Hans värld ifrågasätts omedelbart när han förälskar sig i den envisa servitrisen Alma (Vicky Krieps). Det dröjer inte länge förrän deras kärlek liknar en slags berg och dala bana. Är Woodcock förmögen att älska en människa? Eller är han så besatt i sina klänningar och i sin egen storhet? Hur länge skall Alma stå ut och behöva vänta på honom? Vad får henne att stannar kvar vid hans sida? Hur mycket "psykologisk stryk" är hon beredd att ta?
Paul Thomas Andersons Phantom thread är inte bara Daniel Day Lewis mäktiga avslutning på en lång och framgångsrik karriär. Det är också en högst egendomlig film som både förvirrar och fascinerar mig. Är det misogyni? Är det en hyllning till Stanley Kubrick? Är det en sällsynt mörk och vacker kärlekshistoria på en och samma gång? Oavsett vad man tycker är det en mustig film med historiska anor, och emellanåt glömmer man bort att filmen är placerad 1950-talets efterkrigstid. Det här skulle lika gärna kunna vara en smidigare efterapare till säg Barry Lyndon (1975). Mörk, förförisk, sensuell , cynisk och grym kärlekshistoria. Vad säger den om kulturmannen? Eller det påstådda konstnärliga geniet? Reynolds Woodcock skulle driva någon annan än just Alma till vansinne. Han är överkänslig när det kommer till ljud och han ska ha sin sparris lagad på ett visst sätt. Gillar han det inte , kommer han försöka kämpa emot det, men till slut väser han ur sig : Vad är det här för skit?
Det lär tvistas länge om vad den här filmen egentligen vill säga och egentligen handlar om. Jag är inte bomb säker på att det är just "bara" en kärleksfilm av komplicerad art, som vi får se. Här finns ju styrk och maktförhållanden mellan två personer. Vilka drar gränserna? Vart går gränserna i en relation? Och vad är det som gör att Alma väljer som hon väljer? Historien vänder ju när Reynolds Woodcock insjuknar allvarligt....
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar