Maktens skådespelare

I Oliver stones Nixon (1995) utbrister ex-president Richard Nixon (Anthony Hopkins) att han vill tillbaka till scenen. Han saknar ”skådespeleriet”.

Visst, det är en förenkling. Möjligen historiskt förkastligt också. Men jag tror att den scenen i Nixon inte är helt ovanlig för vissa politiker på den nivån. Politiker som överväger att sluta. Politiker som har sparkats. Politiker som har tagit time-out. De vill tillbaka, till vad då?

Inte Vita huset, inte Knesset, inte Riksdagen.

De vill tillbaka till Scenen, dvs., till mediacirkusen.

Mediernas framfart har förändrat politikerna och den politiska arenan. Politikerna har omvandlats från inflytesrika samhälls idealister till enbart maktens aktörer i en pjäs signerad experter och journalister.

Medierna och politikerna lever i symbios med varandra. Politikernas främsta språkrör är tveklöst medierna. Och medierna får i gengäld aktörer och manus.

Mediernas manus håller inte direkt Norén eller Bergman klass. Det framgår ganska snabbt när man ser nyhetsinslagen.

Här har vi duvor och hökar. Gott mot ont. Dialogen är föga upphetsande. Mycket handlar om ansvar, lönetagare, Sverige och bla bla bla.

Politiker är mer eller mindre goda skådespelare.

I debatterna måste de övertyga och inge förtroende. I rollen som trygg, omsorgsfull, intelligent, vettig och påläst ledare.

Det är en komplicerad och komplex roll. Flera politiker berhärskar den inte. En del fastnar i en enda egenskap. Det återstår och se om nye S-ledaren Håkan Julholt är en mångfacetterad skådespelare, förlåt, politiker. Undrar om han ser på danska tv-serien Borgen?

TA