Den sistnämnda filmen såg jag nyligen för första gången. En ovanligt mörk historia om mänsklig nedgång och förstörelse via tunga droger. Filmen bygger på Hubert Selby jrs kultroman. I filmen ser vi inte minst Ellen Burstyn (Alice bor inte här längre) glänsa med storstilat skådespeleri. Hon blev Oscars-nominerad för rollinsatsen.
Det är ruggigt och skrämmande och se hennes förvandling, och det är fysiskt skådespeleri och hysteriskt och får mig nästan att tänka på Diane Ladds rollinsats i David Lynch Wild at heart (1990). Burstyn spelar Sara Goldfarb, en ensam mor med stora TV-drömmar. En dag börjar knapra piller för att förlora vikt så att hon gör sig snygg i teve, då den dagen kommer....men tiden går och hennes dagar kräver alltmer högre doser av piller....
Indiewire frågar Afronsky om kritiken han fått mot filmen. Kritikerna påpekar att den må vara visuellt tilltalande men sakna substans. Regissören "tänder" till. Han säger att det är lätt att gå vilse i filmproduktioner och -skapande. Och då är det lätt att helt missa Ellen Burstyns rollprestation. Hur kan man inte beröras av Ellen Burstyns förfall och känna medkänsla? frågar sig regissören. Vad behöver jag göra? fortsätter han. Måste jag skildra henne som genom god enligt Hollywood mallen och att hon drabbas av orättvisa? Kan du inte känna medkänsla för en plågad människa?
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar