Leo och Brad.

 

En scen jag vill plocka fram är med Margot Robbie, när hon går förbi en biograf som visar en ny film med henne, där hon spelar mot Dean Martin. Hon går och tittar på bilderna, går därifrån, men går tillbaka, pratar med tjejen i kassan om hon kan få sen den gratis för att hon är med i filmen? Det får hon och scenen när hon sitter i salongen och ser sig själv och hör publiken skratta... det är en underbar scen och charmiga Robbie briljerar med små medel.

Men det finns självklart många minnesvärda scener och ögonblick här. Och det är förstås kul att se Al Pacino i en Tarantino-film, han är ju alltid sevärd! Och förutom Maya Hawke (dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman) som ju kan ses i säsong tre av Stranger things, så står en annan yngre förmåga ut här. Andie McDowells dotter Margaret Qualley spelar en av tjejerna i Mansons sekt och har en härlig utstrålning.
Finns också en makalöst rolig scen mellan Bruce Lee och stuntmannen Booth! Och Kurt Russell, som blivit lite av en Tarantino-favvis, är förstås med och äger varje scen han är med i! Till och med kul att se Damien Lewis i rollen som Steve McQueen, även om han inte direkt tillför något mer än att man får en slags stjärnglans i sammanhanget.

Once upon a time...in Hollywood är en saga, en glittrande, smaskig, grymt underhållande saga om drömmarnas land, om filmen som berättarform, om kärleken till mediet men också till människorna i den gamla drömfabriken och kraften i berättandet, om det väntade och det oväntade.
Är detta till och med Tarantinos bästa film? Nja, det är för tidigt att säga, men helt klart är att denna hans näst sista film, som tagit fem år att göra, är det bästa han gjort sedan Kill Bill, och kanske till och med sedan Pulp fiction! Och det säger en hel del eftersom jag fullkomligt älskade Inglorious Basterds (2009) och Django unchained (2012)!

Jag har ju knappt nämnt soundtracket... det är ju förstås suveränt som vanligt, och återigen känner jag att jag måste lyssna mer på gamla Stones. Out of time är ju en sjukt grym låt till en lika sjukt grym rulle!

GS.