Teknikens Under

HER amerikansk film i regi och manus av Spike Jonze. 

Medverkande: Joaquin Phoniex, Amy Adams, Rooney Mara m fl. 

Speltid: 2 tim 6 minuter

Betyg: AT AT AT AT

Regissören Spike Jonzes (Being  john malkovich, Adoptation, Till vildingarnas land) fjärde film är en historia om kärlek mellan människa och banbrytande teknik. Her har en oklanderlig rollista som utgörs av en fenomenal Joaquin Phoniex, en osminkad Amy Adams och en smal Rooney Mara. Ytterligare en aktör är av vikt, men som inte syns men hörs i filmen – Scarlett Johansson. Hon gör Samantha, rösten som utgör operativ systemet som den ensamme kärleksdiktaren Teodor (Phoniex) förälskar sig i. 

Han är nyskild, bor själv i en för stor lägenhet med utsikt över ett oändligt skyskrapslandskap. Vi som ser hans liv genom Hoyote von Hoytemas (har fotograferat bland annat Upp till kamp, Lasermannen och Tinker tailor spy) kameralins får svårt att överblicka om han lever i Tokyo, i Los Angeles eller i annat namnlöst framtids Metropolis. Det skapar udd, mystik, framtidskänsla, exotism och intensitet.

Det är mycket färger i Spike Jonzes film. Kontorsinteriören där Teodor befinner sig, är kantad av gult, och skrikigt nästan 60-tals kitsch. Hans kläder är nära hipstern i Sofo men ändå. Byxorna han bär sitter långt upp i midjan, utan skärp och är en korsning av mjukisbyxor och tweed material. Hans skjortor är stiliga och i orange, vitt, rött och blått. Det ska vara färg och det ska synas. Teodor påminner om en amiral eller en direktör, eller medlem av borgerskapet från i slutet av 1800-talet. Hans mustasch är detaljen som skänker dess historiska gloria men också dess stora frågetecken. Vad har hänt med detta manliga attribut som utstrålade macho, manlig sexualitet och Magnum (Tom Selleck)? Via Burt Reynolds och  Village People och nu på senare år har mustaschen blivit kufens, den avvikande nördens självklara attribut (Ryan Gosling som ni minns bar även mustasch i Lars and the real girl, även den en film om kärlek mellan människa och något icke mänskligt). Kanske är det bara en ren tillfällighet?

Ett sidospår. Förlåt, tillbaka till filmen Her. Teodor köper färdig mat, spelar tv-spel, umgås med grannparet någon gång ibland. Hans liv är ren och skär ironi. Han skriver vackra kärleksmeddelande till bröllop och dylika ceremonier, men hans eget kärleksliv är verkligen på dekis. Hans liv är präglat av teknologi, arbetet görs via dator, fritiden upplevs med hjälp av tv-spel och han bär ständigt öronsnäcka med röster som meddelar honom om senaste mejlen etc. 

En dag köper han ett nytt operativ system, och han väljer en kvinnlig röst. Hon heter Samantha (Johansson), hennes hesspruckna röst gör intryck på Teodor, men framförallt sättet hon närmar sig honom. Hon är rolig, nyfiken på världen och frågar honom och lyssnar på honom. Snabbt skapar de en nära relation. Men är detta verkligen kärlek? Vad är kärlek egentligen? Kan kärlek existera utan fysik? Räcker det med en röst? Vad är ett förhållande egentligen?

   Man kan tycka att filmen kanske brister med att komma med några reella svar. Men jag tycker det är ganska befriande. Teodor blir förälskat i sitt Operativ system. Hon blir sedermera alltmer mänsklig och medveten om det mänskliga och hennes (o) förmågor. Tekniken blir känslig och förstående. En kär och nära vän. Och kanske skapar detta kontroverser och upprörda känslor? Är detta framtidens kärlek?

Jag menar redan nu är vi ”kära” i våra mobiler, våra lap tops och mycket kan vi göra med dem. Är detta en satir på vår sam och framtid? Ja. Onekligen är det en passning från Spike Jonze. Vi är översköljda av information och teknik, och detta håller på att bli grundstenar i vårt samhälle. Ständigt uppkopplade, ständigt på, och ständigt tillgängliga för samtal, mess, chat osv. Tekniken är vår verklighet och blir vår verklighet. Men misstolka inte mig! Spike Jonze har inte gjort någon moraliserande film. Han har gjort egentligen en ganska klassisk kärleksfilm om än skruvad, egensinnig och uppriktig. Teknikens under, liksom. Tänk om du finner ditt livs kärlek via teknologin, som har Scarlett Johanssons sexiga röst (för många är hon också idealkvinnan), och som inte konfronterar dig och ställer krav på dig, utan som du får när du vill och efter dina villkor och behov? Är det inte underbart? Jo, det är det, men som alltid, allt har sitt pris, allt har sitt slut och sina begränsningar. Och låter det inte lite för bra för att vara sant? Jovisst är det så. 

Vem är då Teodor? Vad är grunden till hans olycka?

”Jag trivdes vara gift”, säger han när han funderar över att hans kära Cathrine (Rooney) lämnade honom. Med sin nya kärlek Samantha upptäcker han världen, något han glömt bort. De går på söndagsäventyr längs med stranden och de skojar och larvar sig som bara kärleksduvor kan göra. De har sex, och försöker ha en surrogatpartner. Men det misslyckas.

Vi får se hur Teodor går på dejt (Olivia Wilde). Han flirtar, är säker, rolig och charmig. Hon gillar honom och de pussas utanför krogen. Men bland kyssarna och smek går allt åt fel håll. Nästa scen ser vi honom sitta vid sängen. Händerna klistrad mot pannan. Sittandes vid sängen och ett landskap av skyskrapor vilar framför honom genom fönstren. Natten har slagit honom, den sömnlösa natten framkallar hans ångest och sorg. Vi har sett liknande scener förut inte minst i Steve McQueens Shame (2011), också en film om manlighet, alienation och mänsklig ensamhet. Tystnad och tungsinne råder. Västerlandets lyxproblem må vissa tycka. Men ensamhet i Los Angeles, Tokyo eller i Bangladesh må ha sina geografiska skillnader, men inombords, i själen är vi alla lika.

  

Teodor berättar sedan för grannkompisen Amy (Amy Adams) om kärleken till OS (Operativa systemet). Amy är nyseparerad och har även hon funnit en vän i ett operativt system. Tydligen har flera människor blivit kära i systemen, men enligt statistiken som Teodor ser i tidningen är det mycket ovanligt.

Han låter Samantha tala med kusinbarnen på släktfesten. Han talar med henne om paren han ser i centrum. Han vill inte se dem som förbi passerade kulisser, han vill se vad som är bakom deras ansikten, han ser hon som älskar sina barn och hennes nyblivna kärlek, han är snäll, men lite spänd, men han är snäll och inte som alla de andra skitskallarna hon träffat förut.  De äldre indianbaserade paret har varit kära och gifta i x antal år, var har deras romantik tagit vägen? Och så håller de på. De observerar, undersöker och frågar sig fram om verkligheten de upplever. Hon skämtar och tröstar honom, hon hjälper honom med korrigering på jobbet och fungerar som sekreterare och rensar bland hans mejl och dokument. 

Han drömmer fortfarande om sitt spruckna äktenskap och vi får tillbakablickar på honom och Catherine, drömskt framförda, det råder tystnad och det är som vi ser fotografier i vattenbassänger, det är lite grumligt och ibland känns det som reklamfilmer vi ser, det perfekta paret som ligger och gosar i sängen och bär in nyköpta sängar osv.

 - Du kan aldrig förstå hur det är att förlora någon du älskat, säger Teodor till Samantha. Och Samantha säger Ok, bryr dig inte om vad jag säger. 

Hon känner sig nedvärderad och degraderad. Hon är ju ingen människa. Men som om hon inte visste det. Det blir ju inte bättre för att Teodor påpekar det för henne.

Her är ingen komedi om ”någon konstig kille som gör konstiga saker”. Nej, det är ett fint litet mänskligt drama med värme, ljus och melankoliska toner. Det måhända går inte i något expresstågstempo men jag sitter länge och njuter och känner ganska tidigt att den här filmen vill jag se igen. TA