Butlern Stevens (Anthony Hopkins) lever för sin tjänare. Högsta värdet i livet är att tjäna sin Herre och göra honom belåten. Han är ensam. Under hans lilla fria tid läser han böcker. Han möter Miss Kenton (Emma Thompson), som blir första husmor i huset. Och det är när hon dyker upp i filmen Återstoden av dagen (1993) och i Stevens tillvaro som vi får se dessa ytligheter.

Kenton är frispråkig, kritisk och utagerande med känslor och tankar. Stevens är hennes motsvarighet. Han är alltid diplomatisk, och visar inga känslor eller tar ställning för någonting. Han säger ”Most kind” och ”Yes my lord”. 

Han viger sitt liv bokstavligen till någon annan. Hans eget liv finns inte. Det som förenar honom med Miss Kenton är att båda är två ensamma människor. Fast de visar det på olika sätt. Miss Kenton berättar t ex att hon försökt lämna arbetet och försökt leva, men hon klarade inte ensamheten. Det blev outhärdligt. Arbetet, den världen behöver hon för att orka. Stevens skulle inte ens öppna munnen och låta sig beskriva hur han kände eller ens tänkte…

Våra huvudpersoner som också blir förälskade, blir det på en plats, i en arena för stora beslut för dåtidens utrikespolitiska spörsmål. Deras arbetsgivare (James Fox) tar beslut och har samröre med nazisterna, vilket får effekter och påverkar Darlington Halls eftermäle. Darlington hall ses sedan av omvärlden som en plats för svek, landsförräderi och odemokratiska värderingar…

Återstoden av dagen gick på svenska biografer för 20 år sedan. James Ivory regisserade filmen som Mike Nichols (Mandomsprovet) skulle göra, men av någon okänd anledning fick nöja sig med att producera. Jeremy Irons och Meryl Streep var tilltänkta från början (enligt dokumentären Making of remains of the days, som finns på dvd:ns extramaterial) att gestalta Stevens och Miss Kenton, men de gjorde istället Andarnas hus med Bille August.

Det är en oerhört slitsam och plågsam kärlekshistoria och där man bara kan gripas av butlern Stevens val eller icke-val och livsöde. Jag lider verkligen med Stevens, jag lider verkligen med Miss Kenton.

Här får man det ännu en gång bekräftat, och kanske en gång för alla, eller som allra tydligast; de kärlekshistorier vi bär med oss ända fram till slutet är samtliga mörka och olyckliga.  De får fylla våra egna sår, våra egen sorg, och vi fyller det med andra människors hål. I Miss Kenton och Mr Stevens fall, ser jag hur de tar farväl av varandra vid en busstation, i södra England, och regnet öser ner och mörkret lägger sig. Och vill man göra parodi av detta, varsågod. Men jag vill inte det. Jag ser bara något genuint, något så bortom allt som inte betyder något. När dagen går mot sitt slut är det kanske försent att göra det man vill göra. För man har väntat för länge, eller prioriterat annat, eller slösat bort livet på annat som visade sig vara ovidkommande i slutändan. TA