Dubbelgångaren

BIO: THE DOUBLE

Drama/thriller/komedi
Storbritannien, 2013
Regi: Richard Ayoade
Manus: Richard Ayoade, efter roman av Fjodor Dostojevskij
Medverkande: Jesse Eisenberg, Mia Wasikowska, Wallace Shawn m fl.
Från 15 år
Längd: 93 min
Premiär: 19 september

Betyg: AT AT AT

Brittiske Ayoade skapade lite vågor som regissör för ett par år sedan med indie-dramat Submarine (2010), annars är han mest skådis, har synts i komedin Grannpatrullen (2012) jämsides Ben Stiller, Vince Vaughn & Jonah Hill och i tv-serien It-supporten (The It-crowd).

Med the double har han tagit sig an en av den djupe ryske klassiske författaren Dostojevskijs kanske minst kända verk, Dubbelgångaren från 1846. Jag har läst en del av Dojjan, som vissa kallar honom, men tycker att den här historien mer påminner om något som Franz Kafka skulle kunnat skriva.
Eisenberg är en färglös, timid man som jobbar på en fabrik i en obestämd tid på en obestämd plats, skulle kunna vara Öst-europa men också utspelas i en diffus retro-framtid i stil med Terry Gilliams Brazil.

Själv tänkte jag både på Roy Andersson och Aki Kaurismäki när jag såg den. Hörde ett uttryck, neo-noir, som passar in här. Filmens utseende, ton, färger och tempo är mer intressant än själva storyn, som är långt ifrån originell. Idén om en man som lever ett tråkigt inrutat, ensamt liv och som varje dag går till den helvetiskt trista och monotona arbetsplatsen och som en dag kommer till jobbet och möter en man som är en exakt kopia av honom själv, har filmats många gånger i olika konstellationer och sammanhang.

Men trots att namn som David Lynch, Gilliam, Kaurismäki, Andersson, George Orwell (1984) och Kafka snurrar runt i huvudet på en, så lyckas ändå Ayoade göra något eget av den här skruvade och bitvis mycket roliga film. En film som masar sig fram på ett nästan provocerande sätt och med de förhållandevis stora och kända namnen i huvudrollerna och att den kallas thriller kan den mycket väl dra till sig en publik som går in med helt andra förväntningar än vad filmen frammanar.

När jag såg den på en gratisvisning en kväll för några veckor sedan var det bevisligen många i publiken som gick ut från salongen klart förbryllade och en del var till och med nästan förbannade.

I ärlighetens namn ska jag erkänna att hade det inte varit för det suveräna skådespeleriet, främst av Eisenberg som gör en fenomenal insats, och för att filmen är fylld av små sköna detaljer, en härlig svart humor, finurlig som just en film av Kaurismäki eller Roy Andersson kan vara och att den känns väldigt originell i dessa tider, om det inte varit för detta så hade jag nog börjat skruva på också. Trots att filmen är kort, mycket kort i jämförelse med de flesta filmer av i dag.

Men jag gillade stämningen, den orwellska tonen och just det faktumet att man befinner sig en diffus, obestämd tid och plats och det blir till ett mardrömslikt kammarspel som skulle kunna vara en neo-realistisk kusin till Terry Gilliams mästerverk Brazil.

Så varför blir betyget bara en trea? Jo, filmen balanserar nära gränsen till pretto och passerar den ibland, fast samtidigt inte... Konstigt, jag vet, men det är en märklig film som är klart sevärd, trots att den ibland står och stampar lite väl trögt och man undrar vad själva grejen egentligen är?

Men jag hyllar tilltaget och utförandet och känner just nu att betyget ligger och touchar på en extra AT...

Göran.

Wesley Snipes och Woody Harelson i White men can´t jump (1992)

Läser med stort intresse om Wesley Snipes i filmmagasinet Empire (OwenWilliams artikel, s113-117, nummer 303). Skådespelaren har ju varit borta från rampljuset en längre period. Främsta förklaringen till detta är hans flykt från rättvisan.

Det visar sig att Blade-stjärnan dömdes till 3-årigt fängelsestraff efter att man funnit honom skyldig till skattebrott. Snipes greps i Johannesburg, Sydafrika under falskt pass. Mellan 2010 och 2013 tjänade han sitt fängelsestraff.  I april 2013 släpptes han från fängelset och fick sedan sitta i husarrest fram till slutet av juli, samma år.

     Snipes var ju i ropet under 90-talet. Mario van pebbles gjorde honom till stjärna med rollen som gangster i New Jack city (1991). Samarbeten gjordes med kompisen och regissören Spike Lee, baseboll och basketfilmer och en rad actionfilmer följde, en av hans mest ihågkomna roller är den Dennis Rodman inspirerade skurken Simon Phoniex i framtids-actionsfilmen Demolition man (1993).

Demolition man (1993)

One night stand (1997)

Höjdpunkten i karriären firade han i Mike Figgis underskattade drama One night stand (1997). Snipes vann pris för Bästa skådespelare i Venedig för insatsen. Med Blade-filmerna nådde han en yngre publik och i intervjun med Empire påpekar han att filmerna öppnade vägen för det vi ser i dag: superhjältefilmerna som kassavältare på biograferna världen över.

Ironiskt så blev det som gjorde honom mest framgångsrik också början på hans fall. Efter tredje filmen i serien, Blade Trinity (2004) stämde han filmbolaget (New line) för hållit honom borta från casting och den beslutsfattande processen rörande filmen , och för att förminskat hans antal scener i produktionen samt undanhållit delar av hans lön. Och 2006 började skatte-fusk-anklagelserna mot honom falla...TA  

DePalmas Oövervinnliga Däckexplosion

Filmljudskaparen Jack Terry (John Travolta) blir vittne till ett mord på en presidentkandidat. Han lyckas rädda  livet på Sally (Nancy Allen) som befinner sig i den bilen som beskjuts och far ner i sjön (med den döde kandidaten). Terry har händelsen inspelad på ljudband, och han är övertygad om vad som har hänt. Men polisen och samhället förnekar hans fakta , hans berättelse. Något mord har inte begåtts.... 

Regissören Brian De Palma hade en glänsande period ett tag i karriären, han tycktes omutbar. Före kultklassikern Scarface (1983) gjorde han denna mästerliga thriller Vittnet måste tystas (1981, mer känd för dess originaltitel Blow out, som direkt översatt betyder däckexplosion). Quentin Tarantino har utnämnt den till "Den bästa thriller som någonsin gjorts". John Travolta fick också rollen till Pulp fiction (1994) tack vare insatsen vi ser i DePalmas film.

Den är mörk, spännande, överraskande, snygg, tät, intelligent och för arvet av Hitchcock vidare - i rätt riktning. Det är en urtypisk DePalma produktion vad nu allt det innebär: film som medium och berättarformel hyllas i både innehåll och i form. Det blir ju extra tydligt när huvudpersonen och antihjälten Jack Terry är ljudskapare till slasher/skräckfilmer. Stillbilder nyttjar han och sätter ihop med ljudklipp och skapar rörlig film.

DePalmas utförande tillhör yppersta klass. När han var som bäst, frågan om någon kunde överträffa honom kreativt; i valet av musik, kameravinklar och övriga bildlösningar (se bara slutfinalen som utspelar sig under Liberation day och en jättelik vaktparad och folkfest,  livet hänger på en skör tråd samtidigt som fyrverkerier avlossas i oanade mängder) och glädjen att berätta en spännande historia.

Har aldrig förstått varför kritiker velat beskriva honom som "regissör med Hitchcock-komplex". Snarare hade han begåvningen, kompetensen och influensen som kunde föra Traditionen vidare. Uppdatera skräckmästarens konst , stjäla och utveckla och göra något eget av den.


Våldet är obehagligt och rått och inte sällan riktat mot kvinnor i hans filmer. Det är främsta skälet till varför regissören fått utstå mängder av anklagelsen. Inte minst att han skulle vara "kvinnofientlig" och göra "kvinnofientliga filmer". Men det säger nog mer om dåtida värderingar och samhällsklimat än Brian DePalma. Ibland hamnar populärkulturen olyckligt in i fel sammanhang. En syndabock måste tydligen alltid utkoras...

När man ser Vittnet måste tystas påminns man också om något som har gått förlorat. Slutfinalen är så dramatisk och så långt ifrån ett lyckligt slut som man bara kan komma (lyckliga slut har heller aldrig varit DePalmas melodi i sitt filmskapande). Bilden av Jack Terry förändras , eftersom allt blir ödesdigert för honom, men mina sympatier för honom dör inte. Slutet väcker känslor och funderingar. Ser Jack Terry framför mig, hör Pino Donaggios vemodiga piano med syntar (har faktiskt en del likheter med Scarfaces avslutande musik av Giorgio Moroder) som gråter och man tänker; det var inte så här det skulle ha slutat för en sådan som Jack Terry. Men det hände ändå. Vill så gärna tro att Vittnet måste tystas var en film som folk diskuterade (precis som Hitchcocks Psycho eller Vertigo) när den visades på biograferna. Filmen gjorde intryck på folk, den fick betydelse och skakade om. Folk tog med sig känslorna och pratade om filmen på fikarasten på jobbet osv. När filmen visades på tv , eventuellt i mitten av 80-talet (då Sverige fortfarande bara hades statlig tv) kunde grannar tala om filmen "som gick i går". Film fick plats i folkets minne. Film fick en naturlig del av folks alldagliga samtal. Man delade upplevelsen på ett annat sätt än vad man gör idag. Men jag vet inte. TV-serierna som svenne laddar ner är kanske dagens motsvarighet. Breaking bad blir lika självklar ingrediens i samtalet som Vädret. TA 

Turner (Robert Redford) har ett besynnerligt arbete. Anställd av självaste CIA för att analysera olika spionromaner. Säkerhetstjänsten hoppas genom honom få teorier och material i försvarssyfte.
En vanlig dag på jobbet blir ytterst makaber och obehaglig. När Turner återvänder från sina lunchinköp hittar han samtliga arbetskamrater mördade....

Minns knappt någonting (bara att Max von Sydow medverkade i en mindre biroll som yrkesmördare) av Sydney Pollacks thriller Tre dagar för Condor (1975). Det var en film som jag såg bitar ur när jag var liten pojke. Förstod aldrig särskilt mycket då. När jag blev äldre, säg tonåring, såg jag filmen , men fastnade aldrig för den. Vet inte riktigt vad det var. Men jag tror jag
var besviken på tempot och saknade väl actionscener.  Flera decennier senare ser jag om filmen. Till och börja med är Robert Redford rätt man på rätt plats. Onekligen är det så. Han har star quality men också ett känsloregister och ett uttryck som jag ibland kan sakna i dagens filmvärld. Kombinationen av skådespelare och stjärna. Ofta idag ser vi det ena eller det andra. Väldigt sällan någon som klär i båda rollerna.

Redford har också gott sällskap inte minst från Faye Dunaway. Har läst lite om henne som en svår aktris att samarbeta med (Paul Newman A life, Shawn Levy). En smärre diva (precis som hennes motspelaren Steve McQueen i Äventyraren Thomas Crown i vissa texter framställs). Det må så vara. När det begav sig på 60 och 70-talet var hon en ikon, hennes svala och kyliga útstrålning lär ha väckt känslor. Lika många beundrare som belackare, månne? Personligen så älskar jag henne. I den här filmen spelar hon en fotograf som Redford använder som gisslan, chaufför, älskarinna och medkumpan. Deras kärlekshistoria får man ta med en smula salt, den är föga trovärdig, men det är ju film. Det   är ju ingenting annat. Och varför kan vi inte få drömma oss iväg?

Hank Gerett som "Brevbäraren". 

Tre dagar för Condor är en riktigt bra och elegant thriller, kanske förtjänas den kallas "klassiker". Om inte, så förtjänas den att se om. Idén , konspirationen inom CIA kan diskuteras, och lämna öppningar och olika spännande tolkningar. Själva konspirationen känns givetvis anpassade till thrillerformatet och Hollywoodfilmen, men i all dramatik och blodstänk , finns det ju en kritik och en kritisk hållning till USA och deras säkerhetsavdelning. Och det förblir tidlös, tänk om, och vad är det för något Staten döljer för oss, och vilseleder oss? Och vilken information får inte finnas? I slutändan vad är det som kan rubba hemligheter, cynism och hota makthavarna och Staten? Individens fria tänkande och mod samt yttrande och pressfrihet.

Redford och Sydney Pollack under inspelningen av Tre dagar för
 Condor

Filmen kom i en våg av filmer ( t ex Alla presidentens män) inspirerade av Watergate-skandalen i mitten på 70-talet. Sydney Pollack gör en cameo i filmen, han spelar taxichauffören som håller på att köra på Redfords Turner. Och enligt Faye Dunaway lär allt "annat än Robert Redfords kidnappning varit ruskig". Pollack repeterade scenerna med henne och lät kameran rulla och lär ha skrämt Dunaway på allvar. http://www.imdb.com.
TA

En remake på Kathryn Bigelows Point break (1991) är på gång. I maj rapporterades det att Gerard Butler inte längre var aktuell för att axla Patrick Swayzes roll som Bodhi. Den brittiske skådespelaren ersätts av den tämligen okända Edgar Ramirez (Zero dark thirthy).

Edgar Ramirez 

I rollen som Keanu Reaves FBI-agent Utah, ser vi obekanta Luke Bracey. Ray Winstone behöver väl knappast några presentationer, han gestaltar den roll Gary Busey hade i originalet, som Utahs partner. Nyinspelningen regisseras av den tidigare filmfotografen Ericsson Core (Payback, Daredevil, Fast and furious). Enligt imdb.com spelar Teresa Palmer (Warm bodies) sannolikt Lori Pettys roll, Bodhis flickvän som blir Utahs kärleksintresse. http://www.empireonline.com/news/story.asp?NID=41031 TA

Tänker på Alan J Pakulas (Alla presidentens män) Lek till döds (1992). Det var första filmen jag såg med Kevin Spacey. 80-talets thrillermode följde med in i det nya decenniet. Genren var efter några år redan utsliten, och psykopatiska grannar/vänner, fanns nu bara kvar att göra.

 Under den tiden i Kevin Klines karriär lyckades han kombinera det svåra konststycket mellan komedi (En fisk som heter wand, Jag älskar dig till döds etc.) och drama/thrillers.

 Vackra Elisabeth Mary Mastrantonio spelar hans fru i filmen. Förevigad i filmhistorien och inte minst populärkulturen tack vare rollen som Tony Montanas syster i Scarface (1982). Men hon försvann hon alltför tidigt ifrån filmens finrum. Enligt imdb.com handlade hennes "karriär-vändning" om familjeskäl och att hon ville välja roller som hon själv ville göra framför vad publiken önskade av henne.

Av filmen Lek till döds minns jag inte särskilt mycket. När jag ser trailern och filmbolaget Hollywood pictures påminns jag av hur svårt jag hade och piratkopiera dessa filmer. Bildkopian blev alltid misslyckad och färgerna högexponerade. TA  

Grattis Roy!

Roy Andersson vinner som första svensk Guldlejonet i Venedig filmfestival för filmen En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (svd 2014-09-07 s. 19). Naturligtvis stort för svensk film och inte minst för regissören själv.
Men han får ändå ursäkta. Festivalens snackis verkar ändå vara Alejandro Gonzalez Inarritus (Babel, Älskade hundar, 21 gram) Birdman, där Michael Keaton (Batman) spelar f d filmhjältestjärna, sig själv alltså.

Gudarna vet också hur svårt jag hade för Roy Anderssons Du levande (2007). Har nog aldrig känt mig så uttråkad som när jag såg den filmen på en mindre festival i Uddevalla. Hans hyllade, minimalistiska stil och excentriska humor kan jag dessvärre inte ta till mig. Även hans omtyckta filmer En kärlekshistoria (1970) och Giliap (1975) har heller inte hittat vägen till mitt hjärta. Men detta är ju en annan femma. Idag säger vi, Grattis Roy! TA